söndag 17 maj 2009

Familjen Johanssons fotbollsfantast

I vår familj finns det bara en som älskar fotboll. Det är inte jag. min relation till fotboll är ointresse. Jag har aldrig förstått tjusningen med detta spel. Det kanske beror på att jag inte fattar reglerna. För andra kanske det är meningen med livet. För mig är fotboll bara att springa fram och tillbaka och jaga en boll helt utan mening. Jag kanske inte är så förtjust i bollsporter över huvudtaget. Det beror nog på att jag inte är så bra på det själv. Jag gillade förstås volleyboll när jag gick på gymnasiet.

Tillbaka till familjen Johansson. Det finns en i familjen som gillar fotboll. Det upptäckte jag idag. Det är inte min man och inte mina pojkar. Det är min hund Takko. Han är en fyra år gammal parson russellterrier. Vi var ute i trädgården. I en korg hittade han en plastboll som jag köpt förra året. Jag hade tänkt klippa sönder den och gjuta betong i den men inte hunnit. Nu krafsade han på den och ville leka med den. Så jag gav den till honom och då började det roliga.

Han slängde sig över bollen och knuffade den framåt i rasande fart med nosen. För hans del borde det kanske heta nosboll och inte fotboll. Han tjöt av glädje. Så roligt har han inte haft på länge förstod jag. Vilken tråkig matte han måste ha. Plötsligt tog det slut. Bollen åkte in i syrenbuskaget. Matte fick rycka ut och ordna ett inkast på planen igen. Full fart över gräsmattan. Stor frustration när bollen fastnar mot trappan. Han kan inte ändra riktning på bollen. Det är bollen som ändrar riktning själv ibland. Takko bara knuffar den framåt och framåt där var trappan. Stopp i spelet igen. Så fortsatte det tills han var helt slut och tungan bara hängde på honom. Jag filmade honom med min lilla kamera. Här kan ni se en liten filmsnutt med fotbollsproffset Takko:

video

Hur slutade nu hela fotbollsäventyret? Jo, Takko bet lite för hårt i bollen som punkterades. Han ville fortfarande leka med den, men den rullade inte lika bra. Frustration. Jag lade undan bollen på en hylla. Men då blev han ännu mer frustrerad. Jag var tvungen att ge honom den igen. Nu ligger den här på golvet och Takko sover utmattad i sin korg. Kanske kan jag klippa sönder bollen med gott samvete och hälla betong i den som jag tänkt. Men först måste jag nog köpa en ny boll till Takko. kanske en läderkula till mitt lilla fotbollsproffs?

Som vanligt försöker jag hitta någon lärdom ur denna lilla händelse. Takko blev lycklig av att jaga en boll. Vad är det som gör mig lycklig? Är det saker eller upplevelser? Eller är det relationer? Någon har sagt: "Lycka är inte att göra vad man vill utan att vilja det man gör." Det är väl det som är hemligheten med lyckan. Den finns inte i det man jagar utan i det man har. Till sist en liten dikt:

Amatören

En sann amatör

är någon som älskar

det han gör.

Proffs måste inte alltid

gilla det de gör.

Vissa saker måste man göra ändå.

Det hör till jobbet.

Amatören kan välja.

Han kan avstå från det tråkiga

och välja det roliga.

Jag vill alltid vara

en amatör.

2 kommentarer:

  1. Det var en rolig filmsnutt. Jag, som kan lite fotboll, tyckte absolut att han har talang. Så nu gäller det att träna....
    Helgjutna plastbollar kanske kunde vara ett alternativ...
    Blev nyfiken på hur det skål skulle se ut, som du gjuter i en boll. Hur blir det med jämvikten. Eller tänker jag fel....
    Vad tror du våra skolledare och våra skolverk skulle tycka om amatörer som lärare. Du vet väl hur det låter "DÅ MÅSTE MAN VARA PROFESSIONELL...."
    Jag tror att jag är en proffsig amatör - eller också är jag en amatör som jobbar som ett proffs -- nä, proffsig amatör -- det är jag... Ha det bra!

    SvaraRadera
  2. Jag har också hört det att vi ska vara professionella. Och vi är ju proffs. Vi har betalt för det vi gör. Men jag vill gärna vara en amatör också i ordets rätta bemärkelse. Jag har hört att ordet "amatör" skulle komma från franskan och betyda "den som älskar det han gör". Vet inte om det stämmer, men om det är sant vill jag vara en glad amatör.

    SvaraRadera