Dagar med familjen

Undrar om jag hamnat i en varannandagslunk eller om tröttheten ska ta över varje dag framöver. Igår på skärtorsdagen var jag i alla fall rejält trött. Jag kanske tog ut mig lite när Katrin och jag var ute i skogen och lade ut min Marsgömma. Då får man vila dagen efter. Jag skickade in Marskatt till reviewergranskning och på morgonen igår kom den ut. Den var ju lite klurig och flera geocachare hörde av sig för att de inte fått grönt i geocheckern. Jag avslöjade förstås inte för mycket men jag kunde bekräfta att de var på rätt spår. Det var bara en liten detalj som de förbisett. Oftast fick jag ett nytt meddelande när de sen kom på felet och insåg att de borde sett det med en gång. 1000sjöar var först på plats och är än så länge den ende som loggat på platsen.

Nu har tranorna kommit hemma hos oss också, men de ville inte vara med på något foto. Jag såg dem alldeles utanför fönstret igår förmiddag när jag pratade med min syster i telefon. Hon bjöd in oss till middag hemma hos min mamma på långa fredagen, alltå idag. Det tackade vi ja till och jag hoppades att jag skulle orka lite mer den här dagen än igår. Hela eftermiddagens var jag jättetrött. Maken hade fullt upp med att handla och hämta upp sonen. Han skulle komma med tåget från Kalmar, men det blev visst taxi från Alvesta och en hel timmes försening. Alla var trötta och då är det skönt att krypa ner i sängen.

I morse blev det samma morgonrutiner som alla andra dagar. Vi börjar tidigt. Maken hjälper mig ner så att jag kan komma igång. Vi åkte tidigt till Kolvarp för jag ville passa på att låna mammas dusch. Hon har ju en handikappanpassad sådan och det är vår dusch definitivt inte. Det var jätteskönt att få duscha av sig ordentligt utan att riskera att ramla. Vi måste fixa till en del här hemma också.

Mamma och jag hade likadana rollatorer, men vi var inte sugna på något rollatorrace den här gången. Det är ett fantastiskt hjälpmedel i alla fall för oss som är lite ostadiga just nu. Jag hoppas det är tillfälligt för min del, men jag är glad att den finns.

Mina systrar lagade till maten medan vi andra satt och tittade på. Alla syskon var inte hemma, men vi var i alla fall tio personer vid middagen. Det började dofta gott i ugnen och då kände vi att magen kurrade lite.

Mamma och jag fick maten serverad vid bordet, men de andra fick hämta sin mat själva i köket. Sen trängde vi ihop oss vid bordet i stora rummet.

Ugnsbakad lax med räkor, ris och salald serverades. Det var jättegott. Jag gillar verkligen lax. Man kan göra många olika variationer på den. Matlusten har ju inte alltid varit så god på sistone, men här blev det inget kvar på tallriken.

Det är trevligt att träffas över en bit mat, prata lite om vad som hänt sen sist och bara umgås med varandra. En stund senare serverades kaffe och påskbakelser. Dessutom fick vi förstås ostkaka med grädde och sylt. Vi bor ju i Småland. Nu var jag både mätt och trött. Ögonen började nästan falla ihop så det var dags att vi drog oss hemåt till Rannäs.

Det var roligt att träffa mamma och de andra även om jag inte orkade så mycket. Imorgon får jag nog vila större delen av dagen, tror jag. Det är ingen bra idé att ta ut sig helt.

Frälsarkransen följer mig hela tiden på armen och ger mig också styrka. Efter de båda kärlekspärlorna kommer tre små förbönspärlor. Det passade bra att fingra på dem under skärtorsdagen då vi påminns om hur Jesus bad i Getsemane. Det är många som ber för mig, det vet jag, och jag känner mig buren på deras förböner. När det är jobbigt och svårt, får vi lyfta varandra. Jag är så tacksam för alla som tänker på mig. Men jag får också tänka på andra och be för dem. Man kan lätt fastna i sitt eget och då är det bra att be för andra. I Missionskyrkan hade vi som vanligt en samling tillsammans med Svenska kyrkan, men vi var inte med på den. Den börjar i Missionskyrkan och fortsätter med fackeltåg till Svenska kyrkan där vi firar nattvard tillsammans. Jag hade inte orkat vara med i år.

Långfredagen anses ju ofta som en tråkig och lång dag. Förr var det mycket man inte fick göra då. I stället skulle man tänka på hur Jesus dog på korset. Den svarta pärlan som sitter efter förbönspärlorna kallas dödens pärla eller nattens pärla. Döden är en del av livet. Mellan våra livsdagar möter vi de mörka nätterna. Livet innehåller både ljus och mörker. Men även i mörkret får vi möta Guds omsorg och kärlek. Det är kanske bara så mycket svårare att se och upptäcka honom när det är mörkt omkring oss. Då får vi hoppas och vänta på att ljuset ska komma tillbaka.