Varje vår gläds vi åt vårblommorna - tussilago och vårlök, blåsippa och vitsippa - som ger backarna och ängarna färg och ljus efter den mörka vintern. Men det finns en liten vårblomma, som vi knappt ser, om vi inte letar efter den. Stefan Edman kallar den för "doldisen bland vårens primörer". Jag menar förstås den lilla nagelörten. Trots att den är så vanlig är det inte många som pratar om den. Många människor har aldrig sett den, inte ens hört talas om den. Så oansenlig är den. Men om man går riktigt nära och studerar den noga, kan man upptäcka hur vacker den är i sin ringhet.
Stefan Edman tillägnar nagelörten ett helt kapitel i sin bok "Förundran - tankar om vår stund på jorden". Han skriver att han får livslust av den. Den påminner oss om att skapelsen ständigt pågår, att oordning blir till ordning. Han har så många underfundiga och bra formuleringar om livet och naturen i sina böcker. Jag läser dem gärna. I samma bok hämtar jag också en liten dikt om nagelörten skriven av Jan Ränkedal.
Nagelörten
nagelhög
rullar ut en vit korthårsmatta
och låter solen trampa på
Livet kräver att få finnas
även i det minsta
Vi dömer alltför ofta efter det yttre. Det som ser oansenligt och ringa ut, dömer vi ofta ut som onödigt och oväsentligt. Det gäller inte bara växter utan också människor. Vi missar ofta tillfällen att lära känna fantastiska människor därför att vi inte vill ta oss tid att se bakom det yttre. Vi bländas ofta av de som är vackra eller de som låter mycket. Men det är inte alltid att de som är vackra utanpå också är det inuti eller att de som låter mycket och gärna också låter vackert. Om ni inte har varit inne på You tube och tittat på Susan Boyles framträdande i Britain´s got talent, måste ni göra det. Hon överraskade verkligen både juryn och publiken. De hade dömt ut henne innan hon öppnade munnen för att sjunga, men de fick ändra uppfattning.
När Jesus och hans lärjungar var ute på vandring, började lärjungarna bråka om vem som var störst av dem. Det känner vi ju igen från våra "lärjungar" i dagens skola. Det ligger nog i vår natur att vilja vara störst, bäst och vackrast. Jesus frågade dem vad de talade om, men då sa de inget. De kände väl på sig att Jesus inte skulle gilla det. Då satte sig Jesus ner, ropade på dem och sa: "Om någon vill vara dem främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Sedan ställde han ett barn framför dem, la armen om det och sa: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig." (Luk 9:33-37) Det kan vara nyttigt att bli påmind någon gång ibland om att det inte alltid är de stöddigaste som vinner i längden. Det är väl bra att vara frimodig och ta för sig, men om man saknar ödmjukhet förlorar man mest själv.
Stefan Edman tillägnar nagelörten ett helt kapitel i sin bok "Förundran - tankar om vår stund på jorden". Han skriver att han får livslust av den. Den påminner oss om att skapelsen ständigt pågår, att oordning blir till ordning. Han har så många underfundiga och bra formuleringar om livet och naturen i sina böcker. Jag läser dem gärna. I samma bok hämtar jag också en liten dikt om nagelörten skriven av Jan Ränkedal.
Nagelörten
nagelhög
rullar ut en vit korthårsmatta
och låter solen trampa på
Livet kräver att få finnas
även i det minsta
Vi dömer alltför ofta efter det yttre. Det som ser oansenligt och ringa ut, dömer vi ofta ut som onödigt och oväsentligt. Det gäller inte bara växter utan också människor. Vi missar ofta tillfällen att lära känna fantastiska människor därför att vi inte vill ta oss tid att se bakom det yttre. Vi bländas ofta av de som är vackra eller de som låter mycket. Men det är inte alltid att de som är vackra utanpå också är det inuti eller att de som låter mycket och gärna också låter vackert. Om ni inte har varit inne på You tube och tittat på Susan Boyles framträdande i Britain´s got talent, måste ni göra det. Hon överraskade verkligen både juryn och publiken. De hade dömt ut henne innan hon öppnade munnen för att sjunga, men de fick ändra uppfattning.
När Jesus och hans lärjungar var ute på vandring, började lärjungarna bråka om vem som var störst av dem. Det känner vi ju igen från våra "lärjungar" i dagens skola. Det ligger nog i vår natur att vilja vara störst, bäst och vackrast. Jesus frågade dem vad de talade om, men då sa de inget. De kände väl på sig att Jesus inte skulle gilla det. Då satte sig Jesus ner, ropade på dem och sa: "Om någon vill vara dem främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Sedan ställde han ett barn framför dem, la armen om det och sa: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig." (Luk 9:33-37) Det kan vara nyttigt att bli påmind någon gång ibland om att det inte alltid är de stöddigaste som vinner i längden. Det är väl bra att vara frimodig och ta för sig, men om man saknar ödmjukhet förlorar man mest själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar