måndag 21 december 2015

Fjärde Advent - Parkäventyr


Sista hela arbetsdagen för den här terminen är avklarad. Imorgon är det bara halv dag med avslutning i kyrkan och julmys i klassrummen. Sen kan vi ta jullov. Vi brukar ju alltid ha lite julmys med personalen efteråt, men i år slutar vi så nära julafton att ingen vill stanna kvar. Därför hade vi lite julmys idag, när eleverna gått hem. Den traditionella julklappsleken är ett stående inslag och den julklapp som fick följa med mig hem var den här ljuslyktan. När jag kom hem, hade yngste sonen också anlänt. Nu är alla i familjen hemma. 


Då kanske jag kan summera gårdagens äventyr trots att jag nog inte hunnit smälta det riktigt än. I höstas någon gång fick jag ett förslag på en häftig geocache, A walk in the park. Det var Anna-Lenas svärson som tyckte vi skulle ge oss på den. Jag kollade in den som hastigast och såg att det var en D5/T4,5, alltså allt annat än en promenad i parken. Den fick vila ett tag, men för nån månad sedan löste jag första steget, som var att få tag på startkoordinaterna. Då skickade jag ett meddelande och sa att nu kunde vi boka in ett datum. Det dröjde lite innan alla kunde lösgöra sig, men igår var det dags för äventyret att börja. Vi samlades i Smålandsstenar och åkte sedan vidare i två bilar ner mot Varberg.


Vi var sex personer som var sugna på lite äventyr. Förutom Martin som initierat äventyret var det Anna-Lena och C-E, alcel53, och Johanna, spingo80. 1000sjöar hakade på när jag frågade om han ville med. Vi körde till en rastplats vid E6:an och där loggade vi en enkel gömma som uppvärmning, Ta en bensträckare.


Vi hade fått ett tips om en bra parkeringsplats så sen körde vi dit. Egentligen var starten på ett annat ställe, men teammedlemmarna var så ivriga på att ge sig in i området att vi tog en rekognoseringsrunda först.


Sen fick vi gå tillbaka en bit och då sneddade vi över golfbanan. Trots att det var över 10 grader plus var det inga golfare ute som tur var. Vid startkoordinaterna hittade vi det vi behövde och kunde få vidare instruktioner. Nu var vi redo att ge oss in i äventyret på riktigt.


Området där alla delstegen till mysten fanns var ett nedlagt äventyrsland. Det hade gått i konkurs både en och två gånger innan det helt enkelt övergavs för ungefär tre år sedan. Förfallet startade och det går snabbt när ingen tar hand sakerna. Över hela området vakade jätten Himle uppe på sin kulle.


När äventyrslandet var igång fanns där även djur i parken. Djurhus och stall fanns var liksom inhägnaderna, men djuren var förstås borta.


Vi såg ett och annat djur, men de var inte levande. En del av de stora figurerna låg på marken. Andra stod kvar som ett monument från en svunnen tid.


Här fanns många ställen för barnen att roa sig på. Även vi hade väl lite av barnasinnet kvar, men vi hoppade över åkturerna.


Kvar på platsen stod både bilar, lastbilar, husvagnar, baracker och mycket annat. Vi kunde gå runt och undersöka stället. Det fanns hur mycket som helst att titta på. Men det fanns också väldigt mycket skräp. Stormarna hade också bidragit till förfallet. Det låg nedfallna träd överallt.


Efter ett tag kom vi fram till en paviljong. Där passade vi på att ta en fikapaus. Det var ju ett bra tag sedan vi åt frukost så det smakade bra med lite fika.


Sen fortsatte vi att beta av de olika delstegen. Vissa klarade vi snabbt av medan andra tog lite längre tid innan vi hittade det vi behövde för att kunna ta oss vidare.


Det var bra att vara ett team för det behövdes många olika förmågor för att lösa delstegen. En del uppgifter var mer fysiska och andra var mer kluriga.


Det var inte så långt mellan delstegen, me området var inte så stort så vi gick nog ett par varv innan vi var klara. En del saker vi stötte på var mer välbehållna än andra. Det blött på marken och ibland ganska halt särskilt på trägolven.


Ett av delstegen krävde vadarbyxor. Martin hade burit på både mina och Ingemars hela vägen. Det var också hans om var mest sugen på att pröva dem. Mina var väl lite väl små men han lyckades ta sig över till ön utan att bli blöt.


Just det här delsteget kunde vara skadat och vi lyckades inte heller få fram den information vi behövde för att komma vidare. Då fanns det möjlighet att mejla CO och beskriva vad vi hittat så kunde vi få informationen via mejl.


Nu behövde vi inte göra det för vi var inte ensamma på platsen. Det fanns fler gäng som också var ute på äventyrsrundor. Ett av gängen kom bland annat från Limmared och vi kände några av dem. De var lite före oss på rundan. De delade med sig av det mejl de hade fått så vi också  kunde fortsätta äventyret. Senare mötte vi ett annat gäng som kommit efter oss och delade samma information med dem. Jag tror de kom från Göteborg.


I en del av parken fanns en västernstad. Den var förstås inte så stor som High Chaparall, men vi begav oss dit för att leta efter ledtrådar.


Sheriffen såg inte precis välkomnande ut, men han hade tappat både sina händer och sina pistoler så han hade inte så mycket att stoppa oss med.


Den ena handen med pistolen hade jag hittat på ett annat ställe lite tidigare. Många figurer var som sagt trasiga. En del hade nog forslats bort också. De skulle ha funnits dinosaurier på ett ställe, men de fanns inte kvar. Det delsteget hade fått utgå. Men totalt sett var det nog 15-16 delsteg att besöka.


I västernstaden mötte vi inte bara sheriffen utan också ett gäng indianer i full fjäderskrud. Här letade vi ett tag innan vi kom på vilket hjälpmedel vi behövde plocka fram. Sen var vi lite för snabba och fick det inte helt rätt så vi fick gå tillbaka och börja om. Då gick det bättre.


Det var jag som var sekreterare, som jag brukar vara, men jag hade god hjälp av Johanna. Vi räknade och ropade sedan ut nya koordinatern till de andra att knappa in i GPS:erna. På så sätt tog vi oss runt delsteg efter delsteg.


Det var många ställen som vi undersökte noggrant. Till slut var det alltid någon av oss som hade ögonen med sig och hittade den felande in formationen. I piratbyn var dödskallarna stora och ibland gjorde vi lite läskiga och makabra fynd.


Det var ingen som blev så skraj att hjärtat stannade i alla fall. Jag tvivlar på att hjärtstartare hade funkat eller ens funnits kvar. Nu hade vi ju både läkare och psykolog med oss om vi hade behövt någon form av vård.


Vädret var riktigt skönt. Det blåste lite när vi kom dit, men sen märkte vi inte av det mera. Det var ingen snö på gång. Den gamla snögubben hade nog behövt fräschas upp med lite ny snö, men det kom inte ens ett regnstänk medan vi var där.


Det var ingen sommarvärme, men nästan lika varmt som vissa somrar. Ändå blev vi väl inte så glassugna.


Utanför barnens hinderbana varnades det för ficktjuvar. Det var ingen som försökte stoppa händerna i mina fickor förutom jag själv. Jag gav mig inte in i huset med hinderbanan. Det fick andra lekfulla teammedlemmar göra. De hittade det vi ville ha och vi andra kunde snabbt räkna ut vart vi skulle ta vägen därefter.


Vid hinderbanan hade teamet utökats med två geocachare från Kungsbacka, Barbagrupp. De hade klarat av delstegen fram dit vid ett tidigare tillfälle men måste då avbryta äventyret. Nu kom de tillbaka precis när vi var där de skulle återuppta sökandet. Vi löste resten av uppgifterna tillsammans. Jag har lånat några bilder från mina medcachare.


På slutet var det bra om mörkret hade infallit. Det kommer tidigt så här års och det var i alla fall tillräckligt skumt för att vi skulle kunna fortsätta. Ficklamporna ledde oss vidare.


Snart hade vi avverkat hela äventyret och besökt i stort sett varenda vrå av det forna äventyrslandet. Den sista ledtråden hittades och vi kunde ta oss till slutburken där loggremsan fanns. Det höll på att bli en antiklimax här. Trots att vi hade rätt kod ville burken inte öppna sig för oss. Efter många försök lyckades vi ändå få upp den. Lättade kunde vi skriva våra alias i loggen och pusta ut efter en riktigt rolig runda med många fantastiska delsteg.


Vi avstod från att ta den snabbaste vägen ut för vi ville ju inte bli blöta. Det fick bli den längre vägen i stället. Även den var riktigt hal ibland.


Sen kunde vi posera nedan för jätten Himle. Här är alla som utförde denna bedrift att logga en gömma som vi verkligen kan rekommendera. Drygt 5 timmar tog hela äventyret.


Som belöning för mödan fick vi tillåtelse att använda denna banner, om vi ville. Johanna och Martin hade fler punkter på dagens program så de lämnade oss och åkte hem. Vi andra letade upp ett matställe för nu var vi allt lite hungriga.


I Tvååker hade C-E sett att det fanns något ställe som kunde vara lämpligt. Det visade sig vara ett riktigt toppenställe. Här serverades vi världens godaste hamburgare gjord på lokalt producerat kött med hemlagade pommes frites. Mycket mat var det också. Dessutom kunde vi avnjuta lite glögg, pepparkakor och skumtomtar medan vi väntade på att kocken skulle bli klar med våra hamburgare.


Anna-Lena och C-E bjöd oss andra på maten och de ville inte ha bensinpengar heller. Vi fick tacka för förplägnaden och för resan liksom för det goda samarbetet som resulterade i en loggad gömma till. Sen åkte vi tillbaka mot Smålandsstenar där skildes nöjda och glada med dagens insatser. Det här äventyret kommer vi nog att minnas länge.

2 kommentarer:

  1. Ett mycket bra och intressant resereportage från vår kombinerade GC/UE-resa.
    Tänk om det kunde finnas ett lika bra hamburgerstekeri i Forsheda eller Bredaryd! Vore mumma de´! Tror det skulle dra matgourméer långväga ifrån.

    SvaraRadera
  2. Intressant att se hur olika vi berättar. Du... objektiv... saklig.... jag ur ett egotrippat dålig självkänsleperspektiv. så kan det vara! Bra att vi åkte... hade vi väntat till våren, så hade nog inte denna plats funnits kvar. Hade noglite känning av influensa... förstår jag i efterhand. Därför som jag var extra trött. Nu är det ganska så bra igen. Ses den 29e!

    SvaraRadera