Äntligen hemma!

Efter nästan en vecka borta fick jag äntligen komma hem till Rannäs. Gissa om Takko blev glad över att se mig igen. Först visste han nog inte riktigt hur han skulle bete sig för att visa sin glädje, men till slut hoppade han upp i famnen på mig. Vi har saknat varandra. Jag har saknat er alla.

Det blev en jobbig hemresa med färdtjänstbussen. Det berodde mest på att jag hade så ont i ryggen. På natten innan hemresan råkade jag nog förvärra det ryggonda när jag var uppe på toaletten. Jag lyckades ta mig tillbaka och sov sedan ända till halv sex. Det var nog den längsta sammanlagda tiden jag sovit på länge. Oftast har jag vaknat med vissa mellanrum på natten och ibland haft svårt att somna. På morgonen hade jag så ont i ryggen att jag behövde ringa på hjälp för att kunna ta mig till toaletten. Det var kanske tur att jag packat det mesta på kvällen innan, ja, det lilla jag hade med mig till Linköping. Efter frukost, medicin och en dusch blev jag utskriven och vid halv tolvtiden hämtades jag av färdtjänstchauffören. 

Bussens säten var verkligen inte sköna för en med ryggont. Dessutom skulle det bli en lång resa. Det satt redan två andra i bussen och innan vi åkte mot Småland skulle vi plocka upp sex till. Jag kunde ju inte göra mer än att sitta där och stå ut. Första stoppet blev i Tranås där några steg av.

Sen fortsatte färden söderut och snart skymtade vi Vättern och Visingsö. Vid Ryhov var det flera som steg av. Vi var två tanter kvar och min medpassagerare skulle av i Skillingaryd. Sen var det bara jag kvar. Jag blev avsläppt vid sjukhuset i Värnamo och fick vänta en liten stund på nästa transport.

Efter en kort stund dök min chaufför upp och lastade ombord mig innan han gick för att hämta en annan man som satt i rullstol med gipsat ben. Nu var det ju inte så långt hem, men även korta sträckor kan ta sin tid att färdas.

Chauffören hade fått nya order och bussen körde till Vråen och hämtade upp en dam. Sen levererade vi henne till Luddö innan vi äntligen kunde åka västerut. Jag funderade på om "de första skola bliva de sista" så att jag skulle vara sist kvar i bussen här med, men det behövde jag inte. Efter drygt fem timmar kunde jag kliva av hemma på gårdsplanen och med chaufförens och sonens hjälp ta mig in i huset.

Det var skönt att kunna sjunka ned i en fåtölj och krama om Takko. Jag var ganska så rejält trött efter färden och dessutom hungrig. Jag hade inte fått någon mat sedan tiotiden då jag åt en risifrutti innan avresan. Sonen värmde snabbt lite köttfärssås och spagetti till mig och det smakade riktigt bra med mat.

Jag var så trött så jag gick och lade mig rätt så fort igår kväll. Jag somnade och sov i alla fall några timmar i sträck. På morgonen fick jag hjälp av maken att ta mig upp ur sängen och nedför trappan. Det var ett helt företag då ryggen protesterade å det vildaste. Nu känns det lite lite bättre. Värktabletterna gör sitt jobb så gott de kan.

Lite problem uppstod på förmiddagen. Jag behövde hämta ut min medicin, men maken behövde åka till jobbet. Pastorn ställde upp och åkte in till apoteket åt mig, men de kunde inte hitta mina recept från Linköping. Dessutom fanns inte de mediciner jag behövde hemma. Det var beställningsvaror. Det blev en del telefonsamtal till Hematologen i Linköping, apoteket i Värnamo och till sjukhuset på samma ställe. Resultatet blev att jag får vänta till måndag då tabletterna kan hämtas ut. Det finns inte mer att göra än att bara vila och försöka bli lite starkare.

Den senaste veckan har verkligen förändrat min tillvaro. Man inser att livet inte alltid är enkelt. Det är fullt av risker. En natt när jag låg och tänkte på detta, kom jag plötsligt på att man kan vända på det också. Livet är visserligen fullt av risker, men det är också fullt av möjligheter. Ibland är oddsen för det ena eller andra inte så gynnsamma som man skulle vilja, men det finns alltid en chans att man övervinner även dåliga odds.

Vår lilla andaktsbok för årets 40 dagar har verkligen hjälpt mig under den här tiden i Linköping. Jag läste de fyrtio dagarna på tre till fyra dygn. Det fanns så många texter i den som uppmuntrade och styrkte mig när det var jobbigt. En tanke slog mig då. Redan i höstas när vi samlades tre personer för att spåna och planera de 40 dagarna visste Gud vad som låg framför mig. Jag var själv med och planerade de veckorna. Jag tror det var mitt förslag att temat skulle handla om Guds namn. Nu fick jag hjälp av dessa texter som medlemmar i vår församling skrivit för att uppmuntra varandra.