måndag 6 april 2009

Blå måndag

Igår var det palmsöndagen och inledningen på Stilla veckan. Vi var i kyrkan och lyssnade till berättelsen om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Allt folket lade palmkvistar på marken framför honom och ropade Hosianna. Det var nog ganska stimmigt och trångt där han red fram - inte alls så stilla. Han blev verkligen hyllad som en kung, men bara några dagar senare var det helt andra toner i pipan. Då ropade man: Korsfäst! Det är inte alltid så långt mellan hyllningar och burop, inte heller mellan krav på avgång och enhälligt stöd. Jag tänker förstås på Vanja Lundby-Wedin. Nyss ropade man på hennes avgång, men i kväll hörde jag att hon hade stöd från samtliga fackförbund i LO. Vi människor är ofta snabba att döma varandra och vi kan fort byta åsikt. Ibland är det bra att inte vara så snabb med att döma. Lite eftertanke skadar aldrig. Tänk före, så slipper du tänka efter, brukar vi säga till barnen i skolan, när de hittat på något dumt.

Idag är det blå måndag har jag läst - eller som den också kan heta, svarta måndagen. Det kommer visst från Tyskland och seden att klä kyrkorna i blått eller svart den här dagen. Jag gillar den blå färgen. Den påminner om himlen och om havet. Många människor har blått som sin favoritfärg. Ett blått rum känns rent och luftigt. Svart kan vara lite dystert och ändå så så är garderoben full av svarta kläder. Min garderob är sorterad efter färg. Jag tror hela vänstra halvan är svart eller grå. Svart är en praktisk färg - och klassisk. Fast en del säger att svart och vitt inte är några färger. Svart är aldrig fel, brukar man säga. Den lilla svarta bör ju ingå i varje kvinnas garderob. Men framöver, när jag plockar fram sommarkläderna kommer, nog de ljusare och klarare färgerna tillbaka.

Blått kan också vara vemodets färg. Det kommer väl från bluesen, "feeling blue". Det dyker upp ibland, vemodet, helt utan förvarning och man förstår inte varför. En del människor har närmare till den känslan än andra. När den kommer, kan det vara lätt att fastna i nedstämdheten. Vissa gånger är det svårare att ta sig ur den, men förr eller senare tar andra känslor över. Egentligen finns ju alla känslorna där inom oss hela tiden. Så här i inledningen av Stilla veckan, kan man bli lite dämpad. Vi vet ju vad som hände senare i veckan en gång för länge sen i Jerusalem. Vi har ju facit. Men om man ser lite längre fram mot slutet av veckan, så slutar den ju i glädje. Vi får se fram emot den glädjen och komma ihåg vad Jesus sade till sina lärjungar strax innan detta hände. "Detta har jag sagt till er för att min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig." (Joh 15:11)

Hur kunde Jesus prata om glädje när han visste att han snart skulle få lida och dö? Kanske för att han älskade sina lärjungar så mycket att han var beredd att dö för dem. Före och efter de citerade orden pratar han om hur viktigt det är att älska. Strax efteråt ber han för sina lärjungarna och för oss som kommer efter att vi också ska kunna älska som han. Tro, hopp och kärlek består, säger Paulus, men störst av dem är kärleken.

2 kommentarer:

  1. Jag skulle allt behöva vara elev hos dej också ... lära mig täka efter.
    Svart och grått blird et ju mycket på vintern ... men jag har mycket brunt också. Gillar verkligen den färgen. Har lite svårt för alldeles tokiga - grälla eller pasella vårfärger. ... är kanske åldern...

    Tänker på Judas ... jag tycker att han också är oskyldigt dömd ... han var ju utsedd att vara den som förrädde ....jag förstår inte detta... kan du förklara? Jag tycker synd om honom - och att han ( som Lars Danielsson) fått bära all skuld.... Anna-Lena

    SvaraRadera
  2. Judas, ja... Visst kan man tycka synd om honom. Men man kan inte komma ifrån att han gjorde ett medvetet val. Han kunde ha valt annorlunda, tror jag. Våra val är viktiga. De för med sig konsekvenser. Nu tror jag också att om Judas inte hade förrått Jesus så hade någon annan gjort det eller så hade översteprästerna hittat honom på något annat sätt.

    Judas slutade ju på ett tragiskt sätt. Han ångrade sig och ville lämna tillbaka pengarna, men översteprästerna bara skrattade åt honom. Då tog han livet av sig. Det var också ett ödesdigert val han gjorde. Jag tror att om han ångrade sig och bad om förlåtelse så hade fått upprättelse. Det fick ju Petrus fast han förnekade Jesus.

    Man kan ångra många av sina val. Visst gör man misstag i livet. Det känns ändå skönt att man kan få förlåtelse och upprättelse. Fast vissa konsekvenser kan man aldrig ställa till rätta igen. Vi pratade just om detta på scouterna sist... om vikten att välja rätt.
    Hälsningar, Inga

    SvaraRadera