tisdag 14 april 2009

Tillbakablick

Så var vi tillbaka på jobbet igen. Och fort gick det att återvända till vardagen. Eleverna hade mycket att berätta. Alla hade varit ute och motionerat så gott som varje dag. Det kanske beror på att vi har ett projekt om kost och motion just nu. Roligt att de gått in för det så. En elev hade ramlat och skadat sig, så hon var gipsad runt vänsterarmen. Man vet aldrig när olyckan är framme.

Att blicka bakåt är nödvändigt ibland. Annars är man dömd att göra samma misstag om och om igen. Jag har läst om några gamla romaner som jag hade i min bokhylla. En del människor kan ju bara läsa en bok en gång. De kan inte läsa om den för de vet ju redan hur den slutar. Men det tycker jag inte gör något. Ibland hinner man glömma en del. Men även om man kommer ihåg upplösningen, så finns det så många andra deltaljer och vinklingar som man kan upptäcka, när man återanvänder en bok.

Tänk bara på bibeln. Den kan jag läsa hur många gånger som helst. Det finns alltid nya saker att upptäcka. Ibland har jag läst den från pärm till pärm. Men oftast läser man vissa delar mer än andra. Det finns en del tråkiga kapitel med släkttavlor och långa uppräkningar. Men det finns andra kapitel som är helt underbara att läsa. Just nu läser jag Johannesevangeliet, en av mina favoriter. Johannes skriver om Ordet, Logos på grekiska, så här: "I Ordet var liv, och livet var människornas ljus." (Joh 1:4) Han använder Ordet som ett namn på Jesus. Jesus är Ordet, som kom från Gud och avslöjade vem Gud är. Han fortsätter: "Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn." (Joh 1:11-12) Man kan läsa orden i en bok på olika sätt. Om de ska påverka oss på ett positivt sätt, ge oss liv, måste vi ta emot dem. Orden är lite som frön, som myllas ner i våra rabatter. Det finns liv i dem så att de kan gro och växa. Då kan de bli till stora träd, om de får rätt livsbetingelser.

Det är ganska många ord som hoppar ur munnen på mig varje dag. Jag önskar att de också kunde få vara frön, som kan myllas ner i andra människors inre och växa till stora, livgivande tankar. Men alla mina ord är inte livgivande. En del borde aldrig lämnat min mun. Förhoppningsvis börjar de aldrig gro hos någon annan. Ord kan både skada och hela, sänka och lyfta. Ibland blir vi trötta på ord, och ändå fortsätter vi att prata med varann. Jag tror inte det är orden i sig vi är trötta på. Det är de tomma orden vi tröttnat på. Meningsfulla ord kan vi ständigt återvända till.

Nu sätter vi punkt efter orden för den här gången.

3 kommentarer:

  1. Så snat så sant. Jag säger alldeles fel saker - och jag var med om en intressant sak här på morgonen.
    Hade tagit npå en tunika somjag inte haft tidigare i skolan.
    Går in och pratar med kollegor i ett klassrum.
    - Vilken fin tunika du har....Jag blev glad.
    En annan kollega kom med ett halv hånskratt - -Har du klätt upp dig för att vi ska utanför 5o-skyltarna idag.-Förlåt, svarade jag automatiskt. Jag känner mej fortfarande ledsen efter den kommentaren.

    SvaraRadera
  2. Usch, vad fel man skriver.... ska kolla bättre nästa gång! Sant... på... ja, du ser

    SvaraRadera
  3. Visst blir man ledsen av sådana kommentarer. De är så onödiga. Man får försöka glömma dem och bara komma ihåg de tevliga kommentarerna. De värmer desto mer. Jag fick alldeles nyss en positiv kommentar om min tunika från en kollega. Jag tycker att vi är ganska bra på att lyfta varandra i vårt arbetslag. Ha en bra dag!

    SvaraRadera