En vanlig söndag

 Det blev en vanlig söndag den här veckan också. Solen sken fast det var lite kyligt på morgonen, när hunden och jag gick våran kortrunda. Vi hinner inte med mer innan det är dagsatt åka till gudstjänsten i missionskyrkan.

 Det var en vanlig gudstjänst med sång och predikan. Det som möjligtvis var annorlunda var att vi avslutade våra 40 dagar idag. De senaste åren har vi alltid haft en satsning på något tema under 40 dagar. I år var temat 40 dagar med Guds Ande. Tidigare år har vi också gjort en egen andaktsbok, men i år blev det bara en bibelläsningsplan. Det kan vara bra att göra det lite enklare något år. Det här året har jag inte varit så engagerad i detta. Idag predikade vår pastor över ämnet Andens gåvor. Vi har alla olika gåvor, både naturliga och andliga. Det är skillnad på Andens gåvor och Andens frukt, som det också står om i bibeln. Frukt tar lång tid på sig att mogna medan gåvor har man i samma sekund som de överlämnas. Gåvor och talanger måste förvaltas och användas på rätt sätt.

 Efter gudstjänsten var det mingelfika då vi kunde prata med varandra en stund innan vi åkte hem var och en till sitt. Vår vän Ambjörn följde med oss hem och hjälpte maken med lite sysslor. Det gick snabbt när de var två. Sedan lagade vi middag tillsammans. Det blev ugnsstekt falukorv med potatismos, kanske ingen vanlig söndagsmiddag. När vi var barn skulle det vara stek, sås och potatis på söndagarna. Nu äter vi det vi känner mest för eller vad som finns i frysen. Idag råkade det bli falukorv.

 Hunden och jag gick en lite längre runda i eftermiddagssolen. Vi tog vägen upp mot skogen. Nästan all snö och is är borta. Det var bara lite kvar uppe vid krysset, som vi kallar det. Det var skönt med en promenad, tyckte både hunden och jag. Solen sken så skönt på oss. Det var fler som var ute i trakterna idag. Vi såg inte till dem, men jag hade två besökare vid mina geocachegömmor här i byn. Det såg jag på mejlen som droppade in till min mejlbox. Elva stycken gömmor har jag i byn. De hittade väl nio av dem. Dessutom var det några andra geocachare som loggat några av mina andra gömmor på annat håll. Det var säkert många som var ute idag i det fina vädret. Jag väntar till på onsdag. Då är det skottdagen och då har jag tänkt åka till ett event i Jönköping och träffa andra geocachare. Jag ska plocka upp min cachingkompis klokare efter jobbet och sen får vi se hur många cacher vi hittar.

Ikväll läste jag på Twitter att man kunde se flera planeter på natthimlen. Vi gick ut och försökte studera stjärnhimlen. I väster i närheten av månen skulle man kunna se både Venus och Jupiter. Vi såg en av dem, men den andra var nog för långt ner mot horisonten och doldes därför av ladugårdstaket. Sedan tittade vi åt öster där Mars skulle vara synlig. Vi tror att det var den röda starkt lysande himlakroppen som vi såg där. Det är spännande att studera valvet över oss en sådan här stjärnklar kväll. Det är betydligt lättare här ute på landet än i stan. Nu är det dags att dra sig tillbaka och inta horisontalläget. Imorgon är det ju en vanlig måndag igen.

Ja, det är våren...

Snödroppar vid husknuten

 En riktigt härlig vårdag har det varit. Nu sänker sig solen ner bakom trädtopparna. Men tidigare idag spred den sina underbara strålar över vår natur. Hunden och jag tog vår vanliga skogspromenad och lyssnade på fåglarnas drillar. Hackspetten trummar sina virvlar och stöter ut sitt kly-kly-klyyy. Då är det gott att strosa runt i naturen. Även om det fortfarande är lite is kvar på grusvägen där solen inte kommer till så har det mesta av isen försvunnit och det går lätt att promenera.

Krokus i rabatten

 Anars har vi inte gjort så mycket idag. Det finns många "borden", men det gäller att inte lyssna för mycket på den rösten. Vi borde städa och tvätta. Nu när solen skiner, ser man att vi borde putsa fönstren. Vi borde ge oss ut och hämta hem ved till nästa vinters eldning. Förra året gick veden åt i förtid, men så var den vintern hård och lång. Den här vintern har varit betydligt snällare och, som det ser ut, kortare. Visst kan vi få bakslag, men någon vargavinter lär det inte bli.

Magnolian har knoppar

 När vi kom hem från skogen, fixade vi en liten fika. Det är klart man ska ha elvakaffe. Den här helgen är vi alla lediga, både maken, hunden och jag. Ja, hunden är ju alltid ledig, men vi andra. Den gångna veckan var lite lagom jobbig. Det mesta flöt på som vanligt utom att många varit sjuka. På fritids har nästan hela personalen varit borta. I torsdags hade jag bara lektioner fram till lunch. Sedan var det dags för sista delen av Mönster&Algebra-utbildningen som jag håller. Vi gick igenom de sista uppdragen, som är riktigt roliga. Det var kul att träffa alla deltagarna igen och kursen gick bra. Det enda jobbiga var att släpa med sig den stora lådan med allt material i. Dessutom blev dagen sen innan jag var hemma igen.

Missionshusabänken har flyttat ut

 I eftermiddag var vi ute i trädgården en stund. Det var så fint så vi hade gärna tagit en kopp kaffe utomhus, men det fanns ju inget att sitta på. Därför gick vi ut i ladugården och hämtade den gamla missionshusabänken som brukar stå på trädäcket utanför vår ingång. På våren är det härligt att sitta där på eftermiddagarna när solen skiner. Det är fortfarande tidigt på säsongen, men nu kan vi utnyttja tillfällena som kommer. Längre fram ska jag skrapa och måla om bänken. Något av benen behöver också stadgas upp.

Takko skuttar runt i vårsolen...

 Sedan gick vi en runda i trädgården. Snödropparna har blommat ett tag skyddade av buskarna. Idag hade de tidiga krokusarna slagit ut på andra sidan huset. Magnolian har knoppar, som jag hoppas ska slå ut i stora vita blommor längre fram. Maken satte vitlöksklyftor i marken i höstas. De verkar finnas kvar. Det ska bli spännande att se om de ger någon skörd. Han har dessutom för sig att han ska bygga vårt efterlängtade växthus den här säsongen. Han har i alla fall börjat planera för det. Idag tog vi med ett måttband och satte upp hörnmarkeringarna. Det blir ett stort växthus, som ska ha plats både för odlingar i bäddar och krukor och dessutom en plats där man kan sitta och fika. Vi har aldrig haft någonstans att fika på om det regnar ute. Vi har bara verandan och där får det inte plats några sittmöbler och fikabord. Det ska bli spännande att se vad det blir av detta. Jag tar inte ut något i förskott. Man vet aldrig vad som händer. Förra sommaren bröt jag armen och sen blev det inte mycket gjort. Jag bävar lite för arbetet med att rensa bort allt ogräs som hann sprida sig, när jag inte kunde hålla efter det. Men den dagen, den sorgen. Än är det för tidigt att börja vårbruket utomhus.

...men dammen är fortfarande frusen

Dammen är fortfarande helt frusen. Det brukar ta ett tag innan isen släpper sitt grepp. Vi får börja med odlingarna inomhus. Det är dags att så chilifröna som jag sparat från förra årets skörd. De behöver lång tid på sig. Växter är ju som vi människor. En del växer snabbt och mognar tidigt, andra tar lite längre tid på sig att mogna. En del är pråliga och färgstarka, andra lite mer diskreta. En del är yviga och nästan vulgära, andra mer eleganta och sofistikerade. En del är söta och goda, andra sura eller ger en bitter eftersmak. Det är tur att vi är olika både vi och växterna. Då finns det en chans för alla att hitta det vi föredrar. Jag gillar udda människor och udda växter vare sig de är fina eller fula, till prydnad eller till nytta, tillbakadragna eller platskrävande. Det är ju de udda man kommer ihåg. Därför tycker jag inte det är något bra mål att alla ska bli lika, kunna samma sak, göra på samma sätt, som det lätt kan bli både i skolans värld och på andra ställen. i stället borde vi bejaka det unika i varje människa och lyfta fram det. Annars finns det kompetenser och förmågor som kommer att gå förlorade. Det vill vi ju inte.

Anar vi våren?

Klurig uppgift

Efter gårdagens mastodontdag, en chockstart på veckan, var det skönt att sluta tidigt idag. Måndagar har vi konferensdag. I vanliga fall fram till så där kvart över fyra, men igår skulle fritids vara med och då var konferensen flyttad till mellan fem och sex. Det kom väl inte så många från fritids ändå för flera av dem var sjuka liksom ett antal lärare och elever. Man märker att vi har stora klasser när åtta är borta och det är tjugo kvar, men det blir mycket lugnare och tystare och mera luft i klassrummen. 

Efter konferensen åkte jag direkt till UV-scout i missionskyrkan. Det var dags för bibelkväll. Vi brukar inleda med ett litet drama ur livet. Det gjorde vi nu också. Många av ledarna var borta av olika anledningar. Därför blev det lite mer improviserat än vanligt. Vi drog med två scouter som fick agera i dramat. Det blev väldigt lyckat. Sedan fick patrullerna i uppdrag att öva ett kort drama utifrån en liknelse. Den gemensamma tråden var att det handlade om förlorat och återfunnet. Vår patrull spelade upp liknelsen om den förlorade sonen. Fast i vår version var det en förlorad dotter. När jag kom hem, var jag riktigt trött och sov som en stock hela natten.

I morse snö, på eftermiddagen bara fläckar kvar

 Idag var, som sagt, arbetsdagen lite kortare. Jag introducerade ett nytt tema på NO-lektionen i trean. Vi ska studera förändringar och började med att se vad som förändrades när vi släppte ner en brustablett i vatten. esten av dagen handlade mest om engelska. Jag har engelska i femman och vi håller just nu på att "besöka" Australien. Dessutom har jag enskild specialundervisning i engelska med ett par killar. Man vet aldrig hur de arbetspassen ska bli. De kan bli jättebra eller så kan de bli helt misslyckade. Det beror ofta på vad som har hänt under dagen eller vilket humör eleverna är på. Ibland är det helt kört. Då känner jag att jag inte har det tålamod som krävs för att vara speciallärare. Jag är inte speciallärare och kommer aldrig att bli. Däremot är jag en av de få på vår skola som är helt behörig i de ämnen jag undervisar. Det fick vi se på konferensen igår. Det känns gott att slippa komplettera sin utbildning som många av mina kollegor måste göra.

Väck med snö och isfläck

 När vi kom ut i morse, hunden och jag, var det en decimeter nysnö på marken. Den var våt och kall. När vi gick ut i eftermiddag, var det mesta borta på kullen. Lite mer var kvar på vägen, men plusgraderna tär hårt på drivorna. Det är gott. Nu vill vi bli av med snö och is.

Det porlar under isen

 Jag brukar säga att snö kan få ligga kvar tills sportlovet är över. Sedan kan den gärna försvinna. I år kanske det kan bli som jag vill. Gumman Tö besegrar Kung Bore. Visserligen kan vintern slå till igen några gånger, men våren kommer att segra till slut.

Det forsar på vägen hem

 Vägen fram till vår gård sluttar lite uppåt. Där brukar det forsa vatten i spåren i snösmältningstider. Det gjorde det idag, när jag körde hem. Jag fick tippa lite på några av mina krukor som står ute året om. Det stod vatten i dem och det gillar inte plantorna. Tre små snödroppar blommade under buskarna vid väggen.

 Fåglarna har börjat kvittra och sjunga ordentligt, när man kommer ut på morgonen. När vi var ute i helgen, hörde vi talgoxen sjunga sitt "tittify", duvorna kuttrade i skogen och när mörkret kom hoade en uggla. Idag var det mest kajorna som skränade. I samhället brukar det finnas gott om kajor. De sitter gärna på skolans stora tak. De fyller hela himlen med sin flock när alla lyfter samtidigt. Nu har en del av dem flyttat ut på landet verkar det som. Jag är inte så förtjust i dem. Det finns andra fåglar jag hellre vill se, men än är det väl för tidigt att längta till tranornas ankomst eller till den första tofsvipan eller sädesärlan med sin vippande stjärt. Vi har många sommargäster att se fram emot.

Snart kommer maken hem. Idag kan man säga att vi jobbar olika skift. Jag hade det tidiga och han den sena. Vi hann i alla fall träffas några minuter i farstun. Ibland möter vi varandra på vägen. För hundens del är det ju bra för han slipper vara ensam hemma. För oss är det tråkigare men så är livet just nu. Vi ser än så länge ingen ljusning på jobbfronten för hans del. Jag har fått lämna in önskemål inför nästa läsår. Det lär nog inte bli så stora förändring för min del. Jag har bara önskat få vara i så få klasser som möjligt med tanke på min känslighet för infektioner. För en gångs skull har jag varit någorlunda frisk hela lovet och känner mig ganska pigg. Vi får hoppas att det håller i sig.

Vilket flyt!

Isarna smälter

 Igår regnade det och både snön och isen decimerades i rask takt. Vårvintern är här. Jag brukar inte gilla den här årstiden för att det blir så halt och isigt när man ska ut med hunden. Då får man spänna fast broddarna på kängorna. För ut måste vi ju.

Åarna fylls av forsande vatten

 Idag gav vi oss av på en riktigt lång cachingrunda, hunden och jag. När alla andra är förkylda och sitter hemma och snörvlar, får det duga med hunden. Vi åkte söderut för att testa en trail med ett stort antal cacher. En trail är en led som man kan följa eller en slinga. Längs trailen sitter cacherna tätt, kanske bara de nödvändiga 161 meterna mellan dem. Därför kan man logga många i rask takt. Egentligen gillar jag inte den här typen av gömmor. Oftast är det bara ett plaströr med skruvkork som antingen hänger i en gran eller en enbuske eller sitter fast i en skylt eller ett broräcke med ståltråd eller magnet. Vi besökte många granar och skyltar idag. Men några av gömmorna var kreativa och annorlunda. Det fanns en del som jag inte ens försökte hitta. På ett ställe hängde röret fyra meter upp i granen. Där hade jag inte precis någon nytta av hunden. Det hade varit bättre att ta med sig en apa i stället. Den fick vara ologgad trots allt. Jag klättrar inte i träd om jag inte har assistans med mig.

Ostastenen

 Den första gömman hittade vi på vägen ner till inlandstrailen. Vid Södra Unnaryd finns en spännande sten som kallas Ostastenen. Där stannade vi till och loggade en cache. Sådana platser gillar jag som har en historia att berätta.

Bron över Krokån

 Broar är populära ställen för cachegömmor. Här är det enkelt att gömma en liten burk. Rinnande vatten har nog alltid fascinerat människor. Idag var det mycket vatten som flöt under broarna. Visst kan man stå vid ett broräcke och stirra ner i det strömmande vattnet under bron. Tankarna flyter iväg med vattnet. Det är rogivande och läkande för själen.

Mästocka linbasta

 Historiska platser är också intressanta. Det finns gott om minnen överallt i våra byar. De påminner om tider som varit och om andra seder. Idag är det väl ingen som odlar lin för att ta det igenom den långa processen till linnetyg. Men i nästan varje gammal by hittar vi linbastor. Den finns en här i vår by. Oftast får de stå och förfalla, men det finns de som underhåller sina så att kommande generationer kan få se hur man levde förr.

Stora gömmor...

 Några gömmor kommer man lättare ihåg från resan. Det fanns en stor trälåda som innehöll en plastburk med loggboken. Den var annorlunda och därför rolig. Den såg nästan ut som en låda med sprängmedel som blivit kvar från kriget. Fast den var ju inte militärgrön. Oftast är ju gömmorna kamouflagefärgade, men den här var gulorange.

...och lite mindre men väldigt kreativa

 En annan kreativ gömma hängde i en stor gran. Här behövdes det verktyg fick jag veta i beskrivningen. Det stämde. Jag fick hämta ryggsäcken och plocka fram mitt nyinköpta kit med skruvmejslar. Det svåraste var trots allt inte att få upp behållaren utan att stänga den igen. Till slut lyckades jag få de två delarna av den gamla mobiltelefonen att klicka ihop igen. Sådana gömmor piggar upp.

Vägen hem

Vilket flyt vi hade! Totalt hittade vi 69 cacher på vår rundtur i gränstrakterna mellan Kronobergs län och Halland. Det mörknade alltmer och det blev både svårt att hitta gömmorna och att logga dem. Jag kunde plockat fram ficklampan, men nu tyckte jag det räckte. GPS:n varnade för låg nivå på batterierna. Den sista sträckan loggade vi bara de lätthittade gömmorna. Vi hoppade över de som innebar att jag skulle fått hoppa över vatten- och snöfyllda diken, klättra uppför steniga slänter eller forcera tät granskog. Mina kängor blev genomblöta halvvägs. Efter ett tag började tårna frysa. Då tog jag av mig de blöta kängorna och satte på mig gummistövlarna. Jag hade glömt stoppa ner extrastrumpor, men hemstickade yllesockar värmer även om de är blöta. Det stämmer för jag har undersökt det vetenskapligt idag. ännu bättre blev det när jag brassade på med värme på fötterna i bilen.

Vägen hem kändes ganska lång.  Den ringlade fram genom skogarna. Ibland undrade jag om jag var på rätt väg, men så kom jag ut där jag kände igen mig eller åtminstone kände igen namnen på vägskyltarna. Det hann bli riktigt mörkt innan vi var hemma. Då var vi både trötta och hungriga. Maken jobbade och hade inte heller kommit hem. Därför var det inte eldat i pannan. Men jag prioriterade mat i magen. Det blev isterband och stuvade penne. Man tager vad man haver. Gott var det för hungern är ju den bästa kryddan. Maken fick elda när han kom hem. Sedan satte jag mig för att logga alla 69 cacherna på nätet. Statistiken bättrades på rejält och det kan ju också vara en anledning till att pröva en trail.

Imorgon börjar vardagen igen. Då kommer jag inte hinna med att geocacha lika mycket. Det är mycket som ska hinnas med de närmaste veckorna. Därför var det gott att kunna summera sportlovet med 76 cacher hittade och 5 nya egna cacher publicerade. Ganska bra facit!

Hembesök

Vid Trolle klippa

 Nu när sonen är hemma och hälsar på, måste vi passa på att besöka min mor. Det var ett tag sedan jag ar där. Jag vill ju inte åka dit och smitta ner henne så hon blir förkyld. Hon har sina krämpor ändå. Men nu verkar hon må allt bättre och ett litet besök av barn och barnbarn kan pigga upp.

Den gamla landsvägen

 Solen sken när vi gav oss iväg på vårt hembesök. Vi stannade till vid Trolle klippa mellan Bor och Ed. Nu går väg 27 ovanför klippan, men förr åkte vi på den gamla landsvägen nedanför mellan klippan och sjön Flåren. Jag kommer ihåg det från min barndoms besök i Värnamo. Idag är det helt andra vägar. Men vi gick en liten på den gamla vägen tillsammans med hunden som kunde behöva röra på sig precis som vi. Det var dessutom ett strålande väder, solsken, ingen vind och plusgrader som sakta smälte snön. Detkanske är så att den slaskiga perioden har börjat. Den hör inte till mina favoritårstider, men när den är över kommer den underbara våren.

Utsikt över Flåren

 Trolle klippa har en särskild historia. Man kan läsa om den i Runebergs Berättelser ur svenska historien. Härved Ulf, som var gift med Birger Jarls syster Magnhild, bodde på Eds gård. Han var en varm kristen och försummade aldrig Julottan i Voxtorps kyrka. En juldagsmorgon vaknade han senare än han brukade och hann inte vänta på att tjänarna skulle sela på hästarna och följa honom till kyrkan. Han sadlade själv sin häst och red i sporrsträck mot Voxtorp. När han passerade Trolle klippa fick han syn på trollen som dansade runt berget. Han blev inte rädd utan fortsatte sin ritt. Då mötte han en flicka som räckte honom ett horn och bad honom dricka. Han tog hornet med vänster hand och låtsades dricka. Samtidigt drog han sitt svärd och högg huvudet av flickan, som i själva verket var ett troll. Då satte trollen efter honom och det började storma med tjut och gny. Han kunde hålla undan för trollen, men på Bors gärde var de nära att hinna ifatt honom. Där mötte han en kvinna, som ropade till honom att inte rida på vägen utan korsa åkern. Han gjorde så och eftersom åkern var plöjd i fåror, bildades ett kors när han red över den. Därför kunde inte trollen hinna upp honom. Efter julottan följde prästen och de andra julottebesökarna med honom tillbaka och fann trollet med avhugget huvud. Härved Ulf tog namnet Trolle och ätten har ett avhugget trollhuvud på sin vapensköld. Hornet ska han ha skänkt till Växjö domkyrka, men det ska ha gått förlorat då danskarna förstörde staden 1570. Man kan undra hur mycket som är sant i den här historien. Man hade andra sätt att se på världen på den tiden och andra sätt att förklara det som hände.

Vid Skaftarps kvarn

 Vi fortsatte vidare hem till Kolvarp. Mamma bjöd på lunch och en stunds trevliga samtal. Jag glömde kameran i bilen och kom inte på förrän vi åkt att jag kunde gott tagit några bilder. Det mesta var väl ändå sig likt i det gamla hemmet.

Årån mot Lången

 När vi åkte hemåt igen, körde vi ett annat håll. Vi fortsatte vägen till Skaftarp och svängde av mot Skaftarps kvarn. Båda mina bröder har ju bott där i trakterna. Nu är det andra människor som bor där, men vägarna är bekanta. Vi stannade till vid kvarnen och såg oss om. Platsen har gamla anor. 

Arvid Månssons Örtabok

På 1600-talet bodde här en naturläkare vid namn Arvid Månsson. Han var son till kyrkoherden i Rydaholm och var mycket kunnig i hur man använde örter för att bekämpa sjukdomar och lidanden. År 1628, samma år som regalskeppet Wasa styrde ut på Strömmen och förliste, utgav han en av de första profana böcker som tryckts på svenska i Sverige, "En myckit nyttigh Örta-Book". Den var tydligen populär eftersom den trycktes i åtta upplagor. 1987 utgav Rydaholms hembygdsförening en faksimilupplaga med en moderniserad version av hans texter. Det är också föreningen som sköter om kvarnbyggnaden.

Årån mot Kätteln

 Kvarnen ligger strategiskt mellan de båda sjöarna Lången och Kätteln. Det finns en liten å som förbinder sjöarna med varandra. För ett antal år sedan paddlade vi uppför ån till Ivars kraftstation. Vi lade i kanoten i Lången och paddlade uppströms genom Kätteln innan vi vände. Jag har för mig att det var lite strömt i ån.

Siamesiska trädtvillingar

 Vi hittade några roliga träd som hade växt ihop med varandra. Det såg nästan ut som om de kramade om varandra. Träd kan tydligen vara vänliga de också.

Fotologg

 Sedan fortsatte vi vår resa norrut till Gällaryd. Vi passerade Tuddabo och vägkrysset som alltid brukade heta Bollabo skola, när vi åkte där förbi i min barndom på väg till min mormor och morfar. I Gällaryd skulle det finnas en liten nanocache. Det är klart att vi måste försöka hitta den när vi ändå passerade så nära. Den fanns vid kyrkan och hittades omgående. Inga problem alls att lokalisera den utan att slå på GPS:n. Så det blev en cache loggad idag också. Tyvärr var den lilla loggremsan alldeles fulltecknad. Så vi fick göra en fotologg.

Du är för stor för korgen, Sammy

Med solen rakt framför oss tog vi oss hem innan kvällen infann sig. Det var dags att tända i pannan för att få lite värme i huset. Även solen varit framme nästan hela dagen blir det kallt framåt natten. Vi värmde oss med lite våfflor och På spåret. Imorgon ger sig sonen av igen mot sydligare breddgrader. Vi andra stannar här hemma. Snart är lovet slut och vardagen börjar igen. Men först ska vi fira helg.

Tillbaka på Mossen

Utsikt över Store Mosse

 Lovveckan blev inte som planerat. Jag hade vissa planer på geocaching med kompisar, men de blev sjuka. Dessutom skulle jag besöka en kollega, men hon var fortfarande krasslig efter förra veckans förkylning. Så både tisdagens och onsdagens planer blev ändrade. Men planer kan ändras och överraskningar kan komma. Igår kom malmösonen hem på några dagars besök. Han är färdig med sin kandidatexamen och nästa vecka börjar ett nytt examensarbete. Då kan det vara lämpligt att besöka föräldrarna. Maken jobbar dock alla dagarna, men det finns ju kvällar att umgås på.

Fika som belöning

 Det kändes inte så lockande att geocacha på egen hand när man ställt in sig på teamwork, men sonen hängde med ut idag. Vi brukar ofta åka till Store Mosse när han är hemma. Det är en plats vi trivs på. Så idag packade vi ryggsäcken och gav oss av.

Malmösonen var med

 Jag har flera gånger letat efter geocachen vid Wibecksplatsen men inte lyckats hitta den. Nu hade jag inhämtat lite tips från andra loggare så uppgiften kändes inte helt omöjlig. Dessutom var var vi två med skarpa ögon förutom geodoggen. Han vimsar mest runt och snor in sig i kopplet. Men det kanske var sonen som förde turen med sig från Skåne. Idag hittade jag den. Det var jag som fick syn på den trots allt. Så svar var den inte och här har jag letat frenetiskt vid mer än ett tillfälle. Äntligen kunde jag signera loggboken.

Takko vill också ha fika

 Som belöning satte vi oss vid rastplatsen och fikade. Lite kaffe med dopp smakar så mycket bättre när man klarat av en knepig uppgift och dessutom får vara utomhus. Vi hade inte lagt tillbaka burken och innan vi hann göra det kom ett par sportlovslediga personer som också ville fika. Sonen smög tillbaka och återplacerade cachen. Jag tror inte de märkte något.

Utsikt mot Naturum

 Sedan gick vi tillbaka mot Naturum. Vi pratade en stund med en av personalen som höll på att borra hål i brädor till fågelholkar. Han berättade att 25-30 sportlovslediga barn brukar besöka dem varje dag. Det var till dem han förberedde materialet till holkarna. Dessutom pratade vi geocaching och gemensamma bekanta. Det är trevligt att språka en stund med människor man möter.

Vita vidder

Installationerna som jag berättat om tidigare var fortfarande kvar och vi kollade in några av dem innan vi återvände till bilen. Vi gjorde ytterligare ett försök på cachen vid Kävsjö kyrka, men den är välgömd. Vi blev både blöta och jordiga utan att varken se eller känna något som liknar en cache. Jag får nog konsultera några andra cachare för mera tips. Vi åkte hem och lagade till dragonfisk med potatismos.

Geocachingen tar mig till många roliga platser och ger utmaningar. Även om jag inte hittat så många nya som jag hoppats den här veckan så har jag ändå funderat ut lite fler egna och plockat ihop material till dem. Jag räknar med att publicera några nu till helgen. Imorgon kan vi kanske placera ut några nya då vi har tänkt åka hem till min mamma och hälsa på henne. Vi får se hur vädret blir.

Jag hoppas vi ska hinna med lite mer geocaching i skolan också när lovet är över. Igår höll Marie Andersson, öpedagogen, en föreläsning om geocaching i skolan. Den sändes även på webben. Jag hade tänkt titta på den idag, men internet ville inte så. Vi har ju inte något snabbt bredband här ute på landet. Vi får nöja oss med ADSL. Jag får göra ett nytt försök senare. Men föreläsningen var säkert bra och den finns här för intresserade.

En dag på Rannäsasjön

Sjön skymtar mellan träden

 Nu när vi spatserat runt på andra sjöar, får vi ju inte glömma vår egen sjö, Rannäsasjön. Maken hade annat för sig även om han var ledig idag. Men hunden och jag hade sportlov och kunde packa ryggsäcken och gå ner till sjön. Vi tog vägen över Berget. De heter så de tre ställen uppe på höjden. Därifrån sluttar ängarna ner mot sjön. Man kan köra ända ner till vändplanen nere vid sjön, men vi gick.

Vägen till sjön

 Den sista biten ner till sjön slingrar sig vägen genom granskogen. Det är gott om flyttblock och sten som det är i Småland. Plötsligt öppnar sig gläntan och sjön skymtar bakom kröken. Vi såg spår efter helgens besökare. Det fanns både fotspår, hundspår, hjulspår, pulkaspår och sparkspår.

Katö

 I Rannäsasjön finns en liten ö, som kallas Katö på kartan. Den ligger närmare den östra sidan av sjön, men eftersom sjön inte är så stor, var det inte så långt att gå på isen. Det kanske var 400-500 meter. Hunden och jag traskade över dit på den snötäckta isen. Det var mer snö här än på de andra sjöarna, men det kom någon centimeter igår. Jag har länge tänkt att lägga ut en geocache på ön. Eftersom man inte kan nå den annat än med båt, kanot eller genom att simma på sommartid, blir det en ganska hög svårighetsgrad vad det gäller terrängen. Det är betydligt enklare att nå den på vintern om isen håller. Vi hittade ett bra ställe, så nu finns det en gömma där. Jag ska försöka få den publicerad till nästa helg.

På väg till Prästö i norr

 I norra delen av sjön finns en udde, som kallas Prästö. Den har nog varit en ö tidigare innan sjön sänktes på 1800-talet. Egentligen är den fortfarande som en ö. Mot norr har den förbindelse med fastlandet men där är det väldigt sankt och svårt att ta sig igenom. Längst ut på udden fanns spår efter helgens grillning. Någon hade lämnat kvar en grill och där fanns stockar att sitta på. Annars var naturen full av branta sluttningar med många stenar och mycket stormfällda träd som låg kors och tvärs som plockepinn. Här placerade vi en mindre geocache.

Flyttblock och stormfällen

 På ön fanns det också en del vindfällen och flera stora flyttblock, säkert ett par meter höga. Det är spännande natur. Jag skulle gärna återvända till sommaren. Vi kanske kan paddla dit om kanoten blir fixad. Det blir nog svårt att hitta en jämn plats för vindskydd eller tält om man skulle vilja övernatta där. Men ett kortare besök skulle vara intressant.

Många spår att följa

 Hunden älskade att springa på isen. Vi stötte på spår efter andra vandrare. Dessutom korsade vi våra egna spår flera gånger. Jag såg djurspår på öarna och längs kanten. Där fanns rådjursspår, rävspår, ekorrspår och  spår efter fåglar som skuttat på marken. Det är roligt att djurlivet frodas.

Takko älskar snön

 Vi var alldeles själva på sjön den här måndagen. Inga sportlovsfirare syntes till. Så Takko kunde springa fritt och det älskade han. Han sprang som en galning kors och tvärs. Ibland försvann han vid öarna, men ute på sjön var det enkelt att se honom en bit bort. Han hade full koll på var jag var i alla fall. Efter sina utflykter återvände han till mig för att se så jag hängde med.

Fullt ös på isen

 Från Prästö i norr gick vi mot söder och en annan udde som sticker ut i sjön söderifrån. Den kallas Gunnarsnäs och har också sankmark vid förbindelsen mot söder. Här var det inte lika mycket stormfällen och inte heller så mycket stenblock. 

Mot Gunnarsnäs i söder

Vädret var underbart idag. Solen sken och solglasögonen åkte på. Det blåste inte alls och solen tog en del på kinderna. Jag var lite röd i ansiktet när jag kom hem. Lite solbränna kan man väl stå ut med.

Takko spanar

Givetvis lämnade vi en geocache även på Gunnarsnäs. Det var en lite kluriga gömma som jag får tillägna min far. Han hette ju Gunnar. Om geocaching hade funnits på hans tid, skulle han nog blivit intresserad. Han dog redan 1978 och då var inte geocaching ens påtänkt. Gömman var helt i hans stil. mer avslöjar jag inte ifall några lokala geocachare läser detta.

Vinskyddet från sjösidan

 Från näset hade vi utsikt mot vindskyddet på andra sidan. Om man vet att det finns där, ser man det enkelt. Annars kan det vara svårt att upptäcka från sjön. Vi gick aldrig upp till vindskyddet utan passerade ute på isen. Jag kollade den gömman som finns vid vindskyddet för ett tag sedan.

Tillbaka på land igen

Vi gick iland på samma ställe som vi gick ut. Sedan vandrade vi upp mot byn samma väg som vi kom ner. Solen sken och jag blev riktigt svettig innan jag var hemma igen. Det var gott med lite mat efter några timmar på sjön. Vi stekte lite rester från söndagsmiddagen till en pyttipanna med stekt ägg. Det var inte dumt. 

Nu finns det fyra gömmor vid Rannäsasjön. Än så länge är bara en publicerad, men de tre nya ska jag skriva och skicka den här veckan. Det ska bli spännande att se vem som loggar dem först.