tisdag 15 mars 2016

Startskottet har gått

Då har startskottet redan gått, eller jag kanske skulle skriva startsprutan. Behandlingen har inletts och det känns bra.


Igår var det lite jobbigt på eftermiddagen. Då hade alla prover tagits och jag hade boat in mig på mitt rum. Vid middagen gick jag bort till matsalen i stället för att äta här. Där fanns några fler patienter. Det var väl när jag såg dem som jag blev lite ledsen. En av dem, en yngre kvinna, pratade mig mig. Hon såg väl att jag var ledsen. Det  hjälpte att någon såg. Hon hade varit här många gånger och den här omgången hade varat sex veckor. Det var ju inte så uppmuntrande. Men all behandling är individuell för vi är ju alla olika och behöver egna behandlingsplaner. Det var nog också ovissheten som gjorde mig deppig. Jag visste inte vad som skulle hända.


På kvällen höll jag mig sedan på rummet. Jag orkade inte gå till dagrummet. Men jag fick en del uppmuntrande mail och sms. Jag kunde ringa och prata om jag ville. Det går bra att nå mig på min mobil som vanligt. Under kvällen kom sedan en del loggar från mitt geocachingevent på Chaplin. De verkade ha haft det trevligt även utan mig. Gömmorna publicerades och hittades så det kan inte ha varit helt galna koordinater. Det var både roligt och lite sorgligt att läsa loggarna. Jag hade ju velat vara med.


Det är klart att tårarna har kommit.  Som min medpatient sa till mig så måste man ibland ta en dag för att gråta. Här gäller det att inte tänka ut detaljerade planer utan att ta en dag i taget. Det har jag i och för sig fått göra även under hösten när jag jobbat. Men nu är det ännu viktigare att leva i nuet. Framåt kvällen lugnade jag väl ner mig. Jag kom att tänka på ett uttryck från Bibeln: "Han skall torka alla tårar från deras ögon". Gud tar inte alltid bort tårarna, men han finns där för att torka bort dem när gråten tar slut. Jag är inte ensam.  Den tanken hjälpte mig att kunna somna igår kväll.


Idag har så behandlingen börjat. Om du inte vill läsa om den, så hoppa till nästa stycke. Alla gillar inte sprutor och mediciner. Det gör väl inte jag heller, men det är bara att stå ut. Läkaren berättade att jag kommer behandlas efter de senaste rönen som inte behöver vara de jobbigaste. Jag har redan fått den första sprutan med cytostatika, alltså cellgifter. Jag får också lite tabletter mot biverkningar och dessutom cortisontabletter. Det blir fyra månadslånga kurer under våren. I varje kur får jag två sprutor med en veckas mellanrum. Resten av medicinerna ges i tablettform. Just nu får jag min sjätte påse med dropp för att skölja genom njurarna. De kan ta mycket stryk annars.


Eftermiddagen ägnade jag mest åt att slumra lite i sängen. Det är tröttande att bara vara här. Men jag har också suttit i dagrummet en stund och pratat med några av de andra. Kvinnan, som jag berättade om innan, skulle få åka hem idag men fortsätta sin behandling här varje dag. En annan kvinna var kanske halvvägs på sin resa och jag har precis börjat min. Det går att se ett slut, men mycket hänger på hur jag svarar på behandlingen.  Om det går riktigt bra, kanske jag kan få åka hemåt till helgen och fortsätta medicineringen hemma och på sjukhuset i Värnamo. Jag hoppas förstås på det. Men jag har en lång resa framför mig.

9 kommentarer:

  1. Gråter lite inombords, när jag läser. Men det är klart, du måste ju vara ledsen. Bara det att du låtit så stark i allt du skrivit och allt du gjort. Det gördu f.ö. även i detta inlägg. Varje behandling är ju, som du skriver, personlig. Vore ju skönt om du slipper en massa illamående. Men det finns väl tabletter mot det. Trött blir du nog, men det är du redan van vid.
    Fyra månadslånga behandlingar, skriver du. Med två sprutor i veckan, När får din kropp paus... den behöver väl återhämta sig lite?
    Tänker så mycket på dej! Kom på mig att vara på träning och göra situps och tänka på dej. Och hur orättvist livet är. Varför just du är på sjukhus och jag kan ligga på ett idrottshallsgolv och lyfta ben och överkropp.
    Varför är d et mest goda människor som får en massa skitsjukdomar? Kanske bara som jag upplever, men det känns som om det är så.
    Tänker också på din familj. Om det är något som jag vet, så är det hur det känns att stå bredvid. Så JOBBIGT.... för man vill bara hjälpa, men kan inte göra något. Har Åke någon att prata med, kanske i kyrkan... annars får han gärna prata med mig.... för här kan jag lyssna och veta hur han ( och dina söner) känner det.
    Hoppas att du kan få en del behandlingar på Vmo sjukhus... eller i Jönköping. Borde ju kunna funka, åtminstone på onkologen i Jkpg, då man har din behandling klar för sig och kan överlämna den veckoliga behandlingen dit. ... Du får säkert veta tids nog. Tänk om de första sprutorna kan ge sig på de dumma cellerna så att du slipper ha ont/kan ta bort en del smärtstillande. Önskar dej allt gott och tänker på dej jättemycket... samt på din familj. Det är inte "roligt" att läsa dina inlägg på bloggen, med jag ( och säkert många med mig)uppskattar att du delar med dig av din kamp, så att vi kan vara med dej mentalt och stödja dej i den jobbiga tid du har framför dej! Kram!

    SvaraRadera
  2. Nä,jag läste ju fel. Du får två sprutor med en vecka emellan, och sedan blir det återhämtning för din kropp.TAr du tabletterna under samma tid som du får sprutorna, eller ska du ta sådana hela tiden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tabletterna vet jag inte än hur de ges. Det får jag kanske veta imorgon. Alla kan nog behöva någon att prata med ibland.

      Radera
  3. Har också undrar varför ofta godhjärtade människor drabbas så hårt av sjukdomar och elände. Skickar många styrkekramar och hopp om att du snart får må bättre igen!
    Fast det där med T5 kanske du ska låta bli även när du mår bättre igen ☺

    SvaraRadera
  4. Vi får kämpa vidare var och en på sitt håll. Jag får nog hålla mig till de mer jordnära gömmorna. Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  5. Gud ger sina änglar befallningar om dig. Du lämnas inte hängande i tomma intet ens för en minut!
    Men trots gudomlig närvaro och förböner från medmänniskor KAN man känna sig ensam och ledsen.
    Men vet i bedrövelsen att Herren är med dig ALLA dagar. Hur de än ser ut.
    Ewa C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Ewa! Det så sant som det är skrivet. En dag i taget bär han oss. Sen skyddar han oss varje natt också.

      Radera
  6. Tänker på dig Inga och förundras över hur stark du är och har varit på jobbet. Det är ledsamt att du ska må så här och att du ska behöva gå igenom denna behandling. Ber för att den verkar fort... Kramar!
    Sandra E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Sandra! Man får styrka när det behövs. Ha det så bra på konserten. Kram

      Radera