söndag 30 maj 2010

Återsamlingsplats


Sonen skulle till Ljungby idag och det blev jag som fick skjutsa honom. Han skulle träffa några kompisar och spela rollspel. Imorgon är det sedan dags för softspel igen. På vägen till Lagan där vi plockade upp några av hans kompisar passerade vi Vittaryd. Det var där jag såg skylten. Jag hade tänkt ta med kameran men glömde den i brådskan så det blev till att plocka fram mobilkameran. Den tar inte så bra bilder. Framför allt blir alla bilder blåtonade. Jag vet inte varför den ser allt i blått.

Jag har inte sett någon liknande skylt någon annanstans. Men det är bra att det finns återsamlingsplatser. Vi har det i skolan. Varje klass har sin plats. Alla ska veta vart de ska gå om det skulle hända något. Vi övar varje år. Inte ens personalen vet när det är övning. Någon gång har larmet gått utan att det varit övning också.  Då var det några smågrabbar som lekt med larmknappen inne på fritids. Det resulterade i ett samtal med polisen.

När jag såg skylten fick jag genast en tanke i huvudet. Vi behöver alla en återsamlingsplats även i livet. När det är kaotiskt och stressigt runtomkring, kan vi samla ihop oss själva där. Det kanske är en fysisk plats, men det kan också vara ett inre rum. Många hittar lugnet i naturen. Det är otroligt många som promenerar varje dag. Det är ett sätt att samla ihop sig och njuta av livet. Andra hittar lugnet i en kyrka. Det kan vara skönt att bara sätta sig i en kyrkbänk och meditera. Vacker musik samlar också tankarna. Jag använder mig av alla sätten, naturen, kyrkan, musiken.


För mig är bönen också en återsamlingsplats. Det är en plats som man alltid har med sig. Man kan be överallt och närsomhelst. Det behöver inte handla om många ord. Det kan räcka med en suck eller en tanke. Men bön ger ett fokus i livet, samlar ihop våra tankar. Många knäpper händerna eller blundar för att kunna fokusera ännu mer och utestänga allt som stör.

Är det egentligen någon skillnad på bön och meditation? Meditation är väl också ett sätt att samla tankarna som flyger och far. Jag är ingen expert på meditation och vet egentligen inte vad som skiljer bön från meditation. Men jag har fått för mig att meditation handlar om att hitta lugnet i sig själv, att det handlar om att gå in i sig själv, att det är där man hittar alla svar. I så fall är bön något annat. I bönen går man ut ur sig själv. Bönen är utåtriktad och har en mottagare. När vi ber är det inte i första hand oss själva vi fokuserar på. Vi vänder oss till Gud.

I vår tid när så mycket är jaginriktat och egofixerat behöver vi bönen. Jag tror inte att vi alltid kan hitta svaret i oss själva. Ibland behöver vi se längre än till oss själva. Det är när vi tänker på andra eller gör något för någon annan som vi många gånger hittar oss själva. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?" (Matt 16:2) Eller som det står i den gamla översättningen, "om hon förlorar sin själ". Man kan bli så jagfixerad att man förlorar sig själv för det är i samspelet med andra vi hittar oss själva.


Att det finns en återsamlingsplats antyder att de som en gång varit samlade blivit utspridda och behöver en plats där man kan hitta varandra igen. Vi möter många människor i livet. En del följs åt hela livet. Andra sprids ut och träffas kanske aldrig mer. Skolan är en plats där man kanske träffar vänner för livet. Men när man slutar skolan eller börjar på en ny skola, kan man tappa kontakten med de gamla kompisarna. Någon gång är någon som tycker att det skulle vara trevligt att ordna en klassträff. Jag har varit på några sådana. Det är oftast trevligt att ses för en dag. En del kontakter kan man återuppta som om ingen tid har förflutit. men man kan också upptäcka att vi kommit så långt ifrån varandra att vi inte riktigt når varann igen. I år är det 30 år sedan vi gick ut lärarhögskolan. I höstas hörde jag rykten om en återträff, men ingen har hört av sig än. Vi får väl se vad som händer.

3 kommentarer:

  1. Tänkvärda ord, som vanligt. Tror absolut att samlingsplatsen, där man under positiv samvaro ( vilket kan ske på olika sätt) är ett mycket bra "tankställe". Liksom den ensamma funderings-utrensningspromenaden...den funkar också.
    Ser att du hittat smörbollar ...Det har vi inga alls här hos oss, men massor i Rångedala. Tyvärr har de så kort blomningstid, så det är inte alltid man hinner att uppleva dem.
    Åkte ju förbi Store Mosse idag - det blir lite då och då... och sa till C-E att jag skulle vilja åka dit och promenera nå´n gång på sommarlovet .... Han var inte så intresserad, men så kom jag att tänka på dej... du kanske vill göra sällskap på en "självtankande" mosspromenad ....Vi kan prata om det när vi ses i midsommarveckan.

    SvaraRadera
  2. Häftig skylt!! Sådana hade det behövt vara lite varstans efter vägen.
    Det är så sant det du skriver, vi behöver återsamla oss och komma till eftertanke. Jag gör som du , jag promenerar, går till kyrkan och lyssnar på musik. För mig är alla dessa saker hjälp för att hitta lugnet och varva ned och bara vara.

    Jag är lite anti mot grunskolans/gymnasiets klassfester, jag anser att man har gått vidare i livet, och dem man har saker gemensamt med håller man kontakten med ändå. Kanske inte så ofta men vill man så gör man det.
    Visst kan det vara trevligt att träffa klasskompisar man inte sett på länge, men ibland verkar det som om en del faller tillbaka till den tiden även i tankar och uppförande även på återträffen...

    Ha nu en härlig arbetsvecka, snart är det LOV!!!

    SvaraRadera
  3. Jag vandrar gärna en dag på Store Mosse. Det kan vi planera in när vi träffas.

    SvaraRadera