Leva i en bubbla

Morgondimma

Tiden går och nu är första skolveckan slut. Vi har kommit gång med lektionerna i de olika ämnena. De flesta är glada och vill gärna jobba. Men alla behöver vi ta helg nu. Fredagen är min "vaktdag". Då vaktar jag först vid maten. Därefter har jag rastvakt och sedan min egen rast plus en lektion. dagen avslutas med att vara bussvakt. Det är förstås eleverna jag vaktar och inte bussarna. Idag var det en liten sexårig flicka som skulle åka buss hem för första gången. Lite orolig var hon, men det gick bra. Jag lovade ju att jag skulle stanna tills alla bussar hade varit där.

Efter skolan åkte jag hem och gick hundrundan tillsammans med Takko som varit ensam hemma hela dagen. Gissa om han var glad när jag kom. Maken var nämligen på trämässan i Jönköping tillsammans med svågern. Sedan fick lämna hnden hemma själv en stund medan jag åkte till stan för att hämta ut min medicin. Igår var jag äntligen hos doktorn som kollade mitt värkande knä. Som jag trodde var det förmodligen förslitningar i knäleden och lite inflammerat. Så nu ska jag äta en kur med inflammationshämmande tabletter. Jag hoppas att det hjälper. Annars kan man ju befara att värken blir bestående och successivt ökar ju äldre och skröpligare man blir. Men då tar man ju ut eländet i förskott och det ligger inte riktigt i min natur. Jag är i grunden en positiv person som hellre letar lösningar än problem. Som det stod i ett inspirationsbrev som jag fick igår: Jag vill inte leva i problemet utan i lösningen. 

Väl i stan kom jag på att det är Värnamodagarna den här veckan. Hela stan var full av mattält och olika attraktioner. Jag strosade runt ett tag och köpte väl en och annan sak också t ex ett par jeans som jag tyckte att jag behövde nu när hösten närmar sig. Det var mycket folk på stan. Jag brukar inte åka till stan när det är långlördag eller marknad. Det tillhör inte mina favoritsysselsättningar att trängas med andra om utrymmet. Det verkar finnas tillräckligt många andra som gör det.

Livet leker i en bubbla?

I Åbroparken tittade jag på när några barn rullade runt i en stor plaskbassäng inuti jättestora plastbollar. Det såg roligt ut men inte helt enkelt att röra sig i bubblan. Det finns många som lever livet i en bubbla, en del därför att de skyddas och omhuldas av sin omgivning, andra för att de själva valt att stänga in sig i en bubbla. Men en dag spricker bubblan. Puppan brister och man måste vara redo för det verkliga livet med både medgång och motgång, sorg och glädje. En del bygger luftslott eller skapar bubblor som inte håller i längden utan spricker som såpbubblor. De är roliga så länge de varar. Men varaktigheten är inte så stor. Barnen som lekte inuti de där bubblorna behöver få med sig kunskap och erfarenheter som håller livet ut. Skolan, eller familjen för den delen, får inte bli en bubbla som utestänger dem från verkligheten utan en plats där de kan utveckla sig själva till självständiga, ansvarstagande människor med kärlek till livet och sina medmänniskor.  Det måste vi vuxna alltid tänka på, särskilt vi föräldrar och vi som jobbar i skolans värld.

Det finns många andra saker som kan stänga in oss i bubblor. Religionen kan också göra det. Om vi bara umgås med människor som tror som vi, är det lätt att hamna i bubbla. Då kan steget inte vara så långt till att bli en sekt. Alla sekter är bubblor som stänger in de egna och utestänger andra. Det var inte så Gud tänkte om församlingen. Den ska vara en "öppen mötesplats för människor i vår omgivning", som det står i en av punkterna i vår församlings vision. De andra punkterna är att vi vill vara en glädjefull gemenskap för alla åldrrar och en församling med Jesus i centrum. Om vi kan leva upp till de te punkterna i vår vision, tror jag inte vi blir någon bubbla.

Höstanemoner man blir avundsjuk på

I stadens parker finns det många vackra planteringar. Dagen till ära hade de omgärdats med "kravallstaket". Det var väl parkförvaltningen som skyddade sina domäner från alla leksugna besökare. Jag tror det var rätt tänkt även om det inte såg så vackert ut. Man vill ju kunna njuta av rabatternas blommor även efter att värnamodagarna är över. Staden känner sina löss. Jag gick i alla fall förbi en rabatt som jag blev riktigt grön av avund för. Där trängdes höstanemonerna som blommade underbart. Jag planterade några för 2-3 år sedan, men inte ser min rabatt ut på det viset. Det är bara att konstatera att proffsen kan sin sak.

När jag lastat in alla kassarna i bilen och skulle sätta mig bakom ratten och köra hem, fick jag ett SMS från maken. Han undrade om jag var på väg hem för han hade glömt husnyckeln och var utelåst. Vilken tur att jag kunde svara att jag var på väg hemåt till honom och hunden.

Dagens guldkant måste vara beskedet att en kompis tills oss fixat min dator som lade av för några veckor sedan. Jag kunde inte ens komma in i den. Ikväll fick jag veta att han lyckats få igång den. Underbart, Ambjörn! Du är bäst! Nu slipper jag släpa skoldatorn fram och tillbaka varje dag.