Stöd för växande

Rådjuren leker i dimman

 När vi kom ut ikväll för att ta vår lilla kvällspromenad, såg vi att markdimman steg som dansande älvor på åkrarna. Det är inte så konstigt för dagen har varit varm och fuktig. Det är vackert med dimslöjorna, men de påminner om att det är augusti och hösten närmar sig med ännu mer dimma. Hunden och jag gick vår lilla runda ut till vägen och in på nästa väg för att ta oss hem via stigen över kullen. Hemma igen hämtade jag kameran för att fotografera dimmslöjorna. när jag höjde kameran kom två rådjur skuttande genom dimman. De vände och skuttade tillbaka. Det såg ut som om de lekte med varann. Det brukar man kunna se från fönstret i arbetsrummet att de gör ibland på åkern utanför. Det såg ut som om de hade roligt.

Annars händer det inte så mycket nu. Varje dag är ganska lik den föregående. Jag plockar bär, går skogspromenader, bakar lite och stickar på en sjal. Idag var jag förstås i stan och klippte mig. Henrik fick följa med för han behövde verkligen nya gympaskor. De gamla kastade vi när vi kom hem. Det var inte mycket som var helt på dem.

Jag har inte varit i skolan än och tjuvstartat terminen. Det hände att jag gjorde det förr. Det gör jag inte nu. Jag tänker vara ledig så länge jag kan. Även om semesterdagarna är slut så har jag redan jobbat in den här ledigheten.

Blommor utanför Café Herrestad

Igår träffade jag några kollegor för en fika på Café Herrestad. Som väntat hade en av dem varit i skolan och ställt iordning i klassrummet och den andra var på väg dit efter träffen. Vi hade i alla fall en trevlig fikastund. Det var kul att träffa dem och höra hur sommaren hade varit för dem. Lite planeringssnack blev det i alla fall inför vårt matteprojekt. Visst ska det bli kul att börja igen och träffa alla kollegor och lite senare alla elever. Men på hemvägen från caféet körde jag glatt förbi skolan utan att sakna den.

Vad är det som döljer sig under klematisen?

Nu har sensommarens blommor slagit ut, dahlior och kärleksört, ringblommor och funkior. Den småblommiga, vita kleamtisen har som vanligt helt täckt den gamla ginstbusken med sina rankor som nu skimrar av de vita blommorna. Det är jättevackert och ginsten verkar inte misstycka. Den brukar blomma för fullt i sin tid på våren. Utan klematisen skulle den nu se väldigt gammal och tråkig ut. Jag har många gånger funderat på att ta bort den, men när klematisen sedan klär den så vackert kommer jag genast på andra tankar. 

Ibland kan jag känna mig som den gamla ginstbusken, knotig och tråkig, till åren kommen, inte alls så vacker som klematisen med sina unga skott. Då brukar jag tänka att utan ginstbusken skulle inte klematisens vackra blommor synas. De skulle ligga på marken inte märkas bland vintergrönans bladverk. Den knotiga gamla busken fungerar som ett stöd för klematisens vekare rankor så att de kan slingra sig uppåt. Det hoppas jag att jag också kan vara för mina yngre vänner och kollegor. Om jag stöder och hjälper dem, kan de blomma ut och kanske får jag också en liten del av glansen. Som lärare ska man ju vara ett stöd för sina elever men också för sina arbetskamrater. Det är också där vi kan få stöd av andra när vi själva behöver det. 

Ingen människa klarar sig helt själv. Vi behöver varandra därför att vi är olika och har olika uppgifter. Ibland sviker vi varandra eller räcker inte till. När människor sviker, är det skönt att veta att det finns annat stöd som inte gör det. "Men Gud är min hjälpare, Herren är mitt stöd." (Ps 54:6) Så sjunger David, när han blivit förrådd. Människor, som han kanske litade på, hade avslöjat för hans fiender var han gömde sig. men han glömde aldrig var han kunde få hjälp och stöd i livet.