onsdag 13 februari 2013

Cachingkur till Varberg


Mina cachingkompisar vet ju att jag har sportlov den här veckan. Så då tar de ledigt och bokar in en dag för geocaching. Den här gången gick resan till Varberg tillsammans med klokare och Ardbeg10. Himlen var grå och mulen, men vi hade kollat att det inte skulle snöa på västkusten. Dessutom verkade snödjupet inte vara så djupt som på andra tänkbara resmål. Därför valde vi att resa västerut. Jag hämtade klokare i stan och sedan mötte vi Ardbeg10 i Smålandsstenar. Det blev några få stopp längs vägen för att logga en och annan ströcache.


Vi anlände till målet och parkerade bilen på ett strategiskt ställe. Sen gick vi en runda genom stan. Den första gömman hittade vi inte trots att vi letade en bra stund. Så då hade vi klarat av dagens DNF. Det blev några till senare. Man kan inte lyckas alltid. Särskilt inte så här års. Vi fortsatte mot Varbergs fästning. Det blåste lite kallare nere vid vattnet.


Här blev vi faktiskt inträngda i ett hörn, men vi lyckades både hitta gömman och ta oss ut från hörnet. Det var ganska många som promenerade denna gråa tisdag. Vi mötte många hundrastare med både en hund i koppel och ett helt knippe. Det kanske var en dagmatte som rastade sina inhysningar. Min egen hund var hemma. Jag slapp ordna tillsyn eftersom maken var hemma den här dagen. Det skulle äntligen komma någon och installera vår värmepump. När jag kom hem, visade det sig att allt inte var klart, men det ska det bli under veckans lopp.


Från fästningen tog vi oss upp på Rantzauklippan och tittade på utsikten över havet. Vi hittade förstås en liten burk också och en loggremsa att krafsa ner lite på.



Vi tog stigen ner på andra sidan klippan och gav oss in bland gatorna i Varbergs centrum. Här var det lite mer lä än ute vid havet. Problemet med kylan är inte kroppen och fötterna, om man har klätt sig ordentligt. Jag hade flera lager och mina Muckboots som klarar -40, så jag led igen nöd. Det är fingrarna som är värst. Ibland måste vantar och handskar av, när man ska fiffla med GPS:en eller skriva i loggboken eller rulla ihop en minimal loggremsa till en nanoache. Men inne i stan kunde man nästan skippa vantarna.


På torget fanns Pagodan med en liten gömma på hemligt ställe. Med hintens hjälp hittade vi den direkt. Där fanns också de kommunala bekvämlighetsinrättningarna, men när vi kikade in blev vi avskräckta. Mitt förslag var att beställa kaffe och en semla på närmsta fik. Det var ju fettisdagen till råga på allt. Då kunde vi också utnyttja fikets andra faciliteter. Så blev det och alla var nöjda.


Det visade sig att vi hamnat på ett av de två fiken i stan som fått lokaltidningens utmärkelse Varbergs bästa semla. Vi kunde verkligen instämma i ovationerna. Det var en saftig bulle med rätt tyngd i, inte bara luft, smaskig mandelmassa och lagom med grädde. Semlan var en fullpoängare.


Styrkta av paus och semla fortsatte vi på stadens gator. Vi fick tyvärr DNF:a några fler cacher. Men så kan det gå. Utanför ICA vid gågatan skulle det finnas en gömma. Precis där den borde vara satt det en man på marken och tiggde. Han hade mutat in det området så vi fick gå vidare. Senare under dagen, när vi börjat ta bilen runt till cacherna, körde vi förbi stället igen. Då var han borta. De andra satt kvar i bilen medan jag travade fram till gömman och rotade fram cachen. Det var inte lätt att få fram den. Det tog en stund men med hjälp av pennan och pincetten kunde jag till slut signera loggen. Det hade sett  lite mystiskt ut sa de andra i bilen, men jag hävdar att bara man ser ut som att man vet vad man gör så går det mesta an. Ingen av dem som passerade hade  reagerat  i alla fall. På tal om pincetten så är den ett oerhört bra cachingredskap. Den här gången hade jag nytta av den många gånger.


Det fanns en serie cacher som förde oss till historiska platser i Varberg. Den första vi kom till var en gammal kyrkoruin. Det var en gammal kyrka som övergivits för längesen. En del av stenarna finns nu i fästningen. Här hittade vi både burk och sifferkod.


Lite senare kom vi till den andra historiska platsen vid en väderkvarn. Södra kvarnen hette den. Här fick vi leta ett tag innan jag hittade en liten burk ca 15 m från nollan.



Den tredje historiecachen fanns vid en källa. Här fick vi testa hur täta kängorna verkligen är. Men alla tre burkarna hade vi lyckats hitta. Sen var det bara finalen, men den var värre. Vi letade länge och vi vet att vi var på rätt plats. Men inget som stämde med hinten kunde hittas. Det kom en man förbi och undrade vad vi letade efter, om det var skålgroparna som skulle finnas där. Jag förklarade vad vi höll på med och han verkade riktigt intresserad. Nån burk lyckades vi aldrig få fram så det får väl bli en ny tur till Varberg under snöfri tid, kanske längre fram i vår.


Ett ståtligt och färgglatt vattentorn fanns det i Varberg. Vi körde bil ända upp och nästan ända fram till cacchen. Det var en liten nano, men vi förstod direkt var vi skulle titta.


Sedan åkte vi ner mot havet igen. Apelviken hette området. Cachen med det namnet hittade vi men Strandsatt var nog borta. Vi tjejer kunde roa oss vid Girls wanna have fun medan mannen fick jobba. En liten svängom med en lokal danspartner, men han verkade lite ringrostig och stod mest still.



Inte långt därifrån fanns ett annat nöjesställe. Musik vid havet brukar det kanske vara på somrarna, men nu var det bara vindarnas och havets musik som hördes. Kanske en och annan mås. Cachen hittades förmodligen lättare nu än sommartid. Skateboardrampen hade en passande text. Den passade åtminstone på oss geocachare: "Live the search".


Utanför stod några skapelser på hjul. Jag funderade på vad de skulle användas till. Var det kanske hemmabyggda Segways.


På stranden hade isen tornat upp sig. havet var grått och det började bli lite kyligare framåt eftermiddagen. Om några månader kommer här att sjuda av liv. Nu var det mest dött och kallt.


Snart började magarna kurra igen. Det var ett tag sen semlan. Det blev ett besök på McD för en hamburgare och toabesök. Med lite mat i magen orkar man mera.


Innan energipåfyllningen hann vi med ett par cacher, Kungen och Randens hög. Vid den första kunde man tro att det var någon av småkungarna bland barnen på gården som gett namnet, men förklaringen kom vid högen. Uppe på en kulle fanns en bronsåldershög. Där skulle kung Rane ha bott. Vi undrade hur stort hans rike hade varit. Var det allt man kunde se från höjden eller sträckte det sig längre. Kanske ingen som vet.


Det var i alla fall fin utsikt från kullen med högen. Vi tog oss ner igen och fortsatte till några fler gömmor medan solen sänkte sig och skymningen kom. Dags att plocka fram ficklamporna.


En av de sista cacher inne i Varberg var Lindberg. Här fick vi nytta av stegen. Sedan åkte vi hemåt. Vi stannade vid ett TB-hotell utanför stan. Där kände vi oss lite som inkräktare, men vi förstod var hotellet låg och vågade kolla. Visst hade vi rätt. Jag lämnade av några resekryp och tog med ett par andra. På hemvägen stannade vi i Ullared och letade upp ett annat TB-hotell. Där hittade jag ytterligare ett par resekryp som ville följa med. Sen var vi ganska nöjda. Det blev 25 cacher loggade för mig, en bra utdelning. Det var mörkt när vi närmade oss hembygden och skildes åt efter en härlig heldag vid havet. Varberg är ju känt som kurort. Den som varit uppmärksam kanske noterat att inläggets rubrik ser ut att vara felstavad, men det är den inte. För oss var cachingturen även en cachingkur. Vi tror att vi kan hålla oss friskare genom att geocacha. Vi fick i alla fall mycket frisk luft och en hel del motion.


Medan jag igår kväll satt vid datorn och nätloggade alla dagens fynd kom det en ny cache i närheten. Den var lite drygt en halvmil bort fågelvägen, men betydligt längre bort om man tar vägarna. Jag insåg att här hade man nog ingen FTF-chans. Ett par andra geocachare bor alldeles i närheten, Team Fridhem. Mina farhågor besannades när jag idag på morgonen kollade i datorn. Då hade en av dem redan FTF:at vid halvelvatiden på natten. Men cachen fanns ju kvar att logga. Det skulle finnas en parkeringskoordinat men jag hittade ingen. Så jag lade en note och frågade var den fanns. En stund senare fanns både vinterparkeringskoo och sommarparkeringskoo. Takko och jag tog en eftermiddagstur till skogen. Eftersom vi ville promenera stannade vi ute vid vägen och gick skogsvägen. Ett par bikupor med sovande bin vaktade infarten.


Det var förstås bredarydsgrannen 1000sjöar som placerat ut den nya gömman. Egentligen var det ingen ny gömma. Den hade funnits där sedan december 2001, men den var inte publicerad på geocaching.com tidigare. Nu hade han besökt den igen och den var förvånadsvärt torr och fin. I ny tappning kallade han den nu. Takko och jag gick skogsvägen mot GZ. Vi hade kunnat köra en 500 m till men det var skönt att traska lite. Åtminstone där. Sen blev det värre terräng att ta sig fram i. Man ska nog ta denna när det är fruset. Jag sjönk ner till knäa på några ställen men som tur var blev jag inte blöt.


Bitvis kunde vi följa FTF:arens spår, men ibland försvann de. Sen kom de tillbaka, trodde jag. Men det var visst stora älgspår. Lite överpudrade av snö. Men på slutet vi hittade spåren igen och kunde anlända till GZ. Där fanns stora flyttblock med sprickor och en massa håligheter att gömma burkar bland. Jag letade ett tag innan jag kom att tänka på ledtråden. Då blev det lättare att ringa in området, men ingen cache i sikte ändå. Jag klämde mig igenom de trånga skrevorna, kikade överallt, pillade på allt jag hittade. Till sist lade jag mig platt på marken och kikade in. Då såg jag locket på burken. Jag tog mig runt och trevade efter burken, men armarna kunde ha varit några cm längre. Till slut fick fingrarna tag på locket och burken kunde halas fram ur sitt gömställe.


Då var jag alldeles översnöad. Jag hade snö innanför kragen, snö i håret, snö på byxorna och snö på glasögonen så att jag knappt såg alls. Men burkens lilla loggbok kunde loggas som STF. Sedan borstade jag av snön och torkade av glasögonen. Jag placerade tillbaka burken och travade hemåt igen. Nu följde vi egna och FTF:arens spår, men jag drog mig lite längre till vänster för där var lättare att gå. Det fanns djurstigar och en knappt skönjbar traktorväg som ledde oss tillbaka mot skogsvägen. Vi var både svettiga och trötta, när vi till slut skymtade bilen. Sen var det skönt att åka hem, tända i pannan och laga lite mat.


För övrigt har dagen ägnats åt att kopiera och spiralbinda vår nya andaktsbok. Idag startade vi årets satsning "40 dagar" i missionskyrkan. Än en gång har vi skrivit tankar och reflektioner utifrån bibeltexter. I år är det hela markusevangeliet vi har utgått ifrån. Ikväll var det första samlingen med bön och lovsång då man också kunde få med sig ett exemplar av andaktsboken hem för att läsa ett avsnitt varje dag ända fram till påsk.

2 kommentarer:

  1. Imponerad av den gemensamma uthålligheten.Väntar med burksök hemmavid tills snön är borta
    Anna-Lena

    SvaraRadera
  2. En härlig tur ni verkade ha där i Varberg! Och vad lite snö det var! Ser även ut om att ni har mindre snö än vi, det är inte en helt lätt årstid att cacha i nu. Men ändå! Visst är det underbart att vandra i skogen bland snötyngda granar! Jag är oxå övertygad om att geocachingen håller oss alla betydligt friskare! Motion, frisk luft, spännande platser och lite hjärngympa på samma gång. Finns det någon bättre hälsokur egentligen?
    bojip

    SvaraRadera