På fyra, tre och två hjul

Lördagen såg rätt lovande ut. Familjen hade bokat en dressinfärd mellan Ambjörnarp och Sjötofta. Det skulle vara soligt fram till kl. 14, men sen skulle det komma regn. Regn behövs, men vi ville helst slippa det medan vi var ute. Vi hade bokat till kl. 10.00 så vi gav oss av i god tid på lördagsförmiddagen. Vi packade in oss i fordonet med fyra hjul. Takko fick också följa med.

Vid Byakrogen anmälde vi vår ankomst och sen fick vi gå bort till garaget där dressinerna stod uppställda. Vi fick instruktioner om hur de fungerade och vilka trafikregler som gällde.

Sen gav vi oss av på trehjulingarna. Pojkarna tog en dressin och maken, hunden och jag satte oss på den andra. Picknickkorgen var med och badkläderna var också nedpackade.

Det gick lätt att cykla sa de andra. Jag provade inte. Jag tog hand om Takko. Först var han lite orolig. Han stod på gallret och det var nog inte så bekvämt. Sen tog jag upp honom på sittbrädan och i mitt knä. Då blev han mycket lugnare och tittade intresserat framåt. En liten sträcka sprang han bredvid, men det var nog jobbigt.

Vägen mellan Ambjörnarp och Sjötofta korsade spåret flera gånger. Där var rälsen nästan överasfalterade och dressinerna spårade lätt ur. Vi var tvungna att gå av och kolla noggrant om det kom någon bil innan vi gick över med dressinerna. Sen fick vi lyfta på dem på spåret igen.

Mitt på sträckan fanns en rastplats där man kunde fika och bada om man ville. Vi var kaffesugna och tänkte ta en fikapaus här. Det var bara kaffet som fattades. Maken hade bryggt kaffe och hällt på termosen, men den stod kvar hemma på köksbordet. Vi fick nöja oss med dricka, vatten, bullar och en kaka. Det gick det också även om det hade varit gott med en kopp kaffe.

Det kom några fler dressinåkare och stannade för att fika. Först var det ett par från Tyskland. Lite senare stötte vi på ett annat gäng från Sverige. Vi åkte på banvallen genom skogen. Banvallen var ganska övervuxen. De klippte nog gräset ibland annars hade det varit svårt att komma fram.

Grönskan var stundtals tät vid sidorna. Solen gassade och då var det skönt att komma in i skuggan. Jag tänkte att de hade varit trevligt med lite geocacher längs vägen. Det fanns en vid dressinförrådet, men den hann jag inte leta upp för de andra ville iväg. Men det hade varit kul med lite fler utefter spåret.

Ibland kom vi fram till bebyggelse intill banvallen. Efter rastplatsen fanns en annan privat badplats. Den såg trevlig ut. Vi hoppade över badet och tänkte ta det på returresan.

Det kändes som om det bar nerför nästan hela tiden. Ibland kom vi upp i bra fart. Det dånade lite om oss när vi kom rullande. Så hemskt bekvämt var det inte att åka dressin. Träbänken var hård och cykelsadlarna var inte så mjuka de heller, men vi fick ju resa på oss ibland och kliva av.

Det var många korsningar att ta sig över, men det gick bra. Vi lärde oss snart hur vi skulle göra. Det gällde att ha lite avstånd mellan dressinerna så att man hann bromsa i tid. Det fanns broms som tur var.

På en del ställen fanns det växlar att ta sig förbi. Då fick vi också kliva av och kolla så att hjulen följde rätt räls. Det gick ändå rätt fort och snart närmade vi oss Sjötofta.

Där var det stopp och vi fick vända på dressinerna. Det kom ett gäng efter oss som vände direkt, men vi gick en liten runda och kollade in stenarna. Det måste vara någon slags stensättning eller domarring. Det var här jag gjorde den hemska upptäckten. Min mobil var borta! Den hade ramlat ur fickan medan vi åkte.

Först letade vi runt omkring där vi var, men där fanns den inte vad vi kunde se. Vi frågade de andra innan de gav sig av, men de hade inte sett någon. De skulle hålla utkik i alla fall.

En stund senare vände vi också tillbaka. Vi körde lite saktare och granskade banvallen noggrant. Ingen mobil syntes till. Vi steg av vid rastplatsen och kollade där vi hade fikat. Där var de andra dressinåkarna. De höll till på bryggan och badade. De hade inte sett min mobil. Vi hoppade över badet och fortsatte mot Ambjörnarp. Hela vägen stirrade vi ner i backen.

Till slut var vi tillbaka i Ambjörnarp och meddelade dem i byakrogen att dressinerna var parkerade. Vi frågade förstås om någon hade hittat en mobiltelefon, men ingen hade lämnat in den där i alla fall. Maken gick en runda bort till kyrkan för där hade jag varit med Takko innan vi började resan. Vi hade letat upp geocachen som fanns vid Ambjörnarps kyrka. Den hittade vi lätt, men mobilen hittade vi inte. Cafécachen vid dressinförrådet struntade vi i den här gången. Jag var inte riktigt på cachinghumör. Jag blev faktiskt ganska ledsen över förlusten av mobilen.

Vi skulle ändå åka genom Sjötofta på hemvägen så vi begav oss dit. Vi stannade vid slutstationen och letade igen. Sen gick vi en bra bit längs spåret och kikade i gräset. De andra ringde hela tiden till mobilen, men det var alldeles tyst förutom naturens och trafikens ljud.

Vi sa åt maken att gå tillbaka och hämta bilen så kunde vi andra fortsätta en bit till. Vi fortsatte på samma sätt. Vi ringde och lyssnade och traskade på i solgasset, men ingen mobil syntes eller hördes. Maken kom ifatt oss och vi bestämde att han skulle köra fram till rastplatsen och vi skulle gå, men Takko fick åka bil nu. De gav sig av och vi andra tre vandrade vidare.

Sonen ringde igen och signalen gick fram. Det hade den gjort hela tiden ända tills röstbrevlådan gick på. Så mobilen borde funka i alla fall. Vi lyssnade och jag tyckte att jag hörde någon svag signal nånstans. Plötsligt hörde jag ringsignalen jag använder en bit längre fram på spåret. Jag rusade framåt ca 50 m och då såg jag den. Den låg mitt på spåret. Den var varm för den hade legat i solskenet, men den fungerade. Vi hade varit lite oroliga för att skärmen kunde gått sönder vid fallet, men så var inte fallet. Gissa om jag blev lättad. Vi hittade den bara 100 m efter att vi skiljts från maken och hunden. Nu ringde jag till dem så de vände och kom tillbaka. Glada kunde vi åka hemåt.

Vi hade egentligen tänkt att äta på byakrogen i Ambjörnarp, men nu blev det Gislaved i stället. Vi hittade en pizzeria där vi kunde sitta ute. Då kunde Takko vara med. Han satt under bordet. Vi beställde kebabtallrikar. De smakade som de brukar och de satt rätt fint i hungriga magar.

Det började dra ihop sig på himlen. Molnen tätnade och mörknade. Det kom några stänk och vi flyttade till ett bord under tak för att äta färdigt. Sen kom det en blixt. Den första blixten gick mellan två moln, sen kom det fler och det började mullra rejält. Vi gick till bilen och åkte hemåt.

Det var rätt skönt att komma hem, men det är sällan man får vara lycklig länge. Det började så småningom mullra och blixtra hemma också. Det kom en kraftig knall och det smällde till i arbetsrummet. Där gick modemet och nätverkskortet i min dator. Det kanske var ännu fler apparater och prylar som gick sönder. Sonen, datorexperten, fick kolla och konstaterade att det var en hel del att byta ut. Så nu har jag ingen dator förrän vi har skickat efter nya delar som han kan bygga ihop till en fungerande dator. Vi har inget modem så nu får jag använda makens dator och hans ibland ganska sega mobila bredband. Det får gå det med även om det kan bli kö till datorn.

Idag hade vi tänkt att köra en runda på fordonet med två hjul. Vi skulle reka den sista rundan inför nästa helgs mc-träff. När vi åkte hemifrån, sken solen från klarblå himmel. Det fanns lite moln, men det skulle inte komma något regn förrän framåt tvåtiden i de trakterna vi tänkte åka till. Men det började mörkna på himlen när vi kom söder om Smålandsstenar. Regn går väl an. Man blir bara lite blöt och lite kallare. Det är blixtarna jag inte gillar. Man är ju inte lika skyddad på en motorcykel som när man sitter i en bil. När det kom lite mer regn, stannade vi vid en mack en stund. Vi passade på att fylla på luft i framdäcket.

Himlen var riktigt mörk norrut. Vi hade åkte i utkanten av det mörka molnet och det såg först lite ljusare ut åt det håll vi skulle. Men det blev allt mörkare även däråt. Åskovädret drog norrut, men det blixtrade åt alla håll lite då och då.

När regnet lättade lite, fortsatte vi en bit. Men vi fick snart söka skydd igen. Regnet vräkte stundtals ner. Vattnet hann inte rinna undan utan samlades i stora pölar. Vi fortsatte en liten bit till, men fick stanna igen. Då hade vi hamnat i en smattrande regnskur. Det kändes nästan som nålstick på armarna genom allvädersstället. Till slut gav vi upp försöket att åka vår rekarrunda.  Vi vände hemåt igen. Då hade vi inte kommit längre än till Torup.

På hemvägen var himlen framför oss kompakt och mörkt gråblå. Det var mycket trafik längs Nissastigen. Det var väl många som skulle hemåt efter en helg på stranden. Vid rastplatsen i Skärhult stannade vi igen. Här gick vi in för att köpa något att äta. Vi träffade en cyklist utanför som hade cyklat från Båstad. Nu fick han vänta ut regnet här. Vi beställde varsin varm toast och kaffe. De smakade gott och vi kunde torka till lite medan vi väntade på uppehåll.

Till slut gav vi oss av, när vi inte orkade vänta mer. Det regnade lite smått och ibland lite mer. Men bitvis sken nu solen i ryggen på oss. Den värmde gott. Det var långa köer från varbergshållet och sedan tätnade trafiken även på Nissastigen. Vi kröp fram i bilkön, men vi har ju lite lättare att ta oss förbi alla bara det blev en lucka i trafiken från andra hållet. Så vi tog oss fram hyfsat fort i alla fall.

I Smålandsstenar blev det stopp. Det var totalt igenkorkat mot Värnamohållet. Mest berodde det ju på att bommarna var nere. Vi väntade först en stund. Sedan fortsatte vi in i samhället och förbi stationen, men den övergången hade också bommarna nere. Det måste ha varit något fel. Det blir ofta så här i Forsheda också. Folket från Räddningstjänsten var ute. Vi såg både ambulanser, brandbilar och en man som rensade dagvattenbrunnarna. Det var så mycket vatten på gatorna så att det hade bildats en liten sjö. Till slut valde vi att åka förbi friluftsområdet och hembygdsparken. Därifrån kom vi ut på Nissastigen norrut igen. Ett bekant ansikte skymtade till. Det var GSK-Nisse som studerade vattenmängderna.

Sen körde vi över Villstad. I Reftele kom vi på RV153 igen och kunde åka mot hemmet. Det blev bara ett stopp till och det var vid affären i Forsheda för att inhandla lite mat. Det var skönt att vara hemma igen efter ännu ett äventyr, även om vi inte fick uträttat det vi tänkt. Ibland får man vara glad ändå. Vi kom ju hem utan missöde.