I söndags var det min tur att predika på sommarhemmet i Fänestad. Mina tankar handlade om livet som en pilgrimsvandring. Här är min predikan:
Det är semestertid – tid för avkoppling – tid för resor –
kan man kombinera detta? Vi är olika. Det som för en del är avkopplande är stressande
för andra. En del reser bort för att kunna koppla av, hemma har de så många
saker på gång hela tiden att de inte kan koppla av. Andra blir stressade av att
resa, men hemma kan de lugna ner sig och bara vara. Lika mycket som vi behöver
ha aktiviteter, så behöver stunder för avkoppling, för att bara vara.
Att göra resor är ju bibliskt. Många av bibelns personer
gjorde resor, Abraham och de andra patriarkerna, Mose och hela Israels folk,
Jona och de andra profeterna. Jesus började sitt liv på jorden med en resa på
flykt till Egypten, han reste till påskfirandet i Jerusalem som tolvåring, som
vuxen vandrade han runt och predikade. Lärjungarna, apostlarna, fortsatte att
sprida budskapet om Jesus genom sina resor. Om någon inte hade rest hit till
Norden, skulle vi kanske aldrig fått höra om Jesus.
Kristna har i alla tider rest för att sprida det glada
budskapet, för att missionera. Men vi har också gjort resor för att fördjupa
vårt eget andliga liv. Redan på medeltiden gjorde man pilgrimsresor. De gick
oftast till heliga platser, platser där Gud visat sin närvaro. Ordet pilgrim
kommer från ett latinskt ord, peregrinus, som betyder främling. Det verkar
också som pilgrimstanken fått en renässans i vår tid. Idag är det många som
vandrar på olika pilgrimsleder både i Sverige och utomlands. I veckan påmindes
vi om en sådan plats genom den stora tågolyckan i Santiago de Compostela i
Spanien, en vallfartsord för många människor.
Det finns många både kända och mindre kända personer som
berättat om sina pilgrimsvandringar. Många gånger handlar det om att de varit
med om något som förändrat deras liv, de har stött på svårigheter som de har
behövt bearbeta. När man vandrar, bearbetar man mycket. Jag tycker själv om
att vandra, att promenera. Jag har aldrig gillat att springa. När jag går,
bearbetas många intryck, föds många tankar och idéer. Ibland liknar vi hela
vårt liv vid en vandring, en pilgrimsvandring. Det finns många paralleller i
den liknelsen.
Joh 8.12: Sedan talade Jesus till dem och sade:
”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i
mörkret utan ha livets ljus.”
I Sverige är det bl a Hans-Erik Lindström, som varit en
förgrundsgestalt i pilgrimsrörelsen. Han har varit pilgrimspräst vid
Pilgrimscentret i Vadstena, som han varit med att skapa. Han är också den som utifrån
sin egna upplevelser formulerat pilgrimens sju nyckelord. Jag tänkte vi skulle
stanna inför de sju orden idag. Sju ord på vägen blir rubriken.
Till orden finns också symboler knutna för att hjälpa oss
att komma ihåg vad de står för. Därför har jag med mig lite olika föremål med
anknytning till vandring.
Långsamhet –
Skorna
Det första man behöver på en längre vandring är bra skor.
Jag har tagit med mig mina vandringskängor. De har varit med ett tag, det syns
på dem. Men de är viktiga för vandraren. Dåliga skor skyddar dåligt och kan ge
skador, inte minst skoskav. Skorna symboliserar det första nyckelordet,
långsamheten.
Många människor lever idag i ett högt vardagstempo. Vi bor
på en plats, jobbar på en annan, lämnar barnen på en tredje, har
fritidsaktiviteter på en fjärde och besöker föräldrarna på en femte. Vi far runt i ett
högt tempo, som kan vara svårt att dämpa. Det är inte konstigt att vi har fått ord som snabbköp och snabbmat.
Våra almanackor är dessutom ofta fyllda med olika
aktiviteter. Vi vill gärna vara med om allt som händer. Därför är vi också
ständigt uppkopplade och nåbara. Samtidigt önskar vi hela tiden att vi har mer
tid för sådant som vi verkligen vill göra. Problemet är kanske att vi vill för
mycket. Livet rymmer inte allt. Så till sist måste vi prioritera. Det kan vara
svårt.
På mitt fack i skolan har jag ett kort med texten: "Jag måste
ingenting!" Det sitter där för att påminna mig om att det är väldigt få saker
som är måsten. Det mesta kan väljas bort. Jesus vill lära oss vad som är
viktigt.
Matt 6:33 Sök först hans rike och hans
rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Långsamhetens skor vill påminna oss om att sakta in. I höga
farter drabbas vi av fartblindhet. Det är lätt att bara öka hela tiden. Även om
vi inte ger oss ut på en pilgrimsvandring, så kan vi minska farten, ta en paus,
gå en promenad, ge tid för tankar, reflektioner och bön. Ge Gud tid.
Frihet – Staven
Nästa föremål, som kan vara bra att ha på en vandring, är
staven. Vandringsstaven är en symbol för den frihet som livet med Gud ger.
Det är inte bara almanackan som vill styra oss och begränsa
vår frihet. Det finns andra yttre krafter som TV, reklam och grupptryck som vill
fånga oss. Men det kan också handla om saker i vårt inre som binder oss. Det
kan finnas starka kontrollbehov eller inre låsningar. Saker som vi försöker förtränga
binder oss och låser oss i vissa mönster, som kan vara svåra att bryta. Vi
förtränger för att bli av med dem. I stället binder de oss.
På en vandring kan vi möta svårigheter och hinder. Staven är
då ett hjälpmedel. I bibeln möter vi herdestaven som är herdens redskap. Den
används till att försvara fåren och sig själv mot vilda djur. Staven i herdens
hand visar också vägen. Idag använder vi stavar fast på ett annat sätt.
Stavgång har ju blivit populärt.
Det finns en tanke om staven som vår medvandrare. Den finns
alltid snett framför oss eller vid vår sida under vandringen. Det finns också
en annan som är vår medvandrare. Det är Jesus. Därför kan staven i vår
hand också påminna oss om Jesus, som
alltid går vid vår sida och aldrig överger oss. Han är med oss alla dagar och han befriar oss.
Joh 8:36 Om nu sonen
befriar er blir ni verkligen fria.
Staven kan också hjälpa oss att möta svårigheterna. Den här
staven tillverkade jag i Kvikkjokk 1981. Den är gjord av fjällbjörk. Jag var på
en fjällkurs och en av våra uppgifter var att vada över en strid jokk, en
fjällbäck. Vattnet var iskallt och forsen var stark. Då var staven vårt tredje
ben. Men hjälp av den stod vi alltid stadigt med två ben på botten. Vi flyttade
bara ett ben i taget. En sak till lärde jag mig. När man vadar vänder man
ansiktet mot strömmen och då bli staven den som först tar emot trycket.
Jesus är vårt stöd i livet, som hjälper oss att möta de
svårighet vi råkar ut för i livet, att våga se det svåra ansikte mot ansikte. Han hjälper oss igenom svårigheterna över på andra
sidan till friheten.
Enkelhet – Tältet
När man är ute och vandrar, kan man inte ha med sig hur
mycket som helst. Då gäller det att hålla det enkelt. Enkelhet är ett av
nyckelorden. Symbolen för enkelhet är tältet. Jag har inte med mig något tält.
Det hade varit lite trångt att sätta upp det här inne. Men alla har vi nog
byggt en koja av filtar över några stolar. Låt oss bygga en koja av den här filten och några stolar.
Hyddan och tältet är en tillfällig bostad. Ibland liknas vår
kropp vid en hydda, kroppshyddan. Vi bor bara här tillfälligt. Vårt rätta hem
finns på en annan plats, i himlen. Det är också en viktig tanke för en pilgrim.
Vi är på väg någonstans. Vi vandrar inte planlöst, vi har ett mål.
Ju fler saker vi äger, desto mer tid måste vi ägna åt att ta
hand om dem. Ett rum med många prylar tar längre tid att städa än ett med få.
Detta för oss i närheten av ämnet för kyrkoårets texter för den här dagen.
Temat är förvaltarskap. De tillgångar vi har bör vi förvalta på rätt sätt. Att
förvalta tar tid. Det har sagt om kristna församlingar idag att de är så
upptagna med att förvalta arvet att de inte har tid att ägna sig åt att sprida
budskapet. Jag hoppas att det är fel. Men tanken med förvaltarskapet är ju inte
att vi ska samla utan att vi ska använda de tillgångar vi har fått oss
anförtrodda.
Luk 12:48b Av
den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts
mycket skall få svara för desto mera.
Men enkelheten
handlar inte bara om det materiella. Den inre enkelheten kan vara att våga
skala av masken och visa sitt sanna, enkla jag. Det är inte enkelt.
Bekymmerslöshet –
Hatten
Att samla på skatter kan vara en fara, men så kan också
motsatsen vara. Att leva för stunden, att inte ta sitt ansvar är lika fel. Både enkelheten och friheten förutsätter ett mått av
bekymmerslöshet. Jesus uppmanar ju oss att inte bekymra oss för morgondagen.
Matt 6:34 Gör
er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var
dag har nog av sin egen plåga.
Att leva bekymmerslöst är svårt för de flesta av oss. Vi
oroar oss hela tiden. Några som vi kanske förknippar med bekymmerslöshet är
luffarna. Jag tänker på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens Rasmus på luffen. Fast
det var ju inte så att de inte hade bekymmer. De hade sina bekymmer. Men de
kanske kunde konsten att inte låta bekymren ta över. Det kanske var därför de gick på luffen för att inte de vardagliga bekymren skulle kväva livet.
Det kanske är det Jesus
menar med bekymmerslöshet. Vi ska inte oroa oss för framtiden, för saker vi
inte kan påverka. Vi ska inte heller gräma oss över gårdagen, som vi inte kan
göra ogjord. Vi ska leva idag av den nåd som Gud ger oss. Nåden ligger nära
bekymmerslösheten.
Symbolen för bekymmerslösheten är hatten. Först förstod jag
inte riktigt varför. Men sen fick jag bilden av luffaren som lade sig ner i
höet för att vila. Han lade hatten över ansiktet för att stänga ute världens
bekymmer. Det kanske är så vi ska se det. Allt har sin tid. Det finns en tid
för vila också. Det finns tid att lägga sig ner och vila i Guds nåd, som bär oss varje dag.
Tystnad – Kappan
Jag tänker skynda vidare till nästa klädesplagg, kappan
eller manteln. Den är en symbol för tystnaden.
Jag tycker att det är skönt med tystnad. Men här är vi
olika. En del vill ha ljud omkring sig, man lyssnar på musik medan joggar eller
arbetar. Men andra vill ha det alldeles tyst.
Det finns oftast en massa ljud
runtomkring oss hela tiden. Även om vi tar oss långt ut från civiliserade
platser så finns där ljud. Jag brukar tänka på när jag är ute och går på Store
Mosse så hör jag hela tiden trafiken på den stora vägen som korsar nationalparken.
Det är ljud som vi människor skapar. Naturen har också sina ljud. Men ibland
hör vi inte naturens ljus. De dränks av larmet som vi skapar.
Vi kan också dränkas av ord. Vi möter så många ord varje dag
både talade och skrivna. Det kan bli för mycket. Jag följer ju ett antal
bloggare som skriver om allt möjligt bl a en amerikansk tjej. Hon skriver om
lite av varje som hon är med om, men en dag i veckan lämnar hon orden. Då låter
hon bilderna tala. Wordless Wednesday kallar hon det, den ordlösa onsdagen. Ibland tänker jag att det kunde vara bra med
en tyst dag då och då.
Vid en pilgrimvandring går man oftast under tystnad. Det är
när man stannar som man pratar med varandra, vid andakterna finns orden. När
jag går är jag ofta själv och har ingen att prata med. Möjligtvis hunden, men
han pratar inte så mycket. Då får man prata med sig själv. Man får ju bra svar.
Ibland får man bra idéer också. Men man kan också prata med Gud. Det kallas vi
ju bön.
All bön behöver inte innehålla ord. Vi kan också be med
hjärtat, en ordlös bön. För Gud känner vårt hjärta och vet vad vi både vill och
behöver.
Gud är nog bättre på tystnad än vi. Att vara tyst är ju som att
bara vara. Det är Gud bra på. Hans namn är ju ”Jag är”. Man kan tycka att han,
som har skapat allt genom sitt ord, borde heta ”Jag gör” eller ”Jag säger” men
han heter ”Jag är”. Hans normaltillstånd är att bara vara. Utifrån det han är
skapar han med sitt ord. Vi som är skapade
till hans avbild borde ju likna honom. Att bara vara är att överlämna
sig i Guds händer. Det är då vi kan finna ro. Tystnaden kan i allra högsta grad bidra till sinnesro.
Delande – Ränseln
Även om man bara går en kortare sträcka, kan det vara bra
att ha med sig lite saker. Då kan man behöva en ryggsäck eller en ränsel som
man sa förr. Ränseln är symbolen för delande. I ryggsäcken brukar jag ha med
mig vatten, något att äta, lite plåster och andra bra-att-ha-saker på
vandringen. De här sakerna kan man dela med andra medvandrare.
Bara att gå tillsammans innebär ju att vi delar samma vägsträcka. Så är det
även på livsvandringen. Just nu delar vi samma livssträcka. Under vandringen
får vi också dela med oss av våra liv. Vi kan dela med oss på olika sätt. Vi
kan dela det yttre, det materiella, en måltid, ett rum, en bok, en kram. Vi som har så mycket får dela med dem som inte har.
Vi kan också dela med oss av vårt inre. Vi kan dela våra
livsberättelser. Jag har framfört det förut att jag tror att vi behöver dela
våra livsberättelser ännu mer. Även den som själv tycker att han inte har gjort
så mycket, inte har upplevt så mycket, har något att berätta för oss andra.
Framför allt kan vi berätta om vårt möte med Jesus och hur Gud har lett oss
genom livet.
Andlighet – Korset
Det sista nyckelordet är andlighet. När vi är ute och
vandrar i Guds storslagna natur, är det många som känner att det finns något
mer hos oss än bara allt det materiella. Det finns en andlig dimension hos oss
människor. Vi har inte bara materiella behov, vi har andliga behov. Många
upplever det just i naturen. Man känner att man hör hemma här, man känner en
tillhörighet. Det är inte alltid man kan sätta ord på det, men känslan finns där.
I det rytmiska vandrandet, i lunken, kan man upprepa, som
ett mantra, ”Jag i dig och du i mig”. Jag får vila i dig, Gud, i dina händer.
Jag får tillhöra Guds skapelse, Guds familj. Den första delen talar om
skaparens omsorg. Den andra delen, ”Du i mig”, talar om en Gud som kommer till
oss, som vill bo i oss. Det är så stort så man tappar ord för att beskriva det.
Gud kommer till oss genom Jesus. Det är därför som symbolen för andlighet är
korset. Pilgrimen kan bära ett enkelt
kors om halsen eller i ryggsäcken. Jesus säger till sina lärjungar:
Joh 15:4 Bli kvar i mig,
så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt
av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det
om ni inte är kvar i mig.
1 Joh 3:24 Den
som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i
oss vet vi av anden som han har gett oss.
Det är Guds
Ande som berättar för oss att vi tillhör Gud och han tillhör oss.
Vårt liv – En
pilgrimsvandring – Vårt mål – Himlen
Det här var de sju nyckelorden, som alla har mycket att
berätta. Det kan vara mycket att ta in på en gång. Det kanske var ett av orden
som du fastnade för. Bevara då det i ditt hjärta den här veckan som kommer och
fundera på vad Gud vill säga dig. Kom ihåg att på vårt livs pilgrimsvandring
har vi medvandrare. Vi har varandra och vi har Jesus vid vår sida. Vi har också
ett mål för vår vandring, himlen.
JA du är ju galet fantastisk! Härligt att läsa dina visdomsord. För även om man inte är "religiös" så kan man ta till sig väldigt mycket av det du skriver. Att ta det lugnt, att få stöd, att inte ta på sig all världens bekymmer, att öppna oss för varann.
SvaraRaderaFick en konstig tanke, då jag stod och målade Johannas och MArtins stall falurött i förrgår: Jag är nog jude ... eller muslim... eller nå´t. Har absolut en tro på en Gud... fast jag inte kan möta denna omslutande kärleksfullhet i kyrkan ... men däremot ofta i kyrkoruiner eller i naturen. Men jag har svårt att förstå det där med Jesus. Och varför han egentligen behövs.... och hur hans död kan ta på sig all världens skuld ... näää... det funkar inte. Sen tror jag att Jesus var en föredömlig personlighet som vi alla skulle ta efter. Men det är två olika saker...Jag gillar Jesus sätt att vara, enligt hur han beskrivs i NT, men det där med frälsare ... Jag förstår inte ! Ha en bra cachingmånda. Ska återvända till V-mo på lördag-söndag för husvaktande/djurtillsyn och kommer sannolikt att ta en cykelrunda för att leta lite nya cacher då.Samt den gamla Mysteriecachen vid golfbanan. Hittade den och löste den ... gillar mattecacher ... andra mystar begriper jag inte. .... T.ex. Alternativ i Vaggeryd... lite samma som jesus... obegripligt ...