Sju ord på vägen

I söndags var det min tur att predika på sommarhemmet i Fänestad. Mina tankar handlade om livet som en pilgrimsvandring. Här är min predikan:

Det är semestertid – tid för avkoppling – tid för resor – kan man kombinera detta? Vi är olika. Det som för en del är avkopplande är stressande för andra. En del reser bort för att kunna koppla av, hemma har de så många saker på gång hela tiden att de inte kan koppla av. Andra blir stressade av att resa, men hemma kan de lugna ner sig och bara vara. Lika mycket som vi behöver ha aktiviteter, så behöver stunder för avkoppling, för att bara vara.

Att göra resor är ju bibliskt. Många av bibelns personer gjorde resor, Abraham och de andra patriarkerna, Mose och hela Israels folk, Jona och de andra profeterna. Jesus började sitt liv på jorden med en resa på flykt till Egypten, han reste till påskfirandet i Jerusalem som tolvåring, som vuxen vandrade han runt och predikade. Lärjungarna, apostlarna, fortsatte att sprida budskapet om Jesus genom sina resor. Om någon inte hade rest hit till Norden, skulle vi kanske aldrig fått höra om Jesus.

Kristna har i alla tider rest för att sprida det glada budskapet, för att missionera. Men vi har också gjort resor för att fördjupa vårt eget andliga liv. Redan på medeltiden gjorde man pilgrimsresor. De gick oftast till heliga platser, platser där Gud visat sin närvaro. Ordet pilgrim kommer från ett latinskt ord, peregrinus, som betyder främling. Det verkar också som pilgrimstanken fått en renässans i vår tid. Idag är det många som vandrar på olika pilgrimsleder både i Sverige och utomlands. I veckan påmindes vi om en sådan plats genom den stora tågolyckan i Santiago de Compostela i Spanien, en vallfartsord för många människor. 

Det finns många både kända och mindre kända personer som berättat om sina pilgrimsvandringar. Många gånger handlar det om att de varit med om något som förändrat deras liv, de har stött på svårigheter som de har behövt bearbeta. När man vandrar, bearbetar man mycket. Jag tycker själv om att vandra, att promenera. Jag har aldrig gillat att springa. När jag går, bearbetas många intryck, föds många tankar och idéer. Ibland liknar vi hela vårt liv vid en vandring, en pilgrimsvandring. Det finns många paralleller i den liknelsen.

Joh 8.12: Sedan talade Jesus till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

I Sverige är det bl a Hans-Erik Lindström, som varit en förgrundsgestalt i pilgrimsrörelsen. Han har varit pilgrimspräst vid Pilgrimscentret i Vadstena, som han varit med att skapa. Han är också den som utifrån sin egna upplevelser formulerat pilgrimens sju nyckelord. Jag tänkte vi skulle stanna inför de sju orden idag. Sju ord på vägen blir rubriken.

Till orden finns också symboler knutna för att hjälpa oss att komma ihåg vad de står för. Därför har jag med mig lite olika föremål med anknytning till vandring.

Långsamhet – Skorna

Det första man behöver på en längre vandring är bra skor. Jag har tagit med mig mina vandringskängor. De har varit med ett tag, det syns på dem. Men de är viktiga för vandraren. Dåliga skor skyddar dåligt och kan ge skador, inte minst skoskav. Skorna symboliserar det första nyckelordet, långsamheten.

Många människor lever idag i ett högt vardagstempo. Vi bor på en plats, jobbar på en annan, lämnar barnen på en tredje, har fritidsaktiviteter på en fjärde och besöker föräldrarna på en femte. Vi far runt i ett högt tempo, som kan vara svårt att dämpa. Det är inte konstigt att vi har fått ord som snabbköp och snabbmat.

Våra almanackor är dessutom ofta fyllda med olika aktiviteter. Vi vill gärna vara med om allt som händer. Därför är vi också ständigt uppkopplade och nåbara. Samtidigt önskar vi hela tiden att vi har mer tid för sådant som vi verkligen vill göra. Problemet är kanske att vi vill för mycket. Livet rymmer inte allt. Så till sist måste vi prioritera. Det kan vara svårt.

På mitt fack i skolan har jag ett kort med texten: "Jag måste ingenting!" Det sitter där för att påminna mig om att det är väldigt få saker som är måsten. Det mesta kan väljas bort. Jesus vill lära oss vad som är viktigt.

Matt 6:33 Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Långsamhetens skor vill påminna oss om att sakta in. I höga farter drabbas vi av fartblindhet. Det är lätt att bara öka hela tiden. Även om vi inte ger oss ut på en pilgrimsvandring, så kan vi minska farten, ta en paus, gå en promenad, ge tid för tankar, reflektioner och bön. Ge Gud tid.

Frihet – Staven

Nästa föremål, som kan vara bra att ha på en vandring, är staven. Vandringsstaven är en symbol för den frihet som livet med Gud ger.

Det är inte bara almanackan som vill styra oss och begränsa vår frihet. Det finns andra yttre krafter som TV, reklam och grupptryck som vill fånga oss. Men det kan också handla om saker i vårt inre som binder oss. Det kan finnas starka kontrollbehov eller inre låsningar. Saker som vi försöker förtränga binder oss och låser oss i vissa mönster, som kan vara svåra att bryta. Vi förtränger för att bli av med dem. I stället binder de oss.

 

På en vandring kan vi möta svårigheter och hinder. Staven är då ett hjälpmedel. I bibeln möter vi herdestaven som är herdens redskap. Den används till att försvara fåren och sig själv mot vilda djur. Staven i herdens hand visar också vägen. Idag använder vi stavar fast på ett annat sätt. Stavgång har ju blivit populärt.

Det finns en tanke om staven som vår medvandrare. Den finns alltid snett framför oss eller vid vår sida under vandringen. Det finns också en annan som är vår medvandrare. Det är Jesus. Därför kan staven i vår hand  också påminna oss om Jesus, som alltid går vid vår sida och aldrig överger oss. Han är med oss alla dagar och han befriar oss.

Joh 8:36 Om nu sonen befriar er blir ni verkligen fria.

Staven kan också hjälpa oss att möta svårigheterna. Den här staven tillverkade jag i Kvikkjokk 1981. Den är gjord av fjällbjörk. Jag var på en fjällkurs och en av våra uppgifter var att vada över en strid jokk, en fjällbäck. Vattnet var iskallt och forsen var stark. Då var staven vårt tredje ben. Men hjälp av den stod vi alltid stadigt med två ben på botten. Vi flyttade bara ett ben i taget. En sak till lärde jag mig. När man vadar vänder man ansiktet mot strömmen och då bli staven den som först tar emot trycket.

Jesus är vårt stöd i livet, som hjälper oss att möta de svårighet vi råkar ut för i livet, att våga se det svåra ansikte mot ansikte. Han hjälper oss igenom svårigheterna över på andra sidan till friheten.

Enkelhet – Tältet

När man är ute och vandrar, kan man inte ha med sig hur mycket som helst. Då gäller det att hålla det enkelt. Enkelhet är ett av nyckelorden. Symbolen för enkelhet är tältet. Jag har inte med mig något tält. Det hade varit lite trångt att sätta upp det här inne. Men alla har vi nog byggt en koja av filtar över några stolar. Låt oss bygga en koja av den här filten och några stolar.

Hyddan och tältet är en tillfällig bostad. Ibland liknas vår kropp vid en hydda, kroppshyddan. Vi bor bara här tillfälligt. Vårt rätta hem finns på en annan plats, i himlen. Det är också en viktig tanke för en pilgrim. Vi är på väg någonstans. Vi vandrar inte planlöst, vi har ett mål.

Ju fler saker vi äger, desto mer tid måste vi ägna åt att ta hand om dem. Ett rum med många prylar tar längre tid att städa än ett med få. Detta för oss i närheten av ämnet för kyrkoårets texter för den här dagen. Temat är förvaltarskap. De tillgångar vi har bör vi förvalta på rätt sätt. Att förvalta tar tid. Det har sagt om kristna församlingar idag att de är så upptagna med att förvalta arvet att de inte har tid att ägna sig åt att sprida budskapet. Jag hoppas att det är fel. Men tanken med förvaltarskapet är ju inte att vi ska samla utan att vi ska använda de tillgångar vi har fått oss anförtrodda.

Luk 12:48b  Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Men enkelheten handlar inte bara om det materiella. Den inre enkelheten kan vara att våga skala av masken och visa sitt sanna, enkla jag. Det är inte enkelt. 

Bekymmerslöshet – Hatten

Att samla på skatter kan vara en fara, men så kan också motsatsen vara. Att leva för stunden, att inte ta sitt ansvar är lika fel. Både enkelheten och friheten förutsätter ett mått av bekymmerslöshet. Jesus uppmanar ju oss att inte bekymra oss för morgondagen.

Matt 6:34  Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Att leva bekymmerslöst är svårt för de flesta av oss. Vi oroar oss hela tiden. Några som vi kanske förknippar med bekymmerslöshet är luffarna. Jag tänker på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens Rasmus på luffen. Fast det var ju inte så att de inte hade bekymmer. De hade sina bekymmer. Men de kanske kunde konsten att inte låta bekymren ta över. Det kanske var därför de gick på luffen för att inte de vardagliga bekymren skulle kväva livet.

Det kanske är det Jesus menar med bekymmerslöshet. Vi ska inte oroa oss för framtiden, för saker vi inte kan påverka. Vi ska inte heller gräma oss över gårdagen, som vi inte kan göra ogjord. Vi ska leva idag av den nåd som Gud ger oss. Nåden ligger nära bekymmerslösheten.

Symbolen för bekymmerslösheten är hatten. Först förstod jag inte riktigt varför. Men sen fick jag bilden av luffaren som lade sig ner i höet för att vila. Han lade hatten över ansiktet för att stänga ute världens bekymmer. Det kanske är så vi ska se det. Allt har sin tid. Det finns en tid för vila också. Det finns tid att lägga sig ner och vila i Guds nåd, som bär oss varje dag.

Tystnad – Kappan

Jag tänker skynda vidare till nästa klädesplagg, kappan eller manteln. Den är en symbol för tystnaden.

Jag tycker att det är skönt med tystnad. Men här är vi olika. En del vill ha ljud omkring sig, man lyssnar på musik medan joggar eller arbetar. Men andra vill ha det alldeles tyst. 

Det finns oftast en massa ljud runtomkring oss hela tiden. Även om vi tar oss långt ut från civiliserade platser så finns där ljud. Jag brukar tänka på när jag är ute och går på Store Mosse så hör jag hela tiden trafiken på den stora vägen som korsar nationalparken. Det är ljud som vi människor skapar. Naturen har också sina ljud. Men ibland hör vi inte naturens ljus. De dränks av larmet som vi skapar.

Vi kan också dränkas av ord. Vi möter så många ord varje dag både talade och skrivna. Det kan bli för mycket. Jag följer ju ett antal bloggare som skriver om allt möjligt bl a en amerikansk tjej. Hon skriver om lite av varje som hon är med om, men en dag i veckan lämnar hon orden. Då låter hon bilderna tala. Wordless Wednesday kallar hon det, den ordlösa onsdagen.  Ibland tänker jag att det kunde vara bra med en tyst dag då och då.

Vid en pilgrimvandring går man oftast under tystnad. Det är när man stannar som man pratar med varandra, vid andakterna finns orden. När jag går är jag ofta själv och har ingen att prata med. Möjligtvis hunden, men han pratar inte så mycket. Då får man prata med sig själv. Man får ju bra svar. Ibland får man bra idéer också. Men man kan också prata med Gud. Det kallas vi ju bön.

All bön behöver inte innehålla ord. Vi kan också be med hjärtat, en ordlös bön. För Gud känner vårt hjärta och vet vad vi både vill och behöver.

Gud är nog bättre på tystnad än vi. Att vara tyst är ju som att bara vara. Det är Gud bra på. Hans namn är ju ”Jag är”. Man kan tycka att han, som har skapat allt genom sitt ord, borde heta ”Jag gör” eller ”Jag säger” men han heter ”Jag är”. Hans normaltillstånd är att bara vara. Utifrån det han är skapar han med sitt ord. Vi som är skapade  till hans avbild borde ju likna honom. Att bara vara är att överlämna sig i Guds händer. Det är då vi kan finna ro. Tystnaden kan i allra högsta grad bidra till sinnesro. 

Delande – Ränseln

Även om man bara går en kortare sträcka, kan det vara bra att ha med sig lite saker. Då kan man behöva en ryggsäck eller en ränsel som man sa förr. Ränseln är symbolen för delande. I ryggsäcken brukar jag ha med mig vatten, något att äta, lite plåster och andra bra-att-ha-saker på vandringen. De här sakerna kan man dela med andra medvandrare.

Bara att gå tillsammans innebär  ju att vi delar samma vägsträcka. Så är det även på livsvandringen. Just nu delar vi samma livssträcka. Under vandringen får vi också dela med oss av våra liv. Vi kan dela med oss på olika sätt. Vi kan dela det yttre, det materiella, en måltid, ett rum, en bok, en kram. Vi som har så mycket får dela med dem som inte har.

Vi kan också dela med oss av vårt inre. Vi kan dela våra livsberättelser. Jag har framfört det förut att jag tror att vi behöver dela våra livsberättelser ännu mer. Även den som själv tycker att han inte har gjort så mycket, inte har upplevt så mycket, har något att berätta för oss andra. Framför allt kan vi berätta om vårt möte med Jesus och hur Gud har lett oss genom livet. 

Andlighet – Korset

Det sista nyckelordet är andlighet. När vi är ute och vandrar i Guds storslagna natur, är det många som känner att det finns något mer hos oss än bara allt det materiella. Det finns en andlig dimension hos oss människor. Vi har inte bara materiella behov, vi har andliga behov. Många upplever det just i naturen. Man känner att man hör hemma här, man känner en tillhörighet. Det är inte alltid man kan sätta ord på det, men känslan finns där.

I det rytmiska vandrandet, i lunken, kan man upprepa, som ett mantra, ”Jag i dig och du i mig”. Jag får vila i dig, Gud, i dina händer. Jag får tillhöra Guds skapelse, Guds familj. Den första delen talar om skaparens omsorg. Den andra delen, ”Du i mig”, talar om en Gud som kommer till oss, som vill bo i oss. Det är så stort så man tappar ord för att beskriva det. Gud kommer till oss genom Jesus. Det är därför som symbolen för andlighet är korset.  Pilgrimen kan bära ett enkelt kors om halsen eller i ryggsäcken. Jesus säger till sina lärjungar:

Joh 15:4  Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.

1 Joh 3:24  Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.

Det är Guds Ande som berättar för oss att vi tillhör Gud och han tillhör oss.

Vårt liv – En pilgrimsvandring – Vårt mål – Himlen

Det här var de sju nyckelorden, som alla har mycket att berätta. Det kan vara mycket att ta in på en gång. Det kanske var ett av orden som du fastnade för. Bevara då det i ditt hjärta den här veckan som kommer och fundera på vad Gud vill säga dig. Kom ihåg att på vårt livs pilgrimsvandring har vi medvandrare. Vi har varandra och vi har Jesus vid vår sida. Vi har också ett mål för vår vandring, himlen.