Midsommarmöte

Violer och daggkåpa - blått och lime

 Så är den här helgen också slut.De går så fort dagarna på sommaren. Det är tur att ledigheten varar ett tag till. Jag kan sitta i min gunga många gånger än och gå mina hundpromenader minst två gånger om dagen. Fast promenerar gör jag ju varje dag året om hurdant vädret än är.

Midsommarvädret har ju varit underbart. När var det så sist en midsommar? Än har jag inte badat i en sjö, men det kanske är dags nu även för en badkruka som mig. Vår sjö i byn är ju tyvärr inte någon badsjö. Den passar bäst för fiske och paddling med sin dybotten. Vi får åka några kilometer ner till Bolmen. Där kan man bada och långgrunt är det.

Helgen avslutades med en samling på sommarhemmet i Fänestad. Det var vår värdgrupp som tjänstgjorde den här veckan. Jag kom lindrigt undan som bara behövde plocka blommor och läsa ett bibelord. Buketterna på bilderna prydde sommarhemmet ikväll. Sedan fick de följa med hem igen. Jag gillar kombinationen av blått och lime i vilerna och daggkåpan. Prästkragar, rödklöver och blåklockor är ju också en oslagbar kombination. De plockade jag längs vägkanten.

Krister Lilja var på besök på sommarhemmet och han predikade om Paulus besök i Aten. Han jämförde dåtidens Aten med Sverige idag och mycket är sig likt. Det fanns ett stort intresse för andlighet då och det gör det idag också i vårt sekulariserade land. Som han sa, det är många som söker, men om man säger att man funnit, blir man betraktad som lite suspekt.  Han menade också att alla människor är på väg mot Gud. Det är få som helt tar avstånd från Gud. Men vi har alla kommit olika långt på vår väg. Det är möten med människor och de erfarenheter vi gör som kan föra oss närmare. En dag kanske vi kommer till en punkt då vi kan säga att vi har funnit en tro. Det betyder inte att vi är färdiga. Det är bara början på vägen tillsammans med Gud.

Jag kan känna igen mig i hans beskrivning. Även om man är uppvuxen i ett frikyrkligt hem, behöver man göra ett eget medvetet val. man kommer till en punkt när man måste välja mellan att fortsätta vandringen med Gud eller att lämna den gemenskapen. En del blir tidigt medvetna om detta. För andra tar det längre tid. Jag gjorde mitt val i tolvårsåldern och varje dag får jag bekräfta det valet. Varje morgon får jag vakna och säga till Gud:  "God morgon, Gud, får jag fortsätta vandra med dig?" Och Gud svarar varje morgon: "Det är klart du får, jag är här vid din sida vad som än händer." Så kan man lugnt möta den dagen.

Rödklöver, blåklockor och prästkragar