Du var där

För några år sedan var jag i Apladalen en kväll och lyssnade på en fantastisk vissångerska och hennes musiker. Det var en fantastisk upplevelse. Inte för att vädret var skönt. Det var lite småregnigt. Inte för att konserten var gratis. Men för att hon sjöng så bra och hade så fantastiska texter i sina visor. Dessutom spelade de så bra. Sedan dess har hon blivit mer känd av allmänheten och setts flera gånger  i TV.

Jag köpte en skiva av henne förra året, Söder om kärleken. Det är förstås Sofia Karlsson det handlar om. När jag letade efter låtar på YouTube, råkade jag få fram en hel hög låtar med Sofia. Jag måste dela med mig av en av mina favoriter, den första låten på skivan. Inspelningen är från ett framträdande i Go´kväll.



Du skulle där  det skulle kunna vara en titel på en kristen sång, men det är det egentligen inte. Var och en kan ju få tolka in vad han eller hon vill förstås. Som kristen ligger tanken nära att det handlar om Gud. Han finns ju alltid där, varje stund nära oss, följer oss vart vi än går, var vi än är. Det kanske kan kännas obehagligt. Gud blir en stalker som inte lämnar oss ifred. Men det är det han gör. Han finns där och väntar på att vi ska ta initiativet. Han vill inte tvinga sig på oss. Vi måste vilja ha kontakt med honom. Men om vi vill, så finns han där.

En psaltarpsalm som handlar om Guds närhet är Ps 139. Den mest kända versen är nog vers 5: "Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand."

Kardborren blommar

En del människor finns också alltid där för att stötta oss, trösta eller uppmuntra när vi behöver det som bäst. Sådana vänner vill vi både ha och va´. Men det finns också de som klänger sig fast som kardborrar fast vi inte vill. Oftast är det ensamma människor som inte vet hur de ska bete sig för att få riktiga vänner. De vill så gärna vara med oss, men det blir så fel. De får oss att känna olust i stället för värme och vänskap.

Ibland ser man detta på skolgården också. En del elever vet inte hur de ska göra för att få vara med de andra. De håller sig i närheten och klamrar sig fast, följer efter var de än går. Oftast skapar det mer irritation än vilja till vänskap. De här eleverna saknar social fingertoppskänsla. Vi får jobba ganska mycket med detta ibland på livskunskapslektionerna och annars med. Men det finns de som inser hur fel det blivit. Innan sommarlovet pratade jag med en av tjejerna i skolan, som irriterade sig på en av killarna i klassen. Han följde hela tiden efter henne och hennes kompisar för att han ville vara med dem. Sån var jag också när jag började skolan, sa hon, men jag fick lära mig att det inte funkar. Det måste han också göra, annars får han problem. Så långt hade hon kommit i sin utveckling. Det är så viktigt våra barn får lära sig att umgås med andra. Men det är inte alltid så lätt att hitta kompisar som accepterar en sådan som man är. Så har det nog alltid varit. Det var svårt när jag gick i skolan. Det är lika svårt idag.

Detta gäller inte bara barn, det gäller oss vuxna också. Det kan vara ännu svårare för vuxna som kan bära med sig många negativa upplevelser. Vi kan ha upplevt oss svikna många gånger i livet. Det kan hindra oss från att hitta vänner därför att vi inte litar på andra människor. Så relationer är ingen lätt sak.

Jag tror att bra relationer skapas där det finns tillit och en tillåtande atmosfär. Vi behöver känna att människor accepterar oss som vi är och att de litar och tror på oss.  Tänk om alla kunde få uppleva det.