Indiana Johansson och fältmysteriet på Bolmsö

Nu exploderar våren utanför husknuten. Igår kollade jag till blåsipporna uppe på kullen. Jag hittade en enda liten knopp. Idag var jag tillbaka och då hade den lilla knoppen slagit ut. Den lyste underbart i mörkblått bland de torra eklöven. Nu hoppas jag att resten av kullen också snart kommer att lysa i blått.

Igår frågade maken om vi skulle ta en tur ut till Bolmsö igen. Det var ju en underbart vacker och solig dag. Vi var där för några veckor sedan och hittade några gömmor. En av dem lämnade vi för att ta vid ett senare tillfälle. Igår var ingen riktigt bra dag för mig. Jag mådde inte riktigt toppen precis även om det var hyfsat läge. Jag vilade och hoppades att det skulle bli bättre idag. Det var det också så vi bestämde oss för att åka mot Bolmsö. Mitt alter ego, Indiana Johansson, ville förstås gärna ut på äventyr.

Vi tog med lite kaffe och handlade några bullar i affären innan vi tankade bilen. Sen bar det av söderut via Tannåker till ön. Nu kunde vi vägen och snart var vi tillbaka vid första steget till Stenig udde på ö 12/12. Den här gången kunde vi ganska snabbt lösa det. De nya koordinaterna knappades in i min GPS och det verkade ju vara en trolig plats för slutgömman.

Vi traskade iväg för att leta upp burken. Först var terrängen inte så svår men det blev betydligt värre senare. I strandkanten lyste en rugge med gula tussilago. Det är ett härligt vårtecken. Ett annat vårtecken skrämde vi upp längs vägen. Det var en gås som flög iväg under skrän och skrin. Vi anlände till koordinaterna, men trots att vi letade en bra stund kunde vi inte hitta någon burk.

Då bestämde vi oss för att ta en fikapaus. Vi behövde nog lite energipåfyllning allihopa. Solen värmde rätt gott där vi satt och tittade ut över vattnet. Kaffet smakade gott och bullen likaså. Det är aldrig fel med fika när man är ute i naturen.

Medan vi mumsade på bullarna kontaktade jag en livlina som gav ny inspiration till att leta vidare. Jag trodde att vi kanske hade missat på någon siffra i lösningen eftersom vi troligen hamnat lite snett. men när jag kollade hemma, var det helt rätt. Jag måste ha knappat lite fel i min GPS i så fall.

Vi fortsatte i alla fall mot slutgömman och letade på många ställen som motsvarade ledtråden. Till slut hojtade maken: Ha, här är den! Det kändes verkligen bra att hitta denna kluriga burk efter alla strapatserna på vägen. Jag kunde signera loggboken och återställa gömman som den var. Nöjda traskade vi sedan tillbaka mot parkeringsplatsen. Det tog oss faktiskt två timmar detta äventyr på Stenudden.

Stenudden var verkligen en häftig plats. Den påminde en del om Hindens rev i Vänern fast i mindre skala och med betydligt mer svårtillgänglig natur. På tillbakavägen hittade vi lite mera lättgången mark på läsidan. Det blåste faktiskt rätt kallt på den andra sidan. Efter detta äventyr var Indiana Johansson nöjd och belåten. Jag hade lite ont i ryggen men annars var det helt okej. Det fanns ytterligare en ny gömma som inte fanns sist, men den sparade vi till ett senare tillfälle. Den verkade också vara klurig att ta sig in i och då kanske man behöver vara lite piggare i huvudet.

Bilen rullade tillbaka mot fastlandet och Tannåker. I stället för att köra norrut svängde vi söderut för att leta upp en betydligt enklare gömma. Sagobygden har placerat ut trevliga skåp runt om i bygden som berättar historier. En del av dem har geocacher i närheten. Här var det en tysk som lagt ut en gömma som hette Pila kull. Vi läste i skåpet och hittade en karta som visade var alla skåp står. Den broschyren fick följa med hem. Sen letade vi upp den lilla burken. Jag hittade den utan problem och snart var den signerad också. Sen åkte vi hem för nu var vi trötta allihop. Takko var nog allra tröttast. Han är gammal, halvblind och har lite ont i lederna så det var nog en jobbig tur för honom, men han kunde vila i bilen på hemvägen.

När vi kom hem var det dags att fixa lite mat till oss. Till förrätt blev det en påminnelse om de italienska smakerna med bruschetta toppad med tomatsallad.

Det blev grillpremiär idag. Maken tände grillen på verandan medan jag fixade lite ugnsstekta rotfrukter. Grilla kan man ju göra året om, men på vintern blir det inte lika ofta. Det skulle vara vid eventen då. Men en sådan här solig och fin dag passade det bra att ha grillpremiären.

Karrékotletterna, rotfrukterna och tomatsalladen slank ner utan problem. Jag orkade väl inte riktigt hela portionen, men det fanns ju andra som kunde äta upp resterna. Både hunden och katterna ställde gärna upp. Sen orkade jag inte så mycket mer. Det fick bli lite vila och ikväll blir det nog tidigt sänggående.

Sommartiden ställer till det också. Jag gillar inte detta påfund. De som gillar att det nu blir sommartid verkar mest hakat upp sig på att det låter trevligt med sommar i ordet. Innebörden av detta går dem nog förbi. Jag vill inte ha det ljust på kvällen när jag ska sova och mörkt på morgonen när jag ska stiga upp. Det är många som kämpar för att få bort sommartiden och återinföra normaltid. Det finns forskning som visar att detta hattande påverkar oss negativt. Jag hoppas våra politiker tar sitt förnuft till fånga snarast och rättar till ordningen. Tills dess får vi leva med eländet.

Roadtrip till Bolmsö

Vilken underbar dag det har varit! Strålande sol och skön värme! Då kan man ju inte sitta inne och uggla. Vi gav oss ut på en roadtrip till Bolmsö. När vi kom hem, lyste krokusarna bland löven. Då är det väl vår.

Det var maken, hunden och jag som satte oss i bilen för att åka iväg en runda. Först måste vi tanka förstås så vi kom hem igen. Egentligen hade maken och tänkt åka Bolmsörundan lite längre fram när motorcykeln var redo för en tur, men vi kan ju ta en tur då med. Vi tog vägen över Tannåker.

Givetvis ville vi, eller åtminstone jag, logga några gömmor på ön. Första stället vi stannade på hette Kråkudden. Där fanns en liten hamn och några stugor.

Först letade vi upp gömman. Jag såg den på lite håll och jag hade helt rätt. Den blev snabbt loggad och återplacerad. Sen gick vi tillbaka till hamnen där vi ställt bilen. Där fanns några picknickbord. Vi satte oss en stund och njöt av solskenet. Det värmde gott i ansiktet.

Takko verkade också njuta av att vara ute i solen. Han ser ju inte så mycket men han känner de underbara vårdofterna i alla fall. Han blev rejält trött. När vi kom hem, sov han hela kvällen.

Nästa ställe vi styrde mot hette Motanäset. Vägen hit blev mindre och mindre, men vi tog oss framända till de små stugorna. Därifrån tog vi stigen mot gömman. Jag hittade den men maken fick plocka ner den åt mig. Det var en snygg gömma.

Vi vände bilen och körde tillbaka samma väg. Det här stället hade vi nog aldrig hittat på egen hand. Den här delen av Bolmsö har vi inte undersökt tidigare. Det fanns härliga vägar att köra. Vi får ta en tur till trakterna igen när motorcykeln är resklar.

Båda gömmorna vi loggade var signerade 1000sjöar. Det fanns en till, en fältmyst med terräng 4. Den räknade jag inte med att kunna logga. Jag hade lite ont i ryggen och stavade mig fram. Men platsen, som hette Stenudden, verkade spännande. Så vi körde dit för att kolla in stället. Det fanns bra skyltning fram och en infotavla från Sagobygden som vi kunde studera.

Vi hittade första steget och grubblade en stund på lösningen. Vi hade nån idé som vi prövade, men resultatet var inte trovärdigt med tanke på terräng och beskrivning. Vi får fundera vidare och kanske återkomma en annan gång.

Udden var smal och sträckte sig långt ut i Bolmen. På andra sidan såg vi Toftnäset. En annan gång kanske vi kan ta oss längst ut på udden. På kartan ser den nästan ut som Hindens rev i Vänern. Då har vi trevliga mål att se fram emot.

På vägen tillbaka mot kyrkbyn tvärbromsade maken plötsligt. Han hade fått syn på någon som intresserade honom. Jag kunde ju inte med att protestera eftersom han tålmodigt följt med till det som intresserade mig. Det var tre bikupor som fångat hans blick. Det var redan full fart på bina. Det kanske är hasseln som lockat ut dem.

Ytterligare en gömma fanns med på dagens lista. Framme i kyrkbyn fanns ett gravfält som kallades Spökebacken. Dit styrde vi kosan. På platsen fanns ett stort antal gravar och även en del bautastenar från vikingatiden.

Vi parkerade bilen och tog oss sedan uppför backen mot gravarna. Några gravar har grävts ut och då hittade man glaspärlor, knivar och lite annat. Det är alltid en speciell stämning på sådana här platser. Vi strosade runt lite innan vi begav oss mot gömman

Jag gillar inte att leta bland stenhögar. Det fanns gott om gömstället och de flesta var fyllda med gamla löv. Så vi fick rota lite, men ganska snabbt hittade maken den lilla burken. Annars kunde vi nog letat ett bra tag. Sen tog vi oss nedför backen tillbaka till bilen.

Nu var vi nöjda med dagens resultat och började bi lite hungriga.Vi åkte ner till färjestället. Färjan var förstås på andra sidan. Maken ringde och kollade med färjkarlen som sa att han skulle lägga ut om fem minuter. medan vi väntade delade vi på en kexchoklad som jag hittade i ryggan. Det var en bil med på färjan från Sunnaryd. Vi var två bilar som körde på.

Vi lade ut direkt från Bolmsö och gled sakta men säkert tillbaka mot Sunnaryd i rännan där kablarna ligger. Solen sken över de vida vattnen och det var i stort sett ingen vind.

Isarna hade gått upp, men det fanns isflak som flöt omkring i vattnet överallt. Vi kom fram till Sunnaryd och körde i land. Sen tog vi vägen över Tallberga och Svanaholm.

Vid Svanaholm såg vi ett stort antal svanar och ännu fler gäss på fälten intill Storån. Det är härligt nu när flyttfåglarna återvänder.

När vi kom hem, lagade vi middag. Det blev rotmos och falukorv, som smakade riktigt gott efter dagens utflykt. Sen var vi ganska trötta allihopa och slappade i soffan ett tag. Kroppen värkte lite. En del berodde nog på gårdagens krälande efter den nya gömman vid Solgården. Jag hade träningsvärk i benen när jag vaknade i morse. Jag är ju inte riktigt van vid den typen av fysiska aktiviteter nu. Men det är bra att träna upp sig igen. Jag behöver röra mer på mig och få tillbaka lite muskler igen.

Äntligen höst

Efter flera svettiga dagar kom äntligen hösten. Det blev lagom svalt att ge sig ut på promenad med hunden. Jag gillar ju inte när det är för varmt dvs över 25 grader. Det är väl därför jag gillar hösten mer än sommaren.

De varmaste dagarna var det stundom t o m  för varmt att sitta på verandan. Annars är det en bra plats. Fikat brukar smaka extra gott där.

Takko gillar också verandan. Fast ibland lägger han sig ute på gräset och solar. Nu ser han inte så bra men förr satt han och spanade mot grannarnas håll. Nu får han titta lite närmare och ändå missar han en del. Katterna kan smita förbi honom utan att han märker det.

Katterna gillar ju solen, men de gillar också små trånga utrymmen. Dessutom föredrar de höga viloplatser. Där har de ju bättre koll på omgivningarna. Det vill ju vi också ha. Ibland tappar man kontrollen och vet inte riktigt vad som kommer att hända. Lite så känns det nu inför nästa veckas behandling. Men man får lita på att det finns andra som vet och sen ta en dag i taget.

Igår blev det en liten geocachingrunda tillsammans med Katrin och Fredrik. Det gäller att ta vara på de tillfällen som ges. Detta kanske var sista rundan innan Linköping. Min sista gömma i serien Gårdarna runt sjön publicerades också igår. Den handlar om Schedingsnäs. Det känns bra att ha fått ut alla fyra innan jag åker. Min septembergömma är också klar och godkänd av reviewern. Den kommer i mitten av nästa vecka.

Vi parkerade på den lilla angivna parkeringsplatsen, gick över vägen och in på naturreservatets område. Här är det ganska lättgången terräng vilket passar mig bra.

Det fanns gott om tvillingtallar i skogsdungen. Undrar varför det finns så många just här. Vi såg spåren efter branden för några år sedan. De stora tallarna klarade sig bra. De lär visst bli starkare av att bli lite svedda. Det är ju så med oss människor också. Lite motgångar härdar och gör oss starkare.

Vi kom ut på stenblocksområdet. Här ser man verkligen vad den stora isen lämnat efter sig. Vi kikade runt lite vid nollan och plötsligt hade Fredrik hittat gömman. Det är 1000sjöars senaste som heter Milstolpe. 20160910 9/12. Det är 15 år sedan han registrerade sig på geocaching.com. Verkligen något att fira! Vi firade att vi hittade gömman.

GeoZack var förstås med och han gillade att bestiga berg. Det här stora klippblocket hade häftiga mönster. Många av de andra stenblocken var spruckna. Platsen är verkligen magisk. Det är inte konstigt att detta är en av mina favoritplatser som jag gärna återvänder till.

Vi hade fin utsikt mot kullen med utkiken. Där finns ju fler gömmor men de har vi redan hittat. Vi tog i stället samma väg tillbaka till bilen för att fortsätta resan mot andra burkar.

Bakom den parkerade bilen upptäckte vi att någon hade dumpat en hel massa flak med tomma jordgubbskartonger. De hade säkert legat där ett tag. Flaken avslöjade att de kom från Belgien. Vi förstod att här hade någon flyttat över jordgubbarna till andra kartonger som troligen var märkta som svenska. Detta är riktigt tråkigt att hitta. Inte nog med att de skräpat ned i naturen. De har också fuskat och lurat oss konsumenter.

Nästa gömma vi besökte fanns neråt Svanaholm. Här var jag när den kom i januari men då var jag inte så rörlig och hade inte med mig verktyg så att jag kunde få tag på loggboken. Jag fick avbryta och åka vidare.

Den här gången var vi ju fler som kunde hjälpas åt. Fredrik fick plocka fram burken. Katrin, som är den fingerfärdigaste av oss och som har mest tålamod med pilliga saker, fick försöka lirka fram nyckeln till låset. Efter en stund kontaktade jag en livlina som kunde bekräfta att vi var helt rätt ute. Medan vi pratade lyckades Katrin med uppdraget. Sen krävdes det bara lite handkraft för att få upp locket och kunna logga Första 2016 = GC300. 1/12. Det var förstås ännu en 1000sjöargömma.

Zack hade sina egna gömmor att leta efter. Han sprang runt på åkern och nosade. På betesvallen bredvid betade kreaturen. De var väldigt nyfikna på oss och mest på Zack. Han var också intresserad av dem.

Nästa gömma hette Boulder och fanns vid en stor sten. Här var det Katrin och Zack som hade ögonen med sig. På vägen mot gömman passerade vi en annan gömma som vi loggat för längesen. Röret satt kvar men gömman är arkiverad.

Zack kommer nog att bli riktigt duktig på att leta geocacher. Den här gången fick han träna på att nosa efter plast, men gömman var fint kamouflerad, en riktigt passade gömma för platsen.

Dagens sista gömma fanns nere vid Hamnen i Bökkullen. Vi körde förbi boulebanan där jag loggat en gömma för några år sedan. De andra försökte hitta den, men den verkade vara borta. Så vi fortsatte ner till småbåtshamnen vid Bolmens norra ände.

Än en gång fick Fredrik göra grovjobbet och vi andra tittade på. Vi loggade som Team Zack, som vi brukar. Det var ingen stor aktivitet i hamnen. De som fanns där verkade inte bry sig om vad vi gjorde. De kanske visste om gömman.

Zack var mer intresserad av vattnet. Han plaskade lite i vattenbrynet. Ett litet bad lockade nog. När vi ville åka hemåt, hade han andra planer. Han bara tittade på oss och stod kvar i vattnet.

När han fått fånga en liten boll några gånger, gick det sen bra att hoppa in i bilen igen. Nu började vi bli trötta och kvällen närmade sig. Så vi vände hemåt igen.

På åkrarna mellan Slättö och Åby hade ett stort antal tranor samlats. Vi både såg dem flyga och hörde dem redan tidigare i Svanaholm. De kanske samlades här för gemensam avfärd söderut.

Ibland var det ett gäng som tog en lite flygtur och sen landade dem på åkern. Här verkade de kunna hitta lite att äta. De laddade väl för resan.

Vi åkte hem och laddade efter resan. De satt fint med lite te och en macka efter dagens utflykt. Lite senare fixade jag till en pizza åt oss. Då hade kalmarsonen anlänt till Rannäs för att fira helg med föräldrarna.