Firat Sverige

Om man lyssnade på rösterna om hur och varför de firade vår nationaldag, så var det inte många infödda svenskar so firade. De flesta var bara glada för att ha ytterligare en ledig dag att umgås med familjen. Nysvenskarna däremot verkar fira Sverige lite mer. Det kanske beror på att de inte tar allt för givet. De vet att det inte är självklart med den frihet och de förmåner som vi har i Sverige. Vi kanske borde fira vår frihet lite mer, men vi är väl rädda för att bli betraktade som nationalister. Frihet och välfärd har inget med nationalism att göra så det borde inte hindra oss.

Mitt nationaldagsfirande brukar inte vara så märkvärdigt. Vi umgås med familjen som är hemma och äter något gott. I år var det bara maken, hunden och jag. Vartannat år har jag gett mig ut på en geocachingtur. Ibland själv, ibland med hunden, ibland med en kompis. I år åkte vi alla tre, men det var inte Takko som rattade bilen. Det var fint väder och sen skulle det komma regn så det gäller att passa på.

Vi stannade till vid High Chaparall där ett cykellopp runt Bolmen hade sin start. Makens chef skulle delta. Maken tänkte heja på honom, men han hittade chefen. Vi fortsatte mot Gnosjö i stället.

Dagens huvudmål var Svikarens koja. Den ligger i  Bårebo. Här gömde sig Johannes Andersson när han avvikit från krigstjänst. Han bodde i en koja och grävde en kanal för att ha vattenförsörjning till sitt tråddrageri.

Vi hittade kojan. Det är inte den ursprungliga utan en rekonstruerad. Den var inte så stor men här kunde man nog övernatta.

Det fanns två britsar och en eldstad. Undrar hur mycket värme den ger. I en hink hittade vi en gästbok som vi skrev lite i.

Takko ville inte sitta inne i en koja när det fanns en hel skog utanför. Vi var också sugna på att ge oss ut bland träden. Det fanns ju en klurig gömma i närheten. Det tog ett tag att hitta trots att jag gissat helt rätt på utseendet av den. Det var maken som till sist fann den. Jag hade inte letat tillräckligt noggrant. Skönt att kunna signera Johannes Anderssons kanal - Kojan. Det blev faktiskt dagen andra hittade cache.

Kanalen vid kojan var det inte mycket nytta med. Den var rätt torr, men det kanske beror på den låga grundvattennivån vi har nu. Det var nog annorlunda för tvåhundra år sedan.

Vi återvände till bilen och körde tillbaka till Bårebo bystuga. Där hade vi stannat till på vägen och loggat den första gömman, Johannes Anderssons kanal - Tråddrageriet. Den var inte så svår så den hittade jag snabbt. När vi kom tillbaka hit, plockade vi fram vårt fika, som bestod av Britts goda bullar och en havrekaka. Maken hade glömt kaffet hemma så det blev te för honom också.

Stugan används nog av byns invånare då och då. Det fanns gott om sittplatser utanför och två eldstäder där man kan grilla.

Här var det gott om vatten i rännan. Takko ville fortsätta men maken var ju intresserad av konstruktionen. Han har faktiskt varit här för längesen, när han jobbade som lärare i Gnosjö. Det var i början på 80-talet. Då gjorde de en personalutflykt hit så han kände igen sig.

Nedanför bystugan på andra sidan vägen hittade vi en liten damm och där fanns det fler sittplatser. Här kan det vara mysigt att njuta av solen medan man fikar.

Mitt ibland allt det gröna stack det upp en blodbok. Den avvek verkligen med sin mörka röda färg. Det fanns gott om bokar men de andra var av den vanliga gröna sorten. Det blir säkert vackert här till hösten när bokarna får sina gyllene färger.

När vi fikat klart, fortsatte vi in till Gnosjö. Maken tyckte vi kunde leta upp några fler gömmor. Det fanns en vid Marieströmsdammen som jag inte loggat. Maken visste vart vi skulle så han körde direkt dit och parkerade så nära vi kunde.

Sen gick vi över på andra sidan. Min GPS ville skicka ut oss i vattnet, men det trodde vi inte på. Maken tog några ytterligare steg och där hittade han en burk som han langade fram till mig. Det gick ju rätt smidigt. Sen återvände vi till hunden i bilen.

Nu var det dags att vända hemåt. Vi tog vägen förbi Välornas camping. Det skulle finnas en gömma ute på en udde i sjön. Vi hittade en liten stig in och parkerade bilen vid vägkanten. Sen promenerade vi alla tre längs stigen. Vi mötte en familj med två hundar som var på väg åt andra hållet. Det var lite jobbigt för mig som blir andfådd i uppförsbackarna, men jag tog mig både dit och tillbaka. På platsen letade vi lite innan maken hittade gömman. Fiskelycka hette den och var en enkel plastpåse med loggbok. Idag var det makens lyckodag. Han hittade ju ter av de fyra geocacher som vi loggade.

Det fanns tydligen en bingorunda längs stigen, men vi nöjde oss med motionen och gömman. När vi kom tillbaka till bilen, var jag jättetrött. Vi nöjde oss med fyra gömmor den här soliga nationaldagen.

Lingonen blommade för fullt på flera av ställen vi besökte. Nu hoppas det blir ett bra bärår. Blåbären har börjat sätta kart. Vi åkte hemåt nöjda med dagens utflykt och tacksamma för den svenska allemansrätten som ger oss friheten att ströva i vår natur.

Efter en stunds vila satte vi oss en stund på verandan. Hunden var fortfarande trött och lade sig på filten. Maken grillade lite åt oss att äta. Så firade vi Sveriges nationaldag.

Kalenderstart och mysstund

Det är första december och start för årets Julkalender. Förr hette det adventskalender, men numera lyfter man fram julen. Jag var inte uppe på morgonen och tittade på årets upplaga. I förhandsglimtarna har det sett lovande ut. Vi ska få följa en familj genom tusen år. Vi har brukat titta på Historieätarna och det verkar kunna bli något liknande. Årets julkalender heter Tusen år till julafton. Jag missade både morgonupplagan och den som sändes ikväll. Det är tur att den finns på SVT Play. Idag hamnade vi på vikingatiden hos en rik familj. Det var intressant och kul. Fortsätter det på samma sätt så kommer barnen att lära sig mycket om vår svenska historia och hur folk levde. Imorgon ska de leva som fattiga trälar på vikingatiden.

Efter dagens lektioner var vi ett gäng kollegor som åkte in till stan. Vi var nämligen bjudna till vår f d kollega. Hon slutade hos oss i somras för att börja på SFI. Vi blev bjudna på en god tomatsoppa och gott bröd med underbart vitlökssmör.

Det var trevligt att träffas och prata en stund om ditten och datten. Dessutom fick vi gå husesyn. De hade flyttat till ett nytt hus sen sist.

Vi fick höra lite om hus dagens värdinna jobbar med analfabeter som kommer som flyktingar hit. Det kan inte vara så lätt att lära sig svenska.

Till kaffet serverades vi en god pepparkaka med lingongrädde. Så småningom troppade vi av hemåt mätta, nöjda och glada över att ha träffats igen.

Medan vi var i stan publicerades en ny spännande gömma på andra sidan Bredaryd. Det var förstås 1000sjöar som var i farten igen. Han hade snickrat ihop en niostegs multi inspirerad av årets besök på FAD. Det var mörkt när jag kom hem strax efter sex så det lockade inte att ge sig ut i skogarna. Jag läm,nade jakten med varm hand till andra hugade spekulanter på FTF. Gömman kommer väl att finnas kvar. Det finns nu ett antal gömmor som jag har sparade till framtiden. I stället invigde jag årets Teadventskalender.

Förra årets var första gången jag köpte denna adventskalender, som består av en låda med med en påse te för varje dag fram till och med julafton. Det är nya sorter och nya smaker varje dag. Det finns både svarta, gröna, vita, röda och örtiga teer.

Dagens tesort var svart med lite kryddor. Jag brukar gilla kryddiga smaker, men jag tyckte att denna kunde haft lite mer apelsinsmak. Jag gav den ändå en fyra. Det var en bra start på kalendern. Till lådan hör även en liten bok där man kan läsa mera om teerna och sätta poäng på dem. Det är mysigt att krypa upp i soffan och värma sig med en mugg nybryggt te. Imorgon blir det en ny sort.

Meet´n Greet, kvällen före FAD

När vi vilat en liten stund på hotellet, kände vi oss redo för en kväll på stan. Stadens stora landmärke är Svampen, som är ett vattentorn byggt på 50-talet. Längst upp i tornet finns en restaurang med utsikt. Där skulle det hållas ett event den här kvällen före FAD. Vi tog sikte på detta och gav oss ut på gatorna.

Eventet började egentligen tidigare på kvällen för dem som anmält sig till middagen, men vi hade inte gjort det. För oss var eventet öppet efter kl. 20:30 i mån av plats. Vi tänkte titta in och signera loggboken i alla fall.

När vi var något kvarter ifrån Svampen uppenbarade den sig i sin illuminerade skepnad bakom träden i parken. Då förstod vi att vi var på rätt väg.

När vi var nästan framme, blev vi stoppade av en dam med en liten hund. Hon undrade om vi var geocachare och det fick vi ju tillstå. Det var hon också. Hon bodde i närheten och hade gärna varit med på eventet, men man fick inte ta med hunden upp i hissen. Hon funderade på att gå hem med hunden och komma tillbaka och det tyckte vi att hon kunde göra.

Vid Svampen fanns en av de tio labcacherna som man kunde logga den här helgen. Jag ska berätta mer om dessa i ett annat inlägg, men vi hittade den första här. Sen tog vi oss in i byggnaden och tog hissen upp trots att vi hört att det varit lite problem med hissen tidigare på kvällen. Vi hade inga problem att komma upp.

Däruppe fanns en eventsloggbok som vi kunde skriva våra nick i. Det var många som hade varit där före oss. De flesta hade gett sig av igen, men det satt några kvar.

Det var geocachare från olika länder och orter. Alla verkade ha en trevlig kväll tillsammans. Samtalen flöt på och det diskuterades säkert ett och annat geocachingämne.

Baren skulle snart stänga men vi fick beställa varsin juice i alla fall och sitta ner och prata lite med några andra som dröjt sig kvar.

Damen med hunden hade varit hemma och lämnat honom. En stund efter att vi kommit dök hon upp. Hon kallade sig Milou och hade en del gömmor i närheten sa hon. Hon var pratglad och tiden gick fort. Snart ville killen i baren stänga igen så vi fick vackert avlägsna oss, men klockan var då mycket.

Innan vi tog hissen ner gick vi ut och tittade på utsikten. Sen åkte vi ner som några av de allra sista och gav oss ut på en promenad genom Örebro. Milou följde med oss. Hon hade cykeln med sig men den kunde hon leda. Vi loggade tre gömmor på vägen mot hotellsängen. Den första var hennes.
Black velvet
Bromsplan
Vems är hunden

Sen var vi mer än nöjda med dagen och sa hejdå till Milou. Hon cyklade hem och vi promenerade tillbaka till hotellet för att varva ner innan John Blund hälsade på.

Resan till FAD - etapp 2

Resan mot FAD i Örebro fortsatte medan skymningen sakta sänkte sig över landskapet. Vi hade kommit in i Värmland, men det blev en kort visit i ena hörnet av Kristinehamns kommun. Vi brukade ju försöka logga minst två gömmor i varje kommun så efter gränsgömman stannade vi till på en parkeringsplats längs vägen för att leta upp Sulfit luktar skit - Sulfat luktar mat. Det luktade inte särskilt gott och vi såg nog varifrån lukten kom. En stor fabrik spydde ut sina rökmoln ur skorstenarna. Lukten var inte helt obekant, men det var längesen vi känt den. Förr var det en vanlig upplevelse varje gång man passerade Vaggeryd. Gömman hittade vi enkelt när vi väl tagit oss över den hårt trafikerade vägen.

Vi började väl bli lite trötta av resan, men vi fortsatte att försöka logga varje kommun vi åkte igenom. Innan vi kom fram till Kristinehamn svängde vi av mot Degerfors. Där fanns en spännande Earthcache på en plats som jag besökt tidigare. Maken och jag körde motorcykel runt Vänern under några dagar en sommar för längesen. Jag ville väldigt gärna besöka stället igen, men nu var det alldeles mörkt så vi hade ingen chans att se alla intressanta geologiska fenomen.

Vi fick nöja oss med att ta reda på svaren på cachens frågor om Sveafallen och spana så gott vi kunde i mörkret. Earthcacher är så intressanta för man får alltid lära sig något när man ska logga dem.

Vi lyckades i alla fall hitta rätt svar. Jag mejlade in dem till CO senare på kvällen och fick svar ganska snabbt att de var helt korrekta. Eftersom det inte blev några vackra bilder tagna i mörkret så lånar jag några bilder från andra för att ni ändå ska få se lite av platsen.

Vid Sveafallen finns många jättegrytor. En del har löparstenen kvar. De bildades när stora vattenmassor sattes i rotation och stenarna malde ner berget så att det bildades gropar.

Domedagsdalen är en av isälvsrännorna som finns här. Den har branta klippväggar men jag har ingen större lust att klättra på dem, men det finns ju andra som gärna vill det. Mer att läsa om Sveafallen finns här.

Vi lämnade Degerfors och åkte till Karlskoga. Vi höll på att köra fel och var tvungna att vända tillbaka. Gömman vi hade utsett här hette Äntligen! och fanns vid ett snabbmatsställe. Det var någon som hade längtat efter att detta ställe skulle öppna.

Vi längtade mest efter lite mat och beställde varsin hamburgare med sedvanliga tillbehör. Det som skilde detta ställe från andra var kanske att de hade lite olika kryddblandningar som man kunde strö över sina strips. Annars var det ganska likt vilket annat ställe som helst. Vi blev mätta och orkade leta upp gömman ute på parkeringen.

Sedan körde vi E18 österut mot Örebro. Plötsligt såg vi en ny kommunskylt som talade om att vi kört in i Lekebergs kommun. Den kommunen hade vi inte hört talas om, men en gömma kunde vi ju logga även här. Det gällde bara att hitta ett lämpligt objekt att söka efter i kvällsmörkret. Valet föll på Bergslagsleden Etapp 11 - Masmästarestugan. Leden är lång och vi tänkte inte vandra på den. Vi körde ända fram till parkeringen och gick bara allra sista biten fram till gömman. Där fick jag ge mig upp och klättra lite bland klipporna men burken hittades direkt.

Vi lyste oss omkring med ficklamporna för att få se lite av den spännande platsen där masmästaren hade bott. Vi hörde forsen brusa i bakgrunden. Sen gick vi tillbaka till bilen och fortsatte sista etappen mot resans mål.

Vi kom fram till Närkes största stad, Örebro, och lyckades snirkla oss fram till hotellet. Vi skulle bo på STF Livin´ Hotell och Vandrarhem. Vi hade bokat rum på hotelldelen. Vi kunde checka in och ta hissen upp till fjärde våningen och installera oss på rummet.

Vi vilade en liten stund, men sen tänkte vi ge oss ut på ett litet kvällsäventyr i metropolen. Fortsättning följer....