Frälsarkransen: Tystnad - Paus

Förra veckans hundrunda

 Imorgon är det precis 8 år sedan jag började blogga. Då var det ett behov av att återkomma till skrivandet som var anledningen till bloggandet. Jag hade haft en paus i skrivandet i flera år. Genom åren har bloggen haft lite olika fokus. Från början var den tänkt som en plats att dela mina tankar. Sen har den periodvis handlat mest om jobbet i skolan eller geocachingäventyr. Det senaste året har jag mest berättat om min sjukdom och hur jag tillbringar mina dagar. Egentligen vill jag att bloggen ska innehålla lite av varje. Det är ju så livet är - en blandning.

Vår på bordet

En anledning till att jag inte skrivit lika mycket om mina tankar på senare tid är kanske att jag har haft svårt att samla ihop dem. Jag skyller det på medicinerna. När jag slutade med de starka värktabletterna, blev det lättare att formulera sig, men orken har inte varit så stor alla dagar.

Samma sak har det varit med läsandet. Jag har haft svårt att orka ta till mig det tryckta ordet, men det lossnade innan jul. Det är ju ofta inspirationen att skriva kan komma genom något man läser.

Ibland har jag försökt formulera mig i dikt form, men det var längesen nu. Idéer har funnit men inte alltid orken att fullfölja. En av mina inspirationskällor den senaste tiden har varit Frälsarkransen. Den följde med mig under sjukhusvistelserna och var till stöd och tröst i svåra stunder. Jag har hela tiden sedan dess velat skriva om mina tankar utifrån pärlorna i Frälsarkransen. Det kommer säkert att ta sin tid, men då och då hoppas jag att det ska dyka upp ett inlägg på det temat.

Den första pärlan kallas Gudspärlan. Den skrev jag om när jag var på sjukhuset i Jönköping. Nu har mina tankar handlat om de sex avlånga pärlorna som finns mellan de andra med egna namn. De kallas Tystnadspärlorna och vill få oss att lugna ner oss och stilla oss. Vi får ta en paus och lyssna in i tystnaden. Det handlar den här dikten om.

Paus

Jag tar en paus

och låter tystnaden tala.

Tystnad är inte avsaknad av ord

för i tystnaden finns alla ord.

Mitt i vardagens brus

har orden svårt att komma till tals, 

men i tystnaden faller de på plats.

Orden radar upp sig till meningar,

meningar med ett innehåll.

I tystnaden hör jag livets puls.

Den dunkar på i stadig takt.

Orden adderas till livets rytm

och jag hör hur de viskar:

Du är älskad, du är älskad...

Oavbrutet hamras orden in

och livet får en mening.

På dagens hundrunda

Idag tog hunden och jag en lång runda i gråvädret. Vi gick hela hundrundan. Det var inte igår vi gjorde det senast. På vägen mötte vi några grannar som också var ute och promenerade. Vi fick en liten pratstund. Deras barn är i samma ålder som våra och jag har haft dem i skolan. Det är roligt att höra vad de hittar på idag.

Sen lagade sonen och jag middag. Jag gjorde sallad och potatismos medan han panerade och stekte spättafiléer. Vi lyckades bra med det. Det var riktigt gott.

Mot bättre dagar

Visst var min mamma vacker i sin ungdom. Jag fortsätter med lite återblickar genom gamla foton ur mammas album. Frisyren tyder väl på att fotot är taget på fyrtiotalet. Halsbandet som hon bär har jag någonstans. Det måste jag ta och leta upp.

Skönheten försvinner inte även om vi förändras till det yttre. Den inre skönheten finns kvar. Här är mamma tillsammans med mina pojkar under någon utflykt vi gjort tillsammans. 

Under förberedelserna inför begravningen har vi inventerat våra förråd av ljusstakar som mamma målat. Här är min samling. Mina syskon har nog en liknande var och en. Porslinsmålning var ett av mammas intressen under många år. Det finns många spår efter denna hobby i alla våras skåp. Förutom ljusstakarna har jag en hel kaffeservis och mycket annat som hon målat. Ett vackert arv som hon lämnat efter sig.

I helgen chansade jag lite och åkte till gudstjänsten och årsmötet i församlingen. Det var längesen vi var i kyrkan. Det kändes så roligt att träffa alla och kunna vara med en liten stund. Det blev en längre stund än jag trodde jag skulle orka. Först var det årsgudstjänst med parentation då församlingens äldste medlem lämnat oss. Han var en riktig klippa trots att han nästan hann fylla 99 år. Efter lite mingelfika vidtog församlingens årsmöte med alla val. Lite senare blev det ett avbrott för smörgåstårta innan samtalen fortsatte. Vi åkte hem för nu började jag känna mig lite trött.

Jag räknade förstås med att få vila hela måndagen. Det gjorde jag i stort sett också. I tisdags var det dags för den sista sprutan i den här kuren. Jag trodde att jag kanske kunde köra in själv men maken valde att komma hem och följa med mig. Det var nog bra då jag fortfarande var lite knäsvag. Det känns ibland som om jag får ett blodtrycksfall utan att det svartnar för ögonen.

På kvällen skulle kalmarsonen komma med tåget för lite hemmavistelse. Maken fick hämta honom. Jag satsade på att försöka vara med en liten stund på styrelsemötet i kyrkan. Det blev även nu en betydligt längre stund än jag räknat med. Men kändes också bra att kunna delta i samtalen och besluten. Jag hoppas ju att jag ska bli allt starkare och orka vara med mer.

Idag trodde jag att jag skulle behöva vila en hel del efter gårdagens aktiviteter, men jag fick väldig energi. Kanske att sonen var hemma hjälpte mig att orka mer. Dessutom har jag börjat de senaste dagarna med lite goda smoothies som verkar ge mig bra energi. Igår blev det en spirulinasmoothie med kiwi, banan, lite spirulinapulver och lättyoghurt med vaniljsmak. Dagens version gjordes på sharonfrukt, en proteindryck med extra energi och vaniljyoghurt. Vi får se vad det blir imorgon.

Sonen och jag satte igång att städa av lite här hemma. Något som jag haft planer på men inte riktigt orkat ta tag i den senaste tiden. Han fick bemanna dammsugaren, vilket är det värsta för mig. Jag dammade och torkade av golven. Dessutom fick toaletten och hallen en duvning. Egentligen ska jag inte syssla för mycket med dessa aktiviteter. Efter städningen känner jag i halsen hur det svider lite. Det är väl exponeringen för damm, mögel och vad som kan finnas i luften som inte är så nyttig för mig egentligen. Men man kan ju inte skippa städandet ändå. Bra att få lite hjälp då.

Efter saneringen lagade vi mat. Sonen ansvarade för potatisskalandet och jag gjorde köttfärslimpa. Medan potatisen kokade och limpan tillagades i ugnen, gjorde jag lökmarmelad. Det är ett gott tillbehör som jag gärna delar med mig av. Jag skivar rödlök i ringar och steker på svag värme i lite olja. Den här gången tog jag även med purjolök som jag älskar. Den ska bara bli mjuk inte få färg.

Sedan kryddar man den med nymalen svartpeppar. Sälta kan man få genom att salta men jag väljer att använda japansk soja för då får man lite umamismak också. Syran kommer från balsamvinäger och sötman från honung eller socker om man så vill.

Sen får detta puttra ihop en stund så att smakerna blandas. Det gäller att smaka av väl och se till så att det bli en bra balans mellan sälta, syra och sötma. Då får man ett trevligt tillbehör till vilken kötträtt som helst.

Potatismoset fick lite gröna inslag med persilja och gräslök. Det blev en riktigt god lunch som uppskattades av alla. Till och med Takko, som slukade de rester som jag inte orkade äta upp. Sen fick det bli en liten vilopaus för nu började ryggen att protestera lite. Jag får ont i ryggen när jag står mycket. Men en lite stund i sängen i ryggläge hjälper.

Det har inte blivit så långa promenader de senaste dagarna för det har varit kallt och blåsigt. Idag hann jag inte ut innan solen försvann. Den tittade fram ett tag mitt på dagen, men när Takko och jag gick ut var den gömd bakom molnen. Det har blivit betydligt ljusare och man kan ana en stundande vår även om det är ett bra tag kvar. Maken konstaterade att det var lite ljus kvar när han kom hem idag.

Nu ska det bli lite kvällsmys med familjen. Sonen håller på att baka en äppelkaka. Det är inte så svårt när det finns påsar med äpplen i frysen. Båda pojkarna har lärt sig att göra min enkla äppelkaka. Det är bra lärdom för livet att kunna laga mat. Det kan de och det känner jag mig lite stolt över att ha lärt dem.

Vi föräldrar vill ju gärna ge våra barn bra redskap för livet och mycket kärlek. Det fick vi från vår mamma. När jag tänker tillbaka, ser jag hur mycket hon betydde för oss. Hon var inte de stora ordens kvinna utan en handlingarnas. Hon sa inte att hon älskade oss så ofta, men hon visade det i praktiken. Hon kunde slå knut på sig själv för att ge oss det vi behövde. Det var inte alltid så lätt ibland när resurserna var små.

En del slänger vackra ord omkring sig men det stannar med orden och kommer aldrig till handling. Ibland blir jag lite anti när jag hör, inte minst i amerikanska filmer, hur de slänger ur sig "I love you" i tid och otid. Det kan kännas mer som en fras än ärligt menat. Det finns säkert de som menar det men ibland blir det lite överdrivet. Jag föredrar mammas sätt att visa kärlek.

Dimmiga tankar

På kvällarna dansar älvorna i byn. Det är så hög luftfuktighet nu att markdimman stiger och bäddar in allt i ett grått dis. Det kan vara vackert men också lite gåtfullt. Man anar rådjuren som sticker upp sina huvuden bland åkerns säd. Ibland hör man deras rop och varningar.

Dimman kan stundom hamna i huvudet på oss också. Tanakarna blir lite dunkla och oskarpa. Det kan vara svåret att samla tankarna och få struktur på dem. Så tycker jag att det har varit lite på sistone. Jag läser ju ofta en hel del och då stimuleras de egna tankarna. Men den här våren och sommaren har jag inte haft ork eller ro att läsa lika mycket. Nu har jag kanske hittat tillbaka till lite intressanta texter, men det tar tid att få ordning på tankarna.

Jag har en andaktsbok som jag försöker läsa varje dag. De senaste veckorna har temat handlat om frihet. Det har varit intressanta tankar som jag fått ta del av. Frihet är något vi ger varandra. Alla människor behöver ett visst mått av frihet och i alla goda relationer ger vi varandra eget utrymme. Trots att vi är beroende av varandra behöver vi också känna att vi är fria människor med en egen vilja och egna önskningar.

Många människor upplever begränsningar på olika sätt. Det kan vara andra människor som begränsar deras utrymme. Det kan också vara samhällssystem och traditioner som man har svårt att frigöra sig ifrån. Man får kämpa för sin frihet, men frihet är svårt att ta sig. Riktigt fria blir vi inte förrän vi ger varandra frihet.

Förra veckan läste jag en betraktelse av en präst som skrev tänkvärda ord. En hönsmammas vishet hette betraktelsen av Charlotte Frycklund. Läs den för den är tänkvärd. Den handlar om Gud som en hönsmamma som bryr sig om sina barn. Han samlar sina barn och vakar över dem, men han ger dem också frihet att utforska livets gåva.

I söndags var jag på gudstjänsten i Missionskyrkan. Jag orkar inte alltid vara med. Därför är dt extra roligt de gånger jag orkar. Det var en fin gudstjänst som inleddes med att vi lyssnade på en lovsång som heter Brustna kärl. Det är ju så vi kan känna oss ibland. Men det är då vi behöver den oändliga nåden.


Även resten av sångerna och psalmerna följde detta tema. Dagens tema i kyrkoåret var Efterföljelse och predikan handlade om ett lite ovanligare ämne. Det är inte så ofta man lyssnar på en predikan som handlar om att vi ska underordna oss varandra. Paulus skriver om detta i Efesierbrevet. Det är väl framför allt orden om att kvinnan ska underordna sig mannen som många vänder sig emot och menar är otidsenliga. Vi fick i predikan veta att det ord som översätts med "underordna" kanske inte har riktigt den betydelse vi tror. Många ord ändrar ju betydelse med tiden inte minst p g a av samhället förändras och därmed språket. Dessutom behöver man läsa hela sammanhanget. Om man fortsätter att läsa texten så handlar den om hur mannen ska förhålla sig till kvinnan. Det kanske inte är så mycket enklare för honom att leva upp till kravet att älska sin hustru.

Ibland tycker jag att vi hänger upp oss alltför mycket på enstaka ord eller verser  stället för att se till helheten. Som kristen är vi kallade att älska varandra. Det kan innebära att vi står tillbaka för att lyfta någon annan. Det var det just det vi fick veta att det grekiska ordet "hypotasso" som översatts med "underordna" egentligen betyder. Det spelar egentligen ingen roll om det är män eller kvinnor, unga eller gamla, svarta eller vita. I församlingen är vi alla till för att lyfta varandra, men det är väl inte så populärt idag där det mest handlar om att lyfta sig själv och framhäva sig själv. Ibland blir jag nästan rädd när jag ser hur jagfixerade många är. Vart är vi på väg?

Idag blev det lite dimmiga tankar som sattes på pränt. Jag tar det lite lugnt den här veckan. Kroppen kan behöva vila och magen behöver komma i ordning. Det går lite upp och ned från dag till dag. Snart är den här cellgiftskuren också över och det blir förhoppningsvis en liten paus. Jag hoppas kunna ta bilen upp till skogen och försöka plocka lite blåbär. De ska vara mogna nu. Sonen plockade en påse kantareller när han och hunden var ute på en runda. Sen fixade han en rostad macka toppad med smörstekta kantareller som kvällsmat till oss. Det satt riktigt fint.

Hundrundan, etapp 1

Det blev ingen riktig vilodag idag som det brukar bli efter en dag med aktiviteter. Det kanske berodde på att jag sov ovanligt gott och länge i natt trots kortisontabletten. Det pillret brukar ju göra mig pigg även på nätterna, men idag kanske den verkade mer på dagtid. Jag satte därför mina planer i verket att åka på en inköpsrunda. Jag har länge behövt komplettera lite både i garderoben och bland andra ställen. Frågan var jag skulle kunna hitta allt på ett ställe helst. Det är jobbigt att åka runt till flera affärer. Jag kom på en lösning - Smålänningens marknad i Bredaryd, lagom långt bort med lite av varje i sitt utbud. Jag hittade allt utom en sak på min lista. Sen följde det väl med några saker inte stod på listan också. Plånboken blev lite tunnare eller åtminstone bankontot. När jag kom hem var jag både trött och hungrig så det fick bli lite vila och en matlåda.

På eftermiddagen behövde Takko ut en runda märkte jag och det fanns bara jag som kunde ta med honom ut på den. Det kanske var dags att starta Projekt Hundrundan. Någon gång måste jag ju kunna gå hela hundrundan med Takko, men idag klarar jag inte det. Fast det behöver inte hindra mig från att gå delar av den. Idag startade vi Etapp 1. Vi gick upp över kullen och doftade på liljekonvaljerna som nu går mot slutet av blomningssäsongen åtminstone på sydsidan mot vårt hus. På norrsidan fanns fortfarande blommor att plocka visserligen fullt utslagna men inte vissna.

Takko var nog också glad över att få gå lite längre än runt trädgården. Han nosade runt på allt och drog lite i kopplet. Hundkäxen blommade längs stigen. Jag plockade en liten bukett lite tidigare på dagen där jag blandade acklejor med hundkäx. Det blev riktigt fint, men de varar inte så länge. En del blommor är egentligen finare där de står.

Vi passerade öppningen i muren och kom över på grannens mark. Gräset på ängen börjar bli högt. Förr om åren har grannen släppt kalvar på bete här. Jag undrar hur det blir nu, när han har dött. Det är väl någon annan som tagit över hans åkrar och ängar får vi hoppas så att de hålls öppna.

Så här långt var det längesen vi var. Vi skymtade grannen hus mellan träden. Dagen var riktigt varm så det var skönt att gå inne i skuggan under ekarna. Snart skulle vi komma ut på vägen upp mot skogen. Frågan var hur långt vi skulle orka gå den här första hundrundeetappen. Hunden skulle nog klara hela rundan men inte jag.

Lite till skulle jag nog orka ändå. Vi svängde av upp mot skogen och passerade eken med en stor gul ticka. Den har brukat sitta där och lysa varje år de senaste åren.

Ute på vägen gassade solen på oss. Det var tur jag tog både keps och solglasögon inför promenaden. Takko hade bara sin vanliga utrustning, vit päls. Säden växte på åkrarna och lyste nästan illgrönt. En del försommarblommor hade kommit. Det är här längs vägrenen som jag oftast plockar min midsommarbukett av många blandade sorter. Det brukar inte stanna med sju, eller var det nu nio.

Vi kom fram till de stora krakarna vid stättan. Det kunde vara en lämplig plats att ha som mål för första etappen. Härifrån skulle jag nog kunna ta mig hem utan större besvär men ändå får lite motion.

Det fick bli en selfie med Takko och mig. Han ville undersöka något annat och hade inte riktigt tid att stanna för en groupie. Ändå lyckades han komma med på ett hörn.

Den gamla stättan tycker jag är vacker med sina gråa vindpinade slanor. De fyller fortfarande sin funktion trots att de ser gamla och grå ut. Det hoppas jag att vi människor också får göra. Jag hoppas att det alltid finns plats för oss i det här samhället vi lever i. Även den som är gammal eller har en funktionsnedsättning har en funktion att fylla. Alla måste inte vara supereffektiva på alla områden. En del har en funktion bara genom att finnas där, kanske finnas till för andra när de behöver en medmänniska. Ibland kan jag känna mig lite överflödig, men då brukar jag tänka att mitt jobb just nu är att bli frisk för att jag ska kunna komma tillbaka. Ibland känner jag mig lite kostsam för samhället för jag bidrar inte till produktivitetén just nu, men då tänker jag att jag minsann betalat skatt i mängd och parti. Här i det här landet får vi hjälp av samhället när vi verkligen behöver det. Vi behöver inte betala hela kostnaden för sjukvården själva och inte ta dyra försäkringar för att få den senaste behandlingen. Jag hade aldrig klarat av att betala vad min sjukdom kostar samhället. Därför är jag så tacksam över att bo i ett land som Sverige.

Snart var vi tillbaka vid vägskälet där vi svänger in på stigen över kullen. Här ville nog Takko fortsätta en bit till, men jag ville inte ta lilla byrundan också. Det blev jag som bestämde den här gången.

Vi plockade en liten bukett liljekonvaljer här på norra sidan för att kunna ta med doften hem. Det kanske var den sista buketten i år. Då gäller det att passa på medan det går.

Nu var det bara ängen och kullen kvar. Det var skönt att komma in i skuggan igen efter promenaden på den öppna grusvägen. Solen sken mellan träden. Det är så grönt och vackert så här års, men torkan och det uteblivna regnet gör att många blommor blommar över fort och gräset börjar bli lite brunt på några ställen där jordmånen är tunn. Jag hoppas på lite regn imorgon, men hittills har inte önskningarna infriats så väl.

Dockrosen i den trekantiga rabatten har slagit ut några små knoppar. Det är så små och fina. Alla rosor behöver inte vara stora och pråliga för att vara vackra. Det är precis som med människor. Vi är olika och behagar på olika sätt.

Blodolvonbusken har också vackra blommor. Jag gillar verkligen olvonet. I mitt barndomshem fanns olvon längs stenmurarna vid Skofållen. Min farmor brukade kalla dem Midsommarkransar för de blommade ofta vid midsommar och har en krans av vita blommor. Fast egentligen är det väl knopparna i mitten som är de riktiga blommorna. Den vilda varianten har ljusare gröna knoppar, men min förädlade trädgårdsvariant har röda, därav namnet blodolvon kan man tro.

Trädgårdsirisen skjuter upp sina spjut över alla andra växter. De har spännande teckningar på kronbladen, som ska visa vägen för pollinerarna. Jag såg inga sådana som hittat dit men det finns säkert. Humlorna hade hittat till rhododendron i alla fall. Det surrade bra i buskarna när jag satt på verandan.

Det finns mest blå blommor i den rabatten där irisen ståtar. Därför blev det triss i blått på bilden. Den klintliknande blomman har jag glömt namnet på just nu. Det kommer nog tillbaka nån gång. I krukan blommar fortfarande blå penséer. Men förhoppningsvis ska luktärterna växa till sig och ge lite fler nyanser. Det kan bli tråkigt om alla var lika. Precis som med oss människor. Om alla är alltför lika blir det tråkigt. Det är mångfalden som gör livet spännande. Då kan vi mötas och ha något att lära av varandra.

Solig lördag med utflykt och funderingar

Det är riktigt skönt när solen kommer fram och man kan sitta på en bänk och njuta en stund. Maken hade ett ärende till Biltema och medan han var därinne kunde jag lapa lite sol utanför. Det gär bättre och bättre att ta sig fram, men ryggen blir trött om jag står eller går för mycket. Det är i alla fall kul att jag kan göra lite mer än bara sitta i en fåtölj, titta på tv, läsa eller lösa korsord. Jag hade tänkt börja sticka lite, men inspirationen har inte velat komma fram riktigt än. Igår gjorde jag en efterrätt till middagen. Det blev mjökchokladpannacotta med marinerade apelsinklyftor. Det blev riktigt gott och pannacottan var precis perfekt krämig.

Efter Biltema fortsatte vi ut till Kolvarp och hälsade på mamma en stund. Vi stannade inte så länge för vi var lite trötta allihopa. Imorgon är det barnvälsignelse för min systerdotters son, men vi har efter noggrant funderande bestämt oss för att inte utsätta oss för risken att smittas av infektioner. Det blir säkert mycket folk och jag vill inte få lunginflammation eller något annat igen. Jag är ju lite känslig för tillfället. Så vi lämnade vår present hemma hos mamma.

På mammas trappa blommade penséerna och små påskliljor. Än har jag inte fått tag på några att plantera här hemma. Man kan väl säga att intresset kanske inte är så stort hos de i familjen som skulle kunna ordna några plantor. Vi får väl se när jag kan ta mig ut på egen hand. Snart kanske jag kan sätta mig i bilen på förarsidan i stället för på passargerarsidan. Vi såg vitsippor som blommade på vägslänterna, men här hemma har de inte tittat upp än. De brukar faktiskt vara lite sena här. Jag gick en runda över kullen med stöd av rollatorn, men ingen vitsippa ville visa sig för mig. Vi får nöja oss med blåsipporna och alla lökväxterna som poppar upp i gräsmattan och i de ingenvuxna rabatterna.

Ni undrar kanske hur jag kan hålla humöret uppe, när jag plötsligt drabbats av en så här allvarlig sjukdom. Jag har fått några frågor om det och jag förstår att det kan bekymra vänner och bekanta. Nu är jag ju en ganska positiv person som inte gärna vill hänga upp mig på negativa tankar, men visst var det något av en chock. Även om jag vetat om i nästan fem års tid att detta skulle kunna hända, så är man aldrig helt förberedd, när beskedet kommer. Det kommer alltid plötsligt trots att man haft tid till förberedelse.

Vissa dagar, fast de har varit få, har förstås varit jobbiga. Det var mest när värken var som svårast och första dagen uppe i Linköping. Det var kanske då det landade när jag hamnade där. Men det är en fråga som jag egentligen aldrig har ställt. Varför drabbar detta just mig? Jag tycker att varför är en så meningslös fråga i detta sammanhang. Det finns inget svar på den. I varje fall inget meningsfullt svar. Livet är inte rättvist på något sätt så att svåra sjukdomar bara drabbar elaka människor. Det hade ju varit bekvämt. Jag tror att elakhet kan straffa sig själv på det sättet att man utestänger sig själv från så mycket gott genom att vara elak, men det finns ingen automatik i detta. När det gäller många svårigheter i livet så handlar det mer om att livet är ett lotteri. Man kan säkert förvärra sina chanser genom ett osunt leverne, men att drabbas av cancer är ren otur. Man har tur om man håller sig frisk.

Som jag sa, är jag i grund och botten en väldigt positiv människa. Jag letar hellre efter det vackra och det goda i livet än gräver ner mig i svårigheterna. Jag tycker att det finns så mycket att vara tacksam över. jag kan glädja mig över de små framstegen, de små blommorna, stunderna med sol och lite värme. Det anske man missar annars. Jag är tacksam för min familj och det stöd jag har här hemma. Det hade aldrig gått att bo hemma, om jag inte hade haft maken och sonen. Jag har upptäckt att det finns så många som bryr sig om mig, som ber för mig och skickar hälsningar på olika sätt. Det känns gott, men jag önskar att de inte ska oroa för mycket för min skull. Jag är tacksam till den Gud jag tror på, för hans omsorg och att tron bär mig genom det svåra.

Jag hinner fundera en del, när jag inte orkar göra så mycket mer. För det mesta slutar det med att jag ändå är tacksam för det jag har. Detta är en kamp att ta sig igenom, men man kan också se det som ett äventyr. Vi ser inte slutet på det, men hur det än blir så är det detta livet handlar om. Livet handlar om att leva varje dag en dag i taget och ta vara på den.

Vilovardag i snösmältningen

Vintern har tillfälligt tagit paus. Blidväder rullar in och snön smälter snabbt särskilt när det regnar. Människorna börjar ana vårens ankomst. Tänk vad besvikna de ska bli. Det är fortfarande bara januari månad. Det blir inte vår i januari hur mycket vi än vill det. Det kommer säkert ett bakslag eller flera. Jag vill hellre ha kvar vintern ett tag till. Det är inget kul med vårväder så här års. Det blir bara en längre tid man måste stå ut med regn. Det kommer inga gröna små grässtrån och söta blomknoppar än på flera månader. Det blir så lång tid man måste stå ut med allt det fula som snön trollade bort. Därför hoppas jag på mera snö. Den som lever får väl se.

Det blev en oväntad vilodag idag på en vanlig tisdag. Igår var det studiedag. Halva dagen träffades hela kollegiet tillsammans med vår coach för lite olika olika övningar. Sen kunde vi som går Mattelyftet åka hem. Vi fick en halvdags kompledigt som kompensation för utebliven planeringstid. Det var bara att tacka och ta emot. Jag ägnade dagen åt att ringa vårdcentralen och prata med en sjuksköterska som bokade in mig på en tid hos doktorn. Mina ryggsmärtor vill inte ge med sig så doktorn fick känna på ryggen och på revbenen. Hon lyssnade på lungorna men de lät bara bra. Det fanns ett konstigt knäppande när hon klämde på femte eller sjätte revbenet. Det kanske fanns lite sprickor som gett mig denna värk som inte vill gå över. Jag åkte hem med en påse som innehöll två sorters värktabletter och en sorts tablett för magen. Jag har nog haft den här medicinen förut och efter ett par timmar hade den börjat verka. Dessutom fick jag en remiss till röntgen. Lite foton på mina revben ska det bli framöver.

Jag åkte hem för att vila inför dagens lektioner, men det blev inga sådana. Doktorn var lite skeptisk till mitt besked att jag ränkte jobba som vanligt. Hon var förvånad över att jag hade jobbat hela tiden men ryggsmärtorna. Jag anade att hon tyckte att jag borde vila lite. I morse fick jag ge henne rätt. Det fick bli en vilodag. Men imorgon ska jag jobba igen. Då fortsätter utvecklingssamtalen och jag vill inte gärna ställa in dem.

 Idag blev det som sagt vila och några korta promenader på vägar och stigar där sn och is smält bort alltmer.  På förmiddagen såg den plöjda åkern ut som ovan. På eftermiddagen hade åkern tittat fram ännu mer.

Takko tyckte inte heller om att tassa fram i det blöta. Jag tror han också gillar snön mer än tövädret. Det ska fortsätta så här så vi får vänja oss. Den enda fördelen med snösmältningen är väl att cacherna tinar fram och vi kan ge oss ut på burkjakt med större chans att hitta gömmorna.

Nu önskar jag bara att ryggsmärtorna ska smälta bort lika fort som snön. Dags att öppna kvällsapoteket i Rannäs och inta nästa dos medan jag funderar på dagens Herregud&CO. Träffsäker som vanligt.

Frost, snö, dimma och lite sol

Det har varit lite bistert på morgonen de senaste dagarna. Hunden och jag huttrade lite på vår morgonpromenad. Men det har varit fina soluppgångar.

Himlen har rodnat innan solen visat sig över horisonten. Den riktigt glödde ovanför skogens träd. Då är det vackert även om det är kallt om öronen.

Idag var det inte lika fint. Nu har temperaturen stigit kring nollan och dimman har brett ut sig. Det var kn appt man såg vägen framför sig i morse. Jag glömde ta en bild på allt det gråa, men ni hade ändå inte sett så mycket.

Efter dagens lektioner var det så dags för ännu en resa till residensstaden i norr. Den här gången fick jag åka själv. Jag kom iväg i god tid och kom fram tjugo minuter för tidigt. Men jag blev insläppt en kvart före den inbokade tiden. Sen körde jag som vanligt in till Torpa och fikade på Lindströms Café. De hade nya möbler, fast egentligen inte. Det var en stor blandning av loppisfynd. Men det passar bra på detta anrika café.

Jag var rätt trött så det blev ingen lång shoppingrunda på A6, men jag hade några små ärenden dit som jag uträttade. På hemvägen körde in till Solåsen för att logga en enkel gömma vid Plantagens parkering. Jag kunde stanna precis intill göman. Min GPS visade 2 m när jag klev ur bilen. Hade parkeringsrutan till höger om min varit ledig kunde jag kommit ännu närmare. Gömman var lätt att hitta och loggades i decembermörkret bland mugglarna på parkeringen. Sen åkte jag söderut igen medan jag tänkte på hur Solåsen sett ut förr. Jag kommer ihåg hur där var innan handelsområdet byggdes. Jag känner folk bodde där då innan husen revs. Då var där rena landet. Tänk vad allt förändras genom åren.

I Vaggeryd blev jag lite sugn på att logga ytterligare en gömma. Av tradition brukar minst en gömma loggas vid mina besök i Jönköping, men det är ju inte fel med två loggar. Jag stannade till och kollade vilka enkla gömmor det fanns i närheten. Sön körde jag in på det rökfyllda området där de stora lastbilarna åkte ut och in. Plötsligt fanns där en bom som stoppade min framfart och GeoFabian fick snällt stanna medan jag tog mig vidare till fots. Här var det lite snö på marken, men bara lite pudrat över sågspånen.

Gömman Docka en docka fanns knappt 200 m bort, men jag hittade en bra väg fram. Först var den asfalterad, men sen gav jag mig in i buskagen och kom fram till en liten sjö. Där fanns en djupt dike och min GPS ville att jag skulle ta mig över till andra sidan. Där letade jag en liten stund utan framgång.

Egentligen hade jag redan sett gömman när jag kom till platsen, men det fanns en hel del skräp så jag trodde det var lite skräp som någon dumpat här på platsen. Innan jag gav upp ville jag kolla skräpet och där var den ju. Jag förstod inte riktigt namnet, men en docka hittade jag i alla fall.

Sen traskade jag tillbaka samma väg och fortsatte ut på autostradan igen. Dimman tätnade mer och mer, men temperaturen steg gradvis. Jag körde om saltbilen som var ut och spred sitt innehåll. Vid ett liten depåstopp vid affären i Forsheda kollade jag i mobilen och såg att maken varnade för blixthalka på rannäsavägen. Det var int e så farligt tyckte jag. Det var jobbigare med dimman.

Jag kom hem och välkomnades av maken och hunden. Det blev en varm kopp te från Teadventskalendern och idag var det inte så tokigt. Annars har jag inte gillat de olika smakerna som jag provat hittills. Idag var det ett rent svart te från Assam.

Imorgon är det viss biopremiär för den nya Star Wars-filmen. Eleverna pratar om den och många skulle se den. Då kanske vi får se lasersvärden igen. Ungarna kommer att leka Star Wars på rasterna. Jag kommer väl ihåg när de andra filmerna kom. Jag såg alla tillsammans med pojkarna och deras kompisar. Det får nog bli ett biobesök framöver.

Men jag tycker att HerreGud & CO var bra idag. Givetvis vill vi hellre se Star Peace.