Tack, mamma!

Efter några intensiva dagar i helgen har jag mest vilat här hemma. Jag blev väldigt trött efter lördagens begravningsgudstjänst och minnesstund för mamma. Benen blev alldeles darriga och tyngdkraften kändes extra stark. Den drog mig ner till horisontalläge både igår och idag. Sakta men säkert får jag försöka återhämta mig för imorgon är det dags för nytt sjukhusbesök.

Vi åkte hemifrån strax före kl. 11:00 i lördags. Alla mina grabbar hade finkostymerna på sig. Det är inte så ofta man får se dem i den stassen. När vi kom fram till Horda Frikyrka, var begravningsentreprenören redan på plats och vi kunde hjälpa till med att bära in kistan på plats. Blomsterarrangemangen anlände och alla detaljer kunde ordnas i god tid. Mamma hade önskat vita liljor på kistan tillsammans med hennes konfirmationsbibel och ett ljus. Vi valde en ljusstake som mamma målat. I festvåningen höll man på att ställa i ordning inför middagen.

I kyrksalen hördes stilla musik från högtalarna medan gästerna anlände. Det var många anmälda till minnesstunden. Det var släktingar från när och fjärran, församlingsmedlemmar och vänner. Elisabet inledde gudstjänsten med att spela Aftonklockorna. Det är ett musikstycke som jag kom ihåg att mamma brukade spela.

Helén sjöng sedan Lydia Lithells sång "Det enda som bär" innan vi alla stämde in i psalmen "Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen". Mamma hade själv valt sånger som hon tyckte om. Vi har bara satt ihop dem till ett program.

Officiant var Göran Ahlander, en av pastorerna i kyrkan, som höll ett varmt tal och överlämnade mamma i Guds händer. Sen sjöng Helén "Härlighetens morgon". Innan avskedet i kyrkan sjöng vi unisont "Gud är trofast".

Eftersom mamma ska kremeras skedde avskedet i kyrkan. Vi gick fram i grupper och lämnade våra blommor i en korg. Sedan avslutade Göran samlingen med välsignelsen. När Elisabet spelat "Jag har hört om en stad", var samlingen slut i kyrksalen. Därefter fortsatte vi en trappa ned.

I festvåningen var det dukat för middag. Vi bjöds på slottsstek med potatisgratäng och grönsaker. Det var gott och som vanligt blev jag fort mätt.

Efter en liten paus var det dags för dem som ville lämna några minnesord eller sjunga en sång. Det var många som hade varma ord att säga om mamma. Min mamma ville aldrig framhäva sig själv, men för en gångs skull fick hon stå i centrum. Mamma var inte de stora ordens kvinna utan hon var handlingens kvinna. Hon sa aldrig så mycket om vad vi betydde för henne, men hon visade det i sina handlingar. Hennes omtanke om andra människor och hennes ödmjukhet kom fram i alla talen. Vi kände alla en stor tacksamhet för mamma och vi saknar henne mycket.

Sedan serverades kaffe och tårta. Min syster Lis-Marie hade bakat sådana marängtårtor som mamma brukade göra. På ett sätt kändes mammas närvaro under hela dagen. På borden hade vi dekorerat med ljusstakar som hon hade målat. Mamma var intresserad av mission och kände speciellt för utsatta barn. Därför hade vi valt att låta minnesgåvan gå till en flickskola i Pakistan.

När minnesstunden av slut och alla gäster gått, samlades vi i kyrksalen för att följa mamma den sista biten ut till bilen. Ute var det mörkt och det hade börjat snöa. Det var kallt i luften och snöflingorna yrde omkring.

Innan vi vände färden hemåt åkte vi upp till kyrkogården med alla blommorna för att lägga dem på pappas grav. Det dröjer ett tag innan mamma kommer att urnsättas där, men blommorna kunde vi lägga dit. Jag hade med ett ljus som vi tände i lyktan.

Det blev en lång och intensiv dag. Jag var totalt slut efter den. Igår orkade jag inte mycket. Sönerna skulle åka ganska tidigt. Stockholmssonen lagade en tidig middag innan vi åkte in till stan med dem. Han skulle åka med kusinen upp till huvudstaden och lite senare skulle kalmarsonen ta tåget till sin destination. För mig blev det en tidig kväll. Även idag har jag mest vilat hela dagen. Det blev bara en lite runda med hunden. Det tog verkligen på krafterna. Nu får jag försöka återhämta mig. Imorgon ska jag ju in till sjukhuset igen.

Ibland är det förkylt

Redan i mellandagarna kände jag hur förkylningen kom smygande på mig. Även om jag försökt hålla mig undan från dem som hostat och snorat, så kan man inte alltid värja sig mot virusangreppen. Det blev till att hosta upp slem ett tag. Sen kröp förkylningen upp i de övre luftvägarna och täppte igen alla gångarna. När jag skulle försöka somna, pep det så om andningen att det var svårt att få ro. Det lät antingen som en flock flygande gäss eller en gnällande trädgårdsgrind. Det är tur det finns nässpray och hostmedicin. Men feber har jag inte haft så ont av. Nu gäller det bara att ta sig igenom eländet. Det går ju över så småningom.

Igår var det så dag satt lämna lite blodprover igen inför nästa veckas läkarbesök. Jag bestämde mig för att åka in till Dagsjukvården i stället för Vårdcentralen. Jag gissar att det är många snoriga och rossliga personer som söker sig till vårdcentralen nu i influensatiderna. Jag ville inte sitta i väntrummet och bli smittad av ytterligare virus. På dagsjukvården kan jag gå direkt till ett eget rum.

När vi skulle åka iväg, spärrades vår lilla väg av en skogsmaskin som höll på att köra ut virke och trava upp det i högar. Vi väntade på att han skulle bli klar så vi skulle kunna åka iväg. Det var då det hände en malör. Maskinen trasslade in sig i vår telefonledning. Där rök nog vår uppkoppling, sa jag. Det visade sig att jag hade rätt. Både telefonen och Internet var stendöda när vi kom hem. Det fick bli felanmälan. Nu får vi bara vänta på att felet ska åtgärdas. Tur att vi har ett mobilt bredband också.

Sonen följde med in till stan. Eftersom det var lunchtid och vi var hungriga så åkte vi först till Vandalorum för att äta rapsgris. Det var riktigt gott och fint kött. Vi blev snabbt mätta och nöjda.

Sen tog vi en titt på utställningarna också. Snart ska de inviga den tredje ladan, men vi kollade in vad som fanns i de båda gamla ladorna. I den första visades verk av Ingegerd Råman, keramiker och glasdesigner. Hon hade många fina skapelser att visa upp. Jag gillade bäst de grårandiga vaserna.

I lada två fanns det färgsprakande tavlor av Roger Svensson. Hans bilder var detaljrika och spännande. Det är sådana tavlor man blir glad av. Det kanske gäller speciellt det solgula verket nedan. Solen sken faktiskt lite, när vi gick därifrån. Det var lite kyligare nu än i helgen. Vintern har kommit.

Provtagningen gick snabbt och vi kunde fortsätta hemåt till hunden och katterna. Rådjuren välkomnade oss nere på ängarna. Och Internet var dött.

I morse var det ännu kallare. När vi satte oss i bilen vid halvelvatiden, visade instrumentpanelen att det var minus 11 grader ute. Det kändes inte så kallt trots allt. Maken och jag åkte till Dannäs för att vara med på en begravning. Det var makens ingifta faster som gått bort precis innan jul.

Kyrkoherden var officiant och berättade om Sonjas engagemang. Jag minns henne mest som en trevlig person som verkligen kunde hålla igång ett samtal vid släktkalasen och som fick alla att känna sig delaktiga. Det är en konst att göra det utan att ta över föreställningen. Det kunde Sonja.

Det var inte många jag kände igen. Vi fick en klassisk söndagsmiddag med stek, sås, potatis och grönsaker. Det var gott och samvaron vid borden var trevlig. I vår ålder är det oftast just vid begravningar man träffar sina släktingar. Det var många kusiner som hade en hel del att prata om. Ljudnivån steg allt eftersom. Några grannar spelade några musikstycken på fiol och piano innan det var dags för kaffe och frukttårta. Det var precis en sådan tårta maken gillar. Sen var jag ganska så trött. Vi åkte hem och vilade.

Ikväll skulle sonen ge sig av mot Kalmar. Tågen var inställda så han skulle få åka ersättningsbuss. Det var ännu kallare när vi skjutsade in honom till stan. Det kommer nog att bli en riktigt kall natt. Vid stationen fick vi vänta en bra stund på bussen. Den kom en halvtimma efter utsatt tid. Ingen information fanns att tillgå så det var bara att sitta i bilen och vänta tills den kom. Nu är väl sonen på väg. Förhoppningsvis är allt okej i hans lya. Det har ju varit storm och översvämningar i Kalmar de senaste dagarna. Nu har det nog lugnat ner sig.

Det blir tomt när de ger sig av. Allt återgår till det normala. Julen är över, men först har vi trettonhelgen. Nästa vecka ska jag rensa ut julen. I helgen tar vi det lugnt och försöker bli av med förkylningen.

Indiana Johansson i Marieholmsskogen

Nyårsdagen brukar bli en dag med en sen start. Det kan vara skönt att vila ut lite efter nattens firande. Efter en sen frukost blev det lite stickning framför TV:n medan Wienerfilharmonikerna gav oss sin nyårskonsert. Det finns ju många traditioner att leva upp till denna dag, men jag hoppade över Ivanhoe och backhoppningen.

I stället var jag sugen på att ge mig ut i naturen på en liten runda. Jag lyckades övertala resten av den hemmavarande familjen att följa med. Vi packade ner lite kaffe och överblivna prinskorvar i ryggsäcken och gav oss av norrut mot Marieholmsskogen.

Där fanns det en fin liten väg fram till rastplatsen, men resten av skogen var ganska svårframkomlig. Tydligen ska det röjas lite stigar under året och det kan det nog behövas. Maken fick i uppdrag att sätta igång brasan vid grillplatsen.

Ett av dagens mål var förstås att logga årets första gömma. Indiana Johansson var riktigt sugen på att leta geocacher. Här fanns en fältmyst signerad 1000sjöar. Man vet aldrig vad sådana kan innehålla. Egentligen gillar jag bättre att kunna lösa mystarna hemma och bara leta upp burken på platsen. Sonen och jag hittade första steget ganska lätt, men sen gällde det att klura lite. Hjärnan var väl inte riktigt med mig den här dagen. Så efter ett litet tag ringde jag en livlina för att få lite skjuts framåt i tänket. Sen fixade jag allt på nolltid.

Gömmans loggbok var finfin och kunde snart signeras av mig som nummer ett på detta nya år. Denna geocache måste verkligen rekommenderas. Både för gömmans utförandes skull och för platsen den fanns på. Det var en vacker plats vi kommit till. Förhoppningsvis kan det komma fler gömmor i närheten. Det kanske kan bli en runda runt sjön om de röjer stigen runt.

Brasan sprakade på eldstaden medan det sakta men säkert skymde. Sjön låg spegelblank mitt i skogen. Det var helt vindstilla och fyra plusgrader så ingen behövde frysa trots att det är mitt i vintern.

Snart kunde vi plocka fram korvarna och svärta ner dem lite. Det är alltid mysigt att grilla ute i skogen. Extra skönt att kunna börja det nya året på detta sätt. Jag hoppas det kan bli många fler naturupplevelser under resten av året.

Snart hade vi ätit upp de grillade korvarna. Takko fick några han också. Vi kunde plocka ihop våra prylar och bege oss hemåt igen. Snart skulle mörkret sänka sig över sjön i skogen, men då var vi redan hemma.

Några korvar räckte ju inte som middag. Så väl hemma igen plockade vi fram ingredienserna till en fisksoppa och fixade till denna. Det var gott med lite varm soppa. Till efterrätt blev det kall glassbomb som var över från gårdagens meny. Sen räcker det med aktiviteter den här dagen. Nu blir det nog mest soffhäng tills det är dags att gå och lägga sig.

Julklappar, julbad och julsånger

Dan före dopparedan är den dag då vi brukar klä granen. Sonen och jag fixade det jobbet ikväll, men innan dess hade dagen innehållit en hel del andra aktiviteter. Årets gran ser lite sned och vind ut på bilden, men det kanske beror mer på påklädarna än på granen som är samma som förra året. Däremot har den fått nya fina röda kulor och en speciell för maken. Man kan ju variera sig lite. 

Annars var första aktiviteten för mig att åka in till sjukhuset och ta en spruta igen. Hela familjen följde med in. Det gick rätt snabbt och sen tog vi en fika i cafeterian innan vi åkte vidare. Mer om det senare.

Först lite om gårdagen. De två senaste dagarna har ägnats åt julstädning och julmat. Köket är inte riktigt klart än, men det är egentligen makens självvalda ansvarsområde så han får fixa det sista i egen takt bara det är klart tills imorgon. Igår hackade sonen och jag ihop årets sillsallad. Det brukar vi göra tillsammans. Det är lite mysigt att sitta vid köksbordet och hacka potatis, rödbetor, gurka, lök, äpplen och sill. Det blir ju så gott när smakerna har fått blanda sig.

Under tiden stod skinkan i ugnen och doftade gott. Efter den satte vi in Janzons frestelse, en annan favorit på julbordet. Det blev mycket spad av skinkan och det får utgöra basen till doppespadet. Lite senare griljerade vi skinkan. Därmed var det mesta klart inför julbordet. Äggen till ägghalvorna kokade jag ikväll. Den andre sonen tillverkade fudge med hallon och lakritssmak till vårt godisbord.

Varje år brukar vi ta det traditionella julabadet. Oftast åker vi till Jönköping och Rosenlundsbadet. Då kan vi passa på att handla de sista julklapparna också. Så gjorde vi även idag efter sjukhusbesöket. Först besökte vi A6. Det blir inte så många julklappar numera. Oftast blir det kläder till pojkarna och då är det bra om de får prova. Två par jeans till äldste sonen hamnade i en kasse. Den yngste ville ha hörlurar. Det var lite svårare. Vi kollade på Elgiganten eftersom jag hade ett ärende dit också, men där fanns inget som passade. Det ordnade sig dock lite senare. Mitt eget ärende var att kolla på en ny kamera. Min lilla kompaktkamera börjar ge sig och jag hade kollat in en annan på nätet. Det finns ett mellanting mellan kompaktkameror och systemkameror. Det blev en sådan av märket Sony till mig själv i julklapp.

Efter alla julklappsinköp var vi hungriga. Det blev en grillad kyckling på New Corner vägg i vägg med Elgiganten. Det var mycket mat och gott.

När vi var mätta körde vi maken och äldste sonen till badet. Yngste sonen och jag fortsatte till Sannabadet nere vid Vättersnäs. Vi tänkte inte bada vinterbad utan ta en liten geocachingrunda. Det är inte lämpligt för mig att bada i badhus med en massa andra människor. Infektionsrisken är för stor. Det får bli en juladusch här hemma i stället.

Vid Sannabadet fick vi leta en bra stund. Jag hade en bra nolla i min GPS, men den var nog några meter off. Trots att jag anade hur burken var gömd ville den inte visa sig. Sen började jag tänka på var jag skulle ha gömt den och då fick jag syn på gömstället lite på håll. Därefter var det inte så svårt att logga. Vintersolens sken tog sig igenom molnbarriären. Det var ganska skönt väder. Utsikten mot Huskvarnahållet var fantastisk.

Detta blev dagens första och enda fynd. Vi fortsatte promenaden till en annan gömma, men den hittade vi inte. Jag kunde inte ens leta eftersom det var ganska brant och oländig terräng. Sonen letade längre och lyfte på alla stenar han såg. Till slut gav vi upp och gick tillbaka. Sen tog vi bilen till ytterligare en gömma som vi gick bet på. Det börjar bli tråkigt att cacha i stan, tycker jag. Inte för att jag någonsin har gillat det, men förr var det lite roligare att cacha i Jönköping. Jag vet inte om det är jag eller Jönköping som tappat gnistan.

Vi gav upp geocachandet för dagen och körde tillbaka till Rosenlund. Sonen fick syn på NetOnNets lagerbutik. Vi svängde in där för att se om de hade hörlurar och det hade de. Så då ordnade det sig med julklappen till sonen.

Vi satte oss sedan i cafeterian på Rosenlundsbadet för att vänta ut julabadarna och ta en dricka. Efter en stund kom de rena och fräscha grabbarna och då kunde vi åka hem till hunden.

På kvällen åkte maken och jag till Forsheda för att sjunga in julen vid samhällsgranen tillsammans med andra forshedabor. Det har blivit en tradition att vi i Missionskyrkan ordnar en liten samling den tjugotredje. Ingela läste julevangeliet och sa några ord mellan de traditionella julsångerna som vi sjöng tillsammans.

En grupp sjöng den vackra sången I denna natt blir världen ny. Samlingen är inte så lång och i år var det inte så kallt som det kan vara. Men det var mörkt och pannlampan var bra att ha om man ville se texten till sångerna. Det var ganska mycket folk som samlats för att sjunga in julen.

Efter sångstunden åkte  i hem till pojkarna. Det finns ju alltid lite småsaker att pyssla med så här i sista minuten. Det fanns paket att slå in till exempel. Vi tittade också på julspecialen av På Spåret. Vi klarade oss riktigt bra den här gången också. Vi slog båda lagen med råge och fick ihop 67 poäng. Det blev en bra avslutning på dan före dopparedan.

Julkonsert

Solnedgången var vacker i eftermiddag. Hunden och jag tog en liten promenad medan solen dalade ner bakom träden. Det blev ingen runda på förmiddagen för då var det vildsvinsjakt i byn. Jag hoppas de sköt några. Det finns alldeles för många vilda grisar i skogarna.

Jag åkte till stan för att hämta ut lite mediciner som tagit slut. En sort hade jag visst tagit ut allt på. Så nu får jag vänta till måndag och kolla med dagsjukvården om jag ska fortsätta med de pillren. Egentligen vill jag äta så få piller som möjligt. Jag har slutat med de starka värktabletterna och det känns bra. Lite ont i ryggen har jag ibland men då får det bli en Alvedon.

När jag kom hem, hade maken och hunden varit ute en runda. Jägarna hade gett upp för dagen. Vi satte igång med matlagning. Dagens rätt skulle bli fläsk med stekt lök, potatis och sås. Fast det visade sig vara bacon i paketet vi tinat. Lite tunnare än fläsk, men rätt gott ändå.

Ikväll var det julkonsert i Missionskyrkan. Fast i år sjöng vi inte själva. Gisalveds Gospel Choir gästade oss. Vi hade inte köpt några biljetter för jag visste inte om jag vågade gå eller om jag skulle orka. När vi såg att makens f d jobbarkompis Per-Anders skulle spela, bestämde vi oss för att chansa på att det fanns biljetter kvar. Vi blev insläppta.

Kören sjön fantastiskt bra och inspirerat. Det var både vanliga julsånger, ofta i ett spännande arrangemang, och gungande gospellåtar. Vi satt och gungade med i bänkarna. Musikerna spelade medryckande. Överskottet från konserten går som vanligt till EFI:s arbete i Rumänien. Rolf var med och berättade om detta. Konserten tog slut alldeles för fort, men det blev ett extranummer.

Efter konserten var det fika, som ingick i biljettpriset. Vi ångrade inte att vi gick ner och fikade. Det var lussesemlor som serverades. De var jättegoda. Vi gillar ju både semlor och lussebullar så det här var en bra kombo. Det ska vi nog göra nån gång när vi blir sugna.

Sen åkte vi hem. Det var skönt att komma hem. Jag blir fortfarande trött av olika aktiviteter även om jag orkar mer och mer. Det går väl åt rätt håll i alla fall. Håret verkar ha börjat växa ut igen även om det bara är nån millimeter. Det ser ut att bli mörkt och inte vitt som man kunde tro. Men än dröjer det innan man kan se om det blir lockigt eller fortsätter att vara spikrakt.

Piggelin - eller inte

I morse var jag verkligen inte så pigg. Det hade varit en jobbig natt med många toalettbesök. Jag var trött på eländet och ville helst bara dra filten över mig och låta tårarna skvala. Himlen såg också riktigt grå och mulen ut. Ingen solig söndag precis.

På förmiddagen vilade jag mest. Sen var det väl ändå dags att försöka resa sig ur eländet. En dusch och rena kläder hjälpte till. Sen försökte jag få ner alla mediciner med hjälp av lite kräm och mjölk. Det gör fortfarande ont när jag sväljer. Lite senare fick jag ju en piggelin för att kyla ner svalget och dämpa svullnaden. Jag fick också några kapslar som vi öppnade och tömde ut på krämen. Jag lyckades få ner dem utan problem och ser man på de hjälpte. Magen lugnade ner sig och jag slapp springa på toa stup i kvarten. Kvällens risgrynsgröt med mjölk smakade riktigt bra.

Molnen lättade delvis på himlen och solen kunde till och med titta fram ett tag. Det piggar upp. Det gör musik också. Jag slog på Tvåan på TV och där sändes The Last Night of the Proms. I flera timmar kunde jag lyssna på duktiga musiker och sångare. Andra halvan är väl lite mer lättillgänglig men det var vacker musik i första delen också.

Ikväll orkade jag till och med utföra mitt mammauppdrag. Jag brukar alltid ringa pojkarna på söndagskvällen, men förra helgen orkade jag inte. Maken fick ta över uppdraget. Men idag har jag pratat med dem båda två. Kalmarsonen befann sig i Hultsfred där han ska göra praktik på vårdcentralen den kommande veckan. Nu satt han på vandrarhemmet och det verkade vara bra. Stockholmssonen jobbade på med sitt examensarbete. Han hade träffat på Iris, en gammal skolkamrat, som också  kommer från Rannäs. Hon var dessutom min elev. Stockholm är väl inte så stort då. Det är roligt att följa de gamla eleverna. Maken var här och hälsade på igår. Annars brukar vi pratas vid på kvällarna.

Uppdrag: Karlskrona

Dagens stora uppdrag var att flytta hem sonens alla prylar från Karlskrona. Så mycket hade han ju inte, men det som fanns skulle hem till Småland. Maken, hunden och jag gav oss av på morgonen. Det tar trots allt en bra stund att åka dit. Vi hade kaffe med oss och stannade vid Kungstenarna i Tingsryd för att fika i kylan. Humöret steg dock lite efter fikapausen.

Vid halv elva var vi framme vid destinationen på Minervavägen. Hunden ville förstås ut och undersöka omgivningarna. Det lär ju vara en hel del information som han kan inhämta genom att nosa men som går oss helt förbi. Det kanske är skönast så.

Det mesta av sonens prylar var väl nedpackade, men han och maken fick börja lasta ut allt på kärran och i bilen. Under tiden tog jag och hunden en promenad i området. Jag kunde ändå inte bära grejer med min värkande rygg och stappliga gång.

Det gick inte så fort på promenaden. Varenda steg känns och ibland hugger det rätt bra. Speciellt om hunden rycker till i kopplet. Vi passade förstås på att logga några burkar längs promenadvägen. Den första vi försökte oss på var en myst. Vi hittade första steget som var en NFC-tag. Efter ett tag lyckades vi läsa av informationen i appen men det krävdes direktkontakt med taggen. Finalen skulle finns inte så långt från sonen tillhåll så vi sparade den och fortsatte ner mot vattnet.

Tänk att det redan gått fem och halvt år sedan sonen började här på Blekinge Tekniska Högskola. Nu har han bara sitt examensarbete kvar att utföra innan han blir civilingenjör.

Här i närheten hittade vi en enkel gömma med namnet Året var 1910 - I väntan på spårvagnen. Några spårvagnar såg vi inte till. Vi fick ta oss fram till fots idag.

Sen fortsatte vi gatan nedåt och hamnade så småningom nere vid vattnet. Det var en båt ute men annars var det ganska lugnt längs Hälsans stig. Några flanörer och motionärer passerade oss liksom några hundägare med sina hundar. Det skulle finnas en gömma här vid en stor skylt. Tyvärr satt den nog lite högt och svårtillgängligt för mig i mitt nuvarande tillstånd. I vanliga fall hade det inte varit några som helst problem, men idag avstod jag från att leta vidare och fortsatte till nästa gömma i serien, som fanns lite längre ner. Den hittade vi, Hälsans stig #15, innan vi vände och gick tillbaka mot flyttgubbarna.

Det satt en ensam and nere på en sten i vattnet. Det visade sig att det fanns en hel flock intill henne. När en tjej med kamera närmade sig lyfte de och landade en bit ut i vattnet.

Trots att det var ruggigt kallt i luften den här dagen, hittade vi ett litet vårtecken. Det måste väl vara tibast som blommar på bar kvist intill väggen. För övrigt var det riktigt kyligt om fingar och öron. Jag invigde min nya mössa, men jag var inte helt nöjd med modellen. Den känns dessutom lite stor trots att jag minskat på maskantalet. Kanske går att fixa med en tvätt i lite varmare vatten.

Vi gick tillbaka till studentens lya som nästan var tömd. Hunden fick hoppa in i bilen medan jag gick för att spana efter mystfinalen, men terrängen var rätt knepig för mig så det blev ingen mer gömma loggad den här dagen. När de andra var klara, satte vi oss i bilen för att åka hemåt.

Magen behöver ju sitt. Det vanliga stället med indisk mat hade inte öppnat än för klockan var bara ett. Så det fick bli ett snabbmatställe på vägen ut mot stora vägen. Hamburgaren funkade som bukfylla men det var nog den smaklösaste jag ätit. Mycket dressing kan inte kompensera dålig kryddning. Hunden fick de sista bitarna.

När vi lämnade Karlskrona, började snöflingorna falla. Det skulle inte bli så hög fart på hemresan. Den fick ta den tid den tog. Det är bättre att komma hem än att hamna i diket.

Det snöade mer och mer. Vägbanorna blev moddiga och hala. Dessutom blåste det en del neråt kusten. Som tur var minskade trafiken. Många gjorde nog rätt som stannade hemma en sån här dag.

Ibland avtog snöandet, men sen satte det igång igen. Jag slumrade lite i framsätet medan maken rattade ekipaget. Det var rätt tyst från baksätet också där sonen och hunden huserade. Vi kom hem till slut.

Medan de andra lastade av kärran, tog jag en liten tupplur. Trots att jag inte gjort så mycket utan mest varit med som moraliskt stöd, var jag rätt slut efter resan.

Lagom till melodifestivalen vaknade jag i alla fall och kunde stappla ner. Maken och sonen hade fixat lite fika med nybakade minibaguetter och goda röror. Hunden var klart intresserad av dessa, men alla ville nog ha sina själva. Han fick sin egen mat i stället.

Även den här gången räknade jag ut vilka som skulle gå vidare. Prickade rätt på alla fyra, men jag var inte riktigt säker på vem mer än Ziagrabben som skulle bli direktkvalificerad till finalen. Det var mycket pop ikväll och inga ballader. Inte mycket som stack ut, men jag gillade de afrikainspirerade inslagen. Nu får det bli sängen och en längre stunds vila. Det blir förmodligen ingen gudstjänst för mig imorgon. Jag måste nog ta det lugnt om jag ska kunna återgå till jobbet på måndag.