Polen, dag 5-6 - Till Wolin och sedan hem

Sista dagen i Polen var inne. Vi hade 45 mil att köra men gott om tid att göra det på. Båten skulle inte gå förrän klockan ett på natten. Vi gav oss av på motorvägen norrut och milen flöt på bra. Det var en skön dag att åka bil, lite mulet för det mesta och lagom temperatur.

På förmiddagen stannade vi vid ett McCafé för att fika. Så här skulle det se ut på McDonald´s i Sverige också.

Den här dagen valde vi chokladkaka, cheesecake och jordgubbstårta till kaffet. Cheesecaken var min och den var riktigt god.

Vi passerade Kristusstatyn igen och nu var det min tur att försöka fotografera den. Den måste vara riktigt hög. Jag lyckades tyvärr inte fånga en enda stork på bild. Vi såg många storkar både på resan söderut och på hemresan, men jag var väl inte tillräckligt snabbt nog att fånga den i kameran. På vägen ner hade vi råkat ut för vägarbeten och vi funderade på att ta en annan väg förbi det stället. Det gjorde vi inte och det var bara bra för vägarbetet verkade stå stilla och trafiken flöt som vanligt.

Vi närmade oss Swinoujscie men vi tyckte inte det var någon idé att åka över till centrum med bilfärjan. Vi valde i stället att besöka Nationalparken på Wolinön. Vid Gosan fanns en klippa som man kunde besöka för att titta på utsikten över Pommerska bukten.

Vi hade 450 meter att gå genom bokskog för att komma till utsiktspunkten. Det var både uppför och nedför längs vägen, mest brant uppför. I trappor är inte konditionen den bästa men på slät mark går jag ifrån de andra.

Utsikten var fantastisk när vi väl kom fram till utsiktsplatsen. Man såg hela bukten och båtar som gick där. Det blåste en del så vågorna gick höga. Det var nästan 100 meter rakt nedför klippbranten till stranden.

Här fanns en Earthcache, Mare Balticum Gosan, som blev den femte av den sorten som jag loggade i Polen. Det passade bra eftersom fredagen var första dagen i utmaningen "High Five for the Earth". Man ska logga antingen en Earthcache eller delta i ett CITO-event för att få en souvenir.

En del av uppgifterna klarade vi av vid utsiktspunkten, men resten fanns på tillbakavägen. Vi gick samma väg tillbaka och trapporna var betydligt lättare att gå i nedför än uppför.

Här skulle vi leta efter en sten med mossa på. I bokskog är det inte alltid så lätt med koordinaterna och det fanns fler stenar att välja bland. Vi fick gissa och när jag kom hem skickade jag in våra svar. Lite senare fick jag dem godkända så vi kanske gissade rätt.

Därmed hade jag förtjänat den fjärde souveniren i årets geocachingutmaning. Nu är det bara en kvar och den utmaningen börjar om två veckor.

Hungern satte in så vi åkte in till den lilla staden i närheten för att hitta ett matställe. Det fanns en strandpromenad här också och vi satte oss vid ett bord och beställde mat.

Det blev fisk nu när vi var vid kusten. Sjötunga för min och äldste sonens del, medan maken tog torsk och den yngre junioren tog lax. Det serverades en god sallad till.

Nere vid stranden gick vågorna höga. Trots det var det en hel del folk där nere. Vi brydde oss inte om att ta något bad den här gången heller. Ingen av oss är nån riktig havsbadare så det kändes inte så svårt att avstå.

De flesta verkade ha en hel del kläder på sig och ingen var nere i vattnet. Det hade nog varit lite dumdristigt.

Vi hade fortfarande många timmar kvar att slå ihjäl. Så vad skulle vi hitta på? Vi hade åkt förbi en skylt i nationalparken som visade var det fanns visenter. Det lät ju spännande så vi åkte tillbaka dit.

Tyvärr visade det sig att visenthägnet stängde för visning kl 18.00. Klockan var kvart i och det var 1200 meter att gå för att komma fram dit. Vi insåg att det skulle vi inte hinna med. Vi gick i alla fall några hundra meter längs vägen.

Det fanns mycket spår av vildsvin under bokarna. De hade väl letat efter bokollon. Det finns tydligen gott om vildsvin i Polen. När vi senare på kvällen satt i bilen på en liten parkering nere vid färjeläget, fick maken plötsligt syn på ett vildsvin bara några tiotal meter bort. Det gick helt ogenerat rakt över parkeringen mellan bilarna och in i skogen. Maken rusade ut för att ta kort på det men det hann fösvinna.

Här i bokskogen fanns en gömma, som jag tänkte leta upp. Rezervat zubrow - Wisentreservat var namnet på den. Jag ville ju bli av med den sista TB:n men den här burken var ju inte så stor den heller. Jag fann på råd genom att lägga burken tillsammans med TB:n i en zippåse från IKEA där jag haft alla resekrypen. Burken låg under en sopbehållare så den var väl skyddad. Dessutom var det faktiskt ganska många besökare på gömman.

Det är tur att man har en GPS med en PQ när timmarna går långsamt. Jag guidade de andra fram till spetsen på Wolinön ut mot havet och Swinafloden där båtarna passerar ut och in i hamnen. På andra sidan floden ligger Usedom och Swinoujscies centrum. Här fanns ett fyrtorn med en multi, men där var man tvungen att betala inträde och leta efter en minimal remsa med koordinater till slutgömman och det var vi inte alls sugna på.

Fort Gerharda lät mer spännande då. Det var ett gammalt fort som numera var museum. Vi kikade runt ute men vi gick inte in i museet.

Vid vallgraven fick jag syn på en häger som flög och satte sig på en stock i vattnet. Den lyckades jag fånga på bild i alla fall.

Gömman fanns inte vid själva fortet utan på andra sidan. Det fanns en stig genom skogen längs vallgraven. Pojkarna och jag tog den medan maken satte sig i bilen för att slumra en stund medan vi var borta.

Vi hittade gömman efter en stunds letande. Även här använder man pinnar och andra naturmaterial för att dölja burken.

Här såg vi också en häger i vallgraven. Det kanske var samma häger. Den här var ialla fall väldigt vacker. Den tittade på oss när vi närmade oss på stigen. Vi smög fram och lyckades plåta den. Sen flög den när vi kom för nära.

Det fanns en sista gömma att leta upp här längst ut mot havet. Yngste sonen och jag tog en promenad till den. Vi passerade ett modernt torn längs vägen.

Vid Seegrenzubergand Swinemunde hittade vi den största lådan på hela resan. Här kunde vi fått plats med alla resekrypen. Nu fick det räcka med att signera loggboken.

Nere vid vattnet såg vi långt in mot hamnen där några stora båtar låg förtöjda mot kajen. Solen sken och det var härligt att gå här.

Vi kunde tagit en promenad längst ut på piren, men vi vände tillbaka till de andra i stället. Vi hade gått en hel del den här dagen trots allt.

En segelbåt passerade in mot hamnen, när vi vände oss om och gick mot bilen.

Sen väntade vi i bilen. Vi körde in mot färjeläget och parkerade på en liten parkering där många andra hade parkerat och väntade på sin båt.Det fanns tre bolag som körde färjor vid olika tider. När det var dags att checka in blev bilkön lång. Sen tog den slut . Vi ställde oss i kön så småningom. Vi hade gott om tid och till slut var det dags att köra ombord. Logistiken var inte lika enkel här som i Trelleborg, men vi kom ombord.

Jag hade bokat en fyrbäddshytt, men det visade sig att vi fått två tvåbäddshytter i stället. Det gjorde inte oss något. Vi kojade snabbt för vi var rejält trötta. Efter en bra stund vaknade vi av att en högtalarröst började informera på polska och sedan på engelska. Sen fick vi sova och det gjorde vi. Nästa morgon vaknade vi av samma röst. Vi hann duscha och klä på oss medan båten stävande in mot hamnen. Vi tog en kopp kaffe eller en juice för den kupong vi fått till gratis dricka, men vi hoppade över frukosten ombord.

Det gick smidigt att ta sig i land på svensk mark igen. Vi körde direkt mot Malmö och där åt vi frukost på McDonald´s innan vi fortsatte hemåt. Vi försökte lösa Melodikrysset på vägen hem. Det gick så där. TV-serier är inte min grej så vi missade några ord, men vi hade något att göra under resan.

Vi kom hem vid ettiden efter att ha handlat lite mjölk och annat på vägen hem. Då ringde vi till Ambjörn för att höra om han och Takko var hemma så att jag kunde hämta Takko. De var ute på Store Mosse och gick, men de kom hem till oss en stund senare. Takko blev förstås glad att se oss igen. De hade ju varit ute varje dag hos oss och matat katterna och tagit in posten. Ambjörn hade klippt gräset åt oss så det var fint i trädgården.

Vi lagade lite lasagne till middag. Sen var det dags att packa upp och varva ned efter den härliga resan. Det hade regnat en hel del här hemma, så vi hade nog haft bättre väder där vi var. Nu kom solen även hit och vi kunde sitta ute och njuta av svensk sommar.

Polen, dag 4 - Saltgruvan i Wieliczka

Efter besöket på Wawel Hill lämnade vi Krakow och åkte ytterligare några kilometer hemifrån till Wieliczka. Här fanns en berömd saltgruva, som finns med på den ursprungliga listan från UNESCO med tolv världsarv. Vi köpte biljetter till en guidad tur på engelska.

Sen fick vi vänta en halvtimme och då passade vi på att äta upp våra bagels som vi köpte i Krakow. Turen skulle ta tre timmar precis som i Auschwitz.

Vi gav oss in i gruvgångarna tillsammans med vår guide. Först var det över 300 trappsteg ned till den första nivån. Vi skulle sammanlagt gå över 800 trappsteg.

Inne i gruvan var det mesta byggt av bergssalt. Till och med golven var av salt. Guiden visade hur saltkristallerna sprider ljuset från ficklampan.

Jag köpte en ljuslykta av salt. Det lyser genom de ganska tjocka väggarna. Den måste vara rätt praktisk att ha på matbordet. Om man saknar lite salt, är det bara att karva lite på utsidan.

Givetvis fanns det även här en legend om hur saltet upptäcktes. Den ungerska prinsessan Kinga skulle giftas bort med den polske prinsen Boleslaw. Hon bad sin far om en bit salt i hemgift. Sedan kastade hon ned sin förlovningsring i ett av schakten i saltgruvan hemma i Ungern. När hon kom till Polen, bad hon dem att gräva ett schakt tills de kom till berget. Där hittade de en saltklump med hennes förlovningsring inuti. Så upptäcktes bergssaltet i Polen säger legenden. Skulpturerna nere i gruvan har skapats av gruvarbetarna. De vittrar bort när luftfuktigheten blir för stor. Därför försöker man hålla en viss temperatur och luftfuktighet här nere. Det var ca 15 grader i luften.

Saltet upptäcktes förstås långt tidigare. Här har bott människor sedan stenåldern. Man utvann saltet ur det salta vattnet som sipprade fram ur berget genom att koka bort vattnet och skrapa ihop saltet. När saltvattnet tog slut började man gräva efter mer och då hittade man bergssaltet.

Alla väggar och tak liksom golven var av salt och det kunde se väldigt olika ut. Ibland såg det ut som blomkål och uppkallades därefter.

Det fanns många stora kammare. I taket på en kammare hängde dessa saltistappar. Vi frågade guiden hur gamla de var. Ett par månader, svarade hon. De växte hela tiden och då och då tog man bort dem för att ingen skulle bli skadad om de föll ned.

På ett ställe var golvet täckt av saltstenar, sådana som man ger till djur att slicka på. De gick även bra att gå på.

Förr använde man ju hästar nere i gruvan. De var där nere ett par månader i taget och man skötte väl om dem. En saltgruva är betydligt renare och friskare än kolgruvor. Man mår till och med bra av att vistas i luften där nere.

Därför var arbetarna här inte sjuka på samma sätt som kolgruvearbetarna. Det var ett bra jobb att jobba i saltgruvan. Ofta var det bönderna som jobbade här på vintern. De arbetade 6 timmar om dagen nere i gruvan och fick betalt i salt. Salt var hårdvaluta på den tiden.

Gruvan kontrollerades förstås av den regerande kungen. Den här kungen har betytt mycket för gruvan. Många berömda personer har besökt gruvan. En del fanns som statyer t ex Goethe.

Långt ner i gruvan fanns dvärgarnas grotta. Den kanske mest var gjord för barnens skull, sa guiden. men man får lite associationer till Sagan om ringen.

Nere i gruvan finns en hel del olika kapell. Den största kammaren innehöll St Kinga´s Chapel. Det var en enorm grotta där man höll gudstjänster regelbundet. Här förekom även vigslar och andra tillställningar.

I taket hängde stora kristallkronor som bestod av salt. De var riktigt häftiga. Många saltkristallbitar hade det gått åt till varje ljuskrona.

Här fick vi gå runt en stund och titta själva på alla bilder och skulpturer.På golvet låg åttahörningar och kvadrater tessellerade, alla av salt.

Runtomkring på väggarna fanns bilder från Jesu liv. Det började förstås med krubban i stallet, herdarna och de vise männen. Sen fanns flykten till Egypten, den unge Jesus i templet och många fler händelser.

På andra sidan fanns nattvarden såsom da Vinci avbildade den. Om man ställde sig snett framför, blev bilden tredimensionell. Det var fantastiskt att se.

Korsfästelsen på Golgata fanns förstås också med liksom uppståndelsen ur graven. Allting var belyst för att framträda så bra som möjligt i dunklet där nere i den underjordiska kyrkan.

En del skulpturer hade belysning inuti. Hela skulpturen blev då som en lampa eftersom saltkristallerna spred ljuset.

Även här fanns Johannes Paulus II med på ett hörn. Han hade förstås varit här i egen hög person, men nu stod han i ett hörn och räckte ut handen mot oss.

Det brukar kunna finnas underjordiska sjöar på sådana här ställen och det gjorde det även här. I den österrikiska saltgruvan vi besökte för många år sedan vill jag minnas att vi åkte båt över en sjö. Den här var inte så stor, men den innehöll speciella organismer som trivs i salt vatten.  Färgen på vattnet var en fantastisk blågrön färg.

I en mycket hög kammare syntes de invecklade träkonstruktionerna. Ibland var träet målat vitt. Det berodde dels på att det beravarade träet längre men också på att det förr var ganska mörkt där nere och de vita stolparna lyste upp gångarna bättre än de trävita. Saltet kunde konservera trämaterial så de träskulpturer som fanns höll sig mycket bättre än de av salt.

Även här nere fanns enorma ljuskronor gjorda av saltkristaller.

Vi hade traskat genom gångar och tagit oss nedför trappor så nu befann vi oss på 130 meters djup. Vi gick ner några meter till sedan. Vi fick vila en lite stund på ett ställe där man kunde köpa lite dricka och souvenirer. Sen fortsatte vi lite till.

Rundvandringen slutade därnere. Där fanns flera grottor med restaurang, souvenirbutik, toaletter och multimedialokal. Vi var nu ganska trötta och hoppade över allt extra. I stället ställde vi oss i kön till hissarna. Man slapp nämligen gå upp 800 trappsteg. Vi kom med i ett gäng ganska snabbt. Vi fördes av en guide längs gångarna hit och dit. Han sa inte så mycket utan pekade bara. Ett tag kunde man tro att han skulle föra oss längre in i berget och lämna oss där, men han kom tillbaka och visade oss in till hissarna. Där stod vi tätt packade i små metallburar medan vi lyftes mot ytan. Det var rätt skönt att komma ut igen.

På väg mot parkeringen där vi hade bilen stående, såg jag att det fanns en geocache som hette Wunderwaffe from Wieliczka. Det var en stor maskin som stod som en staty i parken. Efter några varv runt den hittade jag den lilla burken och kunde logga.

Det visader sig vara en svensk maskin. Cachen berättade om nazisternas planer på att bygga en hemlig fabrik här i gruvan, men det blev visst inte så mycket av de planerna. Det kanske var tur det.

Nu var det dags att vända norrut igen. Vi hade väl knappt 30 mil att köra den här kvällen. Vi skulle tillbaka till Wroclaw och sova på samma hotell som tidigare så vi hittade ju dit. Vi körde de stora vägarna som tog oss snabbt vidare.

Det blev ett snabbt stopp vid en rastplats för liten paus. Där passade jag på att lämna av en del av de resekryp jag haft med mig från Sverige. De flesta gömmorna hade små burkar, men här skulle finnas ett TB-hotell, A4 Highway GC/TB Hotel.

Yngste sonen och jag gav oss upp på bron över motorvägen för gömman fanns förstås på andra sidan. Det var en kamouflerad burk som stod där bland tallbuskarna vid sidan om gångvägen. Tyvärr var hotellet inte tillräckligt stort för en av de spårbara figurerna. Den fick fortsätta resan tillsammans med oss, men de andra lämnade jag här.

Vi körde ibland mot solnedgången. Solen hängde enormt rödorange strax over trädtopparna och himlen var målad i gulorange.

Så småningom försvann solen bakom träden och sedan under horisonten. Det var mörkt när vi kom fram till hotellet. Det kändes som om det blev mörkare betydligt tidigare här än hemma. Vi var trötta och snart sov vi gott i våra sängar för den här natten.