Frälsarkransen: Släpp taget!

Efter ett långt uppehåll återkommer jag med mina tankar utifrån Frälsarkransen. Jag hoppas kunna skriva lite oftare nu. 

Intill den lilla vita Jagpärlan hittar vi en stor vit pärla som kallas Doppärlan. Jag har också för mig att den kan kallas Överlåtelsepärlan. Det är i alla fall det namn jag brukar använda.

Dopet är ofta missförstått. Man förknippar det med en namngivningsceremoni. Namnet får vi som regel från våra föräldrar, men dopet är något annat. Kyrkorna har lite olika uppfattning om dopet. I en del praktiseras barndop medan andra har troendedop. Oavsett vilket dop det handlar om, så betyder det att dopkandidaten överlämnas i Guds händer. Vid barndop är det föräldrarna och faddrarna som överlämnar barnet och lovar att tillsammans uppfostra det i kristen anda. Vid troendedop är det dopkandidaten själv som bekänner sin tro och överlåter sitt liv åt Gud.

Vi valde att inte döpa våra pojkar som barn. Vi hade en barnvälsignelse i stället. Vi ville att de själva skulle få ta ställning om de ville döpas eller inte. På ett sätt tycker jag att vi tar ifrån barnen en viktig upplevelse eftersom de inte kan minnas sitt dop om det sker när de är små. Visserligen påminns de om sitt dop vid konfirmationen, men själva dopet kan de inte minnas.

Tro handlar om att våga lita på Gud och släppa taget. Vi vill så gärna kontrollera allt i våra liv så det kan vara svårt att släppa taget och kasta oss ut i det okända. I dopet bekräftar vi vår tro genom att kasta oss ut i ett annan element, vattnet.

I dopet döps vi inte till vårt namn. Vi döps till Kristus. Vi är kristna, de som följer Kristus Jesus. Man kan också se dopet som en symbolhandling. Vi dör och uppstår till ett nytt liv tillsammans med Kristus. Det är det fantastiska med livet med Kristus, han finns alltid vid vår sida. "Jag är med er alla dagar intill tidens slut." Under alla veckor jag låg på sjukhuset hade jag ibland svårt att komma till ro och sova. Då kunde jag gnola tyst inom mig: "Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand. Efter en stund kunde jag oftast somna i lugn och ro.

Lucia, betyg och så lite julmat

I morse var det så dags för skolans luciatåg. Sexorna gick lite tidigare direkt till kyrkan för att byta om till sina lusselinnen och tomtedräkter. Lite senare kom så de yngsta barnen i F-klassen för att byta om. Då kunde sexorna ta hand om dem och hjälpa dem.

En del föräldrar till de lussande barnen kom för att titta och en och annan mormor också. Sen anlände övriga klasser från skolan för att bänka sig i kyrkan. När kyrkklockorna ringt och prästen hälsat oss välkomna, kunde luciaprogrammet sätta igång. Det inleddes med att fem flickor sjöng en sång.

Sen var det dags för Lucia att skrida fram längs mittgången i lyrkan med hela sitt följe efter henne. Det blev ganska många som vandrade gången fram till koret. 50 barn är det i de båda klasserna.

Det är så fint när de stora håller de små i handen när de går in. De kompletterar varandra. De små ser upp till de stora och klämmer i på de sånger de kan. De stora släpper på nervositeten när de får annat att tänka. De måste ju ha koll på de små. Allra sist i tåget kom en liten flicka som för tillfället sitter i rullstol, men det gick bra att vara med ändå.

Det blev ett bra program. Eleverna sjöng högt och tydligt. De läste sina verser och sjöng alla de traditionella sångerna innan de tågade ut ur kyrkan.

Efter luciafirandet tågade vi tillbaka till skolan. Resten av dagen var som vanligt. Jag hade geografi i femman, men sen ägnade jag en stund åt de sista grupperna som gjorde det muntliga nationella provet i engelska. Det kändes riktigt skönt att ha klarat av alla nu. Alla betyg är satta och inskrivna i Dexter, men inte låsta än. Jag åkte hem och gick en runda till skogen med hunden för att plocka lite mossa och lavar att dekorera en krukor med. Sen tog jag det lugnt en stund innan nästa punkt på dagsprogrammet.

Ikväll var alla i personalen bjudna på julbord i Kaffestugan i Apladalen. Det var några som fattades men de flesta var där. Vi som bor i Forsheda samåkteoch de andra kom från sina håll. Det blev en trevlig stund med mycket mat och en hel del prat och skratt. Det är så det ska vara när man träffas.

Det fanns mycket gott på julbordet. Det var inget jag saknade oc allt var gott. Som vanligt blev det först en tallrik med sill och de kalla rätterna. Nästa tallrik inne höll det småvarma. Det blev inte sju tallrikar. Jag slog ihop dem och nöjde mig med tre.

Den sista innehöll sötsakerna som ostkaka, ris al a malta, vit chokladmousse frukt och godis. Till det fick vi förstås kaffe. Nu känner jag mig riktigt mätt och belåten. Det kanske kan bli en slät kopp te innan sängdags. Mer orkar jag inte med idag. Det regnade mer och mer under kvällen och nu piskar vätan mot fönsterrutorna. Det kommer nog att locka mig in i drömmarnas rike.

Polen, dag 4 - Saltgruvan i Wieliczka

Efter besöket på Wawel Hill lämnade vi Krakow och åkte ytterligare några kilometer hemifrån till Wieliczka. Här fanns en berömd saltgruva, som finns med på den ursprungliga listan från UNESCO med tolv världsarv. Vi köpte biljetter till en guidad tur på engelska.

Sen fick vi vänta en halvtimme och då passade vi på att äta upp våra bagels som vi köpte i Krakow. Turen skulle ta tre timmar precis som i Auschwitz.

Vi gav oss in i gruvgångarna tillsammans med vår guide. Först var det över 300 trappsteg ned till den första nivån. Vi skulle sammanlagt gå över 800 trappsteg.

Inne i gruvan var det mesta byggt av bergssalt. Till och med golven var av salt. Guiden visade hur saltkristallerna sprider ljuset från ficklampan.

Jag köpte en ljuslykta av salt. Det lyser genom de ganska tjocka väggarna. Den måste vara rätt praktisk att ha på matbordet. Om man saknar lite salt, är det bara att karva lite på utsidan.

Givetvis fanns det även här en legend om hur saltet upptäcktes. Den ungerska prinsessan Kinga skulle giftas bort med den polske prinsen Boleslaw. Hon bad sin far om en bit salt i hemgift. Sedan kastade hon ned sin förlovningsring i ett av schakten i saltgruvan hemma i Ungern. När hon kom till Polen, bad hon dem att gräva ett schakt tills de kom till berget. Där hittade de en saltklump med hennes förlovningsring inuti. Så upptäcktes bergssaltet i Polen säger legenden. Skulpturerna nere i gruvan har skapats av gruvarbetarna. De vittrar bort när luftfuktigheten blir för stor. Därför försöker man hålla en viss temperatur och luftfuktighet här nere. Det var ca 15 grader i luften.

Saltet upptäcktes förstås långt tidigare. Här har bott människor sedan stenåldern. Man utvann saltet ur det salta vattnet som sipprade fram ur berget genom att koka bort vattnet och skrapa ihop saltet. När saltvattnet tog slut började man gräva efter mer och då hittade man bergssaltet.

Alla väggar och tak liksom golven var av salt och det kunde se väldigt olika ut. Ibland såg det ut som blomkål och uppkallades därefter.

Det fanns många stora kammare. I taket på en kammare hängde dessa saltistappar. Vi frågade guiden hur gamla de var. Ett par månader, svarade hon. De växte hela tiden och då och då tog man bort dem för att ingen skulle bli skadad om de föll ned.

På ett ställe var golvet täckt av saltstenar, sådana som man ger till djur att slicka på. De gick även bra att gå på.

Förr använde man ju hästar nere i gruvan. De var där nere ett par månader i taget och man skötte väl om dem. En saltgruva är betydligt renare och friskare än kolgruvor. Man mår till och med bra av att vistas i luften där nere.

Därför var arbetarna här inte sjuka på samma sätt som kolgruvearbetarna. Det var ett bra jobb att jobba i saltgruvan. Ofta var det bönderna som jobbade här på vintern. De arbetade 6 timmar om dagen nere i gruvan och fick betalt i salt. Salt var hårdvaluta på den tiden.

Gruvan kontrollerades förstås av den regerande kungen. Den här kungen har betytt mycket för gruvan. Många berömda personer har besökt gruvan. En del fanns som statyer t ex Goethe.

Långt ner i gruvan fanns dvärgarnas grotta. Den kanske mest var gjord för barnens skull, sa guiden. men man får lite associationer till Sagan om ringen.

Nere i gruvan finns en hel del olika kapell. Den största kammaren innehöll St Kinga´s Chapel. Det var en enorm grotta där man höll gudstjänster regelbundet. Här förekom även vigslar och andra tillställningar.

I taket hängde stora kristallkronor som bestod av salt. De var riktigt häftiga. Många saltkristallbitar hade det gått åt till varje ljuskrona.

Här fick vi gå runt en stund och titta själva på alla bilder och skulpturer.På golvet låg åttahörningar och kvadrater tessellerade, alla av salt.

Runtomkring på väggarna fanns bilder från Jesu liv. Det började förstås med krubban i stallet, herdarna och de vise männen. Sen fanns flykten till Egypten, den unge Jesus i templet och många fler händelser.

På andra sidan fanns nattvarden såsom da Vinci avbildade den. Om man ställde sig snett framför, blev bilden tredimensionell. Det var fantastiskt att se.

Korsfästelsen på Golgata fanns förstås också med liksom uppståndelsen ur graven. Allting var belyst för att framträda så bra som möjligt i dunklet där nere i den underjordiska kyrkan.

En del skulpturer hade belysning inuti. Hela skulpturen blev då som en lampa eftersom saltkristallerna spred ljuset.

Även här fanns Johannes Paulus II med på ett hörn. Han hade förstås varit här i egen hög person, men nu stod han i ett hörn och räckte ut handen mot oss.

Det brukar kunna finnas underjordiska sjöar på sådana här ställen och det gjorde det även här. I den österrikiska saltgruvan vi besökte för många år sedan vill jag minnas att vi åkte båt över en sjö. Den här var inte så stor, men den innehöll speciella organismer som trivs i salt vatten.  Färgen på vattnet var en fantastisk blågrön färg.

I en mycket hög kammare syntes de invecklade träkonstruktionerna. Ibland var träet målat vitt. Det berodde dels på att det beravarade träet längre men också på att det förr var ganska mörkt där nere och de vita stolparna lyste upp gångarna bättre än de trävita. Saltet kunde konservera trämaterial så de träskulpturer som fanns höll sig mycket bättre än de av salt.

Även här nere fanns enorma ljuskronor gjorda av saltkristaller.

Vi hade traskat genom gångar och tagit oss nedför trappor så nu befann vi oss på 130 meters djup. Vi gick ner några meter till sedan. Vi fick vila en lite stund på ett ställe där man kunde köpa lite dricka och souvenirer. Sen fortsatte vi lite till.

Rundvandringen slutade därnere. Där fanns flera grottor med restaurang, souvenirbutik, toaletter och multimedialokal. Vi var nu ganska trötta och hoppade över allt extra. I stället ställde vi oss i kön till hissarna. Man slapp nämligen gå upp 800 trappsteg. Vi kom med i ett gäng ganska snabbt. Vi fördes av en guide längs gångarna hit och dit. Han sa inte så mycket utan pekade bara. Ett tag kunde man tro att han skulle föra oss längre in i berget och lämna oss där, men han kom tillbaka och visade oss in till hissarna. Där stod vi tätt packade i små metallburar medan vi lyftes mot ytan. Det var rätt skönt att komma ut igen.

På väg mot parkeringen där vi hade bilen stående, såg jag att det fanns en geocache som hette Wunderwaffe from Wieliczka. Det var en stor maskin som stod som en staty i parken. Efter några varv runt den hittade jag den lilla burken och kunde logga.

Det visader sig vara en svensk maskin. Cachen berättade om nazisternas planer på att bygga en hemlig fabrik här i gruvan, men det blev visst inte så mycket av de planerna. Det kanske var tur det.

Nu var det dags att vända norrut igen. Vi hade väl knappt 30 mil att köra den här kvällen. Vi skulle tillbaka till Wroclaw och sova på samma hotell som tidigare så vi hittade ju dit. Vi körde de stora vägarna som tog oss snabbt vidare.

Det blev ett snabbt stopp vid en rastplats för liten paus. Där passade jag på att lämna av en del av de resekryp jag haft med mig från Sverige. De flesta gömmorna hade små burkar, men här skulle finnas ett TB-hotell, A4 Highway GC/TB Hotel.

Yngste sonen och jag gav oss upp på bron över motorvägen för gömman fanns förstås på andra sidan. Det var en kamouflerad burk som stod där bland tallbuskarna vid sidan om gångvägen. Tyvärr var hotellet inte tillräckligt stort för en av de spårbara figurerna. Den fick fortsätta resan tillsammans med oss, men de andra lämnade jag här.

Vi körde ibland mot solnedgången. Solen hängde enormt rödorange strax over trädtopparna och himlen var målad i gulorange.

Så småningom försvann solen bakom träden och sedan under horisonten. Det var mörkt när vi kom fram till hotellet. Det kändes som om det blev mörkare betydligt tidigare här än hemma. Vi var trötta och snart sov vi gott i våra sängar för den här natten.

Frälsarkransen - en vandring med livets pärlor

En av anledningarna till att jag ville åka till Linköping nån gång den här sommarledigheten var att där skulle det finnas en bönevandring i domkyrkan som utgick från Frälsarkransen. Det är flera år sedan jag stötte på detta bönearmband och började använda det. Vi har använt det i andakter på scouterna och även i andra sammanhang. Jag har en gång predikat utifrån pärlorna och deras betydelse. På engelska kallas Frälsarkransen för The Pearls of Life, Livets pärlor. De följer oss genom hela livet, i varje situation vi möter.

Jag har flera bönearmband. Något av dem har gått sönder och jag har skaffat ett nytt. Kanske kan jag laga det gamla nån gång. Det senaste köpte jag i Linköping igår. De nyare armbanden har en grön pärla i stället för en vit som den första hemlighetspärlan. Den ska påminna oss om vårt samband med och vårt ansvar för naturen. Ett sådant armband hade jag inte tidigare. Frälsarkransen finns numera även att köpa som app till mobilen.

Det är 20 år sedan Martin Lönnebo skapade detta bönearmband. I samband med jubileet invigdes denna bönevandring i domkyrkan som kallas Via Sacra. Det borde betyda den heliga vägen. Det finns en liten broschyr som man kan köpa för 10 kr. I den kan man läsa texter, bibelord, sånger och böner när man stannar vid de olika stationerna. Det finns en station för var och en av de arton pärlorna.

Vandringen börjar vid Silverträdet som symboliserar Livets träd i Paradiset. Här kan man tända ett ljus och sätta det i floden av brons, Livets flod, och bekanta sig med trädets frukter, den andliga färdkosten.

Därefter går man till en bronssplatta med en välkänd bön av den heliga Birgitta.

Den första pärlan man möter är förstås Gudspärlan, pärlornas pärla, guldpärlan. Här kan man stanna och meditera över existensens hemlighet. Gud är både mysterium, närhet och godhet, säger den till oss.

Sex av pärlorna är tystnadspärlor. Den första kallas Kärlekens uppmärksamhet. Vi vänder vår uppmärksamhet mot Gud.

Vandringen går längs ytterväggarna i domkyrkan, som ju är en stor och imponerande byggnad. Den känns ändå inte ödslig som stora kyrkor kan göra. Det kan bero på att den är indelad i mindre rum. Det finns många kapell inuti den stora katedralen. Det var ganska många besökare inne i domkyrkan när jag var där. Pärlorna finns nere i golvet under en glasplatta som fått ersätta en stenplatta.

Nästa pärla är den mindre vita Jagpärlan. Här kan vi tänka på oss själva som barn både av himlen och av jorden.

Efter den kommer Doppärlan. Den ska påminna oss om vårt eget dop, att vi är en välsignad droppe i Guds stora hav, en pärla i himlens pärlkrans.

Sedan kommer en tystnadspärla, som även kallas Nådens brunn. Här kan man i tystnad tänka på Guds nåd mot oss.

Efter dopet förs vi likt Jesus ut i öknen för att prövas. Här möter vi den sandgula Ökenpärlan.

Till vänster om den finns ett kristallkors med en törnekrona i guld, som en påminnelse om den ultimata prövningen, men också om hur Jesus besegrade öknens tomhet och den onde alla prövningar.

Om öknen innebär tomhet och ensamhet, så vill nästa tystnadspärla visa på Guds närhet. Den kallas också Tänk på mig.

Alldeles intill denna pärla finns en stenskärva uppsatt på en pelare. Orden som står på den är tusen år gamla och är desamma som pärlans namn, Memento Me, tänk på mig.

På andra sidan utmed ytterväggen vilar Uteliggaren, en bronsstaty. Kanske drömmer han om himlastegen precis som Jakob gjorde. Han kan också säga till oss: Tänk på mig.

Den blå pärlan är Bekymmerslöshetens pärla som för oss till Saligprisningarnas berg där orden som står vid pärlan uttalades. Den handlar om att vila i Guds frid. Den blå färgen är himlens färg, men också färgen på Marias mantel som den framställs på bilder och tavlor. Hon bekymrade sig inte över sin situation när ängeln gav henne budskapet om att hon skulle bära Guds son, utan hon vilade i Guds frid och litade på hans omsorg.

Det talar också nästa tystnadspärla om. Den kallas Omsorgens ömhet.

På vandringen genom katedralen hade jag nu kommit fram till det kapell som är uppkallat just efter Maria, Jesu moder. Det är säkert ingen tillfällighet att pärlorna placerats så här.

De två pärlorna därefter är båda röda, Kärlekens båda pärlor. Den första finns till vänster i Marias kor. Den kallas även Guds hjärta och handlar om Guds kärlek till oss.

Den andra Kärlekspärlan kallas också Brödsbrytelsen. Den handlar om vår kärlek till andra människor. Den handlar om att dela med sig.

Vid sidan fanns ännu ett kapell där man kunde sitta ner en stund. Texten i guld handlar om Uppståndelsen och livet. Det finns så mycket symbolik i en gammal kyrka, så många traditioner som inte alla förstår eller känner till.

På väggen inne i kapellet fanns en vävnad med blå bakgrund och inslag i guld. Jag tyckte att jag kunde se ett ansikte i allt det guldfärgade. Kanske var det Jesus man såg där. Det fanns flera andra stora vävnader med bilder från naturen och skapelsen.

Nu kom jag fram till de tre Hemlighetspärlorna. Från början var alla tre små vita pärlor, men numera är den första grön för att påminna oss om Guds under i naturen, om Jorden som vårt hem att förvalta. Pärlan kallas också Himmelsk hemlighet. Namnet står på grekiska.

Den andra Hemlighetspärlan heter Hemlig önskan. Gud vet om allt vi önskar, allt vi längtar efter.

Den sista av hemlighetspärlorna handlar om att inte glömma. Den handlar om att se dem som ingen annan ser, de som inte härdar ut, som inte kan tro och hoppas. Gud glömmer inte dem. Det får inte vi heller göra.

I mitten av kyrkan finns det stora koret med den stora altartavlan där Jesus räcker ut armarna mot oss och välkomnar oss.

Vid yttersidan finns samma bild i en mindre version. Det är barnens altartavla, barnens kor, där allt är i en mindre storlek. Där fanns också prästens dräkter i barnstorlek och en spegel att titta i för dem som provar dräkterna.

De sista pärlorna var de som talade mest till mig. Den svarta pärlan kallas Nattens pärla. Den berättar om svårigheter och kriser, om sorgerna i livet. När jag satt där vid den och sneglade tillbaka mot barnens altare, slog mig tanken att en av de tyngsta sorgerna i livet måste vara att förlora ett barn, men även i den svåra situationen är Gud med oss. Det handlar nattens pärla om.

Tystnadspärlan, som kommer sedan, heter Gryningens glänta. Efter natten väntar vi på gryningen. Vi väntar på ljuset. Vi kan inte skynda på gryningen. Vi kan bara vänta på att den ska komma. Så är det också i livets svarta natt. Vi kan bara vänta på att det ska ljusna.

Uppståndelsepärlan kommer efter gryningen. Det är soluppgången som vi väntat på. Den pekar på Jesu uppståndelse men också på hoppet om livet efter detta, hoppet om himlen, pilgrimsvandringens mål.

Den sista pärlan är en tystnadspärla, som heter Hoppets utsiktsplats. Vi anar målet, men vi är inte där än.

Vandringen slutar liksom den började med en bronsplatta där det finns en bön som man kan avsluta sin vandring med innan man går vidare tillbaka ut i livet.

En timme gick snabbt medan jag vandrade runt i katedralen längs Via Sacra. Man behöver inte åka till Linköping för att gå den här vandringen. Varje gång man plockar fram sin Frälsarkrans kan man göra en mental vandring eller varför inte gå en runda samtidigt. Jag har sett på flera platser att man målat stenar och lagt ut dem i en ring i samma ordning som Frälsarkransens pärlor. I olika grupper som  konfirmationsgrupper och barngrupper har man skapat Fralsarkransen med andra föremål t ex ljus i olika färger eller skålar med godis och kakor. Det finns hur många sätt som helst att levandegöra pärlorna och deras budskap. Det handlar inte egentligen om själva pärlorna utan om vad de vill säga oss om livet, Livets pärlor.