Julafton hos oss

Alla har vi väl våra traditioner på julafton. Ibland ändrar vi lite på programmet, men för det mesta håller vi nog hårt i vanorna och traditionerna. Hos oss brukar julafton börja väldigt lugnt. Alla får sova ut och själva fixa sin frukost. En del vill ju upp tidigt, andra sover lite längre. Själv brukar jag vara lite mittemellan. Det brukar ju finnas lite att pyssla med även om det mesta är klart. För Takko är nog julafton som vilken annan dag som helst.

Strax före klockan 11 samlas vi i alla fall hela familjen för att fika ihop. Kakfatet har också sina traditioner. Saffransbrödet brukar vara med. Nötkakor och drömtårta är ett måste. Biscotti och pepparkakor fanns i kakburkarna och hamnade därför på fatet i år.

Fem i elva börjar det traditionella programmet från Åbo där man utlyser julfreden, en gammal sed sen medeltiden. Visst vill vi alla ha julfred. För oss är det en sed sedan vi var nygifta att titta på detta program med musikkår som spelar och en manskör som sjunger. Det har bara blivit så.

Det finns så mycket oro och ofred i världen att vi kan behöva utlysa lite julfred bland människorna. Det kan behövas även i vårt land som visserligen förskonats från krig men det finns ändå mycket ofred här. I många familjer kan julen vara värsta tiden inte minst för barnen. Det är inte alla som får uppleva en fridfull barndomsjul.

Snart är kakfatet nästan länsat och vi kan återgå till andra aktiviteter. För min del brukar jag hamna i köket. Även om det mesta är förberett för julbordet så finns det rätter som ska värmas. Mycket kring julen handlar om maten, inte minst på julafton.

Julbordet har oftast starka traditioner och kan se väldigt olika ut i olika familjer. Vårt julbord är ganska avskalat numera. Vi har bara med det vi verkligen vill äta. Några vill doppa i grytan så den står på spisen. I år hade vi både köpt och hembakat bröd. Ett par sillar, ägghalvor med romkorn, sillsallad och skinka med två olika sorters hemlagad senap hör till de kalla rätterna vi vill ha. Varmrätterna består av Janzons frestelse, rödkål, köttbullar, prinskorvar och julkorv. Det var nog allt.

Det blev en familjebild också. Vi testade min nya kamera och den fick jobba lite på egen hand. Hittills har den tagit bra bilder. Men det tar ett tag att lära sig alla funktioner även om jag haft en Sony tidigare.

När alla valt sina favoriter, sätter vi oss vid bordet i stora rummet för att njuta av dem. En liten stund blir det alldeles tyst vid matbordet. Det är ett gott tecken. Det betyder väl att maten smakar bra.

Som vanligt vill ögat mer än vad magen kan klara av. Det hamnar alltid lite för mycket på tallriken. Dessutom äter jag över huvud taget lite mindre nu än tidigare. Som tur är har jag en hund som gärna smakar på vår mat.

Sen delade vi våra julklappar. Vi har inte så många paket att dela ut, men några fanns det. Jag fick en ny hårddisk till min stationära dator. Den gamla hade gett sig. Sen fick jag parfym, duschcreme och lotion med dofter från Söderhavet, ett paket med teer och biscotti och en bok som jag önskat mig, Den som hittar sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin. Den ser jag fram emot att läsa.

Sen var det dags att ge sig av hem till mamma. Vi brukar ju träffas där på eftermiddagen. I år blev det lite annorlunda än det brukar vara. Men mammas väninna Greta var förstås med. De hade doppat i grytan tillsammans med min syster och min bror. De andra syskonen firade jul på annat håll det här året.

Nu blev det fika igen. Det var lite knytisfika med bidrag från olika håll. Det räckte och blev över för ingen orkade ändå äta av alla sorterna. Man kunde välja de som såg godast ut.

 Lille Noah var också med hos gammelmormor. Han pekade på alla och sa E de? Hans mormor fick tala om namnen på dem han pekade på.

Jag hamnade vid bordet där den yngre generationen satt. Det var pojkarnas kusiner och deras respektive.

Det är inte så ofta kusinerna träffas. De är lite utspridda i Sverige och resten av världen. En av kusinerna läser till veterinär i Polen. Hon hade tagit med sig sin fästman som kommer från Australien men som nu bor i Smålandsstenar.

Vid det andra bordet satt resten av den närvarande släkten. Det kan bli ganska högljutt vid borden speciellt som flera har hörselproblem. Efter ett tag kan man bli lite trött i huvudet.

I vanliga fall fortsätter vi fira tillsammans under kvällen, men i år delade vi på oss. De andra åkte hem eller fortsatte firandet på annat håll. Mammas väninna åkte hem och till slut var det bara mamma och vi kvar. Det är alltid svårt med förändringar. Man kan bli osäker om man inte vet vad som ska hända. Vi kanske skulle ha skrivit ett program för att underlätta. Ibland är det svårt att ta in det som sägs muntligt.

Vi avslutade kvällen hos mamma med att koka risgrynsgröt. Inget mer julbord den här dagen. Det räckte med en skinkmacka till gröten. Magen har verkligen fått sitt som det brukar vara på julafton.

Julmaten brukar ju räcka flera dagar. Det är både bra och dåligt tycker jag. Man hinner tröttna lite på den. Det är tur att det bara är jul en gång om året. Samtidigt är det smidigt att bara plocka fram maten ur skafferi och kylskåp och värma lite.

Vi blev i alla fall mätta och nöjda med dagen. Innan vi åkte hem öppnade vi mammas julklappar till oss. Jag brukar ge henne en julblomma och någon liten present. I år hade hon önskat sig en ny sjal. Jag hade stickat en till henne som hon genast satte på sig. Den kommer att värma hennes axlar när hon sitter i köket.

Sen åkte vi hem till hunden. Han hade haft det lugnt och skönt hemma och ville gärna ut på en liten promenad med sonen. Som vanligt var det någon som slocknade i soffan medan andra hamnade framför datorn eller TV:n.  Efter en sådan här intensiv dag är det skönt att morgondagen är utan krav. Då gör vi inte så mycket. Kanske blir det lutfisk till middag och en och annan promenad.

Innan FAD - Promenad genom Örebro

På lördagsmorgonen tog vi det lugnt och åt en stadig frukost på hotellet. Sen gav vi oss så småningom ut på stan. FAD öppnade väl vid 10-tiden, men vi tyckte det kunde vänta. Vi ville hellre logga lite gömmor inne i centrala Örebro innan vi åkte ut till Tybblelundshallen. Vi loggade några labcacher och några andra gömmor som vi hittade.

Första stoppet blev vid Örebro slott. Det låg på en liten ö mitt i Svartån. På ena sidan fanns det byggnadsställningar så de håller nog på att renovera här. Utanför ingången stod en flott bil, en Porsche. Vi konstaterade att den nog inte skulle passa som cachingfordon särskilt bra.

Det fanns en liten gömma precis utanför Örebro slott och den hittade jag efter lite försiktig spaning mitt bland mugglarna. Där kunde vi konstatera att 1000sjöar hade anlänt till staden. Det lyste gult mot oss när vi rullade ut loggremsorna.

Utsikten från gömman var vacker. Vi hade gått över den här gamla valvbron på vägen hit. Träden hade antagit olika nyanser av höstfärger. Ån flöt förbi under brovalven. Vilken idyll!

Slottet var öppet så att vi kunde se oss om inne på borggården. Den var inte så stor och kullerstensbesatt. Det skulle bli vernissage men vi stannade inte så länge så vi kunde vara med.

När vi sett det vi ville, fortsatte vi raskt promenaden och gick över en annan liten bro. De stora pilträden hade böjt sig och vi undrade varför ingen placerat ut nån cache. Här fanns ju en perfekt plats längst ut på stammen. Det kanske berodde på 161-metersregeln.

Det såg lite trångt ut längre fram. Fullt med folk vistades på gatorna och de hördes också. De skrålade och vi hörde flera smällare. Dessutom var det gott om poliser ute på stan. Det visade sig att det var AIK-fans som skanderade sina ramsor och var allmänt stökiga. Det skulle visst bli match mot Örebro lite senare. När vi längre fram på dagen åkte mot FAD, mötte vi publiken som lämnade arenan. Av deras ansiktsuttryck förstod vi att AIK inte hade vunnit. Å andra sidan såg de inte så arga och ledsna ut heller, så vi gissade på oavgjort. Sportradion i bilen kunde bekräfta att vi gissat helt rätt.

Vi trängde oss i alla fall förbi alla högljudda fotbollsnördar och begav oss mot Stortorget. Vi hörde ju inte till den gruppen av människor som den här dagen ville synas och höras på Örebros gator. Vi hörde till den andra gruppen, den som smög runt i det tysta, geocacharna. Vi var väl inte lika många, men vi fanns där. Om man spanade ordentligt kunde man upptäcka dem.

Vid Stortorget i Örebro finns en av de sällsynta webcamcacherna. Den var vi förstås tvungna att försöka logga. Det går till så att man ställer sig på en plats där webkameran kan fånga en på bild. Sen letar man upp webkameran på nätet och sparar ner bilden genom att göra en skärmdump. Det har inte funkar riktigt på min mobil så jag brukar fotografera av skärmen med den andra kameran och då blir det inte lika bra. Katrin lyckades nog få en bättre bild. Dessutom kontaktade vi hennes son som gjorde en skärmdump hemma vid datorn. Det finns inte så många sådana här cacher kvar. Detta var den andra jag lyckats logga.

Sen fortsatte vi vår promenadrunda genom parkerna i staden. Träden lyste gula, röda och bruna, men löven skulle nog inte stanna så länge till på träden.

Det fanns många vackra gamla hus i centrum. En hel del folk var ute och promenerade, joggade eller rastade sina hundar. Vi strosade vidare och följde spåret i våra GPS:er.

Old school hette en gömma som fanns vid en pergola där det växte rosor, som klängde på stolparna. De blommade fortfarande. Vi satte igång att leta efter den lilla retroburken, men den ville inte visa sig för oss.

Medan vi stod där och kikade efter burkan, närmade sig ett par andra geocachare med målmedvetna steg. Det visade sig var gamla bekanta, Jebban och pb65 från Växjö. Vi hjälptes åt att leta och till sist hittade vi den nere på marken intill en stolpe. Så vi lyckades undvika en DNF här också.

Nästa gömma ledde oss genom Stadsträdgården. Vi följde grusgångarna genom området. När vi kom, rusade gräsänderna emot oss. Vi förstod att de ville ha mat och det hade vi ju inte tagit med oss. Men så kom vi på att jag hade en liten påse med hundgodis i fickan. Änderna gillade också hundgodis.

Mitt i Stadsparken fanns ett konstverk som kallades Vändkors (Turnstile). Där fanns det förstås en gömma. Runtomkring hade de grävt upp alla rabatterna. De skulle väl göra om dem och gräva ner kablar eller rör. Katrin lyckades fingra på rätt ställe och efter lite pill fick vi fram burken för loggning.

Vår höstpromenad fortsatte genom grönområdena i Örebro. Vi kom fram till en lekpark där det fanns gott om ungar som lekte. Det verkade vara ett födelsedagskalas på gång.

Intill lekparken fanns ett konstverk med flera bronsstatyer. Den här katten tycker jag har en ledig pose.

På andra sidan parken fanns Wadköping, ett område med gamla trähus, som påminde lite om Gamla Linköping eller om Eksjö.

Det fanns konstigt nog ingen gömma inne i Wadköping, men det fanns en tillfällig i form av en labcache som vi hittade på innergården. Sen gick vi in för att köpa lite fika. Det var dags för förmiddagskaffet.

Vi satte oss uppe på övre våningen bland många andra som ville fika i Wadköping. För min del blev det en latte och en budapestbakelse.

När vi fikat klart, gick vi vidare och hittade en annan berömd örebroares gata, Cajsa Wargs gränd. Vi såg ingen Cajsa, ingen kokbok och ingen varg heller.

På den här sidan av kanalen rådde väl det lite mera gammaldags stuket, men på andra sidan skymtade vi det lite mera moderna med pastellfärgade ytor vid de stora fönstren på fabriken. Det såg rätt häftigt ut.

Nere vid slussen fanns en fisktrappa där fiskarna kunde simma eller hoppa uppför det strömmande vattnet och ta sig förbi slussen. Vi såg inga fiskar på väg uppför men det var väl inte riktigt rätt tid för det. De hade lång väg att simma för trappan slingrade sig fram längs gångarna. Eller så var det gångarna som följde fisktrappan.

Mitt i alltihop skulle det finnas en gömma. Området hette Skebäcksparken och där höll några andra geocachare på att leta efter gömman. Vi anslöt oss till dem. Vi letade överallt men den fanns inte i häckarna i alla fall.

Vi hittade den på ett annat ställe och loggade den tillsammans. En av de andra geocacharna hade inte lyckats få med cachen i sin GPS, men vi visade honom hur man kunde skicka den mellan två GPS:er. Där fick han lära sig något nytt.

Vid slussen forsade vattnet över kanten så det brusade högt. Vi tog gångbron över slussen till andra sidan kanalen och vände sedan tillbaka inåt stan.

 I Örebro fanns det gott om stora torn av olika slag. Detta hade använts av SJ för längesen. Nu fanns här en liten gömma, The Tower @CV 2.0. Den ville vi hitta. Vi letade ett bra tag men så hittade jag den äntligen på det mest uppenbara stället.

Vi gick vidare in mot stan och kom förbi det stora universitetssjukhuset, USÖ. Där gick vi förbi denna roliga skylt. Det måste vara en riktigt stor ambulans som får parkera på den här platsen.

Vid ingången skulle det finnas en lite annorlunda gömma, CE:14 Örebrorundan #8 Injektion. Sprutor är väl inget man gillar att ta, men ibland kan det vara nödvändigt. Vi fick leta lite diskret bland alla mugglare som passerade. Det tog en stund men sen fick Katrin syn på den snyggt gömda burken och den avslöjade sitt lämpliga innehåll för oss.

Detta blev den sista gömman på vår promenad genom Örebro centrum. Vi ville inte gå runt hela sjukhusområdet så vi frågade en man som vi mötte om vi kunde ta oss igenom. Det gick bra att följa gången och gå rakt igenom stora ingångshallen.

Vi letade efter ytterligare en gömma vid entrén till sjukhuset, men den hittade vi inte. Då gick vi raka vägen till hotellet som inte var så långt borta. Det var dags att ladda om och försöka ta oss ut till FAD.