Julafton hos oss

Alla har vi väl våra traditioner på julafton. Ibland ändrar vi lite på programmet, men för det mesta håller vi nog hårt i vanorna och traditionerna. Hos oss brukar julafton börja väldigt lugnt. Alla får sova ut och själva fixa sin frukost. En del vill ju upp tidigt, andra sover lite längre. Själv brukar jag vara lite mittemellan. Det brukar ju finnas lite att pyssla med även om det mesta är klart. För Takko är nog julafton som vilken annan dag som helst.

Strax före klockan 11 samlas vi i alla fall hela familjen för att fika ihop. Kakfatet har också sina traditioner. Saffransbrödet brukar vara med. Nötkakor och drömtårta är ett måste. Biscotti och pepparkakor fanns i kakburkarna och hamnade därför på fatet i år.

Fem i elva börjar det traditionella programmet från Åbo där man utlyser julfreden, en gammal sed sen medeltiden. Visst vill vi alla ha julfred. För oss är det en sed sedan vi var nygifta att titta på detta program med musikkår som spelar och en manskör som sjunger. Det har bara blivit så.

Det finns så mycket oro och ofred i världen att vi kan behöva utlysa lite julfred bland människorna. Det kan behövas även i vårt land som visserligen förskonats från krig men det finns ändå mycket ofred här. I många familjer kan julen vara värsta tiden inte minst för barnen. Det är inte alla som får uppleva en fridfull barndomsjul.

Snart är kakfatet nästan länsat och vi kan återgå till andra aktiviteter. För min del brukar jag hamna i köket. Även om det mesta är förberett för julbordet så finns det rätter som ska värmas. Mycket kring julen handlar om maten, inte minst på julafton.

Julbordet har oftast starka traditioner och kan se väldigt olika ut i olika familjer. Vårt julbord är ganska avskalat numera. Vi har bara med det vi verkligen vill äta. Några vill doppa i grytan så den står på spisen. I år hade vi både köpt och hembakat bröd. Ett par sillar, ägghalvor med romkorn, sillsallad och skinka med två olika sorters hemlagad senap hör till de kalla rätterna vi vill ha. Varmrätterna består av Janzons frestelse, rödkål, köttbullar, prinskorvar och julkorv. Det var nog allt.

Det blev en familjebild också. Vi testade min nya kamera och den fick jobba lite på egen hand. Hittills har den tagit bra bilder. Men det tar ett tag att lära sig alla funktioner även om jag haft en Sony tidigare.

När alla valt sina favoriter, sätter vi oss vid bordet i stora rummet för att njuta av dem. En liten stund blir det alldeles tyst vid matbordet. Det är ett gott tecken. Det betyder väl att maten smakar bra.

Som vanligt vill ögat mer än vad magen kan klara av. Det hamnar alltid lite för mycket på tallriken. Dessutom äter jag över huvud taget lite mindre nu än tidigare. Som tur är har jag en hund som gärna smakar på vår mat.

Sen delade vi våra julklappar. Vi har inte så många paket att dela ut, men några fanns det. Jag fick en ny hårddisk till min stationära dator. Den gamla hade gett sig. Sen fick jag parfym, duschcreme och lotion med dofter från Söderhavet, ett paket med teer och biscotti och en bok som jag önskat mig, Den som hittar sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin. Den ser jag fram emot att läsa.

Sen var det dags att ge sig av hem till mamma. Vi brukar ju träffas där på eftermiddagen. I år blev det lite annorlunda än det brukar vara. Men mammas väninna Greta var förstås med. De hade doppat i grytan tillsammans med min syster och min bror. De andra syskonen firade jul på annat håll det här året.

Nu blev det fika igen. Det var lite knytisfika med bidrag från olika håll. Det räckte och blev över för ingen orkade ändå äta av alla sorterna. Man kunde välja de som såg godast ut.

 Lille Noah var också med hos gammelmormor. Han pekade på alla och sa E de? Hans mormor fick tala om namnen på dem han pekade på.

Jag hamnade vid bordet där den yngre generationen satt. Det var pojkarnas kusiner och deras respektive.

Det är inte så ofta kusinerna träffas. De är lite utspridda i Sverige och resten av världen. En av kusinerna läser till veterinär i Polen. Hon hade tagit med sig sin fästman som kommer från Australien men som nu bor i Smålandsstenar.

Vid det andra bordet satt resten av den närvarande släkten. Det kan bli ganska högljutt vid borden speciellt som flera har hörselproblem. Efter ett tag kan man bli lite trött i huvudet.

I vanliga fall fortsätter vi fira tillsammans under kvällen, men i år delade vi på oss. De andra åkte hem eller fortsatte firandet på annat håll. Mammas väninna åkte hem och till slut var det bara mamma och vi kvar. Det är alltid svårt med förändringar. Man kan bli osäker om man inte vet vad som ska hända. Vi kanske skulle ha skrivit ett program för att underlätta. Ibland är det svårt att ta in det som sägs muntligt.

Vi avslutade kvällen hos mamma med att koka risgrynsgröt. Inget mer julbord den här dagen. Det räckte med en skinkmacka till gröten. Magen har verkligen fått sitt som det brukar vara på julafton.

Julmaten brukar ju räcka flera dagar. Det är både bra och dåligt tycker jag. Man hinner tröttna lite på den. Det är tur att det bara är jul en gång om året. Samtidigt är det smidigt att bara plocka fram maten ur skafferi och kylskåp och värma lite.

Vi blev i alla fall mätta och nöjda med dagen. Innan vi åkte hem öppnade vi mammas julklappar till oss. Jag brukar ge henne en julblomma och någon liten present. I år hade hon önskat sig en ny sjal. Jag hade stickat en till henne som hon genast satte på sig. Den kommer att värma hennes axlar när hon sitter i köket.

Sen åkte vi hem till hunden. Han hade haft det lugnt och skönt hemma och ville gärna ut på en liten promenad med sonen. Som vanligt var det någon som slocknade i soffan medan andra hamnade framför datorn eller TV:n.  Efter en sådan här intensiv dag är det skönt att morgondagen är utan krav. Då gör vi inte så mycket. Kanske blir det lutfisk till middag och en och annan promenad.