Speedade dagar och sömnlösa nätter

Ungdjuren i hagen verkar ta det riktigt lugnt. De står där och idisslar medan de glor på oss, när vi går förbi på vägen.

Takko kan också konsten att ta det lugnt. Efter våra promenader brukar han koppla av och sova en runda antingen på filten på verandan eller i soffan. Själv har jag varit lite mer speedad den här helgen. Det kanske beror på medicinerna jag stoppat i mig. I fredags började jag ju med tabletter med cellgifter. Samtidigt måste jag ta kortisontabletter och de sätter verkligen igång mig. Jag blir speedad på dagarna och sömnlös på nätterna. Men igår var sista dagen med tabletter så förhoppningsvis ska det bli lite lugnare resten av veckan. Jag mår i alla fall riktigt bra för tillfället. Blodpåfyllningen i fredags gjorde nog susen för orken.

I söndags kväll gav vi oss ut på en hundpromenad, Takko och jag. Vi gick längre och längre längs hundrundan. Jag kände mig stark och hunden följde snällt med. Till slut hade vi gått hela rundan. Det var ett bra tag sedan.

Ginsten blommade uppe vid Moenvägkrysset. Det blir bara fler och fler buskar för varje år. De lyser verkligen upp skogen där på tallmon.

Solen sken och kastade långa skuggor längs grusvägen. Det är så vackert när solen belyser de raka stammarna och blåbärsriset på marken.

I backen upp mot byn brukar det kunna ta emot lite på hemvägen, men den här gången var det helt okej. Jag var fortfarande inte trött och vi stretade på med god fart.

Plötsligt hajade jag till. Jag kastade en blick ut i hagen bredvid vägen och fick syn på ett gäng vita spiror som stack upp ur gräset. Det var nattvioler. Inte visste jag att vi hade orkidéer i Rannäs. Jag har aldrig sett dem där. Hur kan jag ha missat dem?

När vi fortsatte hemåt, mötte vi maken som kom emot oss på cykel. Han tyckte vi hade varit borta länge så han hade väl blivit lite orolig. Nu tog han med sig Takko och cyklade hem medan jag travade på med mina stavar efter dem. Det var en skön promenad så där på kvällskvisten.

Fotona jag tog på söndagskvällen blev lite suddiga så på måndagen tog jag med hunden på en promenad tillbaka till hagen. Solen sken på de vackra spirorna, men de doftar inte lika mycket på dagen som på kvällen.

Vid vägkanten hittade jag mogna smultron. Det är sommarlovssmaker i munnen. De var inte så många men smaken fanns där.

Idag var det dags att åka in till apoteket och hämta sprutorna som jag ska ta för att stimulera produktionen av röda blodkroppar. De fanns inte i lager så jag fick beställa dem. Jag tog med mig dem upp till Dagsjukvården så att de kunde hjälpa mig att ta den första sprutan. Sen får jag ta dem själv. En gång i veckan i tolv veckor ska jag ge mig själv en injektion. Det ska nog funka bra. Hoppas de gör nytta också.

Sen var jag hungrig. Jag behövde mat och Syltan på Vandalorum serverade pannbiff med lök den här dagen. Det lät gott. Först åkte jag förbi en av mina gömmor och ersatte en burk som försvunnit. Men sen svängde jag av mot Vandalorum. Det var gott med pannbiff och jag kunde äta upp det mesta.

När jag ändå var där kunde jag ju kolla in de nya utställningarna. Det var väl vernissage i helgen tror jag. Dessutom går jag in gratis eftersom jag tillhör Vandalorums Vänner.

Den här stolen kände jag förstås igen. Det fanns många objekt från Eero Aarnios produktion som jag kommer ihåg från förr. Många av dem var häftiga när de kom. Kul att se dem igen.

Den färggladaste utställningen var Fredrik Lindqvists. Bilderna var målade på tygbitar som sytts ihop. De var häftiga med många detaljer.

På väggarna klättrade stora ekoxar av tyg. De var nästan lite läskiga i den storleken. Tur att de inte är så stora i verkligheten även om de är våra största skalbaggar.

Bakom en skärmvägg hittade jag jättelika bilder av gamla människor. Ansiktena var så skarpa i skärpan att man såg minsta hårstrå eller por i huden. Men ansiktena var intressanta. Här var det människor med erfarenhet av livet.

Några andra ställen besöktes också. Jag mötte min syster på Blomsterlandet och pratade en stund med henne medan vi valde blommor. Efter shoppingen var det sen hög tid att åka hemåt.

När jag kom hem, fixade jag till en enkel dessert. Det blev jordgubbar spetsade med lite socker och pressad apelsin. Det är så gott med färska bär. Jag satt ute på verandan och mumsade på bären.

Rosorna börjar visa sina färger. Några har slagit ut, andra är på gång lite senare. Det är roligt när inte alla blommar samtidigt. Då har vi något vackert att titta på under lite längre tid.

jag planterade växterna jag inhandlat i en kruka som sett lite kal och tom ut. Nu ser det bättre ut. Fuchsiorna, dahliorna och begonian kommer fast de fick komma ut alldeles för sent. Kryddorna frodas i burkarna på trappan. Jag kan känna mig ganska nöjd med årets odlingar.

Ut på isen, in till kulturen

Idag är det grått och mulet även om morgon uppvisade lite sol. Annat var det igår. Då sken solen från klarblå himmel utan moln. Sonen och jag planerade in en liten tur. Eftersom vi visste att vädret skulle bli annorlunda, tänkte vi utnyttja denna soliga vårvinterdag till lite geocaching.

Jag satt vid datorn och höll på att ladda ned en PQ till min GPS. Då upptäckte jag att det kommit en ny gömma signerad 1000sjöar. Det var en ögömma så först trodde jag den var på Bolmsö, men när jag kollade beskrivningen förstod jag att den var på en liten ö i Eskilstorpasjön. Det var ju inte så långt bort.

Vi kastade om våra planer. Sonen tog ut hunden en runda. Vi ville inte ta med honom eftersom vi skulle till stan efteråt. Jag packade ryggan och startade GPS:en. Sen gav vi oss av mot Eskilstorp. Vi hittade en liten parkeringsplats bland träden. Sen rotade vi fram isdubbarna ur bagaget och greppade stavarna för att ge oss ut på isen.

Det var inte alls långt att gå, men som vanligt var det lite brant första steget ner på isen. Skuggorna var långa trots att det var mitt på dagen. Solen kommer inte så högt på himlen än.

Isen var tjock och stabil. Men man vet ju aldrig. Sånt kan ändras fort. Isen var täckt av en tunt snölager utom närmast ön där det såg ut att vara blankis. Det fanns gott om spår som korsade isen. Harar och andra djur hade varit ute på sjön eller kanske tagit en genväg till andra sidan. Vi såg ett spår av kängor som gick rakt mot den lilla ön. Samma kängor hade sedan tagit sig tillbaka. Vi undrade förstås om det var CO:s spår eller om någon redan FTF:at gömman.

Vi kom fram till den lilla ön med små och stora tallar. Jag lyckades ta mig upp där det var lite flackare. Sen började vi förstås att leta efter den lilla kamouflerade burken som skulle finnas här.

Eftersom ön inte var så stor, kunde vi snabbt spana runt bland träden. Några kliv och så var vi på andra sidan.

Det var en vacker dag att ge sig ut bland öarna, men det behövdes solglasögon för oss som är känsliga för starkt ljus. Det är nästan så man får ont i huvudet ibland.

Det tog nog 5-10 minuters sökande innan sonen plötsligt hojtar till. Då förstår jag att han hittat burken. Han kunde håva in den till mig för signering av loggen. Nu var det lite spännande. Skulle loggremsan vara tom?

Så var det och vi kunde logga en FTF. Det var längesen sist. Förutom de gömmor loggats med ett eventsgäng så får jag gå tillbaka ett helt år och en dag för att hitta en FTF. Detta var också första loggen i den här månaden. Jag har inte geocachat på drygt en månad. Dessutom blev det en ny D/T-kombination för mig. Detta gav ju lite mersmak så framöver får jag försöka ge mig ut lite mer.

Det är förstås lättare när man har medhjälpare. Jag hade nog inte åkt på den här gömman om inte sonen varit hemma och följt med. Det är också roligare att göra saker tillsammans.

Efter loggning gav vi oss ut på isen igen för att gå tillbaka mot land. Där låg en brygga uppdragen på land som vi kunde sätta oss på och fira vår FTF med en clementin. Vi satt i solskenet och njöt.

Det passerade några bilar ute på vägen medan vi var ute på sjön. Nu hörde vi en bil sakta in och parkera längs vägkanten lite längre bort. Någon hoppade ur bilen och kom emot oss. Det var Hembygden som var ute efter den nya gömman. Han frågade om vi hade varit ute och det hade vi ju.

Han gav sig av ut på isen i våra fotspår. Vi såg hur han letade och ropade lite glada tillrop till honom. Det var ju inte längre bort än att det gick kommunicera över isen. Han hittade burken och kunde logga som STF.

Vi packade ihop våra prylar och lastade in dem i bilen. På andra sidan vägen fick jag syn på en spännande sten. Det såg ut att vara en grindstolpe snarare än en milsten eller runsten. På kanten såg man att stenen var skiktad i olika lager men det var ju inte skiffer. Man hittar mycket spännande ute på rundorna.

Vi sa hejdå både till ön och Hembygden, vände bilen och begav oss mot stan. Ett av dagens mål var att besöka Vandalorum. Utanför museet möttes vi av en installation av marchallhållare som såg ut som hatthängare. Alla var draperade med halsdukar i olika färger med texten VEMS.

Det fanns fyra nya utställningar att titta på. I Lada 1 var verk av Carl Fredrik Reuterswärd utställda. Det var några bronsstatyer men mest stora färgglada målningar på väggarna och teckningar på ett bord i mitten av rummet. På de färgglada målningarna fanns många kända namn. Det var ju namnet på tavlan som gav den dess värde, hade konstnären sagt. Det här kanske var hans sätt att driva lite med vår kändishysteri.

Det var ganska mycket folk som gick runt bland konstverken. Det märktes att det var sportlov. Några barn var där med en äldre generation. Även i foajén fanns det aktiviteter för barn.

Lada 2 innehöll verk av Jonas Bohlin. Det var många spännande möbler som han designat. Plötsligt blev det mörkt och musik strömmade ur högtalarna. Bilder projicerades på hela kortväggen.

Jag gillade de här borden med glasskivor i grönt. Sen fanns det några roliga lampor som jag också tyckte om. Efteråt förstod jag att hatthängarna ingick i Bohlins utställning.

I den nya tredje ladan fanns två olika utställningar. Den första bestod av tavlor och keramik av Sara Möller. Kanske inte något som tilltalade mig men smaken är ju olika.

Den sista utställningen var verk av Ann Margret Dahlquist Ljungberg. Hennes bilder hade ett budskap, men de krävde nog att man tog sig tid att studera dem. Det orkade jag inte riktigt. Efter att ha vandrat runt en stund, började jag få lite ont i ryggen. Då är det svårare att koncentrera sig.

Vi var nöjda med besöket och vände hemåt igen. Nu var vi hungriga.

När vi kom hem, gjorde vi en kycklingpaj. Vi hade färdiggrillad kyckling och smördeg så då gick det snabbare. Till pajen stekte vi kantareller som jag hittat i frysen. Det är bara sonen och jag som gillar kantareller. Vi får passa på att njuta när han är hemma.

Det blev en riktigt trevlig dag med både utevistelse i solen och lite kultur. Men jag var ganska trött när det var dags att gå och lägga sig. Ändå tog det lite tid att somna. Det brukar det göra. Jag har alltid haft svårt att somna, men när jag väl somnat så sover jag bra.

Idag har jag tagit det lite lugnare. Jag var till affären och handlade inför helgen. Sen lagade jag kalops som smakade alldeles utmärkt. Den fick puttra länge på spisen. Då blir den god.

Ibland är det förkylt

Redan i mellandagarna kände jag hur förkylningen kom smygande på mig. Även om jag försökt hålla mig undan från dem som hostat och snorat, så kan man inte alltid värja sig mot virusangreppen. Det blev till att hosta upp slem ett tag. Sen kröp förkylningen upp i de övre luftvägarna och täppte igen alla gångarna. När jag skulle försöka somna, pep det så om andningen att det var svårt att få ro. Det lät antingen som en flock flygande gäss eller en gnällande trädgårdsgrind. Det är tur det finns nässpray och hostmedicin. Men feber har jag inte haft så ont av. Nu gäller det bara att ta sig igenom eländet. Det går ju över så småningom.

Igår var det så dag satt lämna lite blodprover igen inför nästa veckas läkarbesök. Jag bestämde mig för att åka in till Dagsjukvården i stället för Vårdcentralen. Jag gissar att det är många snoriga och rossliga personer som söker sig till vårdcentralen nu i influensatiderna. Jag ville inte sitta i väntrummet och bli smittad av ytterligare virus. På dagsjukvården kan jag gå direkt till ett eget rum.

När vi skulle åka iväg, spärrades vår lilla väg av en skogsmaskin som höll på att köra ut virke och trava upp det i högar. Vi väntade på att han skulle bli klar så vi skulle kunna åka iväg. Det var då det hände en malör. Maskinen trasslade in sig i vår telefonledning. Där rök nog vår uppkoppling, sa jag. Det visade sig att jag hade rätt. Både telefonen och Internet var stendöda när vi kom hem. Det fick bli felanmälan. Nu får vi bara vänta på att felet ska åtgärdas. Tur att vi har ett mobilt bredband också.

Sonen följde med in till stan. Eftersom det var lunchtid och vi var hungriga så åkte vi först till Vandalorum för att äta rapsgris. Det var riktigt gott och fint kött. Vi blev snabbt mätta och nöjda.

Sen tog vi en titt på utställningarna också. Snart ska de inviga den tredje ladan, men vi kollade in vad som fanns i de båda gamla ladorna. I den första visades verk av Ingegerd Råman, keramiker och glasdesigner. Hon hade många fina skapelser att visa upp. Jag gillade bäst de grårandiga vaserna.

I lada två fanns det färgsprakande tavlor av Roger Svensson. Hans bilder var detaljrika och spännande. Det är sådana tavlor man blir glad av. Det kanske gäller speciellt det solgula verket nedan. Solen sken faktiskt lite, när vi gick därifrån. Det var lite kyligare nu än i helgen. Vintern har kommit.

Provtagningen gick snabbt och vi kunde fortsätta hemåt till hunden och katterna. Rådjuren välkomnade oss nere på ängarna. Och Internet var dött.

I morse var det ännu kallare. När vi satte oss i bilen vid halvelvatiden, visade instrumentpanelen att det var minus 11 grader ute. Det kändes inte så kallt trots allt. Maken och jag åkte till Dannäs för att vara med på en begravning. Det var makens ingifta faster som gått bort precis innan jul.

Kyrkoherden var officiant och berättade om Sonjas engagemang. Jag minns henne mest som en trevlig person som verkligen kunde hålla igång ett samtal vid släktkalasen och som fick alla att känna sig delaktiga. Det är en konst att göra det utan att ta över föreställningen. Det kunde Sonja.

Det var inte många jag kände igen. Vi fick en klassisk söndagsmiddag med stek, sås, potatis och grönsaker. Det var gott och samvaron vid borden var trevlig. I vår ålder är det oftast just vid begravningar man träffar sina släktingar. Det var många kusiner som hade en hel del att prata om. Ljudnivån steg allt eftersom. Några grannar spelade några musikstycken på fiol och piano innan det var dags för kaffe och frukttårta. Det var precis en sådan tårta maken gillar. Sen var jag ganska så trött. Vi åkte hem och vilade.

Ikväll skulle sonen ge sig av mot Kalmar. Tågen var inställda så han skulle få åka ersättningsbuss. Det var ännu kallare när vi skjutsade in honom till stan. Det kommer nog att bli en riktigt kall natt. Vid stationen fick vi vänta en bra stund på bussen. Den kom en halvtimma efter utsatt tid. Ingen information fanns att tillgå så det var bara att sitta i bilen och vänta tills den kom. Nu är väl sonen på väg. Förhoppningsvis är allt okej i hans lya. Det har ju varit storm och översvämningar i Kalmar de senaste dagarna. Nu har det nog lugnat ner sig.

Det blir tomt när de ger sig av. Allt återgår till det normala. Julen är över, men först har vi trettonhelgen. Nästa vecka ska jag rensa ut julen. I helgen tar vi det lugnt och försöker bli av med förkylningen.