På Sveriges tak

Idag blir det 40 år gamla bilder. För exakt 40 år sedan stod min bror och jag tillsammans med ett gäng andra fjällvandrare på Sveriges högsta berg, Kebnekaise. Jag rotade fram mitt album från den tiden och hittade några bilder.

Dessutom plockade jag fram min gamla loggbok, som jag skrev i under vandringen. Det var riktigt intressant läsning. Det var faktiskt en hel del som jag hade glömt.

Vi startade äventyret med att flyga från Axamo till Stockholm. Där övernattade vi på Esso Motor Hotell. Nästa dag flög vi via Luleå till Kiruna. Sen blev det buss till Nikkaluokta.

Från Nikkaluokta gick vi genom videskogen. Här var det gott om mygg. De gillar lövträden. Annars gick det lätt att traska fram på den upptrampade stigen.

När vi kom fram till Ladtjojaure tog vi båten. Det var skönt att slippa gå hela vägen. Vi hade en fantastisk utsikt mot Kebnekaisemassivet.

Vi gick fram till fjällstationen och lagade mat i sluttningen, men vi stannade inte där. De var ju ljust länge så vi fortsatte upp genom Tarfalavagge. Tarfallasjön var isbelagd och det kom lite snö den sista biten fram till Tarfala. Förutom en övernattningsstuga  finns det en forskningsstation här. Vi övernattade i stugan tillsammans med andra trevliga fjällvandrare. Nästa dag slog vi följe tillbaka mot Kebnekaise.

En del blev tröttare än andra av vandringen. Jag känner inte igen personen på bilden men det var nog en av våra medvandrare.

Mat behöver man när man vandrar ett par mil med full packning. Vi lagade vår mat på Trangiaköket. Det funkar fortfarande och används vid familjens utflykter.

På den tiden var det inte GPS utan den gamla hederliga fjällkartan man följde. Vårt mål var ju att ta oss upp på sydtoppen, men vädret var inte så lovande. Vi avvaktade bättre väder och utnyttjade tiden till att gå ner till Singistugorna som ligger längs Kungsleden. När vi var där inföll brorsans födelsedag. Han brukade alltid få jordgubbstårta på sin födelsedag och det blev något åt det hållet. jag hade inhandlat frystorkade jordgubbar och pannkakspulver så det blev en pannkakstårta med jordgubbssylt.

Vi gick en liten tur norrut på Kungsleden. Då kom vi fram till ett rengärde och träffade en hund. Det hade varit renskiljning där men det hade vi missat. Vi såg annars renar längs vandringen. Dessutom massor av intressanta växter och fåglar. Här var det en fjjällvråk som seglade på vinden och "jamade". Vi träffade också många trevliga människor längs vandringen. Ett roligt möte var med två stockholmsdamer som hade vandra i trakterna varje år sedan 1956. Nu var deras män döda men de fortsatte.

Vi återvände till Kebnekaise fjällstation och fick veta att det skulle bli en guidad tur längs östra leden nästa dag. Den bokade vi. Nu saxar jag lite ur min loggbok:

"Strax före nio bar det iväg. Vi var 17-18 stycken och hade två färdledare. I början tog vi det ganska lugnt. Det steg rätt brant men gruppen höll ihop bra. Kyrkoherden Bo Lundmark var med oss en bit upp, men sen måste han tillbaka. Efter första snöfältet lämnade han oss, men först sjöng vi psalmen Morgon mellan fjällen. Han läste en egen dikt också.

Detta var premiärgruppen för i år på Östra leden. Solen sken och vädret var fint upp till 1 800 m. Utsikten var enorm. Synd att jag inte knäppte fler bilder. Det tog ca 2,5 timme upp till glaciären. Sen var vi uppe på platån med Björlings glaciär. Först gick vi på led över glaciären. Sen började den stiga rakt upp. Vi fick klättra på en hylla. På något ställe fanns det rep. Något nervpirrande! Man kände sig verkligen som bergsbestigare.

När vi väl kom över kanten var det bara en kort bit till toppstugan. Där slängde vi in packningen innan vi gick upp till toppen. Det snöade sista biten och vädret var grått. Själva toppen är en kam med stup på två sidor. Tillbaka ner till toppstugan kunde vi åka kana på skorna. Sen lunchade vi.

Där lämnade vi gruppen för att gå den västra leden ner. Den är längre men inte så brant. Vi fick ta oss uppför en topp till sedan vi varit nere i Kaffedalen, Vieramvare 1710 m. Vi kunde bitvis åka kana men mest var det sten. Vi lyckades i alla fall ta oss ner."

Natten innan hade vi sovit i en kåta vid fjällstationen, men nu hade de bokat fullt där och glömt oss. Så vi fick bo inne i huvudbyggnaden. Vi besökte kåtan och pratade med våra vänner som sov där innan vi slocknade efter en lång och strapatsrik dag.

Nästa dagvandrade vi tillbaka till Nikkaluokta. Vi tog båten över Ladtjojaure åt andra hållet. I Nikkaluokta fick vi slå upp vårt tält i trädgården till en stuga där det bodde en präst ifrån Hestra och hans fru. Fjällkyrkan ordnade andakter både vid Kebnekaise fjällstation och i Nikkaluokta kapell. Vi besökte andakterna. Det ar skönt att sätta sig och koppla av efter dagens vandring.

Nästa dag tog vi bussen till Kiruna där vi besökte vår kompis Tore som gjorde sin vapenfria tjänst på flygplatsbrandkåren där. Han hämtade oss i Luftfartsverkets bil. Sen fick vi övernatta hos dem. Vi fick dessutom både åka brandbil ut på plattan och se på från tornet, när de tog ner det flygplan som vi skulle med. Sen flög vi hem till Jönköping via Luleå och Stockholm.

Detta var en fantastisk upplevelse och minnena finns kvar trots att det var en hel del jag glömt genom åren. Kul att bli påmind via loggboken. Idag är det bloggen som får vara min loggbok. Jag avslutar med den dikt som Bo Lundmark läste för oss. Den är hämtad ur hans bok Arran och heter Morgonbön.

"herre
den där vallmon
på Kebnekaises branta östvägg
som stod lysande
liksom helt överlämnad
med kalkarna lyftade mot solen
den vittnade för  mig
om den stora hemligheten
det verkliga trots allt
det enda nödvändiga
att ha mitt fäste i dig
att vara så öppen
för din kärlek
för att kunna älska
min medvandrare
herre
sådan vill jag vara
det är dig jag behöver
som kalken stjälken
för att verkligen leva
och älska trots allt"

Frälsarkransen: Inga bekymmer

Gör er inga bekymmer, sa Jesus. Ändå gör vi det hela tiden. Vi bekymrar oss för vad som ska hända i världen, vi oroar oss för våra barn eller hur det ska gå på jobbet. Mycket av det vi oroar oss för ligger i framtiden och en del av det kommer aldrig att inträffa. Egentligen är det så onödigt att oroa sig i förväg för saker som kanske kommer att ske.

En sak som jag lärt mig under min sjukdomstid är att ta en dag i taget. Vissa tider är det allt jag kunnat göra. Dagsformen har fått avgöra om jag kunnat göra det som jag planerat eller inte. Jag har fått lära mig att det jag inte gör idag, kanske jag kan göra imorgon eller nästa vecka. Men ibland finns det saker som har en deadline. Räkningarna måste betalas i tid till exempel. Då är det bäst att göra det direkt och inte skjuta upp det till sista minuten.

Att leva ett bekymmerslöst liv behöver inte betyda att man lever ansvarslöst. Det kan annars verka så. Man verkar inte bry sig. Men det är inte samma sak som att leva utan att bekymra sig. Man tar ansvar för sitt liv och sin familj men man oroar sig inte på samma sätt. Det är en konst att leva så.

För oss kristna handlar detta om att lita på att Gud har omsorg om oss. Det finns så många löften i bibeln om att vi kan överlåta alla bekymmer åt honom och lita på att han tar hand om oss. Vi kan lämna alla bördor till honom. Ibland pratar vi om att vi alla bär på en ryggsäck av erfarenheter. Det är inte fel med erfarenheter, men om ryggsäcken också innehåller vår oro kommer den att tynga ner oss. Därför behöver vi packa upp och kasta all oro och alla bekymmer. Då kanske vi kommer att upptäcka att dagen inte blev så hemsk som vi trodde. Den kan till och med bli bättre än vi önskat.

Frälsarkransen: Ut i ökensanden

Efter dopets pärla kommer Ökenpärlan. De var ju så för Jesus att efter att han blivit döpt av Johannes Döparen så fördes han ut i öknen i 40 dagar. Det var en förberedelsetid inför hans kommande uppdrag. Hans uppdrag blev ifrågasatt av djävulen och han frestades att ta den enklare vägen till framgång. Men Jesus lät sig inte luras utan höll fast vid den väg som var utstakad av Gud för honom.

Det finns inte så många öknar i vårt land, men vi har en liten öken några kilometer hemifrån vid Slättö sand. Det är ett flygsandsfält som på senare år har restaurerats. För några år sedan brände man en del områden där man planterat bergtallar. Lite senare besökte vi det. Bilderna i inlägget är bl a från det besöket så de är ett par år gamla.

Vi kan också hamna i öknen. Livet känns torrt och trist. Det händer inte så mycket som stimulerar oss att gå vidare. Då gäller det att ta sig igenom de dagarna för vi vet att på andra sidan öknen finns det gröna skogar och gräsbevuxna ängar där vi kan njuta av vad livet har att ge. Mitt i öknen kan det också finnas oaser där vi kan finna svalka och vatten så att vi kan fortsätta de mödosamma vandringen med förvissning om att Gud ska leda oss genom alla svårigheter.

När jag blev så dålig att jag behövde behandling för min blodcancer i mars förra året så bad jag Gud om att slippa den här jobbiga behandlingen med cellgifter. Vi får be om vad som helst till och med om under. Jesus bad ju också att få slippa korset, men han slapp inte. Han hade ju överlåtit sig åt Guds vilja och bad: "Ske din vilja inte min". På samma sätt bad jag och då upplevde jag hur Gud talade till mig. Inte så att jag hörde en röst, men han talade inom mig och sa: "Jag kommer inte att göra ett under. Under är sällsynta. Du kommer att få ta dig igenom detta. Men jag har inte övergivit dig. Jag kommer att bära dig igenom." De orden har följt mig sedan dess och jag har verkligen inte känt mig övergiven. Jag har upplevt att Gud funnits vid min sida hela tiden.

Under de första århundradena i kyrkans historia var det en del troende som gav sig ut i öknen fr att leva där långt borta från bekvämligheten och gemenskapen i städerna. De drog sig undan för att söka Gud genom bön, studier och fasta. De var ett enkelt liv i fattigdom. Man brukar kalla dem för ökenfäderna. Det fanns också kvinnor, ökenmödrarna, men de kanske inte blev lika kända.

Runt ökenfäderna samlades lärjungar för de ansågs visa. Detta blev ursprunget till klosterrörelsen. Än idag finns det människor som söker sig till ett enklare liv för att kunna be och studera Guds ord. De väljer bort sådant som kan störa kontakten med Gud och väljer att tjäna honom på ett annat sätt än vi andra. För en del innebär det också att tjäna människor i behov.

Vi behöver inte dra oss undan ut i öknen eller gå i kloster för att tjäna Gud. Vi kan tjäna Gud i vår vardag. Gud har en unik plan för var och en av oss. Men alla är vi här för att tjäna Gud och för att tjäna varandra.

Även i öknen kan det grönska under de korta perioder då det kommer regn. Då kan den mest fantastiska blomning visa sig men den tiden är kort. Sen kan det dröja länge till nästa blomningsperiod.

Det är klart att vi vill att livet ska blomstra och utvecklas. Ibland kan vi frestas att ta genvägar för att uppnå framgång. Många försöker hitta kryphål för att tjäna mer pengar eller följer tvivelaktiga rådgivare för att bli berömda, men det leder i längden aldrig till ett gott och tillfredsställande liv. Jag tror att vi måste gå den långa vägen och ibland kanske nöja oss med mindre framgångar än vi önskar för att må bra på riktigt.

Jesus frestades också att ta genvägar till rikedom och ära. Djävulen erbjöd honom mycket om han övergav Guds väg och tillbad honom i stället. Men Jesus föll inte för frestelserna. Han visste att det bara var tomma ord. Djävulen hade egentligen inte den auktoritet som kan ge det han erbjöd. Det är bara Gud som kan. När Jesus höll fast vid Guds väg, lämnades han i fred. Samma sak gäller för oss. Vi får också hålla oss till den plan som Gud har för våra liv och inte ta några genvägar.
.

Ökenpärlan lär oss att livet inte alltid är enkelt. Ibland måste vi ta oss igenom svårigheter som vi möter. Men Gud överger oss inte i de svåra stunderna. Det är då han bär oss och lyfter oss så att vi kan ta oss vidare. Han ger oss styrka och kraft att klara av det som väntar oss.

Frälsarkransen: Släpp taget!

Efter ett långt uppehåll återkommer jag med mina tankar utifrån Frälsarkransen. Jag hoppas kunna skriva lite oftare nu. 

Intill den lilla vita Jagpärlan hittar vi en stor vit pärla som kallas Doppärlan. Jag har också för mig att den kan kallas Överlåtelsepärlan. Det är i alla fall det namn jag brukar använda.

Dopet är ofta missförstått. Man förknippar det med en namngivningsceremoni. Namnet får vi som regel från våra föräldrar, men dopet är något annat. Kyrkorna har lite olika uppfattning om dopet. I en del praktiseras barndop medan andra har troendedop. Oavsett vilket dop det handlar om, så betyder det att dopkandidaten överlämnas i Guds händer. Vid barndop är det föräldrarna och faddrarna som överlämnar barnet och lovar att tillsammans uppfostra det i kristen anda. Vid troendedop är det dopkandidaten själv som bekänner sin tro och överlåter sitt liv åt Gud.

Vi valde att inte döpa våra pojkar som barn. Vi hade en barnvälsignelse i stället. Vi ville att de själva skulle få ta ställning om de ville döpas eller inte. På ett sätt tycker jag att vi tar ifrån barnen en viktig upplevelse eftersom de inte kan minnas sitt dop om det sker när de är små. Visserligen påminns de om sitt dop vid konfirmationen, men själva dopet kan de inte minnas.

Tro handlar om att våga lita på Gud och släppa taget. Vi vill så gärna kontrollera allt i våra liv så det kan vara svårt att släppa taget och kasta oss ut i det okända. I dopet bekräftar vi vår tro genom att kasta oss ut i ett annan element, vattnet.

I dopet döps vi inte till vårt namn. Vi döps till Kristus. Vi är kristna, de som följer Kristus Jesus. Man kan också se dopet som en symbolhandling. Vi dör och uppstår till ett nytt liv tillsammans med Kristus. Det är det fantastiska med livet med Kristus, han finns alltid vid vår sida. "Jag är med er alla dagar intill tidens slut." Under alla veckor jag låg på sjukhuset hade jag ibland svårt att komma till ro och sova. Då kunde jag gnola tyst inom mig: "Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand. Efter en stund kunde jag oftast somna i lugn och ro.

Frälsarkransen: Vem är jag egentligen?

Det blir visst lite långt mellan inläggen om Frälsarkransen. Tankarna och funderingarna finns hela tiden, men ibland är det svårt att samla dem och få ner dem på pränt. Efter Gudspärlan och den första tystnadspärlan kommer två vita pärlor. Den första är lite mindre än den andra. Det kallas Jagpärlan. Den är nog mindre för att Gud är så mycket större än vi. Vi kan inte mäta oss med honom. Men vem är jag egentligen?

Vi har många olika roller. Jag är mamma, fru, kompis, lärare, bloggare m.m. Men är vi bara våra roller? Jag tror att många kan känna sig låsta i roller som de blivit tilldelade av andra. Ibland låser vi kanske dessutom in oss själva.

Den bild vi visar utåt är inte heller alltid den sanna bilden av oss. Den kanske visar mer om våra attityder än om vår personlighet. Attityder kan vara ett skal, ett skydd mot omvärlden. Vår personlighet är det som skymtar igenom sprickorna i vårt skal.

Som kristen tror jag att vi har vårt ursprung hos Gud. Det är han som har skapat mig. Det var han som ville mitt liv. Mina föräldrar ville också ha mig. Det är inte alla som får uppleva det, men alla är önskade och älskade av Gud. Det är så bibeln berättar om Gud och människan. Men den berättar också om att människan valde bort Gud. För Gud gav oss inte bara livet. Han gav oss också en egen vilja och han respekterar oss så mycket att han accepterar våra val.

Allt sedan den dagen har vi sökt efter oss själva. För när vi valde bort vårt ursprung förlorade vi också en del av vår egen identitet. Många letar på olika håll. Vi söker i religioner och tankesystem, i äventyr och spänning, i naturen eller i droger för att inte tala om i oss själva. Men vi verkar ha svårt att hitta det vi söker.

Min kristna tro har alltid varit en trygghet och en grund i mitt liv. Jag växte upp i en kristen familj, men det betydde inte att jag inte hade frågor och tvivel. Under resans gång fann jag ändå svar på en del av de frågor jag hade. Andra frågor var inte längre så viktiga. För till slut kom jag fram till att det handlade inte om trossatser och dogmer. Min tro handlar om en relation. Det är det som skiljer kristendomen från andra religioner. Det handlar om vår relation till vår skapare, vår frälsare och den helige ande. När jag förstod det, var det ett enkelt val att välja relationen med Gud. Det var som att komma hem.

Det är också i våra relationer med andra som vi utvecklas. Gud ser stor potential i oss, men han tränger sig inte på. Han ger oss hintar och antyder i vilken riktning vi bör gå. Valet är hela tiden vårt. Skulle vi trots allt välja ett mindre bra alternativ, ger han oss nya chanser. Det är generöst. Det är kärlek.

Så vem är jag egentligen? Jag är en unik individ, älskad av Gud och omsluten av hans omsorg. Det är där jag hör hemma.

Till hembygden

Dagens utflykt gick till mina hemtrakter i Horda. Vi åkte till gudstjänsten i Horda Frikyrka där det skulle bli parentation för min mamma. Jag har inte varit i kyrkan där sedan den renoverats klart och byggts till. Det var roligt att se hur annorlunda den blivit.

Alla mina syskon med respektive och några av syskonbarnen var också med. Det var en fin gudstjänst. Göran Ahlander, som ska vara officiant vid begravningen, predikade om när Jesus gick på vattnet. Petrus var modig att ta steget ut mot Jesus, men när han började sjunka fanns Jesus där och räckte ut handen. Det är så det är. När vi börjar sjunka, finns han där och det är han som sträcker ut sin hand och tar tag i oss.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe. Jag mådde inte så bra så jag avstod från fikat. Magen var lite orolig. Lite illamående kom i vågor. Då blev jag matt och knäsvag. Vi samlades också för att prata med pastorn om begravningen. Det är ju en hel del som ska fixas och bestämmas. Sen åkte vi hemåt och jag fick vila hela eftermiddagen. Framåt kvällen kunde jag stiga upp och försöka få i mig lite mat. Det får nog bli en tidig kväll den här söndagen.

I veckan har det varit ganska lugnt annars. Vi har tagit promenader i rimfrostlandskapet, hunden och jag. Det är vackert med rimfrost i buskar och träd. Det har inte varit så kallt trots allt. Men det är skönt att komma in i värmen efter promenaden.

I måndags började den andra cellgiftskuren. I tisdags åkte jag in för den första sprutan. På fredagen var det dags för nästa. Två dagar i veckan får jag sprutor. Samtidigt får jag stoppa i mig kapslar med cellgift varje dag. Nästa vecka blir det samma program.

Under veckan kunde man lämna in begagnade kläder i vår kyrka. Igår skulle det vara klädbytardag. Jag hade ju en hel del kläder som blivit lite för stora. Så jag passade på att prova igenom min garderob och det blev två stora kassar med kläder att skänka bort. Det känns bara bra om de kan komma till nytta.

På kvällarna blir det mest soffmys nuförtiden. Jag har försökt att hålla mig undan för att inte bli smittad i dessa förkylningstider. Min månadslånga förkylning verkar lätta lite. Förhoppningsvis blir jag snart av med den. Men jag saknar kontakten med andra människor. Man blir lite isolerad.  Det gäller bara att hålla ut.

Till mammas minne

Den här dagen blev en lång dag, både sorglig och fin. Inatt fick mamma somna in helt lugnt och stilla i sömnen. Hon fick ett långt liv. För några dagar sedan fyllde hon 91 år. Livet är inte alltid enkelt och hon har haft sin del av krämpor och svårigheter. Nu har hon kämpat färdigt. Hon var färdig och längtade efter att få flytta hem. 

Det var strax före fyra i morse som jag vaknade av en telefonsignal. Min syster berättade att mamma fått sluta. Visst blev jag ledsen, men samtidigt var det förväntat. Vår tid på jorden är begränsad och en dag tar den slut. Vid halv sex samlades vi på den vårdavdelning mamma vistats på sedan några dagar tillbaka. Alla hade vi inte nått, men vi var fyra syskon samlade med några respektive. På mammas rum hade de gjort i ordning så fint med tända ljus. Vi satt en stund hos mamma. Sen sjöng vi hennes älsklingssång, Blott en dag ett ögonblick i sänder. Min svåger Sören läste Psalm 23 om att Herren är vår herde och bad tillsammans med oss. Till slut sjöng vi Stor är din trofasthet. 

Det är svårt att ta farväl, men vi måste släppa taget nån gång. Det blev en fin stund tillsammans. Det kändes också bra att jag kunde besöka henne trots allt i torsdags när jag varit inne på provtagning. Det blev en kort stund, men jag fick träffa mamma en gång till. Vårt hopp är att vi ska få ses igen en dag. 

Efteråt hade personalen dukat fram kaffe och smörgåsar i dagrummet. Vi kunde sitta kvar en stund och samtala innan vi åkte hem. Jag vilade en stund men redan på eftermiddagen träffades vi igen hemma i Kolvarp för att planera lite inför begravningen. Då var alla syskon med. Mamma hade skrivit ned sina önskemål. Det känns bra att försöka följa hennes sista vilja. Resten får vi bestämma tillsammans. Det är mycket att ordna med, men vi är ju några stycken som kan hjälpas åt. 

Vi hade många minnen att dela med varandra. Vi har också många att dela sorgen och saknaden med. Nu är alla i mammas generation borta ur släkten. Nu är det vi som får ta över. Livet går vidare för oss som är kvar. Jag åkte hem på hala vägar i mörker och dimma, men inom mig finns ljusa minnen.

Julklappar, julbad och julsånger

Dan före dopparedan är den dag då vi brukar klä granen. Sonen och jag fixade det jobbet ikväll, men innan dess hade dagen innehållit en hel del andra aktiviteter. Årets gran ser lite sned och vind ut på bilden, men det kanske beror mer på påklädarna än på granen som är samma som förra året. Däremot har den fått nya fina röda kulor och en speciell för maken. Man kan ju variera sig lite. 

Annars var första aktiviteten för mig att åka in till sjukhuset och ta en spruta igen. Hela familjen följde med in. Det gick rätt snabbt och sen tog vi en fika i cafeterian innan vi åkte vidare. Mer om det senare.

Först lite om gårdagen. De två senaste dagarna har ägnats åt julstädning och julmat. Köket är inte riktigt klart än, men det är egentligen makens självvalda ansvarsområde så han får fixa det sista i egen takt bara det är klart tills imorgon. Igår hackade sonen och jag ihop årets sillsallad. Det brukar vi göra tillsammans. Det är lite mysigt att sitta vid köksbordet och hacka potatis, rödbetor, gurka, lök, äpplen och sill. Det blir ju så gott när smakerna har fått blanda sig.

Under tiden stod skinkan i ugnen och doftade gott. Efter den satte vi in Janzons frestelse, en annan favorit på julbordet. Det blev mycket spad av skinkan och det får utgöra basen till doppespadet. Lite senare griljerade vi skinkan. Därmed var det mesta klart inför julbordet. Äggen till ägghalvorna kokade jag ikväll. Den andre sonen tillverkade fudge med hallon och lakritssmak till vårt godisbord.

Varje år brukar vi ta det traditionella julabadet. Oftast åker vi till Jönköping och Rosenlundsbadet. Då kan vi passa på att handla de sista julklapparna också. Så gjorde vi även idag efter sjukhusbesöket. Först besökte vi A6. Det blir inte så många julklappar numera. Oftast blir det kläder till pojkarna och då är det bra om de får prova. Två par jeans till äldste sonen hamnade i en kasse. Den yngste ville ha hörlurar. Det var lite svårare. Vi kollade på Elgiganten eftersom jag hade ett ärende dit också, men där fanns inget som passade. Det ordnade sig dock lite senare. Mitt eget ärende var att kolla på en ny kamera. Min lilla kompaktkamera börjar ge sig och jag hade kollat in en annan på nätet. Det finns ett mellanting mellan kompaktkameror och systemkameror. Det blev en sådan av märket Sony till mig själv i julklapp.

Efter alla julklappsinköp var vi hungriga. Det blev en grillad kyckling på New Corner vägg i vägg med Elgiganten. Det var mycket mat och gott.

När vi var mätta körde vi maken och äldste sonen till badet. Yngste sonen och jag fortsatte till Sannabadet nere vid Vättersnäs. Vi tänkte inte bada vinterbad utan ta en liten geocachingrunda. Det är inte lämpligt för mig att bada i badhus med en massa andra människor. Infektionsrisken är för stor. Det får bli en juladusch här hemma i stället.

Vid Sannabadet fick vi leta en bra stund. Jag hade en bra nolla i min GPS, men den var nog några meter off. Trots att jag anade hur burken var gömd ville den inte visa sig. Sen började jag tänka på var jag skulle ha gömt den och då fick jag syn på gömstället lite på håll. Därefter var det inte så svårt att logga. Vintersolens sken tog sig igenom molnbarriären. Det var ganska skönt väder. Utsikten mot Huskvarnahållet var fantastisk.

Detta blev dagens första och enda fynd. Vi fortsatte promenaden till en annan gömma, men den hittade vi inte. Jag kunde inte ens leta eftersom det var ganska brant och oländig terräng. Sonen letade längre och lyfte på alla stenar han såg. Till slut gav vi upp och gick tillbaka. Sen tog vi bilen till ytterligare en gömma som vi gick bet på. Det börjar bli tråkigt att cacha i stan, tycker jag. Inte för att jag någonsin har gillat det, men förr var det lite roligare att cacha i Jönköping. Jag vet inte om det är jag eller Jönköping som tappat gnistan.

Vi gav upp geocachandet för dagen och körde tillbaka till Rosenlund. Sonen fick syn på NetOnNets lagerbutik. Vi svängde in där för att se om de hade hörlurar och det hade de. Så då ordnade det sig med julklappen till sonen.

Vi satte oss sedan i cafeterian på Rosenlundsbadet för att vänta ut julabadarna och ta en dricka. Efter en stund kom de rena och fräscha grabbarna och då kunde vi åka hem till hunden.

På kvällen åkte maken och jag till Forsheda för att sjunga in julen vid samhällsgranen tillsammans med andra forshedabor. Det har blivit en tradition att vi i Missionskyrkan ordnar en liten samling den tjugotredje. Ingela läste julevangeliet och sa några ord mellan de traditionella julsångerna som vi sjöng tillsammans.

En grupp sjöng den vackra sången I denna natt blir världen ny. Samlingen är inte så lång och i år var det inte så kallt som det kan vara. Men det var mörkt och pannlampan var bra att ha om man ville se texten till sångerna. Det var ganska mycket folk som samlats för att sjunga in julen.

Efter sångstunden åkte  i hem till pojkarna. Det finns ju alltid lite småsaker att pyssla med så här i sista minuten. Det fanns paket att slå in till exempel. Vi tittade också på julspecialen av På Spåret. Vi klarade oss riktigt bra den här gången också. Vi slog båda lagen med råge och fick ihop 67 poäng. Det blev en bra avslutning på dan före dopparedan.

Julbak och geotur

Då var vi redan inne i julveckan. Ingen snö och kyla, men grått, fuktigt och ganska varmt för årstiden. Katrin och jag hade pratat om att åka en runda och logga lite burkar i närområdet. Det passade bra den här dagen då vi också kunde fira vår femåriga vänskap på Facebook. Hon och Zack dök upp hemma på gårdsplanen på förmiddagen. Takko och jag kom just tillbaka från en runda. Vi bytte till min bil och fortsatte färden västerut mot Bredaryd.

Här fanns en 1000sjöargömma intill Havridaån, Kommunala Ängholmen 4/12. Ängholmen var ett öde ställe. Det håller på att förfalla, men det var ändå en trevlig plats intill ån. Vi gick lite husesyn bland byggnaderna innan vi begav oss mot gömman. Zack skuttade runt som han brukar. Vi andra tog det lugnare. Katrin fick syn på gömman redan på håll och då såg jag den också. Det var en snygg burk som vi loggade utan problem.

På vägen tillbaka passerade vi julgranen. Zack och jag prövade att dansa lite runt granen. Han hade hellre velat bada men det fick han inte.

Sen gick vi tillbaka mot bilen för att åka vidare. Det finns en gömma kvar i Bredaryd, men den kräver trädklättring och det känner jag mig inte redo för än. Jag orkar ju mer och mer. Idag utmanade jag mig själv lite genom att gå utanför vägar och stigar i lite mera oländig terräng. Det gick bra, men jag hade lite träningsvärk på kvällen.

Nästa hållplats blev Hembygdsgården i Reftele. Här kunde vi parkera precis utanför grinden och ta en promenad genom parken mot gömman. Det var en fin liten hembygdsgård. Här är säkert ännu finare framåt våren när allt grönskar och blommar. Än är det långt dit, men vi kan ju längta lite.

Här fick Zack leta upp burken. Jag spanade in gömstället, men han fick krafsa fram den. Han blev så uppspelt av sitt fynd att han kastade iväg burken. Katrin fick hämta in den så vi kunde logga. Zack har blivit bra på att hitta plastburkar.

Vi tog sedan en annan väg genom parken mot bilen. Det fanns flera hus att titta på. Detta hade en spännande dekoration på gaveln. Bilen väntade på oss och vi fortsatte mot nästa gömma i Reftele.

Vid idrottsplatsen, som förmodligen heter Rönneljung, fanns en gömma med det namnet. Vi körde bilen så nära elljusspåret vi kunde. Sen fortsatte vi till fots. Det var ganska öde på fotbollsplanen, men det stod några mopeder vid idrottshallen. Vi såg dem köra iväg lite senare.

Zack motionerade rejält. Han sprang fram och tillbaka. Sen stannade han och nosade på något. Han kanske fick upp ett spår. Det var inte gömman i alla fall för den satt på en nivå som han inte klarade av. Det gjorde vi. Vi har loggat liknande gömmor förut så vi visste hur vi skulle bära oss åt.

Vid idrottsplatsen fanns även en trevlig grillplats. Här kunde vi fikat, men det var lite fuktigt i luften så vi fikade lite senare i bilen. Katrin hade med sig hembakta lussekatter som smakade gott av mycket saffran.

Det blir nog ingen vit jul i år. Idag var det inget skidföre i spåret. De gamla skidorna fick sitta kvar på husväggarna. Vi kände igen modellen som inte var av årets snitt.

Från en fotbollsplan fortsatte vi till nästa. I Ås finns Ryavallen. Det är väl inte den enda arenan med det namnet. Idag var det ingen som tränade på planen och Zack undrade nog var bollen fanns.

Vi körde ända fram till kioskbyggnaden där gömman skulle finnas. Egentligen letade vi på rätt ställe, men jag var inte tillräckligt noggrann. När vi kollat fler ställen, återvände vi och då hittade Katrin burken.

Det blev sista gömman för min del den här dagen. Det var de fyra vi spanat in. Men Katrin hade några ologgade i trakterna så vi fortsatte lite till. Den ena var nere vid Bökkullen. När vi var där sist, var den borta, men nu hade CO ersatt den med en ny burk. Den andra fanns långt ute i skogen. Vi körde fram till en vändplan där det stod en traktor. Mannen med traktorn undrade nog vad vi gjorde där, men vi hejade på honom innan vi promenerade iväg åt andra hållet.

Här letade vi rätt länge och trots att jag loggat den för längesen hittade vi inte slutgömman. Det hade vuxit upp en hel del på platsen så den såg lite annorlunda ut nu. Det var blött bland de små tallarna.

Det fanns lingon kvar på tuvorna vid vägkanten. De såg inte så aptitliga ut, men det finns nog djur som gärna mumsar i sig dem.

Mitt bland alla granar och tallar stod det några bronsfärgade små bokar. De lyste så vackert bland allt det mörkgröna.

Till slut fick vi ge upp sökandet. Burken kanske var borta trots allt. Nu var vi ändå nöjda med dagens resultat. Vi vände bilen hemåt efter en trevlig runda. Katrin och Zack åkte hem till sig. Jag blev hälsad välkommen hem av Takko. Det fanns en matlåda i kylen som jag kunde värma. Det blev fläskytterfilé med rotfrukter, rödvinssås och tomater i tre färger. Sen behövde jag vila en stund innan jag tog itu med nästa uppdrag.

Ikväll har jag bakat klart julabaket. Det blir ju ingen jul hos oss om det inte finns nötkakor. Alla gillar dem och de är ett måste på kakfatet på julaftons förmiddag.

Några pepparkakor hamnade också i ugnen efter nötkakorna. Det var köpedeg, ekologisk sådan, som jag skar i tunna skivor. De är goda att äta med lite grönmögelost på.

Tidigare har jag bakat ett annat måste, drömtårtan. Den ligger i frysen och inväntar julaftonsfikat. Dessutom gjorde jag biscotti med valnötter och apelsinskal. De är goda till te. Det tycker både sonen och jag. Eftersom jag hade lite mera ork än jag haft tidigare, bakade jag också ett rågbröd. Det var ett kubbrecept, men man skulle inte koka det i vattenbad utan det gräddades i en gryta i ugnen. Vi får se hur pass bra det är att doppa på julafton. Nu är det bara knäckkoket kvar.

Förra veckan var det några frostiga morgnar. När solen sken var det riktigt vackert med den frostiga marken och de vita grenarna. Rådjuren betraktade mig när jag spanade på dem. I lördags var det riktigt halt ute, men redan på söndagsmorgonen var det mildväder igen. Det verkar hålla i sig fram till julhelgen.

Igår var det vår värdgrupp som ansvarade för det praktiska på gudstjänsten. De andra fick städa själva i lördags. Jag ska väl fortfarande göra minimalt med sådant. Fast hemma måste jag städa lite. Vi tände alla ljus i kyrksalen och hälsade alla välkomna vid dörren.

Jag läste inledningsordet som jag hämtade från Jakobs brev 1:17-19. Där handlar det om alla goda gåvor som kommer från Gud. Vi ger varandra gåvor vid jul, men de kan inte mäta sig med de gåvor Gud ger oss. Ibland när vi hamnar i svårigheter av olika slag, kan vi tänka att Gud övergivit oss därför att han inte tar bort det svåra. Men det är inte så han jobbar. Han bär oss genom svårigheterna. Predikan handlade om Maria, Jesu moder. Det var ingen enkel situation hon hamnade i. Hon riskerade faktiskt livet genom att acceptera det uppdrag Gud gav henne. Men hon var modig nog att säga ja.

Efter gudstjänsten var det mingelfika. När vi skulle åka hem, sa maken att vi skulle åka till stan och äta. Ingen av oss orkade väl laga mat. Vi ville inte ha pizza eller julbord. Så till slut blev det Vandalorum som fick servera oss söndagsmiddagen.

Vi valde deras isterband med potatis och örtsås. Rödbetsröran var också god. Vi blev mätta och kunde nöjda åka hemåt igen.

Imorgon är det skolavslutning. Jag har inte tänkt att gå på samlingen i kyrkan, men jag kanske åker till personalfikat trots allt. Idag fick jag ett meddelande om att några elever har magsjukan. Det vill jag ju inte ha lagom till jul. Förhoppningsvis är personalen frisk.

Idag började jag cellgiftskuren med kapslarna. Imorgon ska jag in till sjukhuset och få en spruta. Så nu är behandlingen igång igen. Visst önskar jag att jag kunde slippa, men det är bara att fortsätta. På kvällen kommer nog pojkarna hem. Det ser jag i alla fall fram emot.