Grillfest med Åke och lite annat av varje

Nu har det dröjt mellan inläggen igen, men jag har varit väldigt trött på sistone. Då har hängmattan var ett bra tillflyktsplats utom de senaste dagarna då de har spridit ut urin på åkrarna runt trädgården. Då fick det bli inomhusvistelse.

Det var roligt att ha sönerna hemma i två veckor. Dessa gick mot sitt slut och jobben väntade så i söndags lämnade de oss. Men de hann göra mycket medan de var hemma. Stockholmssonen stod för mesta delen av matlagningen och både drog ett tungt lass  med vår grillfest för släkten.

Grillfesten skulle vara i Fänestad på sommarhemmet. Det var en del saker som behövde fraktas dit. På vägen passade vi på att lämna av en TB i mitt TB-hotell. Frido ville åka vidare.

På vägen anade vi att hösten är på gång. Asparna brukar vara tidiga men de andra kommer snart efter. Vackra färger har löven i alla fall.

I missionskyrkan hämtade vi tallrikar och annat som vi behövde.

Vi packade bilen full. Det klirrade bra när vi körde ut till Fänestad.

Där lämnade vi av alla prylar. Fyllde kylskåpet med kylvarorna. Sen åkte vi hem. Torsdagen skulle jag in till läkaren på hematologen. Under iden jag var där passade de andra på att handla inför festen. På fredagen jobbade vi med att hacka ihop en potatissallad, blanda två såser och tärna fläskkött och strimla kyckling som fick marinera över natten. Sen var jag väldigt trött.

På fredagskvällen fixade pojkarna tacomys. Jag kunde äta nästan en hel wrap. Det har annars varit lite dåligt med matlusten den senaste tiden

Kisse var nog också sugen. Sen blev det raka vägen till sängen för mig. Kraften sinade totalt.

På lördagen åkte maken iväg redan halv elva. För de som ville hade han ordnat ett motorcykeltur. De blev bara två, maken och min bror. Men de hade nog kul ändå. Vi andra åkte ut till sommarhemmet med resten av sakerna efter lunch. Där dukade vi och gjorde i ordning.

Meloner skars upp i skivor, sallad blandades. Köttet träddes på grillspett och grillen tändes. Pojkarna gjorde ett superjobb med allt här.

Gästerna började anlända. Det var mina syskon med respektive och en del av deras barn och till och med barnbarn. Dessutom hade vi bjudit in min kusin och hans fru. Han räknas ju nästan som en bror.

På verandan fanns dricka och chips för de som var sugna. Det var lite fuktigt i luften och inte så varmt.

Sönerna grillade på för fullt.

Snart var det dags att lasta mat på tallrikarna. Då var det skönt att sitta inomhus.

Gästerna verkade gilla menyn. Sönerna hade koll på läget.

Min kusins fru Elisabet hade bakat goda baguetter. Dessutom bidrog hon med bullar till kaffet lite senare.

En del hade egen mat med sig.

Själv hade jag ordnat mig en egen vilovrå att användas vid behov. Det behövdes flera gånger.

Noah hittade en lekvrå för sina bilar.

Kaffe, Elisabets bullar och sonens hallonkaka med grädde fick avsluta menyn. Man behöver inte vara orolig för sönerna. De kan både baka och laga mat.

Innan alla åkt hem föreslog Elisabet att vi skulle sjunga en sång och be tillsammans. Vi sjöng Du omsluter mig på alla sidor, en sång som betytt mycket för mig. Sen bad hon för oss innan vi avslutade med mammas favoritsång, Blott en dag. Det blev en bra fest. Vi kanske ses igen om ett par veckor då min syster firar sin femtioårsdag.

Sedan dess har kisse och jag vilat en hel del i soffan. Palliativa teamet har besökt mig och hemsjukvården kommer och ger mig sprutor. Jag har svårt att ta alla tabletter. Dessutom smakar inte mat. Jag får leta efter något som jag kan få behålla. Det går väl bättre och bättre. Cancerbehandlingen är avslutad så nu är det bara behandling av symtom som dyker upp. Det kan vara låga blodvärden, infektioner eller som nu magsår. Jag har fått magsårsmedicin så det har blivit bättre.

Nu tar vi en dag i taget. Maken är ledig veckan ut. Vi får se vad vi kan hitta på, om jag orkar.

Stillsam påskhelg

Stilla veckan brukar man ju kalla veckan mellan palmsöndagen och påsken. För mig har påskhelgen verkligen varit stillsam. Jag hade tänkt att gå på gudstjänsten i kyrkan på långfredagens kväll, men så blev det inte. Maken hade hand om ljuden och kalmarsonen skulle anlända samma tid till stationen i stan. Det blev alltså jag som fick åka och hämta honom.

Vid stationen hade magnoliaträden börjat slå ut som blommor. Än är de inte översållade men det fanns några utslagna exemplar. De är så vackra.

Nr vi kom hem, fixade vi fram lite påskmat. Det blev inte så märkvärdigt. Ägg, sill och omelett bland annat. Tyvärr klarade inte min mage av påskmaten. Det blev nog en för konstig blandning som den inte var van vid. Resten av helgen har jag fått ta det lugnt. Orken har inte velat infinna sig. Det var tråkigt nu när sonen ar hemma.

Han åkte tillbaka till Kalmar i söndags kväll. Vi andra har vilat och tittat lite ppå TV emellanåt. Så mycket mer har jag inte orkat. Dessutom har jag insett att jag nog måste ställa in nästa helgs resa. Vi hade bokat boende vid Kinnekulle för att vara med på Läckö-Kinnekulleeventen, men det blir nog svårt eftersom jag ska till Jönköping på torsdag för behandling. Jättetråkigt, men man måste inse sin begränsning. Imorgon blir det provtagning i stan. Sen hoppas jag att jag piggnar till och orkar lite mera den här veckan.

Mot bättre dagar

Visst var min mamma vacker i sin ungdom. Jag fortsätter med lite återblickar genom gamla foton ur mammas album. Frisyren tyder väl på att fotot är taget på fyrtiotalet. Halsbandet som hon bär har jag någonstans. Det måste jag ta och leta upp.

Skönheten försvinner inte även om vi förändras till det yttre. Den inre skönheten finns kvar. Här är mamma tillsammans med mina pojkar under någon utflykt vi gjort tillsammans. 

Under förberedelserna inför begravningen har vi inventerat våra förråd av ljusstakar som mamma målat. Här är min samling. Mina syskon har nog en liknande var och en. Porslinsmålning var ett av mammas intressen under många år. Det finns många spår efter denna hobby i alla våras skåp. Förutom ljusstakarna har jag en hel kaffeservis och mycket annat som hon målat. Ett vackert arv som hon lämnat efter sig.

I helgen chansade jag lite och åkte till gudstjänsten och årsmötet i församlingen. Det var längesen vi var i kyrkan. Det kändes så roligt att träffa alla och kunna vara med en liten stund. Det blev en längre stund än jag trodde jag skulle orka. Först var det årsgudstjänst med parentation då församlingens äldste medlem lämnat oss. Han var en riktig klippa trots att han nästan hann fylla 99 år. Efter lite mingelfika vidtog församlingens årsmöte med alla val. Lite senare blev det ett avbrott för smörgåstårta innan samtalen fortsatte. Vi åkte hem för nu började jag känna mig lite trött.

Jag räknade förstås med att få vila hela måndagen. Det gjorde jag i stort sett också. I tisdags var det dags för den sista sprutan i den här kuren. Jag trodde att jag kanske kunde köra in själv men maken valde att komma hem och följa med mig. Det var nog bra då jag fortfarande var lite knäsvag. Det känns ibland som om jag får ett blodtrycksfall utan att det svartnar för ögonen.

På kvällen skulle kalmarsonen komma med tåget för lite hemmavistelse. Maken fick hämta honom. Jag satsade på att försöka vara med en liten stund på styrelsemötet i kyrkan. Det blev även nu en betydligt längre stund än jag räknat med. Men kändes också bra att kunna delta i samtalen och besluten. Jag hoppas ju att jag ska bli allt starkare och orka vara med mer.

Idag trodde jag att jag skulle behöva vila en hel del efter gårdagens aktiviteter, men jag fick väldig energi. Kanske att sonen var hemma hjälpte mig att orka mer. Dessutom har jag börjat de senaste dagarna med lite goda smoothies som verkar ge mig bra energi. Igår blev det en spirulinasmoothie med kiwi, banan, lite spirulinapulver och lättyoghurt med vaniljsmak. Dagens version gjordes på sharonfrukt, en proteindryck med extra energi och vaniljyoghurt. Vi får se vad det blir imorgon.

Sonen och jag satte igång att städa av lite här hemma. Något som jag haft planer på men inte riktigt orkat ta tag i den senaste tiden. Han fick bemanna dammsugaren, vilket är det värsta för mig. Jag dammade och torkade av golven. Dessutom fick toaletten och hallen en duvning. Egentligen ska jag inte syssla för mycket med dessa aktiviteter. Efter städningen känner jag i halsen hur det svider lite. Det är väl exponeringen för damm, mögel och vad som kan finnas i luften som inte är så nyttig för mig egentligen. Men man kan ju inte skippa städandet ändå. Bra att få lite hjälp då.

Efter saneringen lagade vi mat. Sonen ansvarade för potatisskalandet och jag gjorde köttfärslimpa. Medan potatisen kokade och limpan tillagades i ugnen, gjorde jag lökmarmelad. Det är ett gott tillbehör som jag gärna delar med mig av. Jag skivar rödlök i ringar och steker på svag värme i lite olja. Den här gången tog jag även med purjolök som jag älskar. Den ska bara bli mjuk inte få färg.

Sedan kryddar man den med nymalen svartpeppar. Sälta kan man få genom att salta men jag väljer att använda japansk soja för då får man lite umamismak också. Syran kommer från balsamvinäger och sötman från honung eller socker om man så vill.

Sen får detta puttra ihop en stund så att smakerna blandas. Det gäller att smaka av väl och se till så att det bli en bra balans mellan sälta, syra och sötma. Då får man ett trevligt tillbehör till vilken kötträtt som helst.

Potatismoset fick lite gröna inslag med persilja och gräslök. Det blev en riktigt god lunch som uppskattades av alla. Till och med Takko, som slukade de rester som jag inte orkade äta upp. Sen fick det bli en liten vilopaus för nu började ryggen att protestera lite. Jag får ont i ryggen när jag står mycket. Men en lite stund i sängen i ryggläge hjälper.

Det har inte blivit så långa promenader de senaste dagarna för det har varit kallt och blåsigt. Idag hann jag inte ut innan solen försvann. Den tittade fram ett tag mitt på dagen, men när Takko och jag gick ut var den gömd bakom molnen. Det har blivit betydligt ljusare och man kan ana en stundande vår även om det är ett bra tag kvar. Maken konstaterade att det var lite ljus kvar när han kom hem idag.

Nu ska det bli lite kvällsmys med familjen. Sonen håller på att baka en äppelkaka. Det är inte så svårt när det finns påsar med äpplen i frysen. Båda pojkarna har lärt sig att göra min enkla äppelkaka. Det är bra lärdom för livet att kunna laga mat. Det kan de och det känner jag mig lite stolt över att ha lärt dem.

Vi föräldrar vill ju gärna ge våra barn bra redskap för livet och mycket kärlek. Det fick vi från vår mamma. När jag tänker tillbaka, ser jag hur mycket hon betydde för oss. Hon var inte de stora ordens kvinna utan en handlingarnas. Hon sa inte att hon älskade oss så ofta, men hon visade det i praktiken. Hon kunde slå knut på sig själv för att ge oss det vi behövde. Det var inte alltid så lätt ibland när resurserna var små.

En del slänger vackra ord omkring sig men det stannar med orden och kommer aldrig till handling. Ibland blir jag lite anti när jag hör, inte minst i amerikanska filmer, hur de slänger ur sig "I love you" i tid och otid. Det kan kännas mer som en fras än ärligt menat. Det finns säkert de som menar det men ibland blir det lite överdrivet. Jag föredrar mammas sätt att visa kärlek.

Gott slut - God början

Årets sista dag och inte många timmar kvar på det gamla året. Det har varit ett jobbigt år som jag helst vill lägga långt bakom mig. Men alla år har sina utmaningar. Jag kan se bakåt på alla jobbiga dagar, men jag kan också se att steg för steg så tog jag mig igenom svårigheterna och det gick framåt igen om än bara med styrfart. 

De senaste dagarna har jag inte orkat göra så mycket och ändå har jag gjort en del. Jag har varit lite förkyld och åkt på en urjobbig slemhosta. Som tur är har jag inte feber i alla fall. Cellgiftskapslarna ställer till det för magen som kommer i uppror. Så de senaste dagarna har jag fått göra uppehåll. Igår träffade jag läkaren igen vid sprutbesöket. Hon skrev ett nytt recept med en lägre dos som jag får hämta ut på måndag. De här medicinerna finns ju inte i lager på apoteket.

När jag inte vilat, har jag stickat på en ny top/väst eller läst lite roliga böcker. Hela det här året har det varit svårt att läsa med behållning. Men nu har jag redan läst ut två böcker efter jul. Den senaste var en mysdeckare i frikyrkomiljö. Den var kul och tänkvärd på samma gång. Det finns en fortsättning som jag ska ge mig på med en gång.

Den andra boken var Tomas Sjödins senaste, som jag önskade mig i julklapp. Han är alltid tänkvärd. Igår var han vinterpratare i radion. Jag lyssnade på programmet idag i efterhand och kände igen mycket av det han sa från boken. Hans program handlade om att se ljuset i mörkret. Det finns så mycket mörker i världen. Det är lätt att förskansa sig, men då kommer vi aldrig framåt. Det enda rätta att göra är att gå mot sina drömmar, mot det håll man vill komma, hur små steg vi än tar. Vi kommer inte närmare målet om vi inte börjar att gå.

Ungefär samma sak hörde jag på kvällens nyårsbön. Varje år har vi en ekumenisk samling i Forsheda. I år var det i Missionskyrkan och då var det kyrkoherden som predikade. Han talade också om att göra skillnad.

Efter bönen åkte jag hem till de andra som stannat hemma. Vi brukar ju ha ett eget litet nyårsfirande, maken, sonen och jag. Yngste sonen är i Stockholm, men den äldste är hemma hos far och mor. Kvällen brukar innehålla soffmys och en trerätters middag. En del kan man ju förbereda i god tid. På förmiddagen fixade jag till förrätten, Hummerpannacotta toppad med en asiatiskt kryddad skaldjurssallad.

Vi provade hummerpannacottan med ett vitlöksbröd och den smakade ändå rätt bra. Vi hade nog föredragit den som varm soppa. Receptet kan justeras lite för den var lite väl salt tyckte vi. Jag använde creme fraiche med saffran och tomat och några matskedar hummerfond, som värmdes på spisen. Trots att det inte stod i receptet tillsatte jag lite vatten. Annars hade den nog varit ännu saltare. För övrigt var det hackad dill och lite cayennepeppar också. Några gelatinblad fick smälta ned i den varma soppan innan jag blandade i hackade kräftstjärtar. Jag tog den billigare varianten i stället för att köpa dyr hummer. Sen fick pannacottan vila i kylskåpet.

Skaldjurssalladen bestod av resten av kräftstjärtarna och lite finstrimlad purjolök toppad  den med dressing med asiatiska smaker. Finhackad chili, lite riven ingefära och en vitlöksklyfta, en tesked honung och saft från en lime, lite fisksås och olja. Innan serveringen skedade jag salladen över pannacottan. Salladen var riktigt god. Den kan vi göra fler gånger. Det var första delen av kvällens supé.

När vi vilat en stund, hade förrätten sjunkit ner och då var det dags att sätta igång med varmrätten. I år hade vi valt oxfile´ black and white. Maken och sonen hade fått tag i en fin bit kött. Jag brynte den runtom och sedan fick den gå klart i ugnen tillsammans med klyftpotatis och champinjonhattar fyllda med vitlöks-och persiljesmör. Sonen blandade en god sallad åt oss. Rödvinssåsen och bearnaisesåsen var bara att värma. Dem köpte jag klara från Jensens Böfhus. Ibland kan man göra det enkelt för sig.

Maten serverades och det blev nästan tyst för alla njöt av det möra köttet. Det var nog det bästa vi har ätit på nyårsafton. Alla var riktigt nöjda med huvudrätten. Nu är det bara efterrätten kvar, men den kommer lite närmare tolvslaget.

Takko var inte så intresserad av att fira nyår. Han verkade mest uttråkad och sen lade han sig på soffan och sov. Det såg rätt skönt ut. Han var ute på en långpromenad med maken tidigare idag. Så motion har han fått i alla fall.

Det här året blev vi lite sena med desserten. Den fick vänta till efter tolvslaget. Men när vi lyssnat på Tennyson läst av Pernilla August, var det dags för glassbomben i portionsformat med tre smaker. Till denna bomb passade det bra med några skivor melon. Det blev en god avslutning på nyårssupén.

Vid tolvslaget kunde vi titta på grannarnas fyrverkeri. Tur att inte vår hund är skotträdd. Han låg kvar i soffan och sov. Bilden kommer dock från Malmö. Jag lånade den från syrran.

Då har vi överlevt ett år till. Vi kan se fram emot ett nytt år med nya utmaningar. Vi vet inte vad vi kommer att möta, men det blir säkert både goda och dåliga dagar, motgångar, medgångar och framgångar. Så gott nytt år, alla vänner!

Julafton hos oss

Alla har vi väl våra traditioner på julafton. Ibland ändrar vi lite på programmet, men för det mesta håller vi nog hårt i vanorna och traditionerna. Hos oss brukar julafton börja väldigt lugnt. Alla får sova ut och själva fixa sin frukost. En del vill ju upp tidigt, andra sover lite längre. Själv brukar jag vara lite mittemellan. Det brukar ju finnas lite att pyssla med även om det mesta är klart. För Takko är nog julafton som vilken annan dag som helst.

Strax före klockan 11 samlas vi i alla fall hela familjen för att fika ihop. Kakfatet har också sina traditioner. Saffransbrödet brukar vara med. Nötkakor och drömtårta är ett måste. Biscotti och pepparkakor fanns i kakburkarna och hamnade därför på fatet i år.

Fem i elva börjar det traditionella programmet från Åbo där man utlyser julfreden, en gammal sed sen medeltiden. Visst vill vi alla ha julfred. För oss är det en sed sedan vi var nygifta att titta på detta program med musikkår som spelar och en manskör som sjunger. Det har bara blivit så.

Det finns så mycket oro och ofred i världen att vi kan behöva utlysa lite julfred bland människorna. Det kan behövas även i vårt land som visserligen förskonats från krig men det finns ändå mycket ofred här. I många familjer kan julen vara värsta tiden inte minst för barnen. Det är inte alla som får uppleva en fridfull barndomsjul.

Snart är kakfatet nästan länsat och vi kan återgå till andra aktiviteter. För min del brukar jag hamna i köket. Även om det mesta är förberett för julbordet så finns det rätter som ska värmas. Mycket kring julen handlar om maten, inte minst på julafton.

Julbordet har oftast starka traditioner och kan se väldigt olika ut i olika familjer. Vårt julbord är ganska avskalat numera. Vi har bara med det vi verkligen vill äta. Några vill doppa i grytan så den står på spisen. I år hade vi både köpt och hembakat bröd. Ett par sillar, ägghalvor med romkorn, sillsallad och skinka med två olika sorters hemlagad senap hör till de kalla rätterna vi vill ha. Varmrätterna består av Janzons frestelse, rödkål, köttbullar, prinskorvar och julkorv. Det var nog allt.

Det blev en familjebild också. Vi testade min nya kamera och den fick jobba lite på egen hand. Hittills har den tagit bra bilder. Men det tar ett tag att lära sig alla funktioner även om jag haft en Sony tidigare.

När alla valt sina favoriter, sätter vi oss vid bordet i stora rummet för att njuta av dem. En liten stund blir det alldeles tyst vid matbordet. Det är ett gott tecken. Det betyder väl att maten smakar bra.

Som vanligt vill ögat mer än vad magen kan klara av. Det hamnar alltid lite för mycket på tallriken. Dessutom äter jag över huvud taget lite mindre nu än tidigare. Som tur är har jag en hund som gärna smakar på vår mat.

Sen delade vi våra julklappar. Vi har inte så många paket att dela ut, men några fanns det. Jag fick en ny hårddisk till min stationära dator. Den gamla hade gett sig. Sen fick jag parfym, duschcreme och lotion med dofter från Söderhavet, ett paket med teer och biscotti och en bok som jag önskat mig, Den som hittar sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin. Den ser jag fram emot att läsa.

Sen var det dags att ge sig av hem till mamma. Vi brukar ju träffas där på eftermiddagen. I år blev det lite annorlunda än det brukar vara. Men mammas väninna Greta var förstås med. De hade doppat i grytan tillsammans med min syster och min bror. De andra syskonen firade jul på annat håll det här året.

Nu blev det fika igen. Det var lite knytisfika med bidrag från olika håll. Det räckte och blev över för ingen orkade ändå äta av alla sorterna. Man kunde välja de som såg godast ut.

 Lille Noah var också med hos gammelmormor. Han pekade på alla och sa E de? Hans mormor fick tala om namnen på dem han pekade på.

Jag hamnade vid bordet där den yngre generationen satt. Det var pojkarnas kusiner och deras respektive.

Det är inte så ofta kusinerna träffas. De är lite utspridda i Sverige och resten av världen. En av kusinerna läser till veterinär i Polen. Hon hade tagit med sig sin fästman som kommer från Australien men som nu bor i Smålandsstenar.

Vid det andra bordet satt resten av den närvarande släkten. Det kan bli ganska högljutt vid borden speciellt som flera har hörselproblem. Efter ett tag kan man bli lite trött i huvudet.

I vanliga fall fortsätter vi fira tillsammans under kvällen, men i år delade vi på oss. De andra åkte hem eller fortsatte firandet på annat håll. Mammas väninna åkte hem och till slut var det bara mamma och vi kvar. Det är alltid svårt med förändringar. Man kan bli osäker om man inte vet vad som ska hända. Vi kanske skulle ha skrivit ett program för att underlätta. Ibland är det svårt att ta in det som sägs muntligt.

Vi avslutade kvällen hos mamma med att koka risgrynsgröt. Inget mer julbord den här dagen. Det räckte med en skinkmacka till gröten. Magen har verkligen fått sitt som det brukar vara på julafton.

Julmaten brukar ju räcka flera dagar. Det är både bra och dåligt tycker jag. Man hinner tröttna lite på den. Det är tur att det bara är jul en gång om året. Samtidigt är det smidigt att bara plocka fram maten ur skafferi och kylskåp och värma lite.

Vi blev i alla fall mätta och nöjda med dagen. Innan vi åkte hem öppnade vi mammas julklappar till oss. Jag brukar ge henne en julblomma och någon liten present. I år hade hon önskat sig en ny sjal. Jag hade stickat en till henne som hon genast satte på sig. Den kommer att värma hennes axlar när hon sitter i köket.

Sen åkte vi hem till hunden. Han hade haft det lugnt och skönt hemma och ville gärna ut på en liten promenad med sonen. Som vanligt var det någon som slocknade i soffan medan andra hamnade framför datorn eller TV:n.  Efter en sådan här intensiv dag är det skönt att morgondagen är utan krav. Då gör vi inte så mycket. Kanske blir det lutfisk till middag och en och annan promenad.