Nya vida äventyr med Indiana Johansson

Det kan väl passa att börja nästa tusentalet i inläggslistan med en grantelning från skogsdagiset i Torskinge. Det var dit jag ställde kosan efter dagens arbete. Först en runda med hunden och lite fika, sen en äventyrsrunda med alter egot Indiana Johansson. Jag hade hoppats på lite sol, men det var molnigt när jag gav mig av. Fast det var ju bättre än morgonens regnväder i alla fall.

Strax innan Torskinge svängde jag av in på skogsvägen. GeoFabian tog mig till första gömman för dagen. Uppvärmning kom för snart två månader sen utlagd av min gamla elev JP 89. Vi det tillfället behövdes det lite värme, men jag låg hemma nedbäddad i sjuksängen när den publicerades.

När jag tillfrisknat, tog jag med mig hunden på en promenad till gömman. Man behöver ju inte alltid gå samma runda här hemmavid. Då hade det snöat och jag hade inga förhoppningar om att hitta den lilla burken. Så blev det inte heller. Vi letade vid diket men ingen burk visade sig för oss.

Idag gick det bättre för Indiana J. Hon hittade ett gömt rör med en liten loggremsa. På remsan fanns förutom 1000sjöars FTF-logg även namnen klokare och pjf70, men det visste jag redan. Lite information hade jag fått som hjälpte till.

Därmed var den närmaste ologgade gömman hemifrån sett försedd med min signatur. Men det fanns ju fler ologgade gömmor. Indiana Johansson tyckte att den här var för lätt. Nu ville hon ha en större utmaning. Så hon lät springaren Fabian föra henne längre västerut via Slättö och Ås till Dravö.

För tio dagar sedan kom det en ny gömma av 1000sjöar vid kanten av Dravö mosse. Jag valde att inte åka på den direkt utan sparade den för kommande dagar. Det var till denna gömma Indiana J  ämnade ta sig. Fabian följde skogsvägen som blev smalare och krokigare ju längre in i skogen vi kom. Mittsträngen blev allt högre och groparna djupare, men Fabian klarade allt galant.

Vi nådde den anvisade parkeringsplatsen och där fick Fabian vila medan Indiana J fortsatte till fots. Vägen spärrades av tre fallna resar men hon tog sig snabbt över hindren.

På andra sidan fanns en granskog med en härligt skön matta av grön mossa. Det sviktade i stegen när hon tog sig utför sluttningen ner mot mossen, som skymtade mellan träden.

Nu hade solen lyckats tränga sig genom molnen och visade sig strax över trädtopparna. De sista meterna fram till gömman blev terrängen lite besvärligare, men det var inga problem för Indiana J att ta sig torrskodd fram. Hon hoppade elegant från tuva till tuva.

På andra sidan väntade inte de vita vidderna utan de svartbruna. Det var en stor torvtäkt som bredde ut sig som en mörkbrun öken framför hennes ögon.

Mycket torv har nog redan brutits och mer kommer säkert att brytas. Hon skymtade maskiner på andra sidan, men nu låg allt tyst och stilla i aftonsolens sken.

Gömman syntes redan på vägen ut. GPS:en visade tre meter till gömman när Indianas ögon spanade in den. Det fanns bara ett namn i loggboken och det var GSK-Nisses. Numera finns det två.

Solen var på väg ner och Indiana J vände tillbaka mot Fabian. Vägen tillbaka går oftast mycket fortare än vägen fram till gömmorna.

Bakom hindren stod Fabian och väntade på att föra Indiana J tillbaka till civilisationen. Först tänkte hon åka direkt till Bredaryd och sen hem, men det var ju inte så långt till Väcklinge härifrån. Det kunde vara intressant att åka fram till fågeltornet och kolla om det fanns några fåglar vid Draven.

Fabian rullade vidare åt reftelehållet fram till Väcklinge. Där stannade han på parkeringen så att Indiana J kunde ta en liten promenad ner till tornet.

Annandag Jul var jag här i mörkret och snön på FTF-jakt tillsammans med Rubriq. Det var inte mycket vi såg av torn eller sjö då. Men vi hittade gömman så den behövde jag inte leta efter nu när det var blött under tornet.

På vägen ner till tornet skrämde jag några grågäss som flög iväg högljutt skränande. Två andra gäss satt kvar. De var inte så lättskrämda. Jag trodde att det var kanadagäss. Kikaren låg förstås kvar i Fabian så jag spanade inte in dem så noggrant. När jag kom hem lade jag ut en bild på Facebook. 1000sjöar undrade om det var vitkindad gås. Det skulle det kunna vara, men det var lite svårt att se på det avståndet. Den är mindre än kanadagåsen och den här var nog lite mindre.

Om fem dagar får vi inte ge oss ut hur vi vill i naturreservatet. Då börjar häckningsperioden för fåglarna. Men jag avstår gärna från att klafsa runt i den sanka marken.

Fram till tornet kan man ta sig torrskodd på en träramp. Indiana J traskade fram på den och klättrade raskt uppför trapporna för att skåda på utsikten.

Här var det andra vidder som bredde ut sig framför hennes ögon. De öppna vattenytorna skymtade en bit bort och träskmarkerna bredde ut sig.

Det var inte många fåglar ute på Draven den här dagen. En ensam svan lyste med sin vita färg men den var ganska långt borta. Fler fåglar lär anlända så småningom.

I anteckningsboken som fågelklubben lagt i tornrummet kunde man läsa att det synts till både havsörn, tranor och sångsvanar.

Svanen simmade runt lite. Den kanske hittade något gott att smaska på. Indiana J började också bli lite sugen på något gott. Det var dags att återvända till skafferiet i Rannäs.

Nu föll skymningen alltmer. Gässen lyfte och flög iväg över åkrarna under ljudligt skränande. Indiana Johansson traskade samma väg tillbaka till Fabian och vände sedan nosen österut. Det blev allt mörkare på himlen och kvällen bröt in.

Därhemma väntade hunden ivrigt. Indiana J var nöjd med dagens äventyr i vida världen. Det fanns två gömmor i GPS:en som skulle nätloggas och många foton i kameran. En del suddiga, andra lite tydligare. Nu när natten gör sitt intåg är även nätloggning och bloggrapport avklarad. Imorgon är en annan dag och bakom hörnet väntar nästa äventyr.

Släktkalas och jakten på en ny gömma

Plötsligt sjönk temperaturen och det blev rejält kallt. Sent igår kväll visade vår termometer -12 grader. På andra håll var det ännu kallare. Men på förmiddagen hade temperaturen stigit igen till -3. Fast det kändes bra att vädret blev lite mer normalt för årstiden. Det blev lättare att gå på den frusna marken i stället för att plaska fram i geggan.

Både de mänskliga invånarna i Rannäs och djuren tycker det är skönt att slappa lite inomhus i värmen. Gulliver är lycklig för att sonen är hemma och pysslar om honom.

Takko går gärna ut en runda med mig eller någon annan i familjen. Sen slappar han också gärna i soffan. Sådana dagar behövs då man kan ladda batterierna och bara vara.

Oftast blir det frukostfika på förmiddagen. Några äter frukost, andra fikar. Nötkakorna försvinner i rasande fart.

På eftermiddagen denna annandag jul åkte vi till Möcklehult för att fira kusin Annie som fyllt 25 år. Nästan hela släkten var där, Det brukar bli en släktträff på annandagen då inte alla kan vara med på julaftonskvällen.

Först åt vi tacos. Det kan vara skönt med något annat än julmat. Tacos är både gott och smidigt att servera till många. Det kan bli lite kladdigt om fingrarna bara, men det fanns servetter.

Vi höll till inne hos Annies morföräldrar. Även den sidan av hennes släkt var med. Så vi blev ganska många. Det är roligt att träffas och bli lite uppdaterade.

Sen blev det kaffe och tårta innan presenten skulle öppnas. Det var ett paket i guld hon fick från oss alla.

I paketet hittade hon ett halsband gjort av hundralappar. Hon önskade sig nämligen pengar till en ny dator. Vi bidrog med en del. Det hade blivit mörkt när vi skulle åka hem. Vi stannade för att proviantera lite på vägen hem. Vissa saker börjar tryta i kylskåpet.

När vi kommit hem, satte jag mig en stund vid datorn. Ibland kan man behöva uppdatera sig på de senaste händelsrna. Plötsligt kommer ett pling. En ny cache publicerades och den befanns sig inte så långt bort. Jag visste precis var den var för jag har varit vid Väcklingetornet vid Draven många gånger. Egentligen behövde jag varken GPS eller mobilapp för att hitta dit och ledtråden var ganska tydlig. Jag saxar lit ur min logg:

När jag körde in på parkeringen såg jag en annan bil stå där. Jag anade ju att det skulle kunna vara så. Fram med ficklampan och snabbt vidare längs vägen tilkl fots. Jag såg inga lampor, men vägen kröker ju lite så de kanske var längre fram. När jag närmade mig tornet, hörde jag någon som ropade hallå i mörkret. Det visade sig vara Rubriq, som nog var glad att någon med ficklampa anlände. Hans mobil lyste inte längre så bra. Vilken tur att jag hade en ficklampa till i väskan.

Vi började leta efter gömman enligt ledtrådens anvisningar. Den är säkert en typisk 1000sjöar-kluring. Efter en stund kunde jag nöjt konstatera att där var den. Väl utmärkt gömma bara man tittar på rätt ställe. Ännu nöjdare blev vi när Rubriq rullade ut loggremsan och vi kunde konstatera att ytterligare en FTF var bärgad. Det var en riktigt trevlig gömma. Ännu trevligare är det förstås att logga den på dagtid och allra helst inte på vintern. Det blir favvopoäng på denna.

När vi återställt ordningen, traskade vi tillbaka till parkeringen. Där hittade jag vantarna som jag tappat i hastigheten. Jag fick tillbaka min reservlampa och vi önskade varandra fortsatt trevlig jul. Tack för gott samarbete, Rubriq! Tack för en finfin gömma, 1000sjöar!

Det blev alltså inte bara en logg utan även en ny FTF så där på kvällskvisten. Det piggar upp lite med en kvällsutflykt. Roligt att det händer något. Jag tankade bilen på vägen hem. Sen tankade jag lite te och en skinkmacka och så var den här dagen slut.

Guldgula fynd i Källstorp

Än finns det en hel del blommor i trädgården. Jag gillar de färgglada höstblommorna. Fuchsiaknopparnas blodsdroppar lyser bland de gröna bladen. När de slår ut visar de sina underkjolar i olika färger. Jag tycker nästan de ser ut som dansande älvor med pistillerna och ståndarna som hänger ner som ben under kjolarna.

Höstanemonerna är en av mina favoriter. Deras färger är lite blekare men de är ändå så vackra.

I en kruka blommar en stor mörkröd dahlia. I år lät jag dahliorna vara kvar i sina krukor där jag drivit upp dem sedan jag plockade fram dem ur potatiskällaren i våras. De har inte blommat så rikligt det här året, men de kan ju komma igen till ett annat år. Lite mera gödsel skulle nog gjort susen.

I dammen blommar fortfarande en röda näckrosen. Flera stora blommor flyter omkring bland bladen. jag undrar hur många blomknoppar det har funnits där i år. Det kommer bara fler och fler.

Efter dagens arbete i skolan åkte jag hem till hunden och helgen. Solen sken och det var härligt väder ute så vi bestämde oss för en liten runda. Jag handlade några bullar och en dricka på vägen som vi kunde ha som fika. Det fick bli en utflykt till Draven. En enda grön låda har länge lyst mot mig på geocachingkartan över området. Det var dags att försöka göra om den till en glad gubbe i stället.

Platsen heter Källstorp och har varit ett torp, men nu finns inga byggnader kvar. Här har jag varit ett flertal gånger både före och efter jag började geocacha, men gömman har alltid lyckats gäcka mig. Ibland berodde misslyckandet förstås på att jag letat för dåligt, men vid något tillfälle var det mugglare som hindrade mig att leta och vid ett annat avbröt jag sökandet när kreaturen blev för närgångna. Jag var rädd att hunden skulle bli ihjältrampad av dem.

Jag hade hoppats att ungdjuren inte skulle vara där nu, men redan när vi närmade oss parkeringen efter att ha kört den smala gräsbevuxna vägen fram dit såg jag djuren på andra sidan staketet. Vi började därför med att fika vid bilen. Jag hade ju min lilla pall i bagaget och hunden höll jag kopplad intill mig. Han var allt lite nervös med de stora djuren så nära inpå, men det var riktigt skönt att sitta där och se ut över fågelsjön, njuta av det sköna vädret och av en god bulle.

Sen fick hunden stanna i bilen och vakta den medan jag gick mot gömman för att leta en stund. Som vanligt nollade det lite här och där, fram och tillbaka gick spåret. Det tog en bra stund även den här gången och jag var nära att ge upp igen.

Då skymtade jag den välgömda burken och lättad kunde jag äntligen logga den sista gömman runt Draven. Jag hittade den på ett ställe som jag letat på tidigare utan resultat. Idag hade jag ögonen med mig och belönades med ett nytt fynd.

Jag gick i en sväng tillbaka mot bilen. Här gick jag för några år sedan vid den här tidpunkten på året och då hittade jag en massa kantareller som tröst för misslyckandet att hitta burken. Idag spanade jag efter de guldgula läckerheterna i gräset. Visst fanns de där även om de inte syntes lika tydligt som de andra svamparna som det fanns gott om i år.

Men när jag såg mig om upptäckte jag fler och fler gula kantareller halvt gömda i gräset och mossan. En del exemplar var riktigt stora och de växte i grupper. Jag hade som tur var med mig en påse att plocka dem i. Den blev nästan full av härliga svampar som doftade underbart.

När jag kom hem, vägde jag påsen och vågen stannade på 2,2 kg. Det var ett tag sedan jag hittade så mycket kantareller. Nu gäller det att rensa och förvälla innan de sparas för framtida njutningar.

Hunden och jag åkte hemåt igen. Vi hörde en del fåglar ute vid Draven men vi såg inte så många. I skogen flög en gröngöling framför oss längs en smala vägen. När vi kom hem, höll solen på att sjunka ned bakom grantopparna, men den lyste upp molnen på himlen. Maken var på tonårssamlingen så vi fick ha vårt fredagsmys själva. Valdebatten på TV hoppade vi över. Det är ändå bara en massa påhopp. Lite te och några varv på stickningen så var vi nöjda med den här dagen.

Fåglar, grillat och en gömma

Då var denna underbara helg också nästan slut. Den gick fort men så blev vi ju också bestulna på en timme i natt. Vi vaknade till en underbar, solig vårsöndag.

Maken tyckte att vi skulle ta fika med oss och åka antingen till Draven eller till Bestorpasjön. Den sistnämnda ansåg vi vara bättre att besöka i vitsippstid så det fick bli Draven. Vi packade ryggan med kaffe och bullar, kopplade hunden och gav oss av västerut. Först åkte vi till fågeltornet vid Fridsnäs, men där var alla fikabord upptagna av fågelskådare och andra familjer. Så då åkte vi runt till andra sidan och gick ner till Kinnaberg.

När vi kom fram möttes vi av något på marken som först såg ut som ull. Vid närmare studier kom vi fram till att det var frön. Jag vet att jag sett blommande tistlar på platsen. Det kanske kan vara fröbollar från dem. Det såg i alla fall märkligt ut.

Det stod en bil uppe vid parkeringen, men vi såg inga andra besökare när vi kom fram till vindskydden. Vi hade platsen för oss själva.

Skrattmåsarna skränade ute på sjön. Vi såg gässen, men eftersom vi glömde kikaren i bilen kunde vi inte studera fågellivet i detalj. Tranorna passerade vi på vägen. Vi såg flera par som spatserade ute på åkrarna längs vägen.

Myrorna hade etablerat sin motorväg på sittbänkarna så vi valde att sätta oss på vedkubbarna vid vindskyddets gaveln för att fika. Nu smakade det gott med kaffe och en bulle. Det kom flera sällskap som vandrade förbi och hejade på oss. De gick på vallen och fortsatte norrut.

Vi satt kvar en bra stund i solen och bara njöt av det underbara vädret och konserten från sjön. Det är nu man vill sakta in tiden. Även om våren börjat tidigt, det är fortfarande mars månad, så kommer det kännas som om våren springer iväg och snart är det sommar.

Det finns förstås en gömma vid Kinnaberg. För längesen letade jag efter den utan resultat. Idag gick jag rakt på den. Lite har man väl lärt sig genom åren. Man får blick för gömmorna. Så idag kunde jag logga även denna klurigt gömda burk.

Maken tog med sig hunden och gick en bit bort på vallen. Han ville kyla av fötterna. Idag haltade han inte lika mycket som igår, men han kände av den svullna foten och ville kyla ner den.

Precis när vi tänkte packa ihop och dra hemåt, kom det några fler besökare som verkade bekanta. Det visade sig vara min kompis Lena från Anderstorp och hennes man Lars tillsammans med ett annat par som kom för att besöka Kinnaberg. Vi pratade lite innan de fortsatte över vallen och vi tog vägen tillbaka till bilen för att köra hem.

Det var inte bara vi människor som njöt av solen och värmen. Katterna gillade också att sola intill buskarna.

En sådan här dag passar det bra att inleda grillsäsongen. Vi grillade en bit entrecote och åt en grekisk sallad till. Vi hade tänkt potatisgratäng också, men den behövde lite mer tid på grillen och vi var hungriga. Så den fick vi spara tills imorgon. Det behövs mat då också.

När jag tittade efter, såg jag att forsythian hade slagit ut. Grenarna började lysa i gult av alla blommor som vecklade ut sina kronblad.

Påskliljorna slår ut sina lysande gula klockor. Vi såg en hel del längs vägarna idag och även här hemma. De är så vackra tycker jag. Man blir glad av dem.

Framåt kvällen tog vi en tur in till stan för att lämna tillbaka kärran vi lånat när vi köpte diskmaskinen. Den gamla kunde vi lämna i kärran hade de sagt. Den nya har fått börja tjänstgöra  köket. Solen gick ner i väster när vi åkte hem och då var helgen nästan över. Det är bara en natt mellan oss och morgondagen, men den här natten får vi i alla fall behålla alla timmarna.