Äntligen hemma!

Efter nästan en vecka borta fick jag äntligen komma hem till Rannäs. Gissa om Takko blev glad över att se mig igen. Först visste han nog inte riktigt hur han skulle bete sig för att visa sin glädje, men till slut hoppade han upp i famnen på mig. Vi har saknat varandra. Jag har saknat er alla.

Det blev en jobbig hemresa med färdtjänstbussen. Det berodde mest på att jag hade så ont i ryggen. På natten innan hemresan råkade jag nog förvärra det ryggonda när jag var uppe på toaletten. Jag lyckades ta mig tillbaka och sov sedan ända till halv sex. Det var nog den längsta sammanlagda tiden jag sovit på länge. Oftast har jag vaknat med vissa mellanrum på natten och ibland haft svårt att somna. På morgonen hade jag så ont i ryggen att jag behövde ringa på hjälp för att kunna ta mig till toaletten. Det var kanske tur att jag packat det mesta på kvällen innan, ja, det lilla jag hade med mig till Linköping. Efter frukost, medicin och en dusch blev jag utskriven och vid halv tolvtiden hämtades jag av färdtjänstchauffören. 

Bussens säten var verkligen inte sköna för en med ryggont. Dessutom skulle det bli en lång resa. Det satt redan två andra i bussen och innan vi åkte mot Småland skulle vi plocka upp sex till. Jag kunde ju inte göra mer än att sitta där och stå ut. Första stoppet blev i Tranås där några steg av.

Sen fortsatte färden söderut och snart skymtade vi Vättern och Visingsö. Vid Ryhov var det flera som steg av. Vi var två tanter kvar och min medpassagerare skulle av i Skillingaryd. Sen var det bara jag kvar. Jag blev avsläppt vid sjukhuset i Värnamo och fick vänta en liten stund på nästa transport.

Efter en kort stund dök min chaufför upp och lastade ombord mig innan han gick för att hämta en annan man som satt i rullstol med gipsat ben. Nu var det ju inte så långt hem, men även korta sträckor kan ta sin tid att färdas.

Chauffören hade fått nya order och bussen körde till Vråen och hämtade upp en dam. Sen levererade vi henne till Luddö innan vi äntligen kunde åka västerut. Jag funderade på om "de första skola bliva de sista" så att jag skulle vara sist kvar i bussen här med, men det behövde jag inte. Efter drygt fem timmar kunde jag kliva av hemma på gårdsplanen och med chaufförens och sonens hjälp ta mig in i huset.

Det var skönt att kunna sjunka ned i en fåtölj och krama om Takko. Jag var ganska så rejält trött efter färden och dessutom hungrig. Jag hade inte fått någon mat sedan tiotiden då jag åt en risifrutti innan avresan. Sonen värmde snabbt lite köttfärssås och spagetti till mig och det smakade riktigt bra med mat.

Jag var så trött så jag gick och lade mig rätt så fort igår kväll. Jag somnade och sov i alla fall några timmar i sträck. På morgonen fick jag hjälp av maken att ta mig upp ur sängen och nedför trappan. Det var ett helt företag då ryggen protesterade å det vildaste. Nu känns det lite lite bättre. Värktabletterna gör sitt jobb så gott de kan.

Lite problem uppstod på förmiddagen. Jag behövde hämta ut min medicin, men maken behövde åka till jobbet. Pastorn ställde upp och åkte in till apoteket åt mig, men de kunde inte hitta mina recept från Linköping. Dessutom fanns inte de mediciner jag behövde hemma. Det var beställningsvaror. Det blev en del telefonsamtal till Hematologen i Linköping, apoteket i Värnamo och till sjukhuset på samma ställe. Resultatet blev att jag får vänta till måndag då tabletterna kan hämtas ut. Det finns inte mer att göra än att bara vila och försöka bli lite starkare.

Den senaste veckan har verkligen förändrat min tillvaro. Man inser att livet inte alltid är enkelt. Det är fullt av risker. En natt när jag låg och tänkte på detta, kom jag plötsligt på att man kan vända på det också. Livet är visserligen fullt av risker, men det är också fullt av möjligheter. Ibland är oddsen för det ena eller andra inte så gynnsamma som man skulle vilja, men det finns alltid en chans att man övervinner även dåliga odds.

Vår lilla andaktsbok för årets 40 dagar har verkligen hjälpt mig under den här tiden i Linköping. Jag läste de fyrtio dagarna på tre till fyra dygn. Det fanns så många texter i den som uppmuntrade och styrkte mig när det var jobbigt. En tanke slog mig då. Redan i höstas när vi samlades tre personer för att spåna och planera de 40 dagarna visste Gud vad som låg framför mig. Jag var själv med och planerade de veckorna. Jag tror det var mitt förslag att temat skulle handla om Guds namn. Nu fick jag hjälp av dessa texter som medlemmar i vår församling skrivit för att uppmuntra varandra.

Från vårtecken till höstplaner

Igår sken solen och det såg så vackert ut därute, men jag orkade knappt ta mig upp på benen. Lördagen fick ägnas åt vila och återhämtning av krafter. När jag kom hem i eftermiddags, var jag tvungen att ta en liten runda på gården för att se om det fanns några vårtecken. Snödropparna såg jag redan för några veckor sedan, men nu hade de blivit fler.

Det kommer nog att bli blått på kullen även i år. När jag krafsade undan eklöven, så fanns de där, knopparna som skimrade i blått. Det finns hopp om en blå vår. Sen tog jag med hunden ut på en kort runda för att lapa lite sol medan den fanns uppe och jag orkade stå på benen. Det var lite jobbigt att gå sista biten tillbaka, men det gick.

På förmiddagen hade maken och jag varit på gudstjänsten i Missionskyrkan och lyssnat på Jonas Melin som predikade över temat Vem är jag? Det är nästa veckas tema i våra 40 dagar i Guds namn. Sedan var det kyrkfika och mingel en stund.

Vi åkte hem och hämtade upp sonen innan vi fortsatte in mot stan. Där skulle vi hämta upp Fabian som fått sig en liten uppfräschning innan försäljningen. Sen blev det söndagsmiddag på hotellet vid Bredasten. För min del åt jag Biff a la Lindström. Sonen tog kyckling med pesto och maken raggmunk med fläsk. Gott alltihopa! Skönt att slippa laga mat dessutom. Fast nu när sonen är hemma får han stå vid spisen ibland. Det gör han så bra.

Maken och sonen tog Fabian hemåt men jag tog Kian och åkte åt andra hållet. Jag planerade in ett litet besök hos mamma, men det blev en liten omväg via Gällaryds kyrka. Där fanns en liten geocache som vi letade efter, Katrin och jag, för några veckor sedan. Bilden är från det besöket. Så mycket snö var det inte nu. Jag kunde parkera precis intill anslagstavlan och sen var det bara ett par steg och så hade jag den lilla filmburken i handen. Förra gången letade vi förgäves, men det var inte konstigt för den var ju borta, mugglad.

Nu blev det äntligen ett fynd och dessutom fick jag en digital souvenir. Den här helgen får mand et om man loggar en gömma. Imorgon är det skottdagen och då kan man få ytterligare en souvenir om man besöker ett event. Det finns planer på det, men den första souveniren är i alla fall bärgad.

Sen vände jag bilen och åkte mot Kolvarp. Mamma satt vid köksbordet som vanligt. Idag var även min systerdotter Ida och hennes man, Johannes, där och fikade. Samtidigt spelade de Fia med knuff. Jag fick se slutet då Ida vann över de andra. Lite eftermiddagskaffe och en lakritsbiskvi fick jag också. Sen stannade jag en stund och pratade med mamma innan det var dags att bege sig hemåt igen. Helgen är snart över och en ny arbetsvecka börjar.

 Imorgon är det studiedag och jag jobbar bara på förmiddagen med kvalitetsarbetet. Sen har vi som går mattelyftet kompledigt på eftermiddagen. Det känns rätt bra eftersom jag har tänkt att åka på ett Skottdagsevent i Smålandsstenar framåt kvällen. Idag publicerades mitt eget event som går av stapeln om två veckor på pi-dagen. Det blir tredje året i rad som jag ordnar ett pizzaevent på pi-dagen. Det finns fler event som lockar längre fram, men jag vet inte om jag orkar åka på alla. Jag får avvakta hälsoläget, men FAD i Linköping vill jag inte missa så det har jag redan anmält mig till. Det finns gott om tid att ladda inför den helgen för det är inte förrän i november. Innan dess har nog mycket hänt.

Återhämtning och åbesök

Arbetsveckan blev kort för min del, men jag blev trött i alla fall. Förra helgens magsjuka hade tagit på krafterna. Det blev inget Mattelyft för mig på torsdagen. Jag åkte hem efter lektionerna och när hunden fått sin minirunda, stapplade jag i säng. Jag sov nog minst tre timmar. Så när fredagen kom, var det skönt att veckans arbete snart var slut.

På lördagen hade vi tänkt ta en tur med nya bilen, men det ville inte den. Bromsarna låg på så vi kunde inte köra med den. Det får verkstan fixa, men de jobbar inte på helgerna. Så vi fick ta den gamla SAAB:en i stället. Först blev det en inköpsrunda i stan innan vi fortsatte ut till Kolvarp för att hälsa på min mamma. Vi hade med lite fikabröd så jag satte på kaffe som vi drack tillsammans. Mamma såg pigg ut trots alla jobbiga undersökningar hon varit med om i Jönköping den här veckan. Nu såg hon fram emot att få komma till Linköping och få en ny hjärtklaff.

Ryggen gör fortfarande ont och värken känns även i ena höften så det är inte så kul att promenera långa sträckor. Maken tog en cykeltur med hunden medan jag lagade middag. På kvällen gjorde vi inte så mycket. Jag blir lika förvånad varje år att Mellospektaklet kan vara så populärt. Ingen av låtarna fastnade i min skalle, men jag gissade faktiskt rätt på alla som gick vidare på ett eller annat sätt.

Söndagen randades och jag hade bestämt mig för att jag skulle gå på gudstjänsten hur ont jag än hade. Jag tog en Alvedon och åkte till kyrkan. Vi är ju mitt inne i temat 40 dagar i Guds namn och den kommande veckan handlar det om vem Gud är. Därför handlade dagens predikan om denna fråga. Gud har många namn och hans namn pekar på hans egenskaper. Hur många namn vi än sätter på honom kan vi inte fullständigt förklara vem Gud är. Nettans inledningsord sammanfattade ändå rätt bra. Jag kommer inte ihåg var det står eller den exakta ordalydelsen, men det handlade om att Gud närmar sig oss, inte för att vi lyckas så bra med att komma nära honom, utan genom sin nåd. Det är han som kommer till oss.

Resten av dagen tänkte jag ta det väldigt lugnt och rehabilitera min rygg. Maken lagade middagen med torsk och potatismos. Sen behövde både hunden och jag ut en runda. Vi tog den gamla Fabian och åkte ner till Svanaholm för att se om det fanns några fåglar där. Det fanns flera hundra gäss som betade på de flacka strandängarna intill kanalen och Storåns mynning i Bolmen.

De lyfte förstås när vi kom närmare och flög iväg ut mot Bolmen. Några landade lite längre bort. Det hördes skrän från fåglar bakom träden också.

Vi körde in en liten körväg men parkerade en bit ifrån pumphuset där 1000sjöar placerat ut en ny gömma. På så sätt fick vi en liten promenad trots allt. Vi hittade gömman, men det var en klurig burk att komma in i. Målet för dagen var inte att logga cachen utan bara att spana in den. Jag visste redan att jag nog inte hade rätt verktyg med mig i väskan. Kanske i bilen, men den stod ju en bit bort.

Vi kollade i alla fall lite på den kreativa skapelsen innan vi stoppade tillbaka den. Vi får återkomma med lite fler verktyg. Då har vi något att se fram emot. Det började skymma och ryggen gillade inte att kräla runt vid en bro över kanalen så vi gick tillbaka till bilen och åkte hem. Vi fick lite frisk luft trots allt.

Hemma hade jag lite annat pyssel som jag påbörjat innan vi åkte. Den som lever och har huvudet i fin form kan få se resultatet om ett tag. Det börjar bli dags att ta tag i februarimysten på allvar. Nu är det väl dags att varva ner, ta kväll och mysa lite med te och sin stickning.

Konvalescentens tillbakablick

Medan jag varit sjuk har vintern både kommit och gått flera gånger känns det som. Som vanligt kan den inte bestämma sig. Det blir blött och geggigt på vägarna av allt regn och snösmältning. Men Takko och jag har tagit åtminstone en kort runda varje dag. Den långa turen har maken fått ta med honom.

Sakta men säkert lugnade magen ner sig. Det tog sin tid förstås. De två första dagarna kunde jag nästan inte behålla något, men på fredagskvällen började jag min soppdiet med nyponsoppa. Helgens soppa var en enkel kycklingsoppa. På måndagen ringde jag vårdcentralen för att få lite råd, men det var visst bara att stå ut och dricka mycket men lite i taget. Jag googlade "mat efter magsjuka" och läste att kokta morötter var bra. Så måndagens soppa blev en morotssoppa med ingefära. Den har jag gjort förut och den är riktigt god. Jag kokade morötter i bitar och någon tärnad potatis med lite kackad purjolök i buljong. Sen mixade jag blandningen och tillsatte kokosmjölk, riven ingefära, lite svartpeppar och persilja. När soppan kokat upp igen var den klar att ätas. Det blev morotssoppa både till lunch och till middag.

På måndagsmorgonen mådde jag lite bättre men jag kände mig väldigt matt. Eftersom det hade kommit ut en ny gömma inte långt borta samma morgon på en välkänd plats, tänkte jag testa min ork genom att ta med hunden på en liten utflykt med bilen. Ibland blir man trött på att gå samma vägar och stigar varenda dag. Jag väntade en liten stund för att se så jag inte fick ett återfall igen. Sen gav vi oss av.

I Slättö har vi varit med skolan i många på fiskedag, men de senaste tre åren har det varit fiskeförbud i maj. Så då har vi metat i Rannäsasjön i stället för Storån. Här vid gångbron över ån brukade fyrorna hålla till. Sexorna fiskade vid Slättö kvarn och femmorna vid åkröken däremellan.

Det låg lite isflak kvar i ån som hade ganska högt vattenstånd nu. Här på stranden brukade eleverna meta upp mört och abborre. En och annan gädda har vi också fått upp liksom en gös. Alla fiskar inte men det brukar bli en trevlig dag då de umgås med varandra ute i naturen.

Det som var nytt på platsen var ett likadant vindskydd som uppförts vid Kvarnagården. Här hade 1000sjöar gömt en liten gömma, Kanotled Storån. Rastskydd Slättö. Jag fick leta en liten stund innan jag fick syn på den lilla gömman. Hunden var inte till någon större hjälp.

Tyvärr var inte loggremsan tom, när jag till slut kunde rulla ut den. Några växjöbor hade snuvat mig på en FTF. Jag såg att de nog hade åkt därifrån ca 10 minuter innan jag kom fram. Men så är det och jag fick en ny logg i alla fall och en trevlig utflykt. Sen var jag rätt trött så vi åkte raka vägen hem för att vila.

På eftermiddagen började det snöa igen. Hunden gick ut på verandan och satte sig för att titta på snöflingorna som föll.

Stigen över kullen blev vit i stället för brun. Snart var även gräsmattan vit och det föll mer och mer snö. Det var ju det jag visste att det var för tidigt med vår i januari. Nu var vi inne i februari och vintern kom tillbaka om än tillfälligt.

När maken kom hem, åkte vi in till stan för att hämta min nya bil. Vi skulle hämtat den i fredags men då gick det absolut inte att lämna hemmet lugna vrå (läs toaletten). Det var riktigt moddigt och slirigt på Rannäsvägen in till Forsheda. Affären kunde avslutas snabbt och sedan åkte vi hem i karavan. Mken fick ta Kian och jag rattade SAAB:en. Tyvärr har jag inte kunnat ta en provtur än för Kian har bara sommardäck. Vi har inte hunnit byta till de nyinköpta vinterdäcken än.

På tisdagen var jag fortfarande lite matt  men det kändes mycket bättre i magen. Dieten hade utökats med Proviva blåbär och det gjorde susen. Nu borde jag snart kunna återvända till det normala livet utan att smitta ner alla. Jag hade en tid inbokad hos homeopaten i Jönköping på eftermiddagen och jag ville gärna åka om jag orkade. Annars skulle jag förmodligen få vänta länge på en ny tid. Katrin hade lovat följa med och hon erbjöd sig att köra om jag inte orkade. Så efter sopplunchen körde jag in till stan och lämnade sedan över ratten till henne.

Efter besöket hos homeopaten for vi upp till den gulblåa varuhuset på A6. Jag ville inhandla en ny bäddmadrass. Den gamla kändes inte så fräsch längre. Det var också en anledning till resan. Vi åt mat på IKEA och det smakade riktigt bra med viltfärsbiffar och potatis, första målet i fast form. På hemresan stannade vi till på några ställen och letade upp lite burkar. Det brukar vi ju göra, i alla fall minst en. Det regnade en del och blåste, men vi hittade gömman Hyrsledigt vid Torsvik.

Vi svängde av från den stora autostradan och tog vägen genom Vaggeryd. Det fanns fyra ganska nya gömmor längs genomfartsleden. Den första hittade vi vid Infotavlan vid infarten till Vaggeryd.

Platsen var välupplyst. Det fanns både lampor och mycket information. Det blåste lite och regnade, men det blev mer av den varan ju längre åt sydväst vi kom. När jag klev ur bilen hemma på gårdsplanen, högg vinden tag i mig, men jag kunde stå emot och ta mig in med mina nyinköpta varor.

Vid Hjortsjöskolans parkering fanns en liten gömma. Vi åkte genom Vaggeryd även på uppvägen och då hade Katrin skymtat burken så vi visste var den var. Jag spanade lite bortåt skolan. Här började jag min lärarbana för 36 år sedan. Jag räknade ut att mina elever i klass 4 borde fylla 46 år i år. Tiden går och vi blir gamla.

Vid Brolles 2 kände vi igen oss. Egentligen har det funnits gamla gömmor på alla fyra platserna i Vaggeryd. Det stod en kille och väntade på bussen en bit bort, men han verkade inte bry sig om tanterna. Vi såg oss om och sen pekade jag på ett föremål och sa till Katrin att där är den nog. Den satt lite högt så jag hämtade en pall i bilen och sen kunde vi plocka ner föremålet. Där inuti fanns loggremsan. Medan vi loggade kom bussen. Sen återställde vi och åkte vidare.

Sista stoppet för dagen blev Rondell. Den gamla gömman fanns inne i rondellens mitt, men denna var placerad utanför som tur var. Jag hittade den och Katrin skrev i loggen. Sen svängde vi av ut mot E4:an igen och åkte raka vägen mot Värnamo. Där hoppade Katrin av och jag fortsatte hem till Rannäs. Det blev en trevlig utflykt och jag förstod att nu skulle jag nog orka jobba igen.

Så idag på onsdagen åkte jag till skolan. Alla namnen på infotavlan i personalrummet skvallrade att jag inte varit den enda som varit borta. jag hade mina lektioner i femman på förmiddagen. Sen åt vi fisk i matsalen och det gick bra. Jag var ute en halvtimma på rastvakt innan jag hade min egen rast. Då åkte jag hem för att ta ut Takko och vila en timma innan jag vände tillbaka till sista lektionen i sexan. Jag tog extra lång lunchrast men i gengäld jobbade jag längre än vanligt eftersom jag hade ett par utvecklingssamtal innan jag gick hem igen.

Lite mat och en kort vila sen åkte jag till Missionskyrkan. Ikväll startade vi årets 40 dagar med en liten samling med bön och lovsång. Det var en fin samling. Det kan vara skönt att bara sitta en stund tillsammans och sjunga och be. Årets tema är 40 dagar i Guds namn. Även i år hade vi lyckats få ihop en andaktsbok tillsammans i församlingen. Olika församlingsmedlemmar har skrivit korta texter för varje dag. Varje vecka har sitt tema och gudstjänsterna framöver kommer att ha samma tema.

Nu är det dags att vila igen. Imorgon blir det fler lektioner och en längre dag. Vi har Mattelyftet på eftermiddagen, men jag får se hur mycket jag orkar med. Det var min återblick på dessa jobbiga dagar, men nu hoppas jag att jag tagit mig igenom allt.

Slapparhelgen

Vissa helger blir det inte mycket gjort. Den här helgen var en sådan. Det var kanske tur att det fanns skidtävlingar att titta på medan vi låg i soffan och slöade. Några hundrundor blev det ju förstås, men han var lika slö som vi och låg mest i soffan han också.

På lördagen hade vi en temadag i Missionskyrkan som handlade om mission. Den hade jag gärna velat vara med på, men jag insåg tidigt att jag inte skulle orka hela dagen. I slutändan blev det inte ens ett av passen. Jag valde att stanna hemma och vila för att kunna gå på söndagskvällens samling i stället.

Inte har jag kunnat sticka heller. Jag klämde pekfingret i dörren till avdelningen när jag besökte mamma på sjukhuset i fredags. Det gjorde jätteont men så småningom har smärtan avtagit och svullnaden lagt sig. Nu kanske jag kan börja sticka igen. Ett tag var det till och med jobbigt att klicka på datormusen.

Idag var det ny månad, mars. 1000sjöar hade aviserat en ny gömma och den kom på morgonen. Jag brydde mig inte om att åka på den direkt. Det fanns nog de som var snabbare och hade lite närmare. Efter en stund kom en logg från GSK-Nisse som hittat den först. Den får jag spara till en annan dag.

PÅ eftermiddagen plingade det till i mobilen som låg på soffbordet. När jag kollade, upptäckte jag en ny gömma bara 5,8 km hemifrån. Det var fågelvägen och däremellan fanns både sjöar och skogar. Lite längre sträcka var det bilvägen, men jag laddade GPS:en och drog iväg mot En triangel.

Vägarna var välkända. Här har jag åkt många gånger. Först norrut till Forsheda, sen söderut till Åreved, därifrån österut mot Kärda. Jag passerade bokskogen och naturreservatet vid Bestorpasjön. Om ett par månader är det vackert där med alla blåsippor och vitsippor. Nu fortsatte jag fram till nästa korsning. Där stannade jag. Det var korsningen som var triangeln. Det syntes inte till några andra FTF-jägare, bara en hundägare som rastade sin hund en bit bort.

Jag kikade runt men på första stället fanns den inte. Då kollade jag beskrivningen och förstod att det skulle vara en lite större burk. Blicken svepte över marken och där hittade jag ett gömställe med en burk. Det var isande kallt när jag loggade remsan som nummer 1. Det blev månadens FTF redan första dagen i månaden. Detta var den 22:a månaden i rad jag lyckats ta FTF.

I beskrivningen nämns en maffig en. Den kan man inte missa. Den står vid vägkanten och är riktigt pampig. Skyddad är den också. Stenmurarna var också imponerande. Jag stannade inte så länge på platsen. Kylan bet i kinderna så jag vände bilen och åkte hem.

På kvällen åkte vi till avslutningen av våra 40 dagar. Det var en bönesamling som summerade temat Guds nåd. Vi har läst texter och funderingar kring bielord om nåd, barmhärtighet, förlåtelse, försoning, upprättelse och förnyelse. Det är stora ord som kan vara svåra att greppa, men pastorn beskrev dem kort. Guds nåd är ju inte bara något för 40 dagar och sen tar det slut. Guds nåd följer oss hela livet. Det finns nåd varje dag. Vi sjöng lovsånger tillsammans och bad. Ibland är det härligt att sjunga med, ibland är skönt att bara låta sången skölja över en. Det är samma sak med bönen.

Sen åkte vi hem och slappade vidare. Vi tittade på Så ska det låta till en kopp te och en macka. Nu är helgen slut och det är dags att ladda inför nästa arbetsvecka.

Söndagssol och Gömgömme

Den här söndagen vaknade jag och upptäckte att solen sken för fullt där ute. Jag sov ganska länge, men så var det ju en ledig dag. Hunden och jag tog en lite längre promenad på eftermiddagen och då såg vi att snön hade reducerats en hel del.

Jag blev lite nyfiken på om snödropparna hade tittat upp. Jodå, en liten droppe lyste vit och fler var på väg. Små bladspetsar från andra lökväxter hade börjat kika upp ur jorden.

Vad härligt det är, när naturen börjar vakna igen. Trollhasselns hängen är stora nu och de lyste i solskenet. Man skulle kunna tro att våren är här, men det kan den inte vara förrän 15 februari, säger meteorologerna. Fast det är ju bara en vecka dit.

Det är tidigt, men fåglarna har redan satt igång med sina vårkonserter. Jag märkte det redan för ett par dagar sedan att det kvittrade på kullen när hunden och jag tog vår morgonrunda. För varje dag kvittrar det mer och mer.

Några vilsekomna lökar har hamnat utanför komposten. Där sticker de upp sina ljusgröna smala blad för att förvarna om kommande blomning. De brukar såsmåningom blomma i gult och lila, de förvildade krokusarna.

Molnen började samla ihop sig i tussar på himlen men solen sken fortfarande när vi gick upp mot skogen.

Någon hade kört av vägen och genat tvärsöver de plöjda åkern med sin motorcykel. Det kanske var samma person som brukar köra i Moenskogarna. Jag undrar om han har tillstånd från Länsstyrelsen för terrängkörningslagen gäller väl även här.

När vi så småningom kom ut på Moenvägen, hade solen börjat gå i moln. Då blev det genast lite kallare i luften. Trots allt värmer solen lite även så här års. När vi kom hem, lagade vi mat. Idag blev det pyttipanna på gårdagens potatis, purjolök och kassler. Lite rödbetor till det så smakade det riktigt bra.

Efter fikat på förmiddagen hade vi också varit ute på en runda. Hunden, maken och jag tog bilen en bit bort och sen traskade vi ut i naturen.

Vi befann oss då vid Forsheda gamla soptipp som numera endast är till för trädgårdsavfall. Det är inte alla som följer de reglerna som står uppsatta för vi hittade både plasthinkar, gamla madrasser och mycket annat som inte hörde hemma där egentligen.

Idag sken solen, men förra söndagen var det grått och mulet när vi var där och rekade. Då hade det kommit lite nysnö, men idag var snön fläckvis borta på vissa ställen.

Vi hade med oss en sak som vi ville deponera på platsen. Det kanske inte var riktigt enligt reglerna, men ibland måste man bryta mot de strikta reglerna. Alla geocacher skulle säkert av vissa betraktas som nedskräpning av naturen. Eftersom grejen var ganska tung och skrymmande, hade jag anlitat en medhjälpare. Jag förslog att vi skulle använda en pulka, så han skaffade något åt det hållet.

Vi hade tänkt ta en mindre brant väg till det utsedda gömstället, men kortaste vägen var ju nedför branten. Pulkor är ju avsedda för branter med snö så varför inte prova. Det gick alldeles utmärkt och snart var tingesten på plats.

Uppför branten gick det lite lättare. Då var inte den tunga grejen med. Vi återvände till bilen för att åka hem via den lokala mataffären. Hemma satte jag mig vid datorn och redigerade det sista på gömmans sida. Sen skickade jag in den för granskning. Efter 20 minuter hade Toa Norik, en av våra snabba reviewers publicerat den. Efter ytterligare 20 minuter lite drygt var den hittad. En stund senare kom näste man. Tre besökare fick den första dagen.

Utan att avslöja för mycket kan jag visa en liten spoilerbild som jag lade ut som teaser på Facebook. Namnet på gömman är Safe Deposit.

På kvällen var det gudstjänst i Missionskyrkan där maken hade hand om ljudet. Vi hade besök av Ulf Häggkvist från SAM. Han hade fått ämnet försoning eftersom det är veckans tema i våra 40 dagar med Guds nåd. Han höll en bra predikan över detta svåra ämne. Försoning förutsätter att det finns en konflikt. I konflikter kan det bli vapenvila och även fred, men det krävs ännu mer för att komma till försoning. Försoning återställer relationerna mellan parterna och återupprättar gemenskapen mellan dem. Egentligen är det detta som hela bibeln handlar om, försoningen mellan Gud och människorna.

När vi kom hem från gudstjänsten, tittade vi på Så ska det låta och drack en kopp te. Det är söndagskväll, men jag behöver inte kolla planeringen för morgondagen. Det är lov en hel vecka till.