Stillsam påskhelg

Stilla veckan brukar man ju kalla veckan mellan palmsöndagen och påsken. För mig har påskhelgen verkligen varit stillsam. Jag hade tänkt att gå på gudstjänsten i kyrkan på långfredagens kväll, men så blev det inte. Maken hade hand om ljuden och kalmarsonen skulle anlända samma tid till stationen i stan. Det blev alltså jag som fick åka och hämta honom.

Vid stationen hade magnoliaträden börjat slå ut som blommor. Än är de inte översållade men det fanns några utslagna exemplar. De är så vackra.

Nr vi kom hem, fixade vi fram lite påskmat. Det blev inte så märkvärdigt. Ägg, sill och omelett bland annat. Tyvärr klarade inte min mage av påskmaten. Det blev nog en för konstig blandning som den inte var van vid. Resten av helgen har jag fått ta det lugnt. Orken har inte velat infinna sig. Det var tråkigt nu när sonen ar hemma.

Han åkte tillbaka till Kalmar i söndags kväll. Vi andra har vilat och tittat lite ppå TV emellanåt. Så mycket mer har jag inte orkat. Dessutom har jag insett att jag nog måste ställa in nästa helgs resa. Vi hade bokat boende vid Kinnekulle för att vara med på Läckö-Kinnekulleeventen, men det blir nog svårt eftersom jag ska till Jönköping på torsdag för behandling. Jättetråkigt, men man måste inse sin begränsning. Imorgon blir det provtagning i stan. Sen hoppas jag att jag piggnar till och orkar lite mera den här veckan.

Dagar med familjen

Undrar om jag hamnat i en varannandagslunk eller om tröttheten ska ta över varje dag framöver. Igår på skärtorsdagen var jag i alla fall rejält trött. Jag kanske tog ut mig lite när Katrin och jag var ute i skogen och lade ut min Marsgömma. Då får man vila dagen efter. Jag skickade in Marskatt till reviewergranskning och på morgonen igår kom den ut. Den var ju lite klurig och flera geocachare hörde av sig för att de inte fått grönt i geocheckern. Jag avslöjade förstås inte för mycket men jag kunde bekräfta att de var på rätt spår. Det var bara en liten detalj som de förbisett. Oftast fick jag ett nytt meddelande när de sen kom på felet och insåg att de borde sett det med en gång. 1000sjöar var först på plats och är än så länge den ende som loggat på platsen.

Nu har tranorna kommit hemma hos oss också, men de ville inte vara med på något foto. Jag såg dem alldeles utanför fönstret igår förmiddag när jag pratade med min syster i telefon. Hon bjöd in oss till middag hemma hos min mamma på långa fredagen, alltå idag. Det tackade vi ja till och jag hoppades att jag skulle orka lite mer den här dagen än igår. Hela eftermiddagens var jag jättetrött. Maken hade fullt upp med att handla och hämta upp sonen. Han skulle komma med tåget från Kalmar, men det blev visst taxi från Alvesta och en hel timmes försening. Alla var trötta och då är det skönt att krypa ner i sängen.

I morse blev det samma morgonrutiner som alla andra dagar. Vi börjar tidigt. Maken hjälper mig ner så att jag kan komma igång. Vi åkte tidigt till Kolvarp för jag ville passa på att låna mammas dusch. Hon har ju en handikappanpassad sådan och det är vår dusch definitivt inte. Det var jätteskönt att få duscha av sig ordentligt utan att riskera att ramla. Vi måste fixa till en del här hemma också.

Mamma och jag hade likadana rollatorer, men vi var inte sugna på något rollatorrace den här gången. Det är ett fantastiskt hjälpmedel i alla fall för oss som är lite ostadiga just nu. Jag hoppas det är tillfälligt för min del, men jag är glad att den finns.

Mina systrar lagade till maten medan vi andra satt och tittade på. Alla syskon var inte hemma, men vi var i alla fall tio personer vid middagen. Det började dofta gott i ugnen och då kände vi att magen kurrade lite.

Mamma och jag fick maten serverad vid bordet, men de andra fick hämta sin mat själva i köket. Sen trängde vi ihop oss vid bordet i stora rummet.

Ugnsbakad lax med räkor, ris och salald serverades. Det var jättegott. Jag gillar verkligen lax. Man kan göra många olika variationer på den. Matlusten har ju inte alltid varit så god på sistone, men här blev det inget kvar på tallriken.

Det är trevligt att träffas över en bit mat, prata lite om vad som hänt sen sist och bara umgås med varandra. En stund senare serverades kaffe och påskbakelser. Dessutom fick vi förstås ostkaka med grädde och sylt. Vi bor ju i Småland. Nu var jag både mätt och trött. Ögonen började nästan falla ihop så det var dags att vi drog oss hemåt till Rannäs.

Det var roligt att träffa mamma och de andra även om jag inte orkade så mycket. Imorgon får jag nog vila större delen av dagen, tror jag. Det är ingen bra idé att ta ut sig helt.

Frälsarkransen följer mig hela tiden på armen och ger mig också styrka. Efter de båda kärlekspärlorna kommer tre små förbönspärlor. Det passade bra att fingra på dem under skärtorsdagen då vi påminns om hur Jesus bad i Getsemane. Det är många som ber för mig, det vet jag, och jag känner mig buren på deras förböner. När det är jobbigt och svårt, får vi lyfta varandra. Jag är så tacksam för alla som tänker på mig. Men jag får också tänka på andra och be för dem. Man kan lätt fastna i sitt eget och då är det bra att be för andra. I Missionskyrkan hade vi som vanligt en samling tillsammans med Svenska kyrkan, men vi var inte med på den. Den börjar i Missionskyrkan och fortsätter med fackeltåg till Svenska kyrkan där vi firar nattvard tillsammans. Jag hade inte orkat vara med i år.

Långfredagen anses ju ofta som en tråkig och lång dag. Förr var det mycket man inte fick göra då. I stället skulle man tänka på hur Jesus dog på korset. Den svarta pärlan som sitter efter förbönspärlorna kallas dödens pärla eller nattens pärla. Döden är en del av livet. Mellan våra livsdagar möter vi de mörka nätterna. Livet innehåller både ljus och mörker. Men även i mörkret får vi möta Guds omsorg och kärlek. Det är kanske bara så mycket svårare att se och upptäcka honom när det är mörkt omkring oss. Då får vi hoppas och vänta på att ljuset ska komma tillbaka.

På utflykt med klokare

När man inte kan ta sig ut i skogen på egen hand, är det underbart att ha en riktig geocachingkompis som ställer upp och assisterar. Annars har dagen varit betydligt bättre än gårdagen som ju var en riktig pärs. De nya starkare värktabletterna hjälper och det känns skönt. På förmiddagen vilade jag en hel del framför tvn men ibland måste jag röra på mig för att inte stelna till. Sonen lagade till en god tomatsoppa till lunch.

På eftermiddagen dök hon upp, Katrin som också kallas klokare i geocachingsammanhang. Vi tog min bil ut i skogen för att lägga ut en ny gömma som jag hade påbörjat innan jag blev inlagd. Jag har börjat på en serie med mysteriecacher och har tänkt lägga ut en ny varje månad. Mars månad lider mot sitt slut så det var hög tid att få ut burken så jag kunde skicka in gömman för granskning av en reviewer. Årshjulet kallar jag serien.

På vägen till gömman såg jag två tranor som spatserade på en åker. Det var roligt att se att de kommit till våra trakter. Än har inte våra tranor visat sig nere på ängarna, men då dröjer det nog inte så länge. De brukar kunna komma lite senare än andra. Min kamera lyckades inte fånga dem på bild. Batteriet var visst utladdat. Mobilkameran var inte heller så lysande på det avståndet, men Katrins mobilkamera fångade in dem innan de hann försvinna bort. De var lite skygga och drog sig längre bort när vi stannade bilen på vägen.

Vi åkte sedan runt till flera olika platser och sökte efter ett lämpligt gömställe för den lilla burken. Katrin fick leta mest. Jag försökte gå en del men det var lite jobbigt i den ojämna skogsterrängen. Till slut hittade vi ett sådant ställe som jag hade tänkt mig. Vi får hoppas att gömman får vara i fred där både för de vilda grisarna och för jägare och andra mugglare.

Katrin fick placera ut burken, gömma den någorlunda osynligt och ta ut koordinaterna medan jag satt kvar i bilen. Hon är värd en stor eloge för det arbetet. När jag kom hem var det bara att göra klart beskrivningen och lägga in en geochecker. Sen kunde jag skicka in den nya gömman för granskning. Nu kan vi bara vänta på att reviewern ska sätta igång och jobba.

Jag var trött i ryggen efter denna utflykt till skogen. Vi fortsatte in till stan för jag ville förstås bjuda min räddande ängel på fika. Det blev på Kafferepet för där kunde vi parkera bilen utanför på gatan och lätt ta oss in på fiket. Räkbaguetterna såg goda ut så vi tog varsin till kaffet. Dessutom ville några semlor följa med hem. Det gäller att utnyttja hela säsongen för dessa bakverk. Efter fikat ville jag hem och vila. Katrin körde mig hem. Hon hade ju sin bil hemma hos oss. Ryggen var trött och nu var det skönt att sjunka ner i fåtöljen en stund. Tack, Katrin, för en härlig utflykt till skogen i vårsolens sken!

Dagens pärlor i frälsarkransen måste bli de båda röda kärlekspärlorna. De är två för kärlek får vi ta emot och kärlek får vi ge. Jag får ta emot mycket kärlek och omtanke just nu. Ikväll ringde min kusins fru Elisabet och pratade en stund. Det är så roligt när någon hör av sig. Kärlekspärlorna handlar ju också om Guds kärlek till oss och vår kärlek till honom. Inte minst den här veckan, som kallas Stilla veckan, påminns vi om att Gud älskar oss så mycket att han sände sin son för att rädda oss vilsekomna människor. Imorgon är det Skärtorsdag och då börjar påskens drama att spelas upp framför oss. För mig är påsken den viktigaste kristna högtiden och jag ser fram emot att fira påsk i år.

En smärtfylld dag

Vissa dagar är mer smärtfyllda än andra. Detta var en sådan dag. Då önskar man att man kunde lämna den här världen ett tag och och drömma sig bort till en värld utan smärta. Tidigt i morse började det. Det var svårt att stiga upp ur sängen. Ryggsmärtan högg till och det var som om hela kroppen låste sig i kramper. Maken fick verkligen jobba hårt för att få upp mig ur sängen och ner på toaletten. Värktabletterna hjälpte bara delvis.

Sen satt jag på en stol och försökte ta mig igenom smärtan. På tv kunde jag följa andra människors smärtfyllda dag. Så många människor har skadats och till och med dött i terrorattackerna i Bryssel. Jag lider med dem och alla över vår värld som drabbats så hårt p g a onda och grymma människor. En del vill ge Gud skulden för ondskan, men det kan inte jag göra. Det var inte han som utlöste de otäcka bomberna. Det var onda människor som gjorde det.

Igår kom de beställda tabletterna till apoteket i Värnamo och min kompis Katrin hade lovat att hämta ut dem åt mig. På eftermiddagen kom hon ut hit med burken. Det är skönt att ha vänner som ställer upp när man inte kan fixa saker själv. Maken jobbade ju och sonen har inget körkort än. Han har anmält sig till körskolan och nu väntar vi bara på tillståndet. Katrin stannade en stund och pratade. Det var roligt att få lite besök. Våren kan bli seg och trist om man inte har så mycket att göra eller inte klarar av så mycket. Jag fick trevliga kort med posten från några andra vänner. De värmde också liksom andra hälsningar och telefonsamtal.

Medicinen är inte billig. Det var nästan jag satte i halsen när jag läste priset på förpackningen. Vilken tur att jag bor i Sverige där man inte behöver betala allt själv eller ha egna dyra försäkringar för att kunna få rätt vård. En enda kapsel kostar nästan 2300 kr. Det kommer att bli åtskilliga tusenlappar som jag sväljer ner i halsen. Men jag betalade bara drygt en tusenlapp.

På dagens program stod ett läkarbesök i Värnamo. Maken hade tagit ledig idag och följde med liksom sonen. Bilresan är inte så farlig för jag sitter ganska bra i framsätet på Kian. Den är rätt lätt att kliva i och ur dessutom. Men en rullstoll behövdes när jag väl kom till sjukhuset för jag orkade inte gå korridorerna bort. Det är bra att det finns att låna i foajén.

Vi var ganska tidiga till dagsjukvården och blev visade in på ett rum.En sköterska skulle första ta blodbrov och sedan ge mig min andra spruta med cytostatika. Eftersom jag hade så ont (och det såg de) fick jag lägga mig på en säng medan de gjorde vad de skulle. Min läkare kom också och pratade med mig. Hon förklarade alla mediciner och när jag ska ta vad.Sen skrev hon ut lite starkare värktabletter åt mig så jag förhoppningsvis ska slippa denna hemska smärta. Jag fick nya tider för återbesök och provtagning. De håller koll på mig.

Sjukgymnasten och hennes elev kom och pratade om hjälpmedel och övningar jag kunde behöva. De hade med sig mitt nya vrålåk. Han har inte fått något namn än men han har hjälpt mig att gå lite smidigare här hemma.

Solen sken när vi åkte hem. Jag satt kvar i bilen medan de andra handlade. Sen åkte vi hem och vilade. Det är ett helt dagsverke att besöka sjukhuset. De nya tabletterna hjälper nog en del för kvällen blev lite mindre smärtsam. Vi får hoppas att de fortsätter att sudda ut smärtan.

När jag åkte till Linköping, önskade jag att jag kommit ihåg att ta med min frälsarkrans, men den glömde jag hemma. Nu när jag är hemma, kan den få vara med och samla mina tankar. Den första och största pärlan är Gudspärlan i guld. Det är från honom som allt utgår och som allt landar i. Vi börjar när han ger oss liv och återvänder till honom när livet är slut. Gud är ljus. Gud är kärlek. Många undrar varför han tillåter att vi drabbas av allt elände som finns på jorden. Det vet jag inte heller. Kanske finns det inget bra svar på den frågan. Jag vill inte gräva ner mig i frågor om varför. För mig är Gud kärleksfull och följer mig genom svårigheterna. Mycket av det som drabbar oss i livet är ren otur. Visst kan vi förvärra situationen genom vårt sätt att leva och vara, men många gånger har vi bara otur. Gud kan säkert ta bort eländet, men då skulle han reduceras till en curlingförälder. Det vet vi ju att det inte är bra varken för barnen eller föräldrarna. Gud vår Far curlar inte men han finns där vid vår sida när vi tar oss igenom det svåraste i livet. Och han möter oss på andra sidan.

Tomt i huset

Det blir tyst och tomt i huset, när pojkarna har gett sig av till sitt. Inte för att de är så högljudda, men det är alltid trevligt när de är hemma. Ännu tommare och tystare blir det väl imorgon, när maken jobbar och bara hunden och jag är hemma.

Vi hann i alla fall äta lasagne tillsammans med sönerna innan vi skjutsade in dem till stan. Den ene skulle möta en kompis och åka med honom ner till Karlskrona. Den andre vinkade vi av vid tåget mot Växjö. En halvtimma försenat var det tåget men vi var förvarnade.

Det var bara hunden som fått hemma och han ville förstås också ut en runda när vi kom hem. Jag bestämde mig för att gå en annan runda än den jag brukar. Vi gick över kullen och idag hade den lilla vitsippsknoppen slagit ut. Sen fortsatte vi till höger i stället för att gå upp mot skogen.

Det finns en skogsväg, som jag har gått för många, många år sedan, kanske 20 år sedan. Det har hänt mycket i naturen sedan dess, men nu var det dags att undersöka om jag hittade rundan igen. Vi gick in på skogsvägen. Innanför den täta skogen vid vägen fanns ett kalhygge där de små granarna börjat ta sig. Vi fortsatte längs vägen tvärs över hygget.

Det fanns en hel del döda träd och högstubbar. På en av dem fanns en massa spår efter insekternas gångar under barken. Det såg nästan ut som inristade runtecken.

Vägen var ojämn men den användes. Vi såg spår efter en traktor och här och där i de blöta och leriga groparna syntes spår efter hovar. Någon använde nog den här vägen som ridstig.

På kartan i min GPS skulle vägen svänga åt vänster. Den syntes bara som en prickad stig. Sen skulle den komma ut till en vändplan. Vi såg inte stigen som vek av utan fortsatte rakt fram. Skogskörvägen förde oss ner till Rannäsasjön.

En liten bit ifrån sjön tog vägen slut. Här hade skogen vuxit upp lite mer och det var både brant och risigt ner mot sjökanten. Vi befann oss i norra delen av sjön. Vi brydde oss inte om att försöka ta oss ner dit utan vi vände och gick tillbaka samma väg.

Det hade varit fler besökare som nyttjat vägen. Älgarna hade lämnat spår efter sig på vägen. Solen sken och vi blev lite svettiga och törstiga. Takko hade gärna druckit i vattenpölarna men det fick han inte. Han fick vänta tills vi kom hem. Pölarna var inte särskilt rena.

När vi kom tillbaka till kröken där stigen skulle svänga, hittade vi fortsättningen. Den syntes bara som en smal gångstig, nästan som en djurstig. Det har nog varit en kraftledningsgata här. Jag kommer ihåg att det var svårt redan för 20 år sedan att hitta stigarna mellan skogsvägarna.

Här var granskogen mörkare och marken klädd med mossa, men solskenet silade genom grenverket. Vi följde stigen norrut.

Vi skulle komma ut vid en vändplan och det gjorde vi efter ett tag. Det fanns även en annan väg som kom norrifrån. Den ansluter nog till elljusspåret i andra änden. Vi svängde av västerut.

Efter ett tag kom vi förbi en jaktstuga. Den var inte så stor och den var låst. Där fanns ett stort vedskjul intill stugan.

I det grova gruset på vägen lyste tussilagona som gula solar mot oss. Vad man blir glad av dem. Tidigare på dagen såg jag en hel slänt som var alldeles gul av tussilago. Det var vid en av infarterna till stan när vi var där.

Vägen var spärrad av en bom. Det syntes på kartan och det stämde även i verkligheten. Det var en låst bom så här kunde man inte passera med något fordon, möjligtvis en cykel. Vi tog oss enkelt förbi.

Snart skymtade vi torskingevägen i andra änden av raksträckan. När vi kom ut dit, skulle vi bara kunna gå raka vägen hemåt.

Längs den här vägen har jag en multigömma. Vi passerade precis bredvid slutgömman. Den syntes ganska väl för den var inte så väl gömd. När jag kollade burken, märkte jag dessutom att innehållet var alldles fuktigt. Så burken fick följa med hem för torkning. Jag ska byta till en tätare burk och placera ut den lite bättre när loggboken har torkat.

Det var ungefär all geocaching jag utförde idag förutom att jag fick ett nytt event publicerat. Jag skickade in det igår kväll och idag var det en reviewer som granskade det och godkände det direkt. Det blir ett Vårevent vid Lundsbo där jag var igår med familjen. Eventet är om fyra veckor.

Nu var det bara raka vägen hem. Snart skymtade vi Rannässkylten och då visste vi att vi snart var hemma igen. Det kändes lite i benen att vi gått en rejäl promenad. Törstiga var vi också när vi kom hem. Takko lade sig i korgen och där ligger han än och vilar. De små korta benen fick pinna på bra idag och nu är han trött. Det är väl jag också lite ska jag erkänna, men imorgon är vi lediga och kan ta det hur lugnt vi vill. Några rundor ska det bli den här veckan. Det har jag planerat in, men även några vilodagar, om jag vill.

Stilla veckan - Påskdagen

Påskdagen - Glädjens dag! Kristus är uppstånden! En sån dag kan man inte vara stilla.  Då måste man få hoppa och skutta lite. Egentligen hör väl inte påskdagen till stilla veckan. I bibeln är ju söndagen den första veckodagen. Så med uppståndelsen börjar en ny vecka, ett nytt liv.

På långfredagen gjorde jag en liten installation i en av mina krukor på verandatrappan. Idag var jag bara tvungen att göra en ny av vad som fanns att tillgå. En betongkruka och en sten fick illustrera den tomma graven. Påskliljan påminner om det nya livet som spirar och gror.

Jag tycker mycket om påskliljorna. De ser så glada ut med sin solgula färg och klockorna som trumpetar ut att Jesus har uppstått.

Alla påskliljor har inte så tydliga trumpeter. Jag köpte en bukett i affären när jag handlade påskmat. När de slog ut, visade det sig att de var fyllda, men de är vackra på sitt sätt med sina olika gula nyanser.

För bara några dagar sedan tog jag in några kvistar från forsythian. Jag har en stor buske bakom huset. Nu har de slagit ut sina gula blommor. De blommar ju på bar kvist och bladen kommer senare. På påskdagen vill jag gärna gå till kyrkan och fira gudstjänst. Så blev det inte idag. Jag var alldeles för trött. Gudstjänsten var i Kärda och de som var med hade säkert en fin gudstjänst. Jag fick fira här hemma med familjen.

När alla vaknat och fått sitt kaffe, gav vi oss av hela familjen på en liten utflykt. Vi åkte till Lundsbo utanför Bor. Lundsbo är ett kommunalt naturreservat som invigdes förra året. Jag har varit här en gång tidigare för att FTF:a en gömma som 1000sjöar lagt ut. Då tänkte jag att till våren kommer det att vara vackert här bland bokarna. Jag har haft lite funderingar på att förlägga ett geocachingevent hit nån gång i maj. Dagens tur blev lite av en rekognosering kombinerat med familjeutflykt.

Det fanns en vandringsled på ca 2 km utmärkt på kartan. Vi gav oss av för att försöka följa den. Till att börja med fanns en hyfsad stig att följa. Vi insåg att det inte skulle bli en barnvagnsvänlig runda, men vi tog oss fram, maken, sönerna, hunden och jag.

Det var lite kuperat här och där. Det fanns också rester efter forna dagars torpare och deras strävsamma liv. Vi stretade på uppför backen och nerför på andra sidan.

Anledningen till att kommunen avsatt området i Lundsbo till naturreservat är att här finns mycket natur att vara rädd om. Här finns många olika sällsynta arter, bland annat olika lavar, mossor och svampar. Det finns en bra artikel om Lundsbos intressanta arter skriven för ungefär ett år sedan av Dan Damberg. Jag läste den igår igen, men det var svårt att upptäcka rariteterna på plats.

Efter ett tag blev det svårare att se var stigen gick. Det fanns inte alltid en upptrampad stig. Det är nog meningen att det ska bli det men då måste många gå på samma ställe.

Det var inte heller alltid så lätt att se nästa stolpe från den man stod vid. Ibland hade nästa hamnat bakom ett träd. Här behövs nog lite justeringar. Dessutom var stolparna lite glest placerade på vissa ställen. De hade orangefärgad topp och den syntes inte heller så bra mot de bruna boklöven på marken och i motljuset. Solen lyste hela tiden starkt på oss. Jag föredrar nog blåmarkerade stolpar. De syns bättre för den blå färgen sticker ut mot naturens färger.

Sen kom vi ut på en skogsväg. I naturreservatet avverkas inte skogen mer än om det är nödvändigt. Men utanför gränserna sköts skogarna som vanligt. Det fanns en hel del skyltar som berättade om skogsbrukets olika faser.

När vi sedan vek av in i skogen igen, kom vi fram till ett blötare parti. Här fick vi hoppa lite från tuva till tuva för att ta oss över till torrare mark. Det kommer nog att torka ut till sommaren, men en liten spång just på det blötaste stället hade varit bra.

Vårbäcken porlade så högt att vi hörde den på långt håll. Det är ett härligt ljud. Den påminde mig om bäckarna hemmavid där pappa hjälpte oss att sätta ut ett vattenhjul som snurrade när vattnet passerade. Pappa snickrade själv ihop vattenhjulet till oss.

Så småningom kom vi ut på grusvägen fram till Kloens torp och Lundsbo naturreservat. Här passerade vi för en stund sedan. Edvard Wibeck välkomnade oss. Han låg bakom många av de naturskyddade områdena som finns inte bara i våra trakter utan i hela Sverige.

Här mötte vi också några cyklister som var ute på cykelvägen som passerar Lundsbo. Vi fortsatte längs vandringsleden.

Nu gick vi genom bokskogen. Det var vackert här, men jag såg inga blåsippor. Ibland brukar det finnas mycket vårblommor under bokarna. Senare på året, när löven slagit ut, blir det för mörkt under bokarnas skugga.

Vandringsleden förde oss en liten vända utanför reservatets gränser genom en blåbärsgranskog. Sen bar det nedför igen. Här hade det också behövts lite mer stolpar, men vi hittade vägen i alla fall.

Det var en härlig dag. Det blev lite svettigt i solskenet, som silade genom granarnas grenar. Granskogen har sin skönhet, bokskogen har sin.

Den sista biten kom vi ut i bokskogen igen. Stigen ledde oss upp på en kulle med utsikt över torpet Kloen, som numera är en raststuga i reservatet.

Uppe på toppen fanns en rastplats där man kunde sitta ned och vila eller fika. Vi hade inget fika med oss för vi skulle hem och laga middag efteråt. Men vi satte oss och vilade en stund.

Jag hittade några chokladbitar och kexchoklad i väskan. Dem njöt vi av medan vi återhämtade krafterna. Det är alltid bra att ha med sig lite energi lagrad i paket.

När vi rastat klart, tog vi oss nedför den branta stigen genom bokskogen mot torpet.Då var vi framme vid ledens slut. Det var en ganska omväxlande led, men den behöver bli lite tydligare här och där.

Innan vi åkte hem besökte vi torpet. Det satt ett par utanför och fikade. Naturreservatet har lite besökare i alla fall. Vi klev in i köket där järnspisen tronade. Kaffehurran stod klar att användas och ved fanns att tillgå.

I stora salen fanns en liten utställning där man kunde läsa en hel del om Edvard Wibeck och om torpet Kloen med omgivningar.

Utanför torpet fanns en informationstavla. Det fanns en annan intill platsen där Edvard Wibeck stod som träskulptur. På dem kunde man se vandringsledens sträckning. Vi satte oss till slut i bilen igen och åkte hemåt efter en fin utflykt. Nu började vi bli hungriga.

På hemvägen observerade jag de fina cirrusmolnen på himlen. De fanns även hemmavid. Gud måste ha humor som dekorerar himlen med dessa just i påsktiden. Ett annat namn på dessa moln är ju fjädermoln. Det passar bra så här till påsk.

När vi kom hem, lagade jag mat till oss. Det blev Grönpepparfilé och ris, en klassiker hemma hos oss. Nu är det dags att göra sig i ordning för kvällens aktiviteter. Det kanske blir ett inlägg till lite senare idag.