Firat Sverige

Om man lyssnade på rösterna om hur och varför de firade vår nationaldag, så var det inte många infödda svenskar so firade. De flesta var bara glada för att ha ytterligare en ledig dag att umgås med familjen. Nysvenskarna däremot verkar fira Sverige lite mer. Det kanske beror på att de inte tar allt för givet. De vet att det inte är självklart med den frihet och de förmåner som vi har i Sverige. Vi kanske borde fira vår frihet lite mer, men vi är väl rädda för att bli betraktade som nationalister. Frihet och välfärd har inget med nationalism att göra så det borde inte hindra oss.

Mitt nationaldagsfirande brukar inte vara så märkvärdigt. Vi umgås med familjen som är hemma och äter något gott. I år var det bara maken, hunden och jag. Vartannat år har jag gett mig ut på en geocachingtur. Ibland själv, ibland med hunden, ibland med en kompis. I år åkte vi alla tre, men det var inte Takko som rattade bilen. Det var fint väder och sen skulle det komma regn så det gäller att passa på.

Vi stannade till vid High Chaparall där ett cykellopp runt Bolmen hade sin start. Makens chef skulle delta. Maken tänkte heja på honom, men han hittade chefen. Vi fortsatte mot Gnosjö i stället.

Dagens huvudmål var Svikarens koja. Den ligger i  Bårebo. Här gömde sig Johannes Andersson när han avvikit från krigstjänst. Han bodde i en koja och grävde en kanal för att ha vattenförsörjning till sitt tråddrageri.

Vi hittade kojan. Det är inte den ursprungliga utan en rekonstruerad. Den var inte så stor men här kunde man nog övernatta.

Det fanns två britsar och en eldstad. Undrar hur mycket värme den ger. I en hink hittade vi en gästbok som vi skrev lite i.

Takko ville inte sitta inne i en koja när det fanns en hel skog utanför. Vi var också sugna på att ge oss ut bland träden. Det fanns ju en klurig gömma i närheten. Det tog ett tag att hitta trots att jag gissat helt rätt på utseendet av den. Det var maken som till sist fann den. Jag hade inte letat tillräckligt noggrant. Skönt att kunna signera Johannes Anderssons kanal - Kojan. Det blev faktiskt dagen andra hittade cache.

Kanalen vid kojan var det inte mycket nytta med. Den var rätt torr, men det kanske beror på den låga grundvattennivån vi har nu. Det var nog annorlunda för tvåhundra år sedan.

Vi återvände till bilen och körde tillbaka till Bårebo bystuga. Där hade vi stannat till på vägen och loggat den första gömman, Johannes Anderssons kanal - Tråddrageriet. Den var inte så svår så den hittade jag snabbt. När vi kom tillbaka hit, plockade vi fram vårt fika, som bestod av Britts goda bullar och en havrekaka. Maken hade glömt kaffet hemma så det blev te för honom också.

Stugan används nog av byns invånare då och då. Det fanns gott om sittplatser utanför och två eldstäder där man kan grilla.

Här var det gott om vatten i rännan. Takko ville fortsätta men maken var ju intresserad av konstruktionen. Han har faktiskt varit här för längesen, när han jobbade som lärare i Gnosjö. Det var i början på 80-talet. Då gjorde de en personalutflykt hit så han kände igen sig.

Nedanför bystugan på andra sidan vägen hittade vi en liten damm och där fanns det fler sittplatser. Här kan det vara mysigt att njuta av solen medan man fikar.

Mitt ibland allt det gröna stack det upp en blodbok. Den avvek verkligen med sin mörka röda färg. Det fanns gott om bokar men de andra var av den vanliga gröna sorten. Det blir säkert vackert här till hösten när bokarna får sina gyllene färger.

När vi fikat klart, fortsatte vi in till Gnosjö. Maken tyckte vi kunde leta upp några fler gömmor. Det fanns en vid Marieströmsdammen som jag inte loggat. Maken visste vart vi skulle så han körde direkt dit och parkerade så nära vi kunde.

Sen gick vi över på andra sidan. Min GPS ville skicka ut oss i vattnet, men det trodde vi inte på. Maken tog några ytterligare steg och där hittade han en burk som han langade fram till mig. Det gick ju rätt smidigt. Sen återvände vi till hunden i bilen.

Nu var det dags att vända hemåt. Vi tog vägen förbi Välornas camping. Det skulle finnas en gömma ute på en udde i sjön. Vi hittade en liten stig in och parkerade bilen vid vägkanten. Sen promenerade vi alla tre längs stigen. Vi mötte en familj med två hundar som var på väg åt andra hållet. Det var lite jobbigt för mig som blir andfådd i uppförsbackarna, men jag tog mig både dit och tillbaka. På platsen letade vi lite innan maken hittade gömman. Fiskelycka hette den och var en enkel plastpåse med loggbok. Idag var det makens lyckodag. Han hittade ju ter av de fyra geocacher som vi loggade.

Det fanns tydligen en bingorunda längs stigen, men vi nöjde oss med motionen och gömman. När vi kom tillbaka till bilen, var jag jättetrött. Vi nöjde oss med fyra gömmor den här soliga nationaldagen.

Lingonen blommade för fullt på flera av ställen vi besökte. Nu hoppas det blir ett bra bärår. Blåbären har börjat sätta kart. Vi åkte hemåt nöjda med dagens utflykt och tacksamma för den svenska allemansrätten som ger oss friheten att ströva i vår natur.

Efter en stunds vila satte vi oss en stund på verandan. Hunden var fortfarande trött och lade sig på filten. Maken grillade lite åt oss att äta. Så firade vi Sveriges nationaldag.

Dystert och ofattbart

Den här dagen slutade inte precis som vi önskade. Vi är nog många varit klistrade vid nyhetsrapporteringen och sociala medier. På förmiddagen såg det ljusare ut. Solen sken och hunden och jag tog en lång promenad. På hemvägen hittade jag den första utslagna vitsippan. Den lyste som en stjärna bland gräset.

Vi gick hela hundrundan på 55 minuter. Annat var det förr. Då gick det betydligt fortare, men man får vara glad att man orkar överhuvudtaget. Veckan har annars inte varit så bra, men idag hade jag bestämt mig för att utmana mig med hundrundan. Jag vilade några minuter i Skogsbiblioteket innan vi fortsatte hela vägen hem.

Så på eftermiddagen hände det förfärliga. Vi blev nog alla bestörta när vi fick veta att ett misstänkt terrordåd utförts i Stockholm. Sen har vi följt händelserna hela kvällen. Vi som har anhöriga i området blev förstås oroliga, men ganska snart kunde vi se att sonen var i alla fall i säkerhet. Under kvällen hade jag kontakt med honom. Han var kvar på jobbet eftersom inga kommunikationer funkade. Han har ju en bit att åka ut till Salem. Vid halv tio meddelade han att han satt på ett tåg på väg hem. Andra släktingar i Stockholm var också i säkerhet, men visst förändrades livet helt plötsligt. Det som värmer är all omtanke som stockholmarna visar varandra i denna svåra situation. Det är det vi alla får göra.

Den här veckan har, som sagt, varit lite tuff. Helgens magproblem har påverkat mig även under veckan. Ändå har jag lyckats genomföra en del roliga aktiviteter.

I onsdag ville min kollega fika tillsammans med mig när hon skulle stan och handla garn. Det är ju alltid trevligt. Vi träffades och pratade i en och en halv timme. Sen tog vi oss till Tine i garnaffären och handlade lite garn. Jag har länge velat sticka en islandströja och nu köpte jag isländskt ullgarn till en sådan. Det ska bli roligt att sätta i gång.

Dagen efter var det dags att ta prover på sjukhuset. Sen köpte jag lite fika och åkte hem till Zack och hans matte och husse. Det var ju ett tag sedan vi sågs. Vi har varit i Rom och sen har de varit Spanien. Zack hade också varit på semester i Halmstad. Det var kul att ses igen.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Tankarna rör sig förstås i huvudet, men vi får hoppas att det blir en lugn natt. Nu är det helg. Det kommer nog att bli en annorlunda helg. Vi ber för alla som drabbats så grymt. Vi ber för Sverige.

En helg i Rom - del 5

Dags att avsluta reseberättelsen från Rom med sista dagens upplevelser. Frukosten anlände sent men vi hade ju inhandlat lite egna frukostprylar. Sen packade vi hop våra saker och lämnade rummet. Receptionen var inte öppen en vi skulle lämna nycklarna på rummet. Vi bodde i annexet och hade en egen utgång mot en tvärgata. Vi ringde på vid huvudingången men först var et ingen som svarade. Sen öppnades porten och en av städarna kunde släppa in oss så vi kunde ställa våra väskor i reception för att hämta senare. 

Vi gav oss ut på en sista sightseeingtur i närområdet. Vi hade sparat Fontana di Trevi till sist. Det var en mycket stor och påkostad fontän jämfört med många andra. Det var alltså här Anita Ekberg tog ett bad i en gammal film. I mitten poserade Poseidon i carraramarmor. Fasaden och bassängerna var av travertin. Lite hade vi lärt oss av alla earthcacher vi loggat. Här fanns också en sådan cache som vi samlade uppgifter till, med namnet Fontana di Trevi förstås.

Även här var det fullt med folk som trängdes. De idoga försäljarna av selfiepinnar och militärerna som vaktade var förstås också på plats. Det var lite blött på marken men vi klarade oss bra från regn.

På botten av bassängerna glänste mynten som människor kastat i och samtidigt önskat sig något. Det är väl så man ska göra. Det gjorde inte vi. Vi hade bättre nytta av mynten till annat. Önska kan man göra ändå och kanske få önskningarna uppfyllda.

Vi letade efter några andra stadsgömmor längs vägen, men vi hade ingen större lycka med dem. På en liten bakgata fanns detta gallerförsedda fönster med massor av hänglås. Hr skulle det finnas en gömma, men trots att vi studerade alla hänglåsen hittade vi inte det rätta med loggboken. Vi hade inte tålamod så vi gav upp försöket att logga. Två andra gömmor fick vi också ge upp försöken på. Det blev bara en loggad cache denna avslutande dag i Rom, men det räckte för mig. Totalt fick jag ihop sju loggar i Italien och fyra i Vatikanstaten. Det var mer än jag räknade med.

Vi avslutade vistelsen med en lunch på en av restaurangerna intill hotellet. Det blev en klassiker, Pasta Bolognese. Sen återvände vi till hotellet för att hämta väskorna. Vi fick hjälp av kilen i receptionen att kontakta transferbolaget. Vi var lite osäkra på var chauffören skulle hämta upp oss, men han kom till hotellet. Sen åkte vi runt i Rom för att hämta upp ytterligare resenärer innan han rattade minibussen mot flygplatsen.

Vi lyfte och lämnade Rom på utsatt tid. Först gjorde vi en sväng ut över medelhavet innan vi vände norrut mot Innsbruck. Landskapet under oss förändrades när vi närmade oss Alperna. Sen gick rutten via Munchen, Hamburg och Köpenhamn för att slutligen landa på Landvetter. Där tog vi en fika innan vi hämtade ut bilen och styrde hemåt.

Vi anlände till Forsheda vid halv tio och hämtade Takko hos Ambjörn. Sen åkte vi hem till Rannäs. Det var skönt att komma hem igen. Takko var också nöjd att ordningen var återställd. Det tog ett tag att varva ned så att man kunde gå och lägga sig. Sen sov jag gott i alla fall. på måndagen vilade jag hela dagen. Det tog på krafterna att resa, men det var en härlig upplevelse och något att se tillbaka på. Jag är glad och tacksam att jag orkade med så mycket som jag gjorde.

Tack, mamma!

Efter några intensiva dagar i helgen har jag mest vilat här hemma. Jag blev väldigt trött efter lördagens begravningsgudstjänst och minnesstund för mamma. Benen blev alldeles darriga och tyngdkraften kändes extra stark. Den drog mig ner till horisontalläge både igår och idag. Sakta men säkert får jag försöka återhämta mig för imorgon är det dags för nytt sjukhusbesök.

Vi åkte hemifrån strax före kl. 11:00 i lördags. Alla mina grabbar hade finkostymerna på sig. Det är inte så ofta man får se dem i den stassen. När vi kom fram till Horda Frikyrka, var begravningsentreprenören redan på plats och vi kunde hjälpa till med att bära in kistan på plats. Blomsterarrangemangen anlände och alla detaljer kunde ordnas i god tid. Mamma hade önskat vita liljor på kistan tillsammans med hennes konfirmationsbibel och ett ljus. Vi valde en ljusstake som mamma målat. I festvåningen höll man på att ställa i ordning inför middagen.

I kyrksalen hördes stilla musik från högtalarna medan gästerna anlände. Det var många anmälda till minnesstunden. Det var släktingar från när och fjärran, församlingsmedlemmar och vänner. Elisabet inledde gudstjänsten med att spela Aftonklockorna. Det är ett musikstycke som jag kom ihåg att mamma brukade spela.

Helén sjöng sedan Lydia Lithells sång "Det enda som bär" innan vi alla stämde in i psalmen "Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen". Mamma hade själv valt sånger som hon tyckte om. Vi har bara satt ihop dem till ett program.

Officiant var Göran Ahlander, en av pastorerna i kyrkan, som höll ett varmt tal och överlämnade mamma i Guds händer. Sen sjöng Helén "Härlighetens morgon". Innan avskedet i kyrkan sjöng vi unisont "Gud är trofast".

Eftersom mamma ska kremeras skedde avskedet i kyrkan. Vi gick fram i grupper och lämnade våra blommor i en korg. Sedan avslutade Göran samlingen med välsignelsen. När Elisabet spelat "Jag har hört om en stad", var samlingen slut i kyrksalen. Därefter fortsatte vi en trappa ned.

I festvåningen var det dukat för middag. Vi bjöds på slottsstek med potatisgratäng och grönsaker. Det var gott och som vanligt blev jag fort mätt.

Efter en liten paus var det dags för dem som ville lämna några minnesord eller sjunga en sång. Det var många som hade varma ord att säga om mamma. Min mamma ville aldrig framhäva sig själv, men för en gångs skull fick hon stå i centrum. Mamma var inte de stora ordens kvinna utan hon var handlingens kvinna. Hon sa aldrig så mycket om vad vi betydde för henne, men hon visade det i sina handlingar. Hennes omtanke om andra människor och hennes ödmjukhet kom fram i alla talen. Vi kände alla en stor tacksamhet för mamma och vi saknar henne mycket.

Sedan serverades kaffe och tårta. Min syster Lis-Marie hade bakat sådana marängtårtor som mamma brukade göra. På ett sätt kändes mammas närvaro under hela dagen. På borden hade vi dekorerat med ljusstakar som hon hade målat. Mamma var intresserad av mission och kände speciellt för utsatta barn. Därför hade vi valt att låta minnesgåvan gå till en flickskola i Pakistan.

När minnesstunden av slut och alla gäster gått, samlades vi i kyrksalen för att följa mamma den sista biten ut till bilen. Ute var det mörkt och det hade börjat snöa. Det var kallt i luften och snöflingorna yrde omkring.

Innan vi vände färden hemåt åkte vi upp till kyrkogården med alla blommorna för att lägga dem på pappas grav. Det dröjer ett tag innan mamma kommer att urnsättas där, men blommorna kunde vi lägga dit. Jag hade med ett ljus som vi tände i lyktan.

Det blev en lång och intensiv dag. Jag var totalt slut efter den. Igår orkade jag inte mycket. Sönerna skulle åka ganska tidigt. Stockholmssonen lagade en tidig middag innan vi åkte in till stan med dem. Han skulle åka med kusinen upp till huvudstaden och lite senare skulle kalmarsonen ta tåget till sin destination. För mig blev det en tidig kväll. Även idag har jag mest vilat hela dagen. Det blev bara en lite runda med hunden. Det tog verkligen på krafterna. Nu får jag försöka återhämta mig. Imorgon ska jag ju in till sjukhuset igen.

Indiana Johansson på jakt efter Mjölner

Denna fredag har varit en härligt solig vårvinterdag. Den här veckan var fredagen inbokad för ett sjukhusbesök och lite annat. Så det har varit fullt upp. På förmiddagen åkte jag in för att få en spruta. Det gick snabbt på 10 minuter. Därmed hade jag tid att ta en kopp kaffe och en fralla i cafeterian innan frissan skulle snygga till min kalufs. Håret växer sakta men säkert ut igen och det spretade lite här och där. Sen handlade jag lite mat innan färden gick hem till Rannäs.

Solen strålade och lockade till utomhusvistelse. Mitt alter ego Indiana Johansson blev väldigt sugen på att ge sig på en geocache som jag tittat på lite då och då. Det har inte blivit av att jag gett mig på den förut. Det är en Wherigo av en typ som kallas Reverse Cache. Det innebär att man åker till en plats och trycker på en knapp i appen i mobilen för att få fram avståndet till gömman. Jag hade lite funderingar på hur man skulle kunna minimera antalet knapptryckningar som behövdes. För några dagar sedan tog jag tag i det ytterligare och hade som det visade sig en bra teori.

Jag gav mig av mot Svanaholm. Det syntes varken svanar eller gäss på ängarna vid Storåns mynning i Bolmen, men det kanske är lite tidigt trots att jag både sett och hört fågelsträck här hemma. Eftersom jag förberett mig så väl och hade bra verktyg i mobilen kunde jag få fram slutkoordinater efter bara tre knapptryckningar. Jag var dessutom nästan spot on. Det var bara en siffra fel och det var den sista på N-koo som var +1. Helt oväsentligt egentligen.

Thor hade ännu inte hittat sin Mjölner. Det var ju tur för mig. Jag hittade gömstället. Cachen heter Hvor er Mjølner? och är utlagd av vår danska cachingkompis Krusander. Därav namnet på danska. 

Loggremsan kunde signeras utan problem. Gömman återställdes innan jag vände hemåt igen. Indiana Johansson var mycket nöjd med dagens geocachingäventyr. Min teori fungerade bra även i praktiken. Nu kan jag ge mig på fler Reversecacher för nu har jag ju ett bra koncept.

Hemma igen var det dags att fixa lite mat. Idag blev det en enkel fisksoppa med macka. Soppan kan enkelt värmas när resten av familjen kommer hem. Sen hann jag vila lite innan Stockholmssonen ringde och sa att han var i stan. Kalmarsonen meddelade att han kom med tåget en stund senare. Jag hoppade in i bilen och åkte till Biltema för att hämta upp den ene. Sen åkte vi upp till stationen. Efter en stund dök maken upp och tog med sig båda sönerna hem. Själv fortsatte jag ut till Horda för hjälpa till med att ställa i ordning i kyrkan inför morgondagens begravning.

Det kommer att bli en både sorglig och ljus dag imorgon. Saknaden efter mamma finns där, men vi har många ljusa minnen att dela med oss av. Det är roligt att det kommer så många släktingar och vänner för att dela stunden med oss. Det är vi tacksamma för.

Mot bättre dagar

Visst var min mamma vacker i sin ungdom. Jag fortsätter med lite återblickar genom gamla foton ur mammas album. Frisyren tyder väl på att fotot är taget på fyrtiotalet. Halsbandet som hon bär har jag någonstans. Det måste jag ta och leta upp.

Skönheten försvinner inte även om vi förändras till det yttre. Den inre skönheten finns kvar. Här är mamma tillsammans med mina pojkar under någon utflykt vi gjort tillsammans. 

Under förberedelserna inför begravningen har vi inventerat våra förråd av ljusstakar som mamma målat. Här är min samling. Mina syskon har nog en liknande var och en. Porslinsmålning var ett av mammas intressen under många år. Det finns många spår efter denna hobby i alla våras skåp. Förutom ljusstakarna har jag en hel kaffeservis och mycket annat som hon målat. Ett vackert arv som hon lämnat efter sig.

I helgen chansade jag lite och åkte till gudstjänsten och årsmötet i församlingen. Det var längesen vi var i kyrkan. Det kändes så roligt att träffa alla och kunna vara med en liten stund. Det blev en längre stund än jag trodde jag skulle orka. Först var det årsgudstjänst med parentation då församlingens äldste medlem lämnat oss. Han var en riktig klippa trots att han nästan hann fylla 99 år. Efter lite mingelfika vidtog församlingens årsmöte med alla val. Lite senare blev det ett avbrott för smörgåstårta innan samtalen fortsatte. Vi åkte hem för nu började jag känna mig lite trött.

Jag räknade förstås med att få vila hela måndagen. Det gjorde jag i stort sett också. I tisdags var det dags för den sista sprutan i den här kuren. Jag trodde att jag kanske kunde köra in själv men maken valde att komma hem och följa med mig. Det var nog bra då jag fortfarande var lite knäsvag. Det känns ibland som om jag får ett blodtrycksfall utan att det svartnar för ögonen.

På kvällen skulle kalmarsonen komma med tåget för lite hemmavistelse. Maken fick hämta honom. Jag satsade på att försöka vara med en liten stund på styrelsemötet i kyrkan. Det blev även nu en betydligt längre stund än jag räknat med. Men kändes också bra att kunna delta i samtalen och besluten. Jag hoppas ju att jag ska bli allt starkare och orka vara med mer.

Idag trodde jag att jag skulle behöva vila en hel del efter gårdagens aktiviteter, men jag fick väldig energi. Kanske att sonen var hemma hjälpte mig att orka mer. Dessutom har jag börjat de senaste dagarna med lite goda smoothies som verkar ge mig bra energi. Igår blev det en spirulinasmoothie med kiwi, banan, lite spirulinapulver och lättyoghurt med vaniljsmak. Dagens version gjordes på sharonfrukt, en proteindryck med extra energi och vaniljyoghurt. Vi får se vad det blir imorgon.

Sonen och jag satte igång att städa av lite här hemma. Något som jag haft planer på men inte riktigt orkat ta tag i den senaste tiden. Han fick bemanna dammsugaren, vilket är det värsta för mig. Jag dammade och torkade av golven. Dessutom fick toaletten och hallen en duvning. Egentligen ska jag inte syssla för mycket med dessa aktiviteter. Efter städningen känner jag i halsen hur det svider lite. Det är väl exponeringen för damm, mögel och vad som kan finnas i luften som inte är så nyttig för mig egentligen. Men man kan ju inte skippa städandet ändå. Bra att få lite hjälp då.

Efter saneringen lagade vi mat. Sonen ansvarade för potatisskalandet och jag gjorde köttfärslimpa. Medan potatisen kokade och limpan tillagades i ugnen, gjorde jag lökmarmelad. Det är ett gott tillbehör som jag gärna delar med mig av. Jag skivar rödlök i ringar och steker på svag värme i lite olja. Den här gången tog jag även med purjolök som jag älskar. Den ska bara bli mjuk inte få färg.

Sedan kryddar man den med nymalen svartpeppar. Sälta kan man få genom att salta men jag väljer att använda japansk soja för då får man lite umamismak också. Syran kommer från balsamvinäger och sötman från honung eller socker om man så vill.

Sen får detta puttra ihop en stund så att smakerna blandas. Det gäller att smaka av väl och se till så att det bli en bra balans mellan sälta, syra och sötma. Då får man ett trevligt tillbehör till vilken kötträtt som helst.

Potatismoset fick lite gröna inslag med persilja och gräslök. Det blev en riktigt god lunch som uppskattades av alla. Till och med Takko, som slukade de rester som jag inte orkade äta upp. Sen fick det bli en liten vilopaus för nu började ryggen att protestera lite. Jag får ont i ryggen när jag står mycket. Men en lite stund i sängen i ryggläge hjälper.

Det har inte blivit så långa promenader de senaste dagarna för det har varit kallt och blåsigt. Idag hann jag inte ut innan solen försvann. Den tittade fram ett tag mitt på dagen, men när Takko och jag gick ut var den gömd bakom molnen. Det har blivit betydligt ljusare och man kan ana en stundande vår även om det är ett bra tag kvar. Maken konstaterade att det var lite ljus kvar när han kom hem idag.

Nu ska det bli lite kvällsmys med familjen. Sonen håller på att baka en äppelkaka. Det är inte så svårt när det finns påsar med äpplen i frysen. Båda pojkarna har lärt sig att göra min enkla äppelkaka. Det är bra lärdom för livet att kunna laga mat. Det kan de och det känner jag mig lite stolt över att ha lärt dem.

Vi föräldrar vill ju gärna ge våra barn bra redskap för livet och mycket kärlek. Det fick vi från vår mamma. När jag tänker tillbaka, ser jag hur mycket hon betydde för oss. Hon var inte de stora ordens kvinna utan en handlingarnas. Hon sa inte att hon älskade oss så ofta, men hon visade det i praktiken. Hon kunde slå knut på sig själv för att ge oss det vi behövde. Det var inte alltid så lätt ibland när resurserna var små.

En del slänger vackra ord omkring sig men det stannar med orden och kommer aldrig till handling. Ibland blir jag lite anti när jag hör, inte minst i amerikanska filmer, hur de slänger ur sig "I love you" i tid och otid. Det kan kännas mer som en fras än ärligt menat. Det finns säkert de som menar det men ibland blir det lite överdrivet. Jag föredrar mammas sätt att visa kärlek.