Dystert och ofattbart

Den här dagen slutade inte precis som vi önskade. Vi är nog många varit klistrade vid nyhetsrapporteringen och sociala medier. På förmiddagen såg det ljusare ut. Solen sken och hunden och jag tog en lång promenad. På hemvägen hittade jag den första utslagna vitsippan. Den lyste som en stjärna bland gräset.

Vi gick hela hundrundan på 55 minuter. Annat var det förr. Då gick det betydligt fortare, men man får vara glad att man orkar överhuvudtaget. Veckan har annars inte varit så bra, men idag hade jag bestämt mig för att utmana mig med hundrundan. Jag vilade några minuter i Skogsbiblioteket innan vi fortsatte hela vägen hem.

Så på eftermiddagen hände det förfärliga. Vi blev nog alla bestörta när vi fick veta att ett misstänkt terrordåd utförts i Stockholm. Sen har vi följt händelserna hela kvällen. Vi som har anhöriga i området blev förstås oroliga, men ganska snart kunde vi se att sonen var i alla fall i säkerhet. Under kvällen hade jag kontakt med honom. Han var kvar på jobbet eftersom inga kommunikationer funkade. Han har ju en bit att åka ut till Salem. Vid halv tio meddelade han att han satt på ett tåg på väg hem. Andra släktingar i Stockholm var också i säkerhet, men visst förändrades livet helt plötsligt. Det som värmer är all omtanke som stockholmarna visar varandra i denna svåra situation. Det är det vi alla får göra.

Den här veckan har, som sagt, varit lite tuff. Helgens magproblem har påverkat mig även under veckan. Ändå har jag lyckats genomföra en del roliga aktiviteter.

I onsdag ville min kollega fika tillsammans med mig när hon skulle stan och handla garn. Det är ju alltid trevligt. Vi träffades och pratade i en och en halv timme. Sen tog vi oss till Tine i garnaffären och handlade lite garn. Jag har länge velat sticka en islandströja och nu köpte jag isländskt ullgarn till en sådan. Det ska bli roligt att sätta i gång.

Dagen efter var det dags att ta prover på sjukhuset. Sen köpte jag lite fika och åkte hem till Zack och hans matte och husse. Det var ju ett tag sedan vi sågs. Vi har varit i Rom och sen har de varit Spanien. Zack hade också varit på semester i Halmstad. Det var kul att ses igen.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Tankarna rör sig förstås i huvudet, men vi får hoppas att det blir en lugn natt. Nu är det helg. Det kommer nog att bli en annorlunda helg. Vi ber för alla som drabbats så grymt. Vi ber för Sverige.

Hem till våren

Efter resan till Rom är vi så tillbaka i vardagen. I Italien var det nästan sommar med svenska mått mätt. Så kom vi hem till våren. Till våren hör givetvis vårblommorna. I tisdags var jag till affären och då kunde jag inte motstå några penséer. En kruka med minipåskliljor fick också följa med hem. Då kanske rådjuren lämnar penséerna i fred. De gillar ju inte påskliljor.

I tisdags var det också dags för första sprutan i fjärde kuren. Jag skulle komma extra tidigt till sjukhuset eftersom jag också skulle få några påsar blod. Därför började dem med att ta blodprov. Efter ett tag kom svaren och det visade sig att mina blodvärden hade sjunkit, men det gick bra att ta en ny spruta. Efter ytterligare en stund anlände blodpåsarna. Det tog tre timmar innan blodtransfusionen var klar. Så de beställde lunch åt mig. Jag fick skånsk kalops och till efterrätt ostkaka.

Det har varit ett härligt väder den här veckan. Takko och jag har tagit våra promenader. De två senaste dagarna har vi gått hela hundrundan. Det var riktigt skönt även om det blåste en del.

I trädgården har vårblommorna exploderat i solskenet. Snödropparna kom ju tidigt, men nu har de vuxit till stora ruggar.

De större krokusarna i olika färger lyser i gräsmattan och band löven. Man blir riktigt glad av de lysande gula färgklickarna.

Igår kväll var det gemenskapsgruppens samling. Jag har inte varit med på väldigt länge. Oftast har jag inte orkat fast jag hela tiden velat. Därför var det riktigt roligt att kunna vara med.

Vi fick fika med frallor och en god kaka. Samtalet runt bordet var också gott. Sen läste vi ur en andaktsbok och bad för våra böneämnen. Det finns många som vi känner som är sjuka på olika sätt. Flera har precis som jag cancer i olika former. Det känns bra att omfattas av andras tankar och böner.

Idag hade nog ännu fler blommor slagit ut i trädgården. Blåsipporna har pyttesmå knoppar under löven, men det tar nog ett tag innan de slår ut. Den tiden längtar jag till.

Idag var jag och handlade i affären inför helgen. Dagens lunch blev asiatisk touch på. Jag lagade kyckling i sötsur sås med ris till. Det var gott som omväxling. Nu är kyl och frys laddad med mat inför de kommande dagarna. Vissa dagar orkar jag kanske bara göra en sak och då kan det vara att laga mat. Just nu känns orken lite större. Men jag vet att det kommer att gå lite upp och ner även i fortsättningen. Jag får ta vara på de bra dagarna och ta mig igenom de jobbigare.

Hem till våren i Rannäs

Äntligen fick jag åka hem igen. Blodpåsarna gjorde nytta och jag blev lite piggare. På lördagskvällen kom maken och sonen för att hämta hem mig. Hunden blev glad när jag kom hem till Rannäs. Ordningen var återställd.

Vissa saker är förstås mycket enklare på sjukhuset. Hemma har jag ingen ställbar säng och betydligt längre sträcka till toaletten för att inte tala om duschrummet. Så jag passade på att duscha innan jag åkte hem. På sjukhuset serverades god och näringsriktig mat nästan innan man hunnit bli hungrig. Sonen lagar god mat men den kanske inte blir så omväxlande. Vi får nog satsa på lite mer frukt och grönt.

Igår var det söndag. Det blev ingen gudstjänst för vår del. Jag tittade på tvgudstjänsten. På eftermiddagen passade jag på att gå ut lite i solskenet. Det är lite trögt med rollatorn i fjolårsgräset, men det gick bra. Takko gillade också att vara ute och springa lite. Nu ser han inte mycket. Det har hänt nångång att han smitit ut på kvällen och nästan inte hittat in igen. Han börjar väl bli gammal och skröplig precis som vi andra.

Nu har blåsipporna slagit ut ordentligt på kullen. Det lyste blått under buskarna bland eklöven på marken. Än har de inte visat sin fulla prakt men det kommer väl. Jag gav mig inte upp på den ojämna marken på kullen så maken fick ta kameran med sig och fixa några bilder åt mig.

Sen fortsatte jag runt huset. Trollhasseln hade fullmatade hängen. Det är en hel del pollen i luften nu. Vilken tur att jag inte är pollenallergiker. Jag var ganska trött efter min miniutflykt så sen blev det mest vila i fåtöljen och tidigt sänggående. Men innan dess dök pastorn och två andra församlingsmedlemmar upp. Det var vår ordförande och hans fru som var ute på sjukbesök tillsammans med pastorn. Vi firade nattvard tillsammans och hade en liten bönestund här hemma. När jag inte kan komma till kyrkan, så kommer kyrkan hem till mig.

Idag var jag uppe vid sextiden. Maken hjälper mig ner till toaletten innan han åker till jobbet. På förmiddagen var jag ganska trött så jag bestämde mig för att ta mig upp på egen hand och vila i sängen en stund. Det blev ett par timmar. Sen lyckades jag ta mig upp ur sängen och även nedför trappan på egen hand utan att be sonen om hjälp. Fast jag fick gå baklänges nedför trappan. Det tar sig. Snart kan jag kanske klara det emsta själv. Men sonen får fortsätta att vara familjens kock.

Imorgon är det dags för provtagning igen.

"Det kan inte hända här"

Så trodde vi i alla fall. Det kan inte hända här, inte i Sverige. Så fel vi hade. Det är inte bara i det vapentäta USA som det vansinniga våldet plötsligt kan drabba ett helt samhälle. Det kan hända överallt. Det händer överallt. Det känns bara så mycket värre när det drabbar unga, oskyldiga människor. Det kanske känns extra svårt för oss som jobbar i skolans värld eftersom det hände där. I skolan ska alla få känna sig trygga. Det jobbar vi på hela tiden. Men vi kan aldrig skydda oss helt från dem som drivs av hatet och bara vill skada.

Det finns ingen mening med detta som hänt i Trollhättan idag. Jag tror inte att allting som händer har en mening. Men allt som händer kan få den mening vi ger det. Om vi låter denna händelse elda på vårt hat, vår inskränkthet, vår fruktan för det okända, vår främlingsfientlighet, ja, alla negativa tankar vi har, så kommer det att påverka inte bara oss själva utan också vår omgivning på ett destruktivt sätt. Men om vi i stället söker tröst där vi kan finna den, inom oss själva, hos varandra, hos Gud, så kan vi vända det negativa till något positivt. Själva händelsen kan aldrig bli positiv, men konsekvenserna kan det. Det kan komma något gott ur det som var menat att skada men bara om vi går samman och handlar i medmänsklighet och kärlek. Vi får aldrig låta det negativa vinna. Vi måste alltid stå upp mot det destruktiva. Det är bara då vi kan förändra och göra någon skillnad.

Ända sedan jag på lunchrasten kolade i mobilen vad som hänt i världen och läste om skolattacken i Trollhättan, har det funnits sorg inom mig och tårarna har inte varit så långt borta. Ändå måste livet fortsätta. Jag måste möta mina egna elever, gå ut med hunden, träffa kollegorna i mattelyftet och handla mat på vägen hem. Våra liv fortsätter ändå. Men ikväll var det många som stannade upp, tände ett ljus och tänkte på alla som drabbats. Jag var en av dem som följde uppmaningarna på Facebook. Det fanns de som undrade vad det gjorde för nytta att tända ett ljus. Nej, det är inte ljuset i sig utan viljan att delta i människors sorg, viljan att dela och förmågan att känna empati som gör skillnaden. Den kan vi visa genom att tillsammans med så många andra tända ett litet ljus för att sprida värme omkring oss i en kall och hård värld.

Jag tror att Nelson Mandela hade rätt i att ingen föds med hat. Det är något vi lär oss. Om vi kan lära oss att hata, kan vi också lära oss att älska. Ibland tror jag att vi ser på kärlek som en känsla som drabbar oss, men jag tror att kärlek är något som man kan utveckla, något som man kan lära sig. Det är inte i första hand en känsla utan ett aktivt handlande. Genom att visa kärlek, lär vi oss vad kärlek är, lär vi oss att älska. Som Johannes skriver i sitt första brev: "Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." Att visa lite medkänsla, kostar så lite och ger så mycket tillbaka. Därför tänder jag ett ljus och ber en bön ikväll.

Fredagsmys(t), klippt och serv(er)at

Fredag igen! Veckorna går fort. Jag får väl säga som min mormor sa när hon närmade sig 100: "Först så är det måndag och sen är det fredag och det var den veckan." Förra fredagen kommer jag knappt ihåg, men det är väl inte så konstigt. Då hade jag varit sjuk och sängliggande. Det vill man ju helst glömma. Den här fredagen hände det lite mer.

Efter skolan hade jag bokat tid för klippning. Man behöver ansa testarna ibland. Det tog inte så lång stund. Sen hade jag några fler ärenden på stan, som inte heller behövde ta hela dagen. Jag hann till och med fixa ett par av dem innan klippningen. Två av mina fotomystar behövde lite omsorg. Den ena var Folkrörelsekvinnan, som fick en ny loggremsa i stället för den fullskrivna. Den siste loggaren hade satt burken väldigt högt, men jag lyckades få ner den. Sen var det Kopparkatedralen där första steget hade försvunnit. Den lilla klisterremsan hade väl blåst bort. Den nya gjorde nästan detsamma. Den ville inte fästa på underlagen, men som tur var hade jag tänkt ut ett alternativ. Jag fick flytta steget några meter så löste det sig. Ny bild till beskrivningen knäpptes och sen kunde jag uppsöka frisören.

Efter pratstunden med frisören fortsatte jag mot Prostskogen. Där var jag för bara ett litet tag sedan, men jag bytte aldrig loggbok då. Jag hade fått indikationer på att den var väldigt blöt. Det visade sig stämma. Jag tog en liten promenad längs Prostsjön. Snart var jag framme vid burken och kunde plocka ur de blöta loggremsorna, torka ur själva burken och lägga i en ny fin och torr loggbok i en zippåse. Nu får vi hoppas att den håller ett tag. Jag hittade fina små och billiga böcker på Tiger när jag var i Malmö sist.

Sen gick jag tillbaka till bilen, men jag stannade och fotograferade lite vid strandpromenden. Det är fin utsikt över sjön. Idag var det snöfritt men det låg ett tunt lager is på vattnet.

Trollet står kvar på sin plats. Här finns många gamla träd med knöliga utväxter, så kallade vrilar. Det här trädet tycker jag ser ut att ha fått en inneboende. Trollet kikar ut på dem som passerar förbi på stigen.

Alarna låter sina grenar med förra årets kottar hänga ut över vattnet en bra bit. Det låg en stock i vattenbrynet, men den hade nog legat där ett tag. Det var inte stormens verk. Det blåste en del även idag, men det var inte kallt.

Veckans väder har annars varit lite växlande, ömsom under nollan, ömsom över densamma. Det har varit ett litet centimetertjockt lager snö, som nästa dag smält bort för att den tredje dagen ge ett islager att halka fram på. Vi går våra rundor, hunden och jag, även om de inte alltid blir så långa. Några dagar har vi tagit den långa turen.

Vi möter inte så många motionärer så här års även om inte alla har gett upp. Hunden ger förstås inte upp i första taget, men när det snöar eller regnar lite rejälare, vänder han gärna nosen hemåt igen.

Det gör jag gärna också när de förhållandena råder, men jag skulle nog sakna våra promenader om jag inte kunde ge mig ut på dem dagligen. Det blir ju frisk luft både morgon och kväll.

I onsdags var det en bönesamling i Missionskyrkan. Hela den här veckan är ju en bönevecka inte bara här hos oss utan över hela landet. Alla kyrkorna här i området ordnar en gemensam bönevecka. Det är samlingar nästan varje kväll i olika kyrkor. Jag orkar inte gå på alla, men jag kunde i alla fall gå på den i onsdags. Det var en bra samling. Det fanns mycket att nämna i bönen. Vi bad för de konflikthärdar som finns i vår värld och för de människor som drabbas av förföljelse och krig och kanske måste fly. Vi bad öppenhet och respekt för alla i behov av hjälp från oss som inte är i samma situation.

Nästa vecka börjar årets satsning i vår församling. I ganska många år har vi satsat 40 dagar med ett speciellt tema. Årets tema är 40 dagar med Guds nåd. Även i år har vi gjort en liten andaktsbok. I den läser vi bibelord och texter som medlemmar i församlingen har skrivit. Vi stannar upp inför ord som barmhärtighet, förlåtelse, försoning, förnyelse och upprättelse. Det här året har jag inte varit lika engagerad i arbetet med andaktsboken. Det är andra som dragit det tyngsta lasset. På onsdag kör vi igång, men man kunde köpa andaktsboken redan i onsdags.

Efter promenaden till Prostskogen hade jag fortfarande gott om tid i stan. Jag tänkte inte åka hem och sedan behöva köra en gång till in till stan för att hämta sonen vid tåget. Nu började det skymma lite, men jag åkte upp till Gröndal och tog ännu en liten promenad, den här gången för att logga en gömma. Jag parkerade vid slutet av en av gatorna och gick sedan gångstigen mot ett litet skogsparti.

Gömman var en myst som kom för någon vecka sedan. O, vad lurig! var namnet på den. Det var en klurig gåta av en sådan typ som jag oftast inte alls begriper mig på. Det var en massa grupper av siffror. Det kanske är mitt matematiska sinne som förvillar mig för ibland handlar det inte om siffrorna. Jag fick lite tips från en ung geocachare som löst den och loggat. Några fler har löst den och fått grönt i geocheckern, men det är inte så många som loggat på plats än. Idag var det min tur. Ja, det var nog mer tur än skicklighet som gjorde att jag hittade den relativt snabbt. Ficklampans ljuskägla svepte över granar och björkar. Plötsligt såg jag den lilla luriga burken. Därför tog det inte så lång stund som jag förväntat mig.

Jag hade visst ännu mer tid att fördriva. Det blev både en fika och lite shopping innan det var dags att bege sig till stationen. Tåget från Växjö anlände punktligt och sonen klev ut på perrongen. Sen åkte vi hemåt med ett kort stopp vid affären för att handla lite mat. Det blev varma mackor ikväll medan vi tittade på På spåret. Den här gången var jag snabbare än deltagarna på att gissa rätt resmål. Jag tog både Rio de Janeiro och Helsingborg på 10 poäng. Leeds tog lite längre stund, men jag hade det på tungan samtidigt som de tävlande. De andra frågorna gick det väl både bra och dåligt på. Det är så det mesta är här i livet, ibland uppåt och ibland nedåt.

Runt Bolmen en svensk sommarkväll

I år planterade jag mina dahlior i krukor och hinkar. Jag brukar göra det för att kunna driva upp dem. Då kan jag ju ta in dem om det blir en frostnatt i början på sommaren. De står fortfarande i sina krukor, men nu blommar de.

Den vita sorten är en lägre modell med små blommor. Den mörkröda blev riktigt hög med stora blommor. Färgerna är så vackra, men svåra att fånga på bild.

Jag gick en runda bland blommorna i trädgården. En rosa doftpion hade klarat den senaste tidens regn. De andra låg ner och hade tappat alla sina kronblad. Deras tid är över nu. Precis som vi människor har vår tid att leva, så har blommorna det. En del lever länge och sprider glädje omkring sig. Andra har en kort blomningssäsong men de sår frön som sprider blomsterprakten vidare i nästa generation.

Nävorna är så vackra om man studerar de på nära håll. De här förädlade sorterna har stora blommor, men de vilda varianterna får man gå nära för att upptäcka de fina linjerna på kronbladen. Man kan nog säga samma sak om oss människor. En del syns och märks, medan andra måste man komma nära för att se skönheten hos.

Nu början floxen slå ut. De står bland pionerna och ta över blomningen efter dem. Vi har alla vår blomstertid och det kommer alltid andra efter oss. Floxens knoppar ser ju inte så märkvärdiga ut, men när blomman slår ut blir den som en stor tallrik. Jag gillar skiftningarna från vitt i mitten till den rosa ytterkanten.

I söndags hade vi ingen gudstjänst i missionskyrkan. Det brukar vara så en helg på semestern. Men vi håller på med att öppna kyrkan för bön varje söndagskväll mellan 19 och 20. Vi turas om att låsa upp och ta ansvar för bönen. Den här söndagskvällen var det min tur. Det kom en person till så vi var två. Men det räcker ju. Jesus sa: "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

På hemvägen stannade jag till vid skolan för att hämta några saker jag glömt där innan vi tog semester. När vi är borta brukar det ju städas, men i år ska de också byta alla fönster i den gamla delen av skolan. I vårt arbetsrum såg det inte ut som när jag lämnade det. Dörren var inte i sitt hål utan stod mot en vägg.

Skrivborden var flyttade och saker stod lite huller om buller. De nya fönstren var på plats. Det hade nog dammat bra när de jobbade för hela mitt skrivbord var täckt av byggdamm. Gissa vem som får städa bort det. Jag gissar att det finns kvar när jag kommer tillbaka till jobbet.

Måndagen tog jag det lugnt. Som maken sa: Det är ju semester. Det skulle ju regna hela dagen, men vi märkte inte av något regn. Framåt eftermiddagen åkte jag för att serva en av mina gömmor. Jag hade fått en logg om att den var blöt. När jag kom dit var den inte ens fuktig, tyckte jag, men jag bytte remsan och placerade tillbaka burken på den rätta platsen. Den hade visst flyttat nån meter bort. Sen skrev jag en servicelogg och skickade in. När jag kollade i mobilen upptäckte jag att det var fel gömma jag servat. Det var en annan som var blöt. Jag hade fått loggar på båda. Det var nog därför jag tänkte fel.

Någon hade skrivit i en gammal logg och undrat vad en färist är. Så därför tänkte jag passa på att ta en bild på den och lägga till i beskrivningen. Här är färisten som ska hindra djuren från att ta sig ut från fälten.

 Den andra gömman behövde en annan sorts loggbok som jag inte fått med mig. Jag fick skynda mig eftersom affärerna snart skulle stänga, men jag tror jag fick besöka fyra sådana innan jag hittade en anteckningsbok i lämplig storlek. Sen kunde jag åka till den blöta gömman och torka ur den och byta loggbok. Jag får nog byta burk också är jag har vägarna förbi igen.

När jag handlat lite kompletteringar till kylskåpet, var jag sugen på att åka en liten runda. Så jag körde söderut. Det blev en rejäl omväg då jag rundade inte bara Vidöstern utan också Bolmen. Det blev ett stopp i Tånnö för jag körde gamla riksettan söderut.

Vid kyrkan fanns en enkel gömma som jag visste var den fanns. Den var snabbt loggad vid House of God. Det fanns vackra blommor utanför ingången och fina grindar in till kyrkan. Jag stannade inte länge här utan fortsatte söderut.

Jag passerade Dörarp, Lagan och Ljungby utan att stanna. Bilen bara rullade på ner mot de trakter vi besökte i lördags. Där fanns ett gäng både gamla och nya gömmor som jag hade ologgade. Den vid Boasjöns rastplats hade jag redan loggat, men det fanns en ny i närheten som hade det spännande namnet Solcell. Jag förstod direkt vad som krävdes av mig vid denna multi. Jag hade ju loggat 1000sjöars 3 m upp. Den här var liknande i första steget. Det hade varit lite lättare om vi varit två, men jag hörde i vilken riktning slutgömman skulle vara. Jag gick tillbaka ditåt och hittade cachingstigen. Sen var det bara att logga den fina gömman,som hade en fin utsikt över sjön.

I lördags tog vi ju en FTF på en av gömmorna i serien Memories of Byholma. Det fanns flera både gamla och nyare i den serien. Det kom en ny samma kväll när vi kommit hem och en dagen efter. De var förstås redan loggade, men inte av mig. En av de lite äldre fanns lite söder om Solcell. Den åkte jag först till och hittade lätt på ett givet ställe. Så var Memories of Byholma, Spaningsbakom loggad.

Nästa var den som kom senare på lördagen, Memories of Byholm, Refuel two. Vi loggade ettan och denna hade i princip samma upplägg. Jag letade länge utan att hitta någon gömma. Myggen började hitta mig så jag gav upp. Det fick bli en DNF.

Den sista på den här sidan av RV25 hittade jag däremot efter en liten skogspromenad. Memories of Byholma, digitala länken fann jag utan några som helst problem bakom en stenmur. De där militärerna lämnar en hel del saker efter sig i skogarna.

Sedan fortsatte jag norrut på andra sidan RV25. Det fanns många små vägar i skogarna som inte var utsatta på kartan, men här fanns objektet bredvid en lite större belagd väg. Memories of Byholma, Globen fanns vid en mindre modell än den stora i huvudstaden. Den gömman var lite klurig men när jag väl hittade rätt plats var det inga problem att logga.

Nästa gömma i serien var Memories of Byholma, Robotförrådet. Här hade det varit strul med koordinaterna också kunde jag läsa i loggarna. Jag letade ett bra tag innan jag gav upp. Idag såg jag att nästa person också fått leta länge och hittat den en bit off. Så även om koo hade ändrats var de nog inte rätt.

Nu var det dags att åka hemåt, men det fanns ju en gömma till i serien lite närmare hemåt. Det var den senaste i raden och den hade en intressant historia att berätta, Memories of Byholma, Kortbana Bertil. Den fanns vid en flygraka och jag parkerade bilen för att ta mig in i skogen. Då upptäckte jag att jag måste passera ett vattenfyllt dike. Jag fick leta upp ett lite smalare ställe där skogsmaskinerna varit i farten. Där kunde jag hoppa över och ta mig fram till gömman, som jag hittade enkelt.

Det blev samma väg tillbaka till bilen. I mossan lyste det gula trollsmöret emot mig. Det är spännande svampar som kan förflytta sig.

Nu hade solen nästan gått ner bakom horisonten. Jag vände hemåt på samma vägar som i lördags. Markdimman steg över en del låglänta ängar. Många vilda djur var i rörelse. Jag såg gott om rådjur som sprang över vägarna och en och annan hare. Men jag kom hem utan problem efter en ganska trevlig runda trots två DNF:er. Jag får väl återvända vid ett senare tillfälle. Det fanns en gömma till i serien som jag hoppade över för den fanns för långt ifrån min rutt. Dessutom kanske det kommer fler Memories of Byholma.