"Det kan inte hända här"

Så trodde vi i alla fall. Det kan inte hända här, inte i Sverige. Så fel vi hade. Det är inte bara i det vapentäta USA som det vansinniga våldet plötsligt kan drabba ett helt samhälle. Det kan hända överallt. Det händer överallt. Det känns bara så mycket värre när det drabbar unga, oskyldiga människor. Det kanske känns extra svårt för oss som jobbar i skolans värld eftersom det hände där. I skolan ska alla få känna sig trygga. Det jobbar vi på hela tiden. Men vi kan aldrig skydda oss helt från dem som drivs av hatet och bara vill skada.

Det finns ingen mening med detta som hänt i Trollhättan idag. Jag tror inte att allting som händer har en mening. Men allt som händer kan få den mening vi ger det. Om vi låter denna händelse elda på vårt hat, vår inskränkthet, vår fruktan för det okända, vår främlingsfientlighet, ja, alla negativa tankar vi har, så kommer det att påverka inte bara oss själva utan också vår omgivning på ett destruktivt sätt. Men om vi i stället söker tröst där vi kan finna den, inom oss själva, hos varandra, hos Gud, så kan vi vända det negativa till något positivt. Själva händelsen kan aldrig bli positiv, men konsekvenserna kan det. Det kan komma något gott ur det som var menat att skada men bara om vi går samman och handlar i medmänsklighet och kärlek. Vi får aldrig låta det negativa vinna. Vi måste alltid stå upp mot det destruktiva. Det är bara då vi kan förändra och göra någon skillnad.

Ända sedan jag på lunchrasten kolade i mobilen vad som hänt i världen och läste om skolattacken i Trollhättan, har det funnits sorg inom mig och tårarna har inte varit så långt borta. Ändå måste livet fortsätta. Jag måste möta mina egna elever, gå ut med hunden, träffa kollegorna i mattelyftet och handla mat på vägen hem. Våra liv fortsätter ändå. Men ikväll var det många som stannade upp, tände ett ljus och tänkte på alla som drabbats. Jag var en av dem som följde uppmaningarna på Facebook. Det fanns de som undrade vad det gjorde för nytta att tända ett ljus. Nej, det är inte ljuset i sig utan viljan att delta i människors sorg, viljan att dela och förmågan att känna empati som gör skillnaden. Den kan vi visa genom att tillsammans med så många andra tända ett litet ljus för att sprida värme omkring oss i en kall och hård värld.

Jag tror att Nelson Mandela hade rätt i att ingen föds med hat. Det är något vi lär oss. Om vi kan lära oss att hata, kan vi också lära oss att älska. Ibland tror jag att vi ser på kärlek som en känsla som drabbar oss, men jag tror att kärlek är något som man kan utveckla, något som man kan lära sig. Det är inte i första hand en känsla utan ett aktivt handlande. Genom att visa kärlek, lär vi oss vad kärlek är, lär vi oss att älska. Som Johannes skriver i sitt första brev: "Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." Att visa lite medkänsla, kostar så lite och ger så mycket tillbaka. Därför tänder jag ett ljus och ber en bön ikväll.