På Sveriges tak

Idag blir det 40 år gamla bilder. För exakt 40 år sedan stod min bror och jag tillsammans med ett gäng andra fjällvandrare på Sveriges högsta berg, Kebnekaise. Jag rotade fram mitt album från den tiden och hittade några bilder.

Dessutom plockade jag fram min gamla loggbok, som jag skrev i under vandringen. Det var riktigt intressant läsning. Det var faktiskt en hel del som jag hade glömt.

Vi startade äventyret med att flyga från Axamo till Stockholm. Där övernattade vi på Esso Motor Hotell. Nästa dag flög vi via Luleå till Kiruna. Sen blev det buss till Nikkaluokta.

Från Nikkaluokta gick vi genom videskogen. Här var det gott om mygg. De gillar lövträden. Annars gick det lätt att traska fram på den upptrampade stigen.

När vi kom fram till Ladtjojaure tog vi båten. Det var skönt att slippa gå hela vägen. Vi hade en fantastisk utsikt mot Kebnekaisemassivet.

Vi gick fram till fjällstationen och lagade mat i sluttningen, men vi stannade inte där. De var ju ljust länge så vi fortsatte upp genom Tarfalavagge. Tarfallasjön var isbelagd och det kom lite snö den sista biten fram till Tarfala. Förutom en övernattningsstuga  finns det en forskningsstation här. Vi övernattade i stugan tillsammans med andra trevliga fjällvandrare. Nästa dag slog vi följe tillbaka mot Kebnekaise.

En del blev tröttare än andra av vandringen. Jag känner inte igen personen på bilden men det var nog en av våra medvandrare.

Mat behöver man när man vandrar ett par mil med full packning. Vi lagade vår mat på Trangiaköket. Det funkar fortfarande och används vid familjens utflykter.

På den tiden var det inte GPS utan den gamla hederliga fjällkartan man följde. Vårt mål var ju att ta oss upp på sydtoppen, men vädret var inte så lovande. Vi avvaktade bättre väder och utnyttjade tiden till att gå ner till Singistugorna som ligger längs Kungsleden. När vi var där inföll brorsans födelsedag. Han brukade alltid få jordgubbstårta på sin födelsedag och det blev något åt det hållet. jag hade inhandlat frystorkade jordgubbar och pannkakspulver så det blev en pannkakstårta med jordgubbssylt.

Vi gick en liten tur norrut på Kungsleden. Då kom vi fram till ett rengärde och träffade en hund. Det hade varit renskiljning där men det hade vi missat. Vi såg annars renar längs vandringen. Dessutom massor av intressanta växter och fåglar. Här var det en fjjällvråk som seglade på vinden och "jamade". Vi träffade också många trevliga människor längs vandringen. Ett roligt möte var med två stockholmsdamer som hade vandra i trakterna varje år sedan 1956. Nu var deras män döda men de fortsatte.

Vi återvände till Kebnekaise fjällstation och fick veta att det skulle bli en guidad tur längs östra leden nästa dag. Den bokade vi. Nu saxar jag lite ur min loggbok:

"Strax före nio bar det iväg. Vi var 17-18 stycken och hade två färdledare. I början tog vi det ganska lugnt. Det steg rätt brant men gruppen höll ihop bra. Kyrkoherden Bo Lundmark var med oss en bit upp, men sen måste han tillbaka. Efter första snöfältet lämnade han oss, men först sjöng vi psalmen Morgon mellan fjällen. Han läste en egen dikt också.

Detta var premiärgruppen för i år på Östra leden. Solen sken och vädret var fint upp till 1 800 m. Utsikten var enorm. Synd att jag inte knäppte fler bilder. Det tog ca 2,5 timme upp till glaciären. Sen var vi uppe på platån med Björlings glaciär. Först gick vi på led över glaciären. Sen började den stiga rakt upp. Vi fick klättra på en hylla. På något ställe fanns det rep. Något nervpirrande! Man kände sig verkligen som bergsbestigare.

När vi väl kom över kanten var det bara en kort bit till toppstugan. Där slängde vi in packningen innan vi gick upp till toppen. Det snöade sista biten och vädret var grått. Själva toppen är en kam med stup på två sidor. Tillbaka ner till toppstugan kunde vi åka kana på skorna. Sen lunchade vi.

Där lämnade vi gruppen för att gå den västra leden ner. Den är längre men inte så brant. Vi fick ta oss uppför en topp till sedan vi varit nere i Kaffedalen, Vieramvare 1710 m. Vi kunde bitvis åka kana men mest var det sten. Vi lyckades i alla fall ta oss ner."

Natten innan hade vi sovit i en kåta vid fjällstationen, men nu hade de bokat fullt där och glömt oss. Så vi fick bo inne i huvudbyggnaden. Vi besökte kåtan och pratade med våra vänner som sov där innan vi slocknade efter en lång och strapatsrik dag.

Nästa dagvandrade vi tillbaka till Nikkaluokta. Vi tog båten över Ladtjojaure åt andra hållet. I Nikkaluokta fick vi slå upp vårt tält i trädgården till en stuga där det bodde en präst ifrån Hestra och hans fru. Fjällkyrkan ordnade andakter både vid Kebnekaise fjällstation och i Nikkaluokta kapell. Vi besökte andakterna. Det ar skönt att sätta sig och koppla av efter dagens vandring.

Nästa dag tog vi bussen till Kiruna där vi besökte vår kompis Tore som gjorde sin vapenfria tjänst på flygplatsbrandkåren där. Han hämtade oss i Luftfartsverkets bil. Sen fick vi övernatta hos dem. Vi fick dessutom både åka brandbil ut på plattan och se på från tornet, när de tog ner det flygplan som vi skulle med. Sen flög vi hem till Jönköping via Luleå och Stockholm.

Detta var en fantastisk upplevelse och minnena finns kvar trots att det var en hel del jag glömt genom åren. Kul att bli påmind via loggboken. Idag är det bloggen som får vara min loggbok. Jag avslutar med den dikt som Bo Lundmark läste för oss. Den är hämtad ur hans bok Arran och heter Morgonbön.

"herre
den där vallmon
på Kebnekaises branta östvägg
som stod lysande
liksom helt överlämnad
med kalkarna lyftade mot solen
den vittnade för  mig
om den stora hemligheten
det verkliga trots allt
det enda nödvändiga
att ha mitt fäste i dig
att vara så öppen
för din kärlek
för att kunna älska
min medvandrare
herre
sådan vill jag vara
det är dig jag behöver
som kalken stjälken
för att verkligen leva
och älska trots allt"

Sunnerbo välkomnade med värme

Det hjälpte visst att klaga lite på det kyliga vädret. Nu har det varit lite varmare några dagar. Vi har kunnat njuta igen av tillvaron på verandan. Men när vinden tar i, blir det lite kallt om öronen. Vi har gått våra vanliga promenader. Över kullen går det bra, men när vi kommer ut på grusvägen, kommer de friska västvindarna farande rakt emot oss. Det blir motvind ett tag innan vi vänder.

Igår var också en solig och vacker dag. Katrin och jag bestämde oss för att åka till Sunnerbo och logga lite gömmor som verkade intressanta. Jag körde in till hennes residens. Sen övertog hon ratten och styrde söderut. Vid Replösa gravfält har vi nog loggat gömmor förut, men de är väl arkiverade. Nu finns där fyra nya gömmor signerade pohacka. Hans gömmor brukar hålla hög klass så det bådade gott för vårt geocachingäventyr den här dagen. Vi började med Pohacka Letterbox Hybrid #1.

Vi parkerade vid runstenen och skeppssättningen. Där fanns en del av den information som vi behövde. Men vi började med att fika. Det blev en macka och lite dricka. Solen sken och det började bli riktigt varmt. Resten av den sökta informationen fanns inte långt bort och snart kunde vi räkna ut var själva letterboxen skulle finnas.

Det var inte så lätt för mig att ta mig fram mot gömman. Det bar uppför en hel del och det är fortfarande väldigt jobbigt. Sen hamnade vi både bland björksly och täta granar innan jag kunde spana in brevlådan. Vi stämplade och loggade den nöjda med vårt första fynd för dagen.

Nästa gömma hette Pohacka Pencil.  Den spanade vi efter innan vi loggade letterboxen. Vi anade vad vi skulle finna på platsen men vi började på fel nivå. Där stod vi som två fån och glodde uppåt för vi insåg att det var där uppe den fanns. Det var en bro över vägen upp till en gård. Vi beslöt oss för att attackera från ett annat håll. Katrin plockade fram sitt modiga jag och gav sig ut på osäker mark, men hon hittade pennan.

Efter detta äventyr beslöt vi oss för att spara de andra båda pohacka-gömmorna till en annan gång. De fanns en bit bort längs vägen. Vi återvände till parkeringen där bilen stod och rättade till vätskebalansen. Katrin hade den rätta flaskan med sig för en modig person.

Nu gav vi oss av några kilometer utanför Ljungby till Bräkentorp där det finns ett fint strövområde. För ett tag sedan var där ett event. Då släppte man ett gäng nya gömmor utöver de som redan fanns på platsen. Vi tänkte inte försöka logga alla men några skulle vi väl kunna ta.

Vi stannade till vid den fina grillplatsen där det fanns möjlighet att grilla både ute i det fria och under tak. Vi avstod dock då vi inte hade något att grilla med oss.

Under taket fanns dessutom ett stort långbord att sitta vid. Här kan många sitta tillsammans och ha en trevlig grillfest eller kanske bara en enkel fika.

Vi sökte oss mot dasset för det var där gömman fanns. Den hette Bräkentorp - Grillplatsen. Katrin hittade den snabbt. När vi loggat och sett oss omkring, fortsatte vi vår runda mot nästa gömma.

Vi försökte välja lite enklare gömmor åtminstone vad det gäller terräng. Bräkentorp - Båtplats var en 3/2:a men den vållade inga problem då vi sett sådana gömmor förut. Jag sa något om att det kunde ju vara en sådan och strax efteråt hittade Katrin den lilla luringen. Vi var aldrig nere vid båtplatsen. I stället tog vi oss tillbaka till bilen och körde vidare.

Vägen vi svängde in på var smal och gräsbevuxen i mitten men vi kom fram till en vändplan utan problem. I skogen blänkte det av gröna blad i solskenet. Vi såg dock inga bär.

Gömman hette Bräkentorpseventet #16 Oxelbär och var väl gömd. Vi letade ett tag innan den uppenbarade sig. Det var en fin gömma.

Det fanns några gömmor till längre in på vägen, men nu blev ännu smalare så vi valde att vända och åka åt ett annat håll.

Vi stannade till vid en bro där det skulle finnas en gömma med namnet Grodkorsning. Det lät spännande, men den var nog svårare än vad beskrivningen angav. Vi ville inte klättra bland stenarna så vi gav upp sökandet och fortsatte.

Snart kom vi fram till en badplats där vi parkerade. Därifrån följde vi den blå leden längs sjön fram till Bräkentorpseventet #1 Ångsågen. Det enda som fanns kvar var några rester av murarna.

Utsikten över Bräkentorpasjön var vacker. Katrin letade upp gömman medan jag fotograferade. Det gick ju enkelt att logga denna med.

Ångsågen byggdes för drygt hundra år sedan av folk från Gnosjö. Där ser man. Den användes inte mer än några år och sedan fick den förfalla. Det var synd, men timret tog slut. Man får lära sig mycket när man geocachar.

Sen gick vi tillbaka samma väg till badplatsen. Vi tog med vårt fika och satte oss vid ett bord. En sådan här varm dag behövs det både vätska och energi. Vi satt där en stund och njöt av utsikten och sommarvärmen.

Några familjer varav en del från Tyskland utnyttjade dagen till sol och bad. Det såg härligt ut men vi hade inga badkläder med oss så vi fick avstå.

Det fanns förstås fler gömmor men vi valde att återvända till Ljungby. Där fanns en reverse cache och jag lovade att visa Katrin hur de fungerade. Den heter Rubriqs Reverse Geocache Ljungby. För att kunna hitta till slutgömman åker man runt i stan och när man trycker på en knapp i appen så får man veta hur långt ifrån gömman man är. Sen gäller det att ta sig allt närmare. Det finns förstås lite andra sätt att lösa denna uppgift och jag har kommit på ett bra sätt. Vi åkte i alla fall runt i Ljungby. Först var vi väl långt ifrån, men efter en lite längre förflyttning var vi plötsligt ganska nära.

Under våra irrfärder fick vi syn på ett gatukök. Plötsligt kände vi oss riktigt hungriga så vi gjorde en paus i letandet för att äta lite.

Gatuköket serverade isterbandsburgare och det lät ju riktigt gott för en smålänning. Vi beställde två sådana med bröd. Det var inte alls dumt. Det gav ny energi så vi orkade fullfölja reversecachen.

Det var ett fint ställe vi hamnade på. Katrin fick först syn på burken. Vi loggade gömman och återställde den som den var.

Under vår sightseeing i staden fick vi syn på många fina blommor. Här var det gott om förgätmigej, en blomma som vi båda gillar skarp.

Klöver fanns det gott om i olika sorter. Här fanns både rödklöver, vitklöver och alsikeklöver. Det enda som fattades var väl pappersvarianten i plånboken.

Efter denna WIG-gömma var vi nöjda med dagens resultat och därför vände vi norrut igen. Det mörknade rejält på himlen framför oss.

När vi närmade oss Värnamo, kom de första stora regndropparna, som slog i vindrutan med en smäll. Inne i stan övergick dropparna till hagel. Katrin fick skynda sig in för att inte bli alltför blöt. Jag körde hemåt i störtregnet på RV27. Det såg ut att ljusna hemåt, men när jag stannade på gårdsplanen, öppnade sig himlen så jag satt kvar en stund i bilen innan jag gick in.

Hemma i kylskåpet fanns det två isterband som väntade på oss. Men efter isterbandsburgaren ville jag inte ha dem. Det fick bli något annat. Men idag tillagade jag isterbandet och gjorde stuvad potatis till. Det var smaskens. Maken kunde inte hålla sig så han stekte sitt isterband igår. Han gillar inte stuvad potatis så idag passade jag på att laga det till mig själv. Det var gott och mättande.

Frälsarkransen: Vem är jag egentligen?

Det blir visst lite långt mellan inläggen om Frälsarkransen. Tankarna och funderingarna finns hela tiden, men ibland är det svårt att samla dem och få ner dem på pränt. Efter Gudspärlan och den första tystnadspärlan kommer två vita pärlor. Den första är lite mindre än den andra. Det kallas Jagpärlan. Den är nog mindre för att Gud är så mycket större än vi. Vi kan inte mäta oss med honom. Men vem är jag egentligen?

Vi har många olika roller. Jag är mamma, fru, kompis, lärare, bloggare m.m. Men är vi bara våra roller? Jag tror att många kan känna sig låsta i roller som de blivit tilldelade av andra. Ibland låser vi kanske dessutom in oss själva.

Den bild vi visar utåt är inte heller alltid den sanna bilden av oss. Den kanske visar mer om våra attityder än om vår personlighet. Attityder kan vara ett skal, ett skydd mot omvärlden. Vår personlighet är det som skymtar igenom sprickorna i vårt skal.

Som kristen tror jag att vi har vårt ursprung hos Gud. Det är han som har skapat mig. Det var han som ville mitt liv. Mina föräldrar ville också ha mig. Det är inte alla som får uppleva det, men alla är önskade och älskade av Gud. Det är så bibeln berättar om Gud och människan. Men den berättar också om att människan valde bort Gud. För Gud gav oss inte bara livet. Han gav oss också en egen vilja och han respekterar oss så mycket att han accepterar våra val.

Allt sedan den dagen har vi sökt efter oss själva. För när vi valde bort vårt ursprung förlorade vi också en del av vår egen identitet. Många letar på olika håll. Vi söker i religioner och tankesystem, i äventyr och spänning, i naturen eller i droger för att inte tala om i oss själva. Men vi verkar ha svårt att hitta det vi söker.

Min kristna tro har alltid varit en trygghet och en grund i mitt liv. Jag växte upp i en kristen familj, men det betydde inte att jag inte hade frågor och tvivel. Under resans gång fann jag ändå svar på en del av de frågor jag hade. Andra frågor var inte längre så viktiga. För till slut kom jag fram till att det handlade inte om trossatser och dogmer. Min tro handlar om en relation. Det är det som skiljer kristendomen från andra religioner. Det handlar om vår relation till vår skapare, vår frälsare och den helige ande. När jag förstod det, var det ett enkelt val att välja relationen med Gud. Det var som att komma hem.

Det är också i våra relationer med andra som vi utvecklas. Gud ser stor potential i oss, men han tränger sig inte på. Han ger oss hintar och antyder i vilken riktning vi bör gå. Valet är hela tiden vårt. Skulle vi trots allt välja ett mindre bra alternativ, ger han oss nya chanser. Det är generöst. Det är kärlek.

Så vem är jag egentligen? Jag är en unik individ, älskad av Gud och omsluten av hans omsorg. Det är där jag hör hemma.

En helg i Rom - del 2

Efter en god lunch var vi redo att ge oss ut på en längre tur genom Rom. Nu ville vi testa Roms tunnelbana så vi letade upp skylten med ett stort M för metro. Vår närmsta station fanns alldeles intill Spanska trappan. Vi köpte biljetter för €1,50 och åkte till stationen Ottaviano. Därifrån var det inte så långt att gå till ett nytt land, Vatikanstaten. Det är klart att vi ville besöka detta lilleputtland när vi nu var så nära. jag ville se Sixtinska kapellet och Peterskyrkan men man kunde inte se Sixtinska utan att även se Vatikanmuseerna. Jag befarande att det skulle bli för mycket för mig. Vi frågade i en kiosk där man kunde köpa biljetter till guidade turer, men vi var lite sent ute för dagen. Vi bestämde oss för att spara detta besök till nästa dag.

I stället traskade runt i trakterna mellan Petersplatsen och Tibern, som ju är floden som rinner genom Rom. Jag ville ju gärna logga en gömma i Vatikanen, men det finns inte så många. De flesta är mystar. Jag lyckades faktiskt lösa en myst hemma innan avresan och upptäckte då att själva burken är placerad utanför Vatikanen. Vi  som hörde till letade upp den lilla miniburken, Riccixx - The  popes in History. maken blev imponerad när jag plockade fram burken från ett ställe han redan undersökte men inte tillräckligt noggrant. Detta blev min första hittade geocache i Vatikanen.

Jag hade för mig att vatikanstaten hade en egen souvenir, men tydligen var det inte så. Ett nytt land fick jag i alla fall och på Project GC fick jag en diamondbadge för Vatikanstaten. Nu har jag hittat geocacher i sju olika länder.

Vid floden Tibern fanns en Earthcache som handlade om floden. Vi fick mäta bredden på floden vid stället. Dessutom kolla in höjden över havet. Det var inga större problem med dessa uppgifter om man har en GPS. Sista uppgiften var att uppskatta flödets hastighet. Det krävde lite andra aktiviteter.

Vi tog oss nedför trapporna till strandkanten. I murarnas sprickor växte det söta små blommor. Vattnet rann ganska snabbt på denna sidan, men det verkade rinna lite långsammare på andra sidan. Det satt några fåglar och vilade sig ute på stenarna. Under bron kastade vi pinnar i vattnet och mätte tiden det tog att flyta ca 10 meter. Här krävdes det lite samarbete, men det klarade vi av galant med 33 års erfarenhet av samarbete.

Det verkade som om bron var någons hem, men personen eller personerna var inte hemma. De kanske var ute och tiggde på gatorna. Vi såg en hel del tiggare. Eller så sålde de selfiesticks. Det kan inte vara ett lätt liv.

Efter denna Earthcache drog vi oss upp mot Petersplatsen igen. Runt Vatikanen finns en hög mur som byggdes för att hålla kravallerna borta. En sak som jag lade märke till i Rom var att det fanns militärer med skjutvapen intill nästan alla sevärdheter. De bevakar sin historia i Italien. Även i Vatikanen fanns det gott om vakter.

På Petersplatsen fanns det gott om folk. Där fanns också två Earthcacher. Den ena kom någon vecka innan vi skulle åka dit. Vi började med den och den hette Travertino di Piazza San Pietro. Travertin är en sorts bergart som används till byggnader. De ljusa stora plattorna på marken består av travertin. Mellan dem fanns gatsten, som var ett vanligt material på Roms gator.

Den äldre Earthcachen handlade om den stora obelisken mitt på Petersplatsen. Den hette AGT40: Vatican Obelisk. Det finns 14 stora obelisker i Rom och de kommer från Egypten. Vi hittade svaren på frågorna även om det var lite knepigt eftersom man inte fick gå så nära själva obelisken.

På petersplatsen köade folk i en jättelång rad. Den verkade aldrig ta slut. Påven skulle hålla en mässa kl. 17. Det var nog till den de köade. Vi hade ett eget möte vid samma tid.

Vi satte oss på trappstegen vid pelargångarna som omgav platsen för att vila en stund och studera folket som passerade. Det fanns alla åldrar representerade liksom många länder kunde vi förstå. En hel del präster, munkar och nunnor var på väg in i kyrkan.

Solen dalade nu snabbt och den skulle snart försvinna bakom Peterskyrkans kupol. Det blev lite kyligare när solen försvann. Tiden för vårt möte närmade sig och jag spanade efter en grupp som verkade samlas intill den norra fontänen.

Det var ett gäng tyskar som bjudit in till ett geocachingevent, Meet the Germans. En hel del från olika länder hade anmält sitt intresse.

En av deltagarna tog ett foto så att jag kunde vara med. De ville att jag skulle lägga upp bilderna på eventssidan, vilket jag gjort förstås. Vi stannade inte så länge så vi träffade nog inte alla eventsbesökare, men vi var lite trötta och ville tillbaka till hotellet för att vila en stund innan kvällsaktiviteterna.

Påven hade ju sitt eget event. Vi såg honom i alla fall på storbildsskärm. Så vi kan väl säga att vi deltog i två event samtidigt. Vi tog metron tillbaka till vårt hotell. Där vilade vi ett tag efter allt traskade under dagen.

I Italien äter man middag sent. Vi tänkte ta efter den vanan åtminstone en kväll. Vi hade ju nära till lokala restauranger. Kyparna stod på gatan och bjöd in passerande turister.

Vi valde en riktig biffstek med pommes och grönsaker. Pasta hade vi ju ätit tidigare till lunch. Vi tog också en tallrik grillade grönsaker. Det var gott och biffen var stor. Det blev lite kvar på min tallrik i alla fall.

Det är enkelt att vara vegetarian i Italien. Många pastarätter serveras med vegetariska tillbehör. Man kan alltid beställa grönsaker som squash, aubergine, paprika och tomater till. Vi äter ju kött, men grönsaker är också gott.

Efter detta skrovmål var vi rejält mätta och ännu tröttare. Det blev en kort promenad till hotellet. På rummet fanns förstås TV, men den visade nästan bara kanaler på italienska eller kanaler med dubbade program. Maken hittade en kanal som sände roadracingtävlingar nonstop. Här kunde vi hänga med utan att förstå den italienska speakern. Sen blev det natti-natti så att vi skulle orka med nästa dag. Hittills hade jag klarat av mer än vi trodde att jag skulle göra. Men promenerandet och trapporna hade förstås tagit på krafterna och jag sov gott.

Fortsättning följer...