Ser bakåt och framåt

Nu har jag varit här i två veckor. Jag hittade lite bilder i mobilen bl a denna som visar hur det såg ut hemma på soffbordet den dan när jag ramlade. Det var ju makens födelsedag. Blommor var inköpta och presenten hade pojkarna och jag fixat tillsammans. Den låg väl kvar där när maken kom hem efter sjukhusbesöket. Själv fick jag ju stanna kvar.

Ni är förstås nyfikna på vad han fick. Det är en drönare med kamera. Så när han väl lyckats tyda manualen hoppas jag på fina bilder över Rannäs.

Själv hamnade jag som sagt här på sjukhuset. Men nu längtar jag bort härifrån. Min kompis har också legat inne några dagar på en annan avdelning. Vi har kunnat chatta lite då och då. Idag fick hon åka hem.

Vädret har varierat. Den här bilden är nog från förra veckan. I natt åskade det och blixtrade. Regnet smattrade på rutorna. Det var ett riktigt oväder. Regnmätarna fylldes snabbt. Tur man fick sova under tak.

Jag får vara kvar här över helgen. Det är väl bra eftersom maken ska åka till Stockholm på lördag. Sonen har hittat en egen lägenhet och behöver lite flytthjälp. Han flyttar från Salem till Trångsund. Ska bli spännande att få se lite bilder därifrån.

På måndag är det dags för mig att flytta. Det blev ett korttidsboende på Forsgården som jag önskade. Det blir närmare hem och närmare vänner som lättare kan komma på besök. Nu måste jag träna upp mig. Jag ska få en rullstol och den måste jag komma i och ur. Sen är det en massa andra saker som måste funka. Men jag får ta en sak i taget.

Flyttbestyr

Idag fick jag byta avdelning från Ortopeden till Medicin A. Här har jag varit förut så de känner igen mig en del av personalen. Eftersom det inte är benet som är det största problemet utan magen, är det bättre att jag ligger på en medicinavdelning i stället. Magen krånglar fortfarande även om det sakta rättar till sig.

Dagens jobbigaste var annars när jag skulle få en CVK inopererad. Jag hade sett fram emot det. Det har varit så jobbigt med alla nålar. Med en central venkateter slipper jag det. Jag kördes ner vid halv elva. Sen fick jag vänta en bra stund på läkaren, men när hon kom fixade hon det på rimlig tid. Det var sen eländet började. Jag låg i min säng mitt i rummet och väntade på att få komma till röntgen och kolla om det blivit bra. Men alla människor försvann. Det släcktes ned i lokalerna. Jag började undra om alla tagit lunch och lämnat mig här helt ensam utan larmknapp dessutom.

Tiden gick och det kändes mindre lustigt för varje minut. Det är tur att jag är en ganska sansad person som inte är så lättskrämd, men detta kändes inte okej. Vid ettiden kom en person jag är bekant med och tog hand om mig. Det var inte hennes fel att det blev som det blev. Det var en annan som hade hand om mig men hon försvann. Jag skulle visst upp till ortopedavdelningen först. Där fick jag veta att jag skulle flytta över till medicin. På vägen till  medicin för jag åka ner till röntgen. Det var inte skönt att ligga på en hård platta men det räckte som tur var med en bild.

Nu känns det som om vila är mest behövligt. Maken har lite bestyr hemma. Det är en del att göra om jag ska kunna komma hem. Men han var inne en runda i alla fall.

Livet har många sidor

Nu kan jag ju lägga ut några av de bilder jag tog när syrran och jag besökte Two Faces för några veckor sedan. Vi var där för att inhandla presenter till vår lillasyster femtioåringen. Nu har presenterna överlämnats och festen är över. Jag missade alltihopa.

Allt berodde på det som hände i torsdags kväll. Strax efter fem tänkte jag laga mat tills maken kom hem. Jag gick ut på verandan för att plocka lite örtkryddor i krukorna. När jag vände mig om, tappade jag balansen, tog tag i en stol som stod där. Stolen välde och jag föll med den och hamnade på verandagolvet. Där låg jag och hoppades att det inte skulle vara så allvarligt trots allt. Men jag hade ju landat på höften. Jag kunde inte ta mig upp utan fick ligga och vänta på att maken skulle komma hem.

När han kom hem, ringde han 112 och de skickade en ambulans. När de anlände tog de hand om mig och gav smärtlindring. Sen var jag inte riktigt medveten om vad som hände. Jag hamnade på båren och kördes förstås in till akuten. Det blev undersökning av en ortoped och ett besök på röntgen innan det kunde konstateras att jag brutit lårbenshalsen.

Det var inte det jag ville höra. Livet har många sidor. Alla är inte lika roliga. Nu har jag varit här på Ortopedavdelningen i en vecka. I fredags opererades jag. Man skruvade ihop benet. Eftersom mitt skelett är så skört var det nog lite knepigt. Jag har fortfarande inte fått stödja på vänstra benet men idag har jag suttit på kanten av sängen.

Jag har inte kunnat träna så mycket för jag fick feber och det konstaterades att jag hade en elak tarmbakterie. Så jag har behandlats med antibiotika. Nu är jag väl på bättringsvägen. Då kanske träningen kan komma igång på allvar. Vi har haft en vårdplanering. Det är en del som måste ordnas hemma innan jag kan komma hem. Men det blir nog en mellanlandning på korttidsboende först.

De senaste dagarna har jag fått lite besökare. Annars kan det bli lite tråkigt att bara glo ut från ett fönster på molnen på himlen. Maken har varit här varje dag. Igår kom Katrin och idag stod de i kö. Först kom Marita, min kollega, och sen kom Lennart och Anita från församlingen. Det var roligt med alla besök.

Så ser livet ut för mig just nu. Livet har många sidor. De bästa väntar förhoppningsvis framöver.

Familjetur till Skåne - del 2 - Sveriges botten

Nästa dag började vi förstås med frukosten som stod uppdukad en trappa ner. Det fanns yoghurt med jordgubbar, bröd med olika pålägg, ägg, sill, kaffe, te och äppelmust. Det smakade bra även för mig som har svårt att äta på morgonen.

Sen gick maken och jag en runda ner till sjön. Det var en vacker morgon. Solen sken och fåglarna kvittrade. Till höger ser man norra delen av Ivön. I planerna ingick ett besök på Ivön. Dit fick man åka färja från Barum. Men det var inte dagens utflyktsmål.

Alla kände vi oss nog lite snuviga, men värst var det för äldste sonen. Han hade feber. Det är ju inte roligt att bli sjuk på semestern speciellt om man bara har två veckor. Han ville helst stanna kvar på hotellet, vila och ta lite febernedsättande för att piggna till.

Vi andra åkte en runda till Kristianstad. Vi följde Ivösjöns västra strand. Utsikten var vacker på näset mellan sjöarna. Vi passerade Bäckaskogs slott. Jag kände igen mig så vi har nog varit hr på nån motorcykelrunda nån gång.

Först stannade vi på ett ställe där det skulle vara vacker utsikt,men det var lite för mycket grönska i vägen. Den bästa utsikten fick vi när vi fortsatte en bit fram på vägen. Men här fanns en liten gömma med namnet Ivösjön som vi letade upp. Jag såg den redan på håll och maken plockade ner den åt mig.

Sen fortsatte vi genom Skånes bokskogar. Skåne är inte så platt som många tror utan ganska så kuperat med fina lövskogar och vackra ängar.

Vid nästa stopp var det inte bokar utan ekar som var sevärdheten, Karl XV:s ekar. Det var några stora maffiga solitära ekar med god ålder. En av dem dolde en gömma. Maken fick ta kliven ner i diket för att leta upp burken åt mig.

Vägkanterna blommade vackert även här. Vi hittade kungsljus, vallmo och cikoria som också kallas vägvårda.

Ett av målen för den här semesterresan var annars att besöka Sveriges lägsta punkt. Den finns i Kristianstad. Vi kom alldeles förbi så det fick bli det första stället vi besökte. Vi parkerade vid en vändplan bakom två andra bilar. Sen fick vi gå några hundra meter längs en stig.

Här stötte vi på kardborrar men vi lyckades undvika att få dem som fripassagerare. De var stora och älskade av insekterna.

I hela området kring Kristianstad och Åhus finns det många sevärda platser. Området kallas Vattenriket och mitt i stan hittar man Naturum. Här fanns det en stor skylt med platserna markerade, men kartan finns på nätet också.

Vi tog oss fram till Sveriges botten, den lägsta punkten, 2,41 m under havsytan. Nu har jag alltså varit både på Sveriges högsta punkt och på den lägsta. Det gick bara 40 år och några dagar däremellan.

Givetvis fanns här en geocache som vi letade upp, Lowest in Sweden. Vi löste även den multi som fanns på platsen, men jag orkade inte gå så långt för att logga och sen hela vägen tillbaka till bilen så den hoppade vi över. Fokus var nu inte på att ta så många cacher som möjligt utan vissa speciellt utvalda och kanske några andra som vi råkade passera.

Mitt andra mål för resan var att besöka Naturum vid Rönne å och logga Earthcachen som fanns där. Jag gillar ju Earthcacher för de har oftast mycket att berätta. Nu åkte vi dit och parkerade bilen.

Sen började vi med att fika på Café Årum. Jag kände mig inte riktigt pigg och hade svårt att få ner bullen. Trött var jag också. Men de andra åt i alla fall upp sina portioner plus min.

Det här var utsikten från fikastället. Lite längre bort innan de mörkare träden rinner Rönne ås huvudfåra. Det här området var bara sumpmark tidigare, men djur och växter trivdes säkert här. På trettiotalet tyckte man inte att det dög till annat än soptipp. Nu är det ett spännande rekreationsområde med många fina vandringsleder och mycket information.

Inne på Naturum kan man se utställningar och titta på fiskarna i akvariet. Spännande att försöka känna igen dem från bilderna. En del namn hade man knappt hört förut.

Sen promenerade vi på  gångbroarna bort till Rönne å. Det var här man hittade informationen till Eartcachen Under ytan. Vi gjorde våra beräkningar och hoppas nu att de ska vara någorlunda korrekta.

I näten vid räckena satt mängder av hänglås. Det har vi ju sett på andra håll också. I Rom letade vi efter en gömma vid ett sådant ställe,men vi gav upp innan vi hittade det rätta låset. Det kanske kommer en gömma här med så småningom.

Himlen hade mulnat på och det var inte lika varmt och skönt som innan. Vi var nöjda med besöket och satsade nu på att handla med oss lite mat för att sedan åka tillbaka till sonen på hotellet.

På hemvägen missade vi den första avfarten. Då kom vi att passera detta stora flyttblock som kallas Maglestenen. Jag lyckades få de andra att stanna för att uppskatta stenens omkrets. Maken stegade sig runt den. Resten fick vi tänka ut själva. Sen körde vi raka vägen till hotellet.

Efter lite vila hade sonen piggnat till lite grann. Vi tog också en liten vilostund innan herrarna fixade till räksoppa med fralla till oss. Vi hade med oss stormköket och lite kåsor så då går det alltid att fixa något. Det var gott med soppa i alla fall.

Under natten och även på morgonen efter kände jag mig inte riktigt pigg. Jag hade nog fått lite feber. Det var svårt att få ner någon mat. Sonen var inte riktigt "hurken" han heller, som vi säger här i Småland. Vi bestämde oss för att avbryta semesterresan en dag i förtid och åka hem. Vi missade besöket på Ivö men det hade vi ändå inte orkat med. Vi packade ihop, betalade och tackade för oss. Sen åkte vi i stort sett raka vägen hem.

På eftermiddagen ringde vi till palliativa teamet för att rådfråga dem. Så igår kom de ut hit och kollade upp mig och tog lite prover. Dessa visade att jag hade väldigt låga blodvärden. Annars mådde jag redan bättre och febern hade försvunnit.

Idag ville de att jag skulle komma in till sjukhuset för att få blod. Det tog hela dagen. Först ska de ta ett basprov och kolla det. Sen kan de tina blodpåsarna, men det visade sig att de glömt beställa bestrålade produkter. Så jag fick vänta medan de skickades till Jönköping för bestrålning. Jag blev inlagd på en avdelning där jag fick både lunch och kvällsmat innan jag åkte hem. Två påsar blod tar lite tid att ge så klockan var över 18 innan jag kunde åka. Nu hopps jag att jag ska må lite bättre och orka lite mer. Vi kanske kan hitta på lite andra aktiviteter tillsammans i stället för de vi missade.

Speedade dagar och sömnlösa nätter

Ungdjuren i hagen verkar ta det riktigt lugnt. De står där och idisslar medan de glor på oss, när vi går förbi på vägen.

Takko kan också konsten att ta det lugnt. Efter våra promenader brukar han koppla av och sova en runda antingen på filten på verandan eller i soffan. Själv har jag varit lite mer speedad den här helgen. Det kanske beror på medicinerna jag stoppat i mig. I fredags började jag ju med tabletter med cellgifter. Samtidigt måste jag ta kortisontabletter och de sätter verkligen igång mig. Jag blir speedad på dagarna och sömnlös på nätterna. Men igår var sista dagen med tabletter så förhoppningsvis ska det bli lite lugnare resten av veckan. Jag mår i alla fall riktigt bra för tillfället. Blodpåfyllningen i fredags gjorde nog susen för orken.

I söndags kväll gav vi oss ut på en hundpromenad, Takko och jag. Vi gick längre och längre längs hundrundan. Jag kände mig stark och hunden följde snällt med. Till slut hade vi gått hela rundan. Det var ett bra tag sedan.

Ginsten blommade uppe vid Moenvägkrysset. Det blir bara fler och fler buskar för varje år. De lyser verkligen upp skogen där på tallmon.

Solen sken och kastade långa skuggor längs grusvägen. Det är så vackert när solen belyser de raka stammarna och blåbärsriset på marken.

I backen upp mot byn brukar det kunna ta emot lite på hemvägen, men den här gången var det helt okej. Jag var fortfarande inte trött och vi stretade på med god fart.

Plötsligt hajade jag till. Jag kastade en blick ut i hagen bredvid vägen och fick syn på ett gäng vita spiror som stack upp ur gräset. Det var nattvioler. Inte visste jag att vi hade orkidéer i Rannäs. Jag har aldrig sett dem där. Hur kan jag ha missat dem?

När vi fortsatte hemåt, mötte vi maken som kom emot oss på cykel. Han tyckte vi hade varit borta länge så han hade väl blivit lite orolig. Nu tog han med sig Takko och cyklade hem medan jag travade på med mina stavar efter dem. Det var en skön promenad så där på kvällskvisten.

Fotona jag tog på söndagskvällen blev lite suddiga så på måndagen tog jag med hunden på en promenad tillbaka till hagen. Solen sken på de vackra spirorna, men de doftar inte lika mycket på dagen som på kvällen.

Vid vägkanten hittade jag mogna smultron. Det är sommarlovssmaker i munnen. De var inte så många men smaken fanns där.

Idag var det dags att åka in till apoteket och hämta sprutorna som jag ska ta för att stimulera produktionen av röda blodkroppar. De fanns inte i lager så jag fick beställa dem. Jag tog med mig dem upp till Dagsjukvården så att de kunde hjälpa mig att ta den första sprutan. Sen får jag ta dem själv. En gång i veckan i tolv veckor ska jag ge mig själv en injektion. Det ska nog funka bra. Hoppas de gör nytta också.

Sen var jag hungrig. Jag behövde mat och Syltan på Vandalorum serverade pannbiff med lök den här dagen. Det lät gott. Först åkte jag förbi en av mina gömmor och ersatte en burk som försvunnit. Men sen svängde jag av mot Vandalorum. Det var gott med pannbiff och jag kunde äta upp det mesta.

När jag ändå var där kunde jag ju kolla in de nya utställningarna. Det var väl vernissage i helgen tror jag. Dessutom går jag in gratis eftersom jag tillhör Vandalorums Vänner.

Den här stolen kände jag förstås igen. Det fanns många objekt från Eero Aarnios produktion som jag kommer ihåg från förr. Många av dem var häftiga när de kom. Kul att se dem igen.

Den färggladaste utställningen var Fredrik Lindqvists. Bilderna var målade på tygbitar som sytts ihop. De var häftiga med många detaljer.

På väggarna klättrade stora ekoxar av tyg. De var nästan lite läskiga i den storleken. Tur att de inte är så stora i verkligheten även om de är våra största skalbaggar.

Bakom en skärmvägg hittade jag jättelika bilder av gamla människor. Ansiktena var så skarpa i skärpan att man såg minsta hårstrå eller por i huden. Men ansiktena var intressanta. Här var det människor med erfarenhet av livet.

Några andra ställen besöktes också. Jag mötte min syster på Blomsterlandet och pratade en stund med henne medan vi valde blommor. Efter shoppingen var det sen hög tid att åka hemåt.

När jag kom hem, fixade jag till en enkel dessert. Det blev jordgubbar spetsade med lite socker och pressad apelsin. Det är så gott med färska bär. Jag satt ute på verandan och mumsade på bären.

Rosorna börjar visa sina färger. Några har slagit ut, andra är på gång lite senare. Det är roligt när inte alla blommar samtidigt. Då har vi något vackert att titta på under lite längre tid.

jag planterade växterna jag inhandlat i en kruka som sett lite kal och tom ut. Nu ser det bättre ut. Fuchsiorna, dahliorna och begonian kommer fast de fick komma ut alldeles för sent. Kryddorna frodas i burkarna på trappan. Jag kan känna mig ganska nöjd med årets odlingar.