Frälsarkransen: Inga bekymmer

Gör er inga bekymmer, sa Jesus. Ändå gör vi det hela tiden. Vi bekymrar oss för vad som ska hända i världen, vi oroar oss för våra barn eller hur det ska gå på jobbet. Mycket av det vi oroar oss för ligger i framtiden och en del av det kommer aldrig att inträffa. Egentligen är det så onödigt att oroa sig i förväg för saker som kanske kommer att ske.

En sak som jag lärt mig under min sjukdomstid är att ta en dag i taget. Vissa tider är det allt jag kunnat göra. Dagsformen har fått avgöra om jag kunnat göra det som jag planerat eller inte. Jag har fått lära mig att det jag inte gör idag, kanske jag kan göra imorgon eller nästa vecka. Men ibland finns det saker som har en deadline. Räkningarna måste betalas i tid till exempel. Då är det bäst att göra det direkt och inte skjuta upp det till sista minuten.

Att leva ett bekymmerslöst liv behöver inte betyda att man lever ansvarslöst. Det kan annars verka så. Man verkar inte bry sig. Men det är inte samma sak som att leva utan att bekymra sig. Man tar ansvar för sitt liv och sin familj men man oroar sig inte på samma sätt. Det är en konst att leva så.

För oss kristna handlar detta om att lita på att Gud har omsorg om oss. Det finns så många löften i bibeln om att vi kan överlåta alla bekymmer åt honom och lita på att han tar hand om oss. Vi kan lämna alla bördor till honom. Ibland pratar vi om att vi alla bär på en ryggsäck av erfarenheter. Det är inte fel med erfarenheter, men om ryggsäcken också innehåller vår oro kommer den att tynga ner oss. Därför behöver vi packa upp och kasta all oro och alla bekymmer. Då kanske vi kommer att upptäcka att dagen inte blev så hemsk som vi trodde. Den kan till och med bli bättre än vi önskat.

Frälsarkransen: Vem är jag egentligen?

Det blir visst lite långt mellan inläggen om Frälsarkransen. Tankarna och funderingarna finns hela tiden, men ibland är det svårt att samla dem och få ner dem på pränt. Efter Gudspärlan och den första tystnadspärlan kommer två vita pärlor. Den första är lite mindre än den andra. Det kallas Jagpärlan. Den är nog mindre för att Gud är så mycket större än vi. Vi kan inte mäta oss med honom. Men vem är jag egentligen?

Vi har många olika roller. Jag är mamma, fru, kompis, lärare, bloggare m.m. Men är vi bara våra roller? Jag tror att många kan känna sig låsta i roller som de blivit tilldelade av andra. Ibland låser vi kanske dessutom in oss själva.

Den bild vi visar utåt är inte heller alltid den sanna bilden av oss. Den kanske visar mer om våra attityder än om vår personlighet. Attityder kan vara ett skal, ett skydd mot omvärlden. Vår personlighet är det som skymtar igenom sprickorna i vårt skal.

Som kristen tror jag att vi har vårt ursprung hos Gud. Det är han som har skapat mig. Det var han som ville mitt liv. Mina föräldrar ville också ha mig. Det är inte alla som får uppleva det, men alla är önskade och älskade av Gud. Det är så bibeln berättar om Gud och människan. Men den berättar också om att människan valde bort Gud. För Gud gav oss inte bara livet. Han gav oss också en egen vilja och han respekterar oss så mycket att han accepterar våra val.

Allt sedan den dagen har vi sökt efter oss själva. För när vi valde bort vårt ursprung förlorade vi också en del av vår egen identitet. Många letar på olika håll. Vi söker i religioner och tankesystem, i äventyr och spänning, i naturen eller i droger för att inte tala om i oss själva. Men vi verkar ha svårt att hitta det vi söker.

Min kristna tro har alltid varit en trygghet och en grund i mitt liv. Jag växte upp i en kristen familj, men det betydde inte att jag inte hade frågor och tvivel. Under resans gång fann jag ändå svar på en del av de frågor jag hade. Andra frågor var inte längre så viktiga. För till slut kom jag fram till att det handlade inte om trossatser och dogmer. Min tro handlar om en relation. Det är det som skiljer kristendomen från andra religioner. Det handlar om vår relation till vår skapare, vår frälsare och den helige ande. När jag förstod det, var det ett enkelt val att välja relationen med Gud. Det var som att komma hem.

Det är också i våra relationer med andra som vi utvecklas. Gud ser stor potential i oss, men han tränger sig inte på. Han ger oss hintar och antyder i vilken riktning vi bör gå. Valet är hela tiden vårt. Skulle vi trots allt välja ett mindre bra alternativ, ger han oss nya chanser. Det är generöst. Det är kärlek.

Så vem är jag egentligen? Jag är en unik individ, älskad av Gud och omsluten av hans omsorg. Det är där jag hör hemma.

Hem till våren

Efter resan till Rom är vi så tillbaka i vardagen. I Italien var det nästan sommar med svenska mått mätt. Så kom vi hem till våren. Till våren hör givetvis vårblommorna. I tisdags var jag till affären och då kunde jag inte motstå några penséer. En kruka med minipåskliljor fick också följa med hem. Då kanske rådjuren lämnar penséerna i fred. De gillar ju inte påskliljor.

I tisdags var det också dags för första sprutan i fjärde kuren. Jag skulle komma extra tidigt till sjukhuset eftersom jag också skulle få några påsar blod. Därför började dem med att ta blodprov. Efter ett tag kom svaren och det visade sig att mina blodvärden hade sjunkit, men det gick bra att ta en ny spruta. Efter ytterligare en stund anlände blodpåsarna. Det tog tre timmar innan blodtransfusionen var klar. Så de beställde lunch åt mig. Jag fick skånsk kalops och till efterrätt ostkaka.

Det har varit ett härligt väder den här veckan. Takko och jag har tagit våra promenader. De två senaste dagarna har vi gått hela hundrundan. Det var riktigt skönt även om det blåste en del.

I trädgården har vårblommorna exploderat i solskenet. Snödropparna kom ju tidigt, men nu har de vuxit till stora ruggar.

De större krokusarna i olika färger lyser i gräsmattan och band löven. Man blir riktigt glad av de lysande gula färgklickarna.

Igår kväll var det gemenskapsgruppens samling. Jag har inte varit med på väldigt länge. Oftast har jag inte orkat fast jag hela tiden velat. Därför var det riktigt roligt att kunna vara med.

Vi fick fika med frallor och en god kaka. Samtalet runt bordet var också gott. Sen läste vi ur en andaktsbok och bad för våra böneämnen. Det finns många som vi känner som är sjuka på olika sätt. Flera har precis som jag cancer i olika former. Det känns bra att omfattas av andras tankar och böner.

Idag hade nog ännu fler blommor slagit ut i trädgården. Blåsipporna har pyttesmå knoppar under löven, men det tar nog ett tag innan de slår ut. Den tiden längtar jag till.

Idag var jag och handlade i affären inför helgen. Dagens lunch blev asiatisk touch på. Jag lagade kyckling i sötsur sås med ris till. Det var gott som omväxling. Nu är kyl och frys laddad med mat inför de kommande dagarna. Vissa dagar orkar jag kanske bara göra en sak och då kan det vara att laga mat. Just nu känns orken lite större. Men jag vet att det kommer att gå lite upp och ner även i fortsättningen. Jag får ta vara på de bra dagarna och ta mig igenom de jobbigare.

Mot bättre dagar

Visst var min mamma vacker i sin ungdom. Jag fortsätter med lite återblickar genom gamla foton ur mammas album. Frisyren tyder väl på att fotot är taget på fyrtiotalet. Halsbandet som hon bär har jag någonstans. Det måste jag ta och leta upp.

Skönheten försvinner inte även om vi förändras till det yttre. Den inre skönheten finns kvar. Här är mamma tillsammans med mina pojkar under någon utflykt vi gjort tillsammans. 

Under förberedelserna inför begravningen har vi inventerat våra förråd av ljusstakar som mamma målat. Här är min samling. Mina syskon har nog en liknande var och en. Porslinsmålning var ett av mammas intressen under många år. Det finns många spår efter denna hobby i alla våras skåp. Förutom ljusstakarna har jag en hel kaffeservis och mycket annat som hon målat. Ett vackert arv som hon lämnat efter sig.

I helgen chansade jag lite och åkte till gudstjänsten och årsmötet i församlingen. Det var längesen vi var i kyrkan. Det kändes så roligt att träffa alla och kunna vara med en liten stund. Det blev en längre stund än jag trodde jag skulle orka. Först var det årsgudstjänst med parentation då församlingens äldste medlem lämnat oss. Han var en riktig klippa trots att han nästan hann fylla 99 år. Efter lite mingelfika vidtog församlingens årsmöte med alla val. Lite senare blev det ett avbrott för smörgåstårta innan samtalen fortsatte. Vi åkte hem för nu började jag känna mig lite trött.

Jag räknade förstås med att få vila hela måndagen. Det gjorde jag i stort sett också. I tisdags var det dags för den sista sprutan i den här kuren. Jag trodde att jag kanske kunde köra in själv men maken valde att komma hem och följa med mig. Det var nog bra då jag fortfarande var lite knäsvag. Det känns ibland som om jag får ett blodtrycksfall utan att det svartnar för ögonen.

På kvällen skulle kalmarsonen komma med tåget för lite hemmavistelse. Maken fick hämta honom. Jag satsade på att försöka vara med en liten stund på styrelsemötet i kyrkan. Det blev även nu en betydligt längre stund än jag räknat med. Men kändes också bra att kunna delta i samtalen och besluten. Jag hoppas ju att jag ska bli allt starkare och orka vara med mer.

Idag trodde jag att jag skulle behöva vila en hel del efter gårdagens aktiviteter, men jag fick väldig energi. Kanske att sonen var hemma hjälpte mig att orka mer. Dessutom har jag börjat de senaste dagarna med lite goda smoothies som verkar ge mig bra energi. Igår blev det en spirulinasmoothie med kiwi, banan, lite spirulinapulver och lättyoghurt med vaniljsmak. Dagens version gjordes på sharonfrukt, en proteindryck med extra energi och vaniljyoghurt. Vi får se vad det blir imorgon.

Sonen och jag satte igång att städa av lite här hemma. Något som jag haft planer på men inte riktigt orkat ta tag i den senaste tiden. Han fick bemanna dammsugaren, vilket är det värsta för mig. Jag dammade och torkade av golven. Dessutom fick toaletten och hallen en duvning. Egentligen ska jag inte syssla för mycket med dessa aktiviteter. Efter städningen känner jag i halsen hur det svider lite. Det är väl exponeringen för damm, mögel och vad som kan finnas i luften som inte är så nyttig för mig egentligen. Men man kan ju inte skippa städandet ändå. Bra att få lite hjälp då.

Efter saneringen lagade vi mat. Sonen ansvarade för potatisskalandet och jag gjorde köttfärslimpa. Medan potatisen kokade och limpan tillagades i ugnen, gjorde jag lökmarmelad. Det är ett gott tillbehör som jag gärna delar med mig av. Jag skivar rödlök i ringar och steker på svag värme i lite olja. Den här gången tog jag även med purjolök som jag älskar. Den ska bara bli mjuk inte få färg.

Sedan kryddar man den med nymalen svartpeppar. Sälta kan man få genom att salta men jag väljer att använda japansk soja för då får man lite umamismak också. Syran kommer från balsamvinäger och sötman från honung eller socker om man så vill.

Sen får detta puttra ihop en stund så att smakerna blandas. Det gäller att smaka av väl och se till så att det bli en bra balans mellan sälta, syra och sötma. Då får man ett trevligt tillbehör till vilken kötträtt som helst.

Potatismoset fick lite gröna inslag med persilja och gräslök. Det blev en riktigt god lunch som uppskattades av alla. Till och med Takko, som slukade de rester som jag inte orkade äta upp. Sen fick det bli en liten vilopaus för nu började ryggen att protestera lite. Jag får ont i ryggen när jag står mycket. Men en lite stund i sängen i ryggläge hjälper.

Det har inte blivit så långa promenader de senaste dagarna för det har varit kallt och blåsigt. Idag hann jag inte ut innan solen försvann. Den tittade fram ett tag mitt på dagen, men när Takko och jag gick ut var den gömd bakom molnen. Det har blivit betydligt ljusare och man kan ana en stundande vår även om det är ett bra tag kvar. Maken konstaterade att det var lite ljus kvar när han kom hem idag.

Nu ska det bli lite kvällsmys med familjen. Sonen håller på att baka en äppelkaka. Det är inte så svårt när det finns påsar med äpplen i frysen. Båda pojkarna har lärt sig att göra min enkla äppelkaka. Det är bra lärdom för livet att kunna laga mat. Det kan de och det känner jag mig lite stolt över att ha lärt dem.

Vi föräldrar vill ju gärna ge våra barn bra redskap för livet och mycket kärlek. Det fick vi från vår mamma. När jag tänker tillbaka, ser jag hur mycket hon betydde för oss. Hon var inte de stora ordens kvinna utan en handlingarnas. Hon sa inte att hon älskade oss så ofta, men hon visade det i praktiken. Hon kunde slå knut på sig själv för att ge oss det vi behövde. Det var inte alltid så lätt ibland när resurserna var små.

En del slänger vackra ord omkring sig men det stannar med orden och kommer aldrig till handling. Ibland blir jag lite anti när jag hör, inte minst i amerikanska filmer, hur de slänger ur sig "I love you" i tid och otid. Det kan kännas mer som en fras än ärligt menat. Det finns säkert de som menar det men ibland blir det lite överdrivet. Jag föredrar mammas sätt att visa kärlek.

Indiana Johansson i Marieholmsskogen

Nyårsdagen brukar bli en dag med en sen start. Det kan vara skönt att vila ut lite efter nattens firande. Efter en sen frukost blev det lite stickning framför TV:n medan Wienerfilharmonikerna gav oss sin nyårskonsert. Det finns ju många traditioner att leva upp till denna dag, men jag hoppade över Ivanhoe och backhoppningen.

I stället var jag sugen på att ge mig ut i naturen på en liten runda. Jag lyckades övertala resten av den hemmavarande familjen att följa med. Vi packade ner lite kaffe och överblivna prinskorvar i ryggsäcken och gav oss av norrut mot Marieholmsskogen.

Där fanns det en fin liten väg fram till rastplatsen, men resten av skogen var ganska svårframkomlig. Tydligen ska det röjas lite stigar under året och det kan det nog behövas. Maken fick i uppdrag att sätta igång brasan vid grillplatsen.

Ett av dagens mål var förstås att logga årets första gömma. Indiana Johansson var riktigt sugen på att leta geocacher. Här fanns en fältmyst signerad 1000sjöar. Man vet aldrig vad sådana kan innehålla. Egentligen gillar jag bättre att kunna lösa mystarna hemma och bara leta upp burken på platsen. Sonen och jag hittade första steget ganska lätt, men sen gällde det att klura lite. Hjärnan var väl inte riktigt med mig den här dagen. Så efter ett litet tag ringde jag en livlina för att få lite skjuts framåt i tänket. Sen fixade jag allt på nolltid.

Gömmans loggbok var finfin och kunde snart signeras av mig som nummer ett på detta nya år. Denna geocache måste verkligen rekommenderas. Både för gömmans utförandes skull och för platsen den fanns på. Det var en vacker plats vi kommit till. Förhoppningsvis kan det komma fler gömmor i närheten. Det kanske kan bli en runda runt sjön om de röjer stigen runt.

Brasan sprakade på eldstaden medan det sakta men säkert skymde. Sjön låg spegelblank mitt i skogen. Det var helt vindstilla och fyra plusgrader så ingen behövde frysa trots att det är mitt i vintern.

Snart kunde vi plocka fram korvarna och svärta ner dem lite. Det är alltid mysigt att grilla ute i skogen. Extra skönt att kunna börja det nya året på detta sätt. Jag hoppas det kan bli många fler naturupplevelser under resten av året.

Snart hade vi ätit upp de grillade korvarna. Takko fick några han också. Vi kunde plocka ihop våra prylar och bege oss hemåt igen. Snart skulle mörkret sänka sig över sjön i skogen, men då var vi redan hemma.

Några korvar räckte ju inte som middag. Så väl hemma igen plockade vi fram ingredienserna till en fisksoppa och fixade till denna. Det var gott med lite varm soppa. Till efterrätt blev det kall glassbomb som var över från gårdagens meny. Sen räcker det med aktiviteter den här dagen. Nu blir det nog mest soffhäng tills det är dags att gå och lägga sig.

Solig lördag med utflykt och funderingar

Det är riktigt skönt när solen kommer fram och man kan sitta på en bänk och njuta en stund. Maken hade ett ärende till Biltema och medan han var därinne kunde jag lapa lite sol utanför. Det gär bättre och bättre att ta sig fram, men ryggen blir trött om jag står eller går för mycket. Det är i alla fall kul att jag kan göra lite mer än bara sitta i en fåtölj, titta på tv, läsa eller lösa korsord. Jag hade tänkt börja sticka lite, men inspirationen har inte velat komma fram riktigt än. Igår gjorde jag en efterrätt till middagen. Det blev mjökchokladpannacotta med marinerade apelsinklyftor. Det blev riktigt gott och pannacottan var precis perfekt krämig.

Efter Biltema fortsatte vi ut till Kolvarp och hälsade på mamma en stund. Vi stannade inte så länge för vi var lite trötta allihopa. Imorgon är det barnvälsignelse för min systerdotters son, men vi har efter noggrant funderande bestämt oss för att inte utsätta oss för risken att smittas av infektioner. Det blir säkert mycket folk och jag vill inte få lunginflammation eller något annat igen. Jag är ju lite känslig för tillfället. Så vi lämnade vår present hemma hos mamma.

På mammas trappa blommade penséerna och små påskliljor. Än har jag inte fått tag på några att plantera här hemma. Man kan väl säga att intresset kanske inte är så stort hos de i familjen som skulle kunna ordna några plantor. Vi får väl se när jag kan ta mig ut på egen hand. Snart kanske jag kan sätta mig i bilen på förarsidan i stället för på passargerarsidan. Vi såg vitsippor som blommade på vägslänterna, men här hemma har de inte tittat upp än. De brukar faktiskt vara lite sena här. Jag gick en runda över kullen med stöd av rollatorn, men ingen vitsippa ville visa sig för mig. Vi får nöja oss med blåsipporna och alla lökväxterna som poppar upp i gräsmattan och i de ingenvuxna rabatterna.

Ni undrar kanske hur jag kan hålla humöret uppe, när jag plötsligt drabbats av en så här allvarlig sjukdom. Jag har fått några frågor om det och jag förstår att det kan bekymra vänner och bekanta. Nu är jag ju en ganska positiv person som inte gärna vill hänga upp mig på negativa tankar, men visst var det något av en chock. Även om jag vetat om i nästan fem års tid att detta skulle kunna hända, så är man aldrig helt förberedd, när beskedet kommer. Det kommer alltid plötsligt trots att man haft tid till förberedelse.

Vissa dagar, fast de har varit få, har förstås varit jobbiga. Det var mest när värken var som svårast och första dagen uppe i Linköping. Det var kanske då det landade när jag hamnade där. Men det är en fråga som jag egentligen aldrig har ställt. Varför drabbar detta just mig? Jag tycker att varför är en så meningslös fråga i detta sammanhang. Det finns inget svar på den. I varje fall inget meningsfullt svar. Livet är inte rättvist på något sätt så att svåra sjukdomar bara drabbar elaka människor. Det hade ju varit bekvämt. Jag tror att elakhet kan straffa sig själv på det sättet att man utestänger sig själv från så mycket gott genom att vara elak, men det finns ingen automatik i detta. När det gäller många svårigheter i livet så handlar det mer om att livet är ett lotteri. Man kan säkert förvärra sina chanser genom ett osunt leverne, men att drabbas av cancer är ren otur. Man har tur om man håller sig frisk.

Som jag sa, är jag i grund och botten en väldigt positiv människa. Jag letar hellre efter det vackra och det goda i livet än gräver ner mig i svårigheterna. Jag tycker att det finns så mycket att vara tacksam över. jag kan glädja mig över de små framstegen, de små blommorna, stunderna med sol och lite värme. Det anske man missar annars. Jag är tacksam för min familj och det stöd jag har här hemma. Det hade aldrig gått att bo hemma, om jag inte hade haft maken och sonen. Jag har upptäckt att det finns så många som bryr sig om mig, som ber för mig och skickar hälsningar på olika sätt. Det känns gott, men jag önskar att de inte ska oroa för mycket för min skull. Jag är tacksam till den Gud jag tror på, för hans omsorg och att tron bär mig genom det svåra.

Jag hinner fundera en del, när jag inte orkar göra så mycket mer. För det mesta slutar det med att jag ändå är tacksam för det jag har. Detta är en kamp att ta sig igenom, men man kan också se det som ett äventyr. Vi ser inte slutet på det, men hur det än blir så är det detta livet handlar om. Livet handlar om att leva varje dag en dag i taget och ta vara på den.

Nytt årsvarv påbörjat - igen

Den här helgen fanns det en hel del att fira. Lördagen var både friveckolördag och FN-dagen. På söndagen var det både min födelsedag och min namnsdag. Eftersom det fanns en del inplanerat i kalendern för söndagen så valde jag att fira födelsedagen redan på lördagen. Det var en friveckolördag jag föddes en gång för längesen. Fast det var på håret för jag såg dagens eller snarare nattens ljus kl. 00:05.

På lördagseftermiddagen tog maken och jag bilen och for mot Växjö. Där har vi fortfarande äldste sonen. Även om han numera är arbetssökande igen så bor han kvar ett tag till. Vi parkerade hemma hos honom för att lite senare ta en promenad till stadens centrum. Trädgårdarna lyste i höstfärger. Även parker och esplanader stod flammande i rött och gult. Vi gick "Unter den Linden" där de gula löven började glesna.

Den välkända växjösilhuetten reste sig över trädtoppar och hustak. Vi hade en fin utsikt mot den när vi gick gångbron över järnvägsspåren och ner på andra sidan på jakt efter en restaurang som inte var fullbokad.

Det fick bli en thairestaurang, Koh Thai, som serverade oss kryddstark och god mat. Sonen och jag började med varsin förrätt, kycklingspett med jordnötssås för min del och vårrullar till honom. Maken var lite putt för att de inte ens hade en lättöl. Det fanns bara vatten eller läsk.

Huvudrätten blev en lite starkare rätt med biff, grönsaker och ris. Gott var det i alla fall och mätta blev vi. Lite kaffe och en After Eight-platta till efterrätt var fullt tillräckligt.

Det var trevligt att umgås en stund med sonen. Sen promenerade vi tillbaka till hans lya och satt där och pratade vidare en stund innan vi tyckte att det var hög tid att åka hemåt. Även om vi fick tillbaka timmen som stals från oss i våras så behövs ett antal timmars skönhetssömn varje natt. Det är inte riktigt som förr när man kunde hoppa över en natts sömn då och då. Nu behöver man de där vilostunderna.

På hemvägen tänkte jag i alla fall svänga in om Värnamo när vi ändå passerade förbi. En liten stund efter att vi passerat åt andra hållet under eftermiddagen publicerades en ny gömma mitt i stan. Det var förstås grannen, 1000sjöar, som lade ut månadens gömma. Den FTF:ades snabbt av en annan geocachare som var på besök i stan. Vi kanske var ungefär vid hans hemort, Rydaholm, när den kom. Ornäsbjörken i Per o Kerstis stad hette gömman.

För trettio år sedan hade FN utlyst det året till ett trädår. Det uppmärksammades genom att man planterade ett riksträd vid Stockholms stadshus. Där var vi för några år sedan. Över hela landet planterades sedan en ornäsbjörk i varje kommun. Här planterades den 1987. Nu hade den vuxit till ett rejält träd. Den lilla burken var inte så svår att hitta trots att det var ganska mörkt i parken intill Lagan. Det svåra var att få ut loggremsan, men det lyckades med lite envishet och några vassa klor. Vi slapp i alla fall alla mugglare som funnits på platsen tidigare under dagen då det firades friveckolördag med sedvalig marknad i staden. Vi åkte vidare hemåt Rannäs efter uträttat uppdrag.

Söndagen var vikt åt tacksägelsegudstjänst i Missionskyrkan. Styrelsen hade lite olika uppdrag vid gudstjänsten och den efterföljande lunchen. Mitt uppdrag var att läsa ett inledningsord. Det hämtade jag från Kolosserbrevet kapitel 3 från vers 11 och framåt. Paulus uppmanar oss att visa vår tacksamhet. Det tror jag är bra att göra, men tacksamhet visar vi inte bara med ord. Det räcker inte att säga tack. Tacksamhet visar man också i handling. Jag tror att verklig tacksamhet inte bara handlar om ord och handlingar utan det är ett sätt att leva, en attitydfråga. Det handlar om vår inställning till livet.

Förra söndagen predikade pastorn över temat "Befriad från egot". Jag tror det hänger ihop med tacksamhet. När vi slutar att se allt vi har inklusive livet som en gåva och i stället betraktar det som en rättighet, då breder egoismen ut sig. Är det inte det som händer i vårt land nu? Det är så många som vill slå vakt om det vi har och inte släppa in några andra, inte dela med sig. Det här är vårt land. Kom inte hit. Dagens tema var "Befriad till att ge" och fick avsluta en predikoserie över ett antal veckor. För att kunna ge med generositet behöver vi uppleva och förstå att livet är en gåva, att allt vi har är till låns och att dela med sig gör alla rikare. Vi blir inte fattigare för att vi ger av vårt överflöd, men vi gör världen lite fattigare.

Efter gudstjänsten serverades det en buffélunch som alla värdgrupper bidragit med. Det fanns många goda rätter att välja bland. Som vanligt vill man ju smaka på alla sorterna så tallriken blev rätt full. Maten skänktes av dem som tillagade den och vi som åt betalade en avgift som går till församlingens missionsarbete. Den maten gjorde gott på flera olika sätt.

Efter lunchen var maken med i diskpatrullen innan vi åkte hem. Solen sken ett tag, men sen regnade det och blåste lite friska vindar. Löven flög över åkrarna. Om det håller i att blåsa, kommer nog snart löven har blåst av träden. Fast ekarna brukar vara sena med att släppa ifrån sig sina löv. Hunden och jag gick ut lite men det blev ingen lång runda den här dagen. Jag får kompensera honom imorgon. Då är jag ju ledig.

Än kan vi skörda lite från trädgården. Den sista björnbären har mognat. Maken hade hittat ett sista äpple från ett av våra äppelträd. Det blev inte många äpplen på det trädet i år vilket vi hade hoppats. Den sortens äpplen är syrliga och goda, men vi delade på det sista exemplaret och njöt för fullt av den goda smaken. Nu får vi vänta till nästa år och hoppas på en bättre skörd. Årsvarven rullar på och nu har jag påbörjat ytterligare ett.