Solig lördag med utflykt och funderingar

Det är riktigt skönt när solen kommer fram och man kan sitta på en bänk och njuta en stund. Maken hade ett ärende till Biltema och medan han var därinne kunde jag lapa lite sol utanför. Det gär bättre och bättre att ta sig fram, men ryggen blir trött om jag står eller går för mycket. Det är i alla fall kul att jag kan göra lite mer än bara sitta i en fåtölj, titta på tv, läsa eller lösa korsord. Jag hade tänkt börja sticka lite, men inspirationen har inte velat komma fram riktigt än. Igår gjorde jag en efterrätt till middagen. Det blev mjökchokladpannacotta med marinerade apelsinklyftor. Det blev riktigt gott och pannacottan var precis perfekt krämig.

Efter Biltema fortsatte vi ut till Kolvarp och hälsade på mamma en stund. Vi stannade inte så länge för vi var lite trötta allihopa. Imorgon är det barnvälsignelse för min systerdotters son, men vi har efter noggrant funderande bestämt oss för att inte utsätta oss för risken att smittas av infektioner. Det blir säkert mycket folk och jag vill inte få lunginflammation eller något annat igen. Jag är ju lite känslig för tillfället. Så vi lämnade vår present hemma hos mamma.

På mammas trappa blommade penséerna och små påskliljor. Än har jag inte fått tag på några att plantera här hemma. Man kan väl säga att intresset kanske inte är så stort hos de i familjen som skulle kunna ordna några plantor. Vi får väl se när jag kan ta mig ut på egen hand. Snart kanske jag kan sätta mig i bilen på förarsidan i stället för på passargerarsidan. Vi såg vitsippor som blommade på vägslänterna, men här hemma har de inte tittat upp än. De brukar faktiskt vara lite sena här. Jag gick en runda över kullen med stöd av rollatorn, men ingen vitsippa ville visa sig för mig. Vi får nöja oss med blåsipporna och alla lökväxterna som poppar upp i gräsmattan och i de ingenvuxna rabatterna.

Ni undrar kanske hur jag kan hålla humöret uppe, när jag plötsligt drabbats av en så här allvarlig sjukdom. Jag har fått några frågor om det och jag förstår att det kan bekymra vänner och bekanta. Nu är jag ju en ganska positiv person som inte gärna vill hänga upp mig på negativa tankar, men visst var det något av en chock. Även om jag vetat om i nästan fem års tid att detta skulle kunna hända, så är man aldrig helt förberedd, när beskedet kommer. Det kommer alltid plötsligt trots att man haft tid till förberedelse.

Vissa dagar, fast de har varit få, har förstås varit jobbiga. Det var mest när värken var som svårast och första dagen uppe i Linköping. Det var kanske då det landade när jag hamnade där. Men det är en fråga som jag egentligen aldrig har ställt. Varför drabbar detta just mig? Jag tycker att varför är en så meningslös fråga i detta sammanhang. Det finns inget svar på den. I varje fall inget meningsfullt svar. Livet är inte rättvist på något sätt så att svåra sjukdomar bara drabbar elaka människor. Det hade ju varit bekvämt. Jag tror att elakhet kan straffa sig själv på det sättet att man utestänger sig själv från så mycket gott genom att vara elak, men det finns ingen automatik i detta. När det gäller många svårigheter i livet så handlar det mer om att livet är ett lotteri. Man kan säkert förvärra sina chanser genom ett osunt leverne, men att drabbas av cancer är ren otur. Man har tur om man håller sig frisk.

Som jag sa, är jag i grund och botten en väldigt positiv människa. Jag letar hellre efter det vackra och det goda i livet än gräver ner mig i svårigheterna. Jag tycker att det finns så mycket att vara tacksam över. jag kan glädja mig över de små framstegen, de små blommorna, stunderna med sol och lite värme. Det anske man missar annars. Jag är tacksam för min familj och det stöd jag har här hemma. Det hade aldrig gått att bo hemma, om jag inte hade haft maken och sonen. Jag har upptäckt att det finns så många som bryr sig om mig, som ber för mig och skickar hälsningar på olika sätt. Det känns gott, men jag önskar att de inte ska oroa för mycket för min skull. Jag är tacksam till den Gud jag tror på, för hans omsorg och att tron bär mig genom det svåra.

Jag hinner fundera en del, när jag inte orkar göra så mycket mer. För det mesta slutar det med att jag ändå är tacksam för det jag har. Detta är en kamp att ta sig igenom, men man kan också se det som ett äventyr. Vi ser inte slutet på det, men hur det än blir så är det detta livet handlar om. Livet handlar om att leva varje dag en dag i taget och ta vara på den.