Det var ett tag sedan jag berättade något från min vardag. Helgen och början på veckan var jag ganska trött och hade lite mer ont än förra veckan. Jag fick gå tillbaka till en högre dos värktabletter för att orka vara uppe åtminstone större delen av dagen. För det mesta satt jag inomhus och tittade ut på regnet. Det lockade inte till utepromenader, men igår kväll fick maken ta med mig ut på en liten rastningsrunda i trädgården. Scillan hade brett ut sin matta under syrenbuskaget och påskliljorna som förvildats blommade för fullt liksom vitsipporna.
En morgon hittade jag en bukett påskliljor på bordet. Det var maken som plockat in några åt mig. Det är ju inte riktigt hans stil annars, men han kan han också.
Idag var det så dags att träffa läkaren igen. Vi har ju en date på sjukhuset varje torsdag så gott som. Ibland är det sköterskorna jag träffar, men idag var det överläkaren som har hand om mig. Förra veckans prover visade att jag svarar bra på behandlingen. Både blodvärden och njurvärden är normala. Jag har inga infektioner i kroppen. Det ser lovande ut, men jag måste dricka mer. Det är lte svårt att få i sig tillräckligt med vätska, men jag får smutta lite hela tiden.
Efter sjukhusbesöket åkte vi och provianterade. Sen firade vi med att köpa med oss lite från buffén på Söderport. Det blev en rågad bytta med mat som räckte både till lunch och middag. Nu fortsätter behandlingen med kur nummer tre direkt. Jag fick en spruta och cortison. Nu kör vi på två veckor till med tabletter och en spruta nästa torsdag. Förmodligen blir det en fjärde kur också innan det är dags att förbereda sig för stamcellstransplantationen. Denna kommer nog att ske redan i juni som det nu verkar. Den nuvarande behandlingen är tuff, men den kommande blir ännu tuffare. Jag kan inte säga att jag ser fram emot den, men jag ser fram emot resultatet.
Ikväll kom ett blomsterbud från Idas blomsterhandel. Det var Ida själv som kom med en jättefin bukett från mina kollegor och min chef. Det är klart jag blev jätteglad för den. Jag saknar förstås skolan även om jag varken har tid eller ork att tänka så mycket på dem som är kvar där och sliter. Det är faktiskt fullt upp att bara försöka bli frisk.
Imorgon kanske jag kan försöka komma ut på en liten runda. Jag brukar vara lite piggare medan jag tar cortison och då får man passa på. Vi får se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar