Frälsarkransen: Vem är jag egentligen?

Det blir visst lite långt mellan inläggen om Frälsarkransen. Tankarna och funderingarna finns hela tiden, men ibland är det svårt att samla dem och få ner dem på pränt. Efter Gudspärlan och den första tystnadspärlan kommer två vita pärlor. Den första är lite mindre än den andra. Det kallas Jagpärlan. Den är nog mindre för att Gud är så mycket större än vi. Vi kan inte mäta oss med honom. Men vem är jag egentligen?

Vi har många olika roller. Jag är mamma, fru, kompis, lärare, bloggare m.m. Men är vi bara våra roller? Jag tror att många kan känna sig låsta i roller som de blivit tilldelade av andra. Ibland låser vi kanske dessutom in oss själva.

Den bild vi visar utåt är inte heller alltid den sanna bilden av oss. Den kanske visar mer om våra attityder än om vår personlighet. Attityder kan vara ett skal, ett skydd mot omvärlden. Vår personlighet är det som skymtar igenom sprickorna i vårt skal.

Som kristen tror jag att vi har vårt ursprung hos Gud. Det är han som har skapat mig. Det var han som ville mitt liv. Mina föräldrar ville också ha mig. Det är inte alla som får uppleva det, men alla är önskade och älskade av Gud. Det är så bibeln berättar om Gud och människan. Men den berättar också om att människan valde bort Gud. För Gud gav oss inte bara livet. Han gav oss också en egen vilja och han respekterar oss så mycket att han accepterar våra val.

Allt sedan den dagen har vi sökt efter oss själva. För när vi valde bort vårt ursprung förlorade vi också en del av vår egen identitet. Många letar på olika håll. Vi söker i religioner och tankesystem, i äventyr och spänning, i naturen eller i droger för att inte tala om i oss själva. Men vi verkar ha svårt att hitta det vi söker.

Min kristna tro har alltid varit en trygghet och en grund i mitt liv. Jag växte upp i en kristen familj, men det betydde inte att jag inte hade frågor och tvivel. Under resans gång fann jag ändå svar på en del av de frågor jag hade. Andra frågor var inte längre så viktiga. För till slut kom jag fram till att det handlade inte om trossatser och dogmer. Min tro handlar om en relation. Det är det som skiljer kristendomen från andra religioner. Det handlar om vår relation till vår skapare, vår frälsare och den helige ande. När jag förstod det, var det ett enkelt val att välja relationen med Gud. Det var som att komma hem.

Det är också i våra relationer med andra som vi utvecklas. Gud ser stor potential i oss, men han tränger sig inte på. Han ger oss hintar och antyder i vilken riktning vi bör gå. Valet är hela tiden vårt. Skulle vi trots allt välja ett mindre bra alternativ, ger han oss nya chanser. Det är generöst. Det är kärlek.

Så vem är jag egentligen? Jag är en unik individ, älskad av Gud och omsluten av hans omsorg. Det är där jag hör hemma.

Julklappar, julbad och julsånger

Dan före dopparedan är den dag då vi brukar klä granen. Sonen och jag fixade det jobbet ikväll, men innan dess hade dagen innehållit en hel del andra aktiviteter. Årets gran ser lite sned och vind ut på bilden, men det kanske beror mer på påklädarna än på granen som är samma som förra året. Däremot har den fått nya fina röda kulor och en speciell för maken. Man kan ju variera sig lite. 

Annars var första aktiviteten för mig att åka in till sjukhuset och ta en spruta igen. Hela familjen följde med in. Det gick rätt snabbt och sen tog vi en fika i cafeterian innan vi åkte vidare. Mer om det senare.

Först lite om gårdagen. De två senaste dagarna har ägnats åt julstädning och julmat. Köket är inte riktigt klart än, men det är egentligen makens självvalda ansvarsområde så han får fixa det sista i egen takt bara det är klart tills imorgon. Igår hackade sonen och jag ihop årets sillsallad. Det brukar vi göra tillsammans. Det är lite mysigt att sitta vid köksbordet och hacka potatis, rödbetor, gurka, lök, äpplen och sill. Det blir ju så gott när smakerna har fått blanda sig.

Under tiden stod skinkan i ugnen och doftade gott. Efter den satte vi in Janzons frestelse, en annan favorit på julbordet. Det blev mycket spad av skinkan och det får utgöra basen till doppespadet. Lite senare griljerade vi skinkan. Därmed var det mesta klart inför julbordet. Äggen till ägghalvorna kokade jag ikväll. Den andre sonen tillverkade fudge med hallon och lakritssmak till vårt godisbord.

Varje år brukar vi ta det traditionella julabadet. Oftast åker vi till Jönköping och Rosenlundsbadet. Då kan vi passa på att handla de sista julklapparna också. Så gjorde vi även idag efter sjukhusbesöket. Först besökte vi A6. Det blir inte så många julklappar numera. Oftast blir det kläder till pojkarna och då är det bra om de får prova. Två par jeans till äldste sonen hamnade i en kasse. Den yngste ville ha hörlurar. Det var lite svårare. Vi kollade på Elgiganten eftersom jag hade ett ärende dit också, men där fanns inget som passade. Det ordnade sig dock lite senare. Mitt eget ärende var att kolla på en ny kamera. Min lilla kompaktkamera börjar ge sig och jag hade kollat in en annan på nätet. Det finns ett mellanting mellan kompaktkameror och systemkameror. Det blev en sådan av märket Sony till mig själv i julklapp.

Efter alla julklappsinköp var vi hungriga. Det blev en grillad kyckling på New Corner vägg i vägg med Elgiganten. Det var mycket mat och gott.

När vi var mätta körde vi maken och äldste sonen till badet. Yngste sonen och jag fortsatte till Sannabadet nere vid Vättersnäs. Vi tänkte inte bada vinterbad utan ta en liten geocachingrunda. Det är inte lämpligt för mig att bada i badhus med en massa andra människor. Infektionsrisken är för stor. Det får bli en juladusch här hemma i stället.

Vid Sannabadet fick vi leta en bra stund. Jag hade en bra nolla i min GPS, men den var nog några meter off. Trots att jag anade hur burken var gömd ville den inte visa sig. Sen började jag tänka på var jag skulle ha gömt den och då fick jag syn på gömstället lite på håll. Därefter var det inte så svårt att logga. Vintersolens sken tog sig igenom molnbarriären. Det var ganska skönt väder. Utsikten mot Huskvarnahållet var fantastisk.

Detta blev dagens första och enda fynd. Vi fortsatte promenaden till en annan gömma, men den hittade vi inte. Jag kunde inte ens leta eftersom det var ganska brant och oländig terräng. Sonen letade längre och lyfte på alla stenar han såg. Till slut gav vi upp och gick tillbaka. Sen tog vi bilen till ytterligare en gömma som vi gick bet på. Det börjar bli tråkigt att cacha i stan, tycker jag. Inte för att jag någonsin har gillat det, men förr var det lite roligare att cacha i Jönköping. Jag vet inte om det är jag eller Jönköping som tappat gnistan.

Vi gav upp geocachandet för dagen och körde tillbaka till Rosenlund. Sonen fick syn på NetOnNets lagerbutik. Vi svängde in där för att se om de hade hörlurar och det hade de. Så då ordnade det sig med julklappen till sonen.

Vi satte oss sedan i cafeterian på Rosenlundsbadet för att vänta ut julabadarna och ta en dricka. Efter en stund kom de rena och fräscha grabbarna och då kunde vi åka hem till hunden.

På kvällen åkte maken och jag till Forsheda för att sjunga in julen vid samhällsgranen tillsammans med andra forshedabor. Det har blivit en tradition att vi i Missionskyrkan ordnar en liten samling den tjugotredje. Ingela läste julevangeliet och sa några ord mellan de traditionella julsångerna som vi sjöng tillsammans.

En grupp sjöng den vackra sången I denna natt blir världen ny. Samlingen är inte så lång och i år var det inte så kallt som det kan vara. Men det var mörkt och pannlampan var bra att ha om man ville se texten till sångerna. Det var ganska mycket folk som samlats för att sjunga in julen.

Efter sångstunden åkte  i hem till pojkarna. Det finns ju alltid lite småsaker att pyssla med så här i sista minuten. Det fanns paket att slå in till exempel. Vi tittade också på julspecialen av På Spåret. Vi klarade oss riktigt bra den här gången också. Vi slog båda lagen med råge och fick ihop 67 poäng. Det blev en bra avslutning på dan före dopparedan.

Dimmiga tankar

På kvällarna dansar älvorna i byn. Det är så hög luftfuktighet nu att markdimman stiger och bäddar in allt i ett grått dis. Det kan vara vackert men också lite gåtfullt. Man anar rådjuren som sticker upp sina huvuden bland åkerns säd. Ibland hör man deras rop och varningar.

Dimman kan stundom hamna i huvudet på oss också. Tanakarna blir lite dunkla och oskarpa. Det kan vara svåret att samla tankarna och få struktur på dem. Så tycker jag att det har varit lite på sistone. Jag läser ju ofta en hel del och då stimuleras de egna tankarna. Men den här våren och sommaren har jag inte haft ork eller ro att läsa lika mycket. Nu har jag kanske hittat tillbaka till lite intressanta texter, men det tar tid att få ordning på tankarna.

Jag har en andaktsbok som jag försöker läsa varje dag. De senaste veckorna har temat handlat om frihet. Det har varit intressanta tankar som jag fått ta del av. Frihet är något vi ger varandra. Alla människor behöver ett visst mått av frihet och i alla goda relationer ger vi varandra eget utrymme. Trots att vi är beroende av varandra behöver vi också känna att vi är fria människor med en egen vilja och egna önskningar.

Många människor upplever begränsningar på olika sätt. Det kan vara andra människor som begränsar deras utrymme. Det kan också vara samhällssystem och traditioner som man har svårt att frigöra sig ifrån. Man får kämpa för sin frihet, men frihet är svårt att ta sig. Riktigt fria blir vi inte förrän vi ger varandra frihet.

Förra veckan läste jag en betraktelse av en präst som skrev tänkvärda ord. En hönsmammas vishet hette betraktelsen av Charlotte Frycklund. Läs den för den är tänkvärd. Den handlar om Gud som en hönsmamma som bryr sig om sina barn. Han samlar sina barn och vakar över dem, men han ger dem också frihet att utforska livets gåva.

I söndags var jag på gudstjänsten i Missionskyrkan. Jag orkar inte alltid vara med. Därför är dt extra roligt de gånger jag orkar. Det var en fin gudstjänst som inleddes med att vi lyssnade på en lovsång som heter Brustna kärl. Det är ju så vi kan känna oss ibland. Men det är då vi behöver den oändliga nåden.


Även resten av sångerna och psalmerna följde detta tema. Dagens tema i kyrkoåret var Efterföljelse och predikan handlade om ett lite ovanligare ämne. Det är inte så ofta man lyssnar på en predikan som handlar om att vi ska underordna oss varandra. Paulus skriver om detta i Efesierbrevet. Det är väl framför allt orden om att kvinnan ska underordna sig mannen som många vänder sig emot och menar är otidsenliga. Vi fick i predikan veta att det ord som översätts med "underordna" kanske inte har riktigt den betydelse vi tror. Många ord ändrar ju betydelse med tiden inte minst p g a av samhället förändras och därmed språket. Dessutom behöver man läsa hela sammanhanget. Om man fortsätter att läsa texten så handlar den om hur mannen ska förhålla sig till kvinnan. Det kanske inte är så mycket enklare för honom att leva upp till kravet att älska sin hustru.

Ibland tycker jag att vi hänger upp oss alltför mycket på enstaka ord eller verser  stället för att se till helheten. Som kristen är vi kallade att älska varandra. Det kan innebära att vi står tillbaka för att lyfta någon annan. Det var det just det vi fick veta att det grekiska ordet "hypotasso" som översatts med "underordna" egentligen betyder. Det spelar egentligen ingen roll om det är män eller kvinnor, unga eller gamla, svarta eller vita. I församlingen är vi alla till för att lyfta varandra, men det är väl inte så populärt idag där det mest handlar om att lyfta sig själv och framhäva sig själv. Ibland blir jag nästan rädd när jag ser hur jagfixerade många är. Vart är vi på väg?

Idag blev det lite dimmiga tankar som sattes på pränt. Jag tar det lite lugnt den här veckan. Kroppen kan behöva vila och magen behöver komma i ordning. Det går lite upp och ned från dag till dag. Snart är den här cellgiftskuren också över och det blir förhoppningsvis en liten paus. Jag hoppas kunna ta bilen upp till skogen och försöka plocka lite blåbär. De ska vara mogna nu. Sonen plockade en påse kantareller när han och hunden var ute på en runda. Sen fixade han en rostad macka toppad med smörstekta kantareller som kvällsmat till oss. Det satt riktigt fint.

Den stora skillnaden

Det blev verkligen stor skillnad på morgonrundan med hunden när det blev lite minusgrader. Det var kallt om öronen även om solen var på väg upp i öster. Minus 12 grader var det igår morse. Då är man glad att man inte har utomhustjänstgöring på måndagar. Det var kallt även inomhus i skolan. Värmesystemet hade väl inte riktigt hängt med i växlingarna.

På eftermiddagens tur var det lite varmare ute även om det fortfarande var under nollan. Hunden skuttade glatt omkring bland de frostiga löven och nosade upp spår. Själv skuttade jag inte så mycket. Jag var trött och hängig efter en dag i skolan. Fredagens magsjuka hade väl bidragit till orkeslösheten. Jag missade årets skridskoåkning. Den saknade jag men simhallen var jag mest glad att slippa. Den hade jag inte klarat av i mitt tillstånd.

Det var många borta i klasserna efter helgen. Förkylningsvirusen slår till med kraft ibland. Om eleverna blir dåliga, brukar jag också drabbas. Mitt immunförsvar är ju inte så effektivt. Det var svårt att sova den gångna natten då jag hade problem att få luft. Det är tur det finns lite medicin som kan vidga luftvägarna. Nu går det bättre att andas.

Takko är väldigt tålig, när jag inte orkar aktivera oss. Han kryper intill mig i soffan och borrar ner sig bland kuddarna. Sen tar han en liten lur.

"Va? Hände det något?"

"Nä! Det ser väl ut som vanligt. Inget nytt på TV heller."

"Det var nog bara mattes mobil som plingade. Det kom väl några nya gömmor, men gav sig inte ut på jakt efter dem. Då kan vi sova vidare."

I söndags var det lite mer på programmet. Först predikade jag på förmiddagens gudstjänst. Det finns en länk till predikan längst ner i inlägget. Efter kyrkfikat åkte vi direkt in till stan. Maken hade lite ärenden som vi uträttade. Sen åt vi söndagslunch på hotellet vid Bredasten. På eftermiddagen var det dags för körövning igen. Det var sista övningen innan genrepet och delar av kompet var med. Vi blir riktigt många i kören. Nu är det knappt två veckor kvar till konserterna. Förra året blev jag sjuk lagom till konserten. I år hoppas jag att jag hinner bli frisk.

Predikan 2015-11-22

Ett litet ljus i höstmörkret

Hösten är fortfarande ganska varm åtminstone på dagarna. När Takko och jag går vår morgonrunda, kan vi ibland se frost i gräset och bland de fallna löven, men det är inte kallt i luften. Tids nog breder väl kylan ut sig och vi får njuta av plusgraderna så länge det går.

För ett tag sedan tog jag in mitt olivträd som stått ute på verandan hela sommaren. Igår upptäckte jag att det finns små knoppar på trädet. Det lär väl aldrig bli några oliver av dem, men det var spännande att upptäcka. Det var första gången jag sett detta på det här trädet.

En annan ganska spännande växt, som jag har i mitt fönster, är den här ludna historien. Den kallas visst kängurutass och det kanske man kan förstå av utseendet. Jag hittade den i blomsteraffären för ett bra tag sedan och blev nyfiken på den.

Idag var det dags för ett av mina regelbundna besök i vår residensstad. Eftersom det är höstlov och jag är ledig behövde jag inte stressa iväg efter jobbet. Jag kunde åka lite tidigare än jag brukar. När hunden fått sin förmiddagsrunda och jag fått lite kaffe, åkte jag via Värnamo för att plocka upp Katrin som skulle följa med på denna utflykt till Södra Vätterbygden. Vi körde E4:an norrut och tog av vid Hyltena för att logga några gömmor längs vägen. Solen sken när vi kom fram. Hemma hade det varit dimmigt och grått så solglasögonen kom aldrig med i väskan.

Den första var en lite svårare myst som jag löst för ett bra tag sedan. Jag har varit på platsen och letat en gång tidigare, men då var jag själv och jag hade en tid att passa så jag fick ge upp innan jag hittade den. Idag var vi två som kunde leta efter Myst #10 - Matematik 1, som var en D5:a. För att lösa den behövde man kunna räkna tredjegradsekvationer och ekvationssystem med tre okända tal. Det är tur man har Internet så att man kan fräscha upp matematikkunskaperna. Visserligen jobbar vi med ekvationer även på mellanstadiet, men inte på den här nivån. Vi spanade av området vid GZ och ganska så direkt hörde jag Katrin säga att där var den. Det är bra med flera par ögon ibland. Loggremsan var lite möglig, men den var torr och det gick att logga på baksidan.

Sen åkte vi en liten bit tillbaka på samma väg vi kom. Vi kände oss väldigt nöjda med att ha loggat en gömma med den högsta svårighetsgraden. Vi passerade en annan gömma med lägre svårighetsgrad men med högre terrängranking. Vi kan ju alltid kolla in och se om vi kan få syn på den. Vi anade att den satt ganska högt upp eftersom namnet var Hur "tall" är du?. Även här var det Katrin som hade ögonen med sig. Den satt riktigt högt. Här behövdes det ett metspö av den längre sorten. Jag hämtade mitt som låg i bilen. Vi insåg snart att det inte skulle räcka så jag gick tillbaka och hämtade även stegen. Vi drog ut teleskopstegen och lutade den mot trädet bredvid tallen där petröret hängde. Jag fick klättra upp och balansera metspöet med en hand medan Katrin säkrade stegen åt mig. Efter ett par försök fick jag tag på den lilla burken och kunde skicka ner den till Katrin för loggning. Sen kom det svåra momentet att återställa den. På tredje försöket lyckades jag hänga tillbaka den på sin plats. Sen kunde vi nöjda packa ihop alla redskap och sätta oss i bilen för att fara vidare.

Vi hade en del ärenden till affärerna vid A6 så vi bestämde oss för att åka direkt dit. Det första vi gjorde där var att äta lunch. Katrin bjöd mig på Tjälknöl med pepparsås och grönsaksmix. Det var gott med lite mat. Det var som vanligt fullt med folk på IKEA där vi åt, kanske extra fullt på grund av höstlovet. Sen gick vi över till A6 och besökte Panduro och Clas Ohlsson. På det senare stället kompletterade vi cachingutrustningen inför kommande äventyr. Jag köpte en verktygslåda till mig själv som födelsedagspresent. Den ska få vara i bilen så att jag alltid har med mig en uppsättning användbara verktyg på mina resor.

Sen började det dra ihop sig till den inbokade tiden på Gräshagen. Vi åkte dit och framme på Lovisagatan kom jag på att jag glömt plocka ut kontanter. Homeopaten tar ju inte kort. Jag försökte få ut lite cash på ICA. Det har gått tidigare men idag blev det nobben från kassaapparaten. Jag fick gå utan pengar till undersökningen och sen fick vi ta en snabb tur ner till Torpa. På Klostergatan hittade vi en bankomat och kunde inkassera lite stålar så att vi kunde åka tillbaka till Gräshagen och betala.

Vi hade lite tid till att spendera bland burkarna innan vi ville åka söderut. Vi körde över Råslätt och försökte närma oss en gömma där, men där fanns det nyfikna mugglare så vi avbröt sökandet och drog vidare. Nästa ställe var ett skräpigt sådant. Här hade vi inte heller någon lyckad burkjakt. Vi gav upp och fortsatte mot Barnarp.

Vi svängde av precis nedanför Barnarpsbacken för här skulle det finnas några gömmor i en serie som kallades Lilla rundan. Den första fanns nästan vid korsningen. Det var lite brant sluttning där gömman skulle finnas i en stubbe. Det fanns dessutom flera stubbar som kunde vara aktuella att undersöka. Vi lyckades inte lokalisera vilken av dem det var uppifrån vägkanten så till slut gav jag mig av nedför branten. Jag trasslade mig igenom en massa sly och ris på marken. Det var lite mjukt och lerigt så det var lätt att glida iväg. Jag fick undersöka ett antal stubbar innan jag hittade den rätta där Lilla rundan "Sprickan" gömde sig. Det var en 2,5/2,5, alltså mittemellansvår.

Nästa gömma på Lilla rundan fanns lite längre in på vägen vid en bro. Vi körde ändå in för att vända så då kunde vi ju försöka hitta den också innan vi fortsatte. Vi letade enligt hintens anvisningar men GPS:en hoppade runt så vi gav till sist upp sökandet. Nu hade solen gått ned och himlen färgades rosa i väster på andra sidan bron. Det var dags att fara hemåt.

Vi gjorde ett stopp till på vägen i Vaggeryd. Där hade det kommit en ny gömma på en gammal plats för ett tag sedan. Old trafford 2 var den andra burken vi hittat vid den gamla fotbollsplanen. Den första har arkiverats och sen har det kommit en ny på nästan samma plats. Den var inte så svår att hitta så det gick rätt fort, men vi fick fickla oss fram i mörkret bland tallarna och gamla fotbollsmål. Sen var vi rätt nöjda med dagens resultat. Vi hade en tid vi ville passa i Värnamo så jag körde motorvägen söderut. Vi hann till och med åka hem till Katrin och dricka en kopp te innan det var dags för nästa aktivitet.

På Facebook hade vi sett att det skulle hållas en manifestation mot rasism i Rutan på Flanaden. Det var den vi tänkte deltaga i. Vi promenerade från Katrins lya för att tända våra små ljus i Rutan. Ganska många hade samlats för att protestera mot främlingsfientlighet och rasism. Det hölls tal och det sjöngs en sång tillsammans.

Några flyktingar hade också kommit för att vara med på manifestationen. Jag vet inte hur många människor det var som kom. Vi kunde ha varit många fler tycker jag, men det var inte dåligt att så många kom bara efter ett upprop på Facebook.

Zack och Fredrik var också med och manifesterade. De hade ju varit hemma medan vi var i Jönköping. Zack har vuxit och blivit riktigt stor nu.

Efter en kort stund började folk avlägsna sig. En del dröjde kvar och stod och pratade med varandra. Det började bli lite kyligt i luften. Vi drog oss också så småningom tillbaka.

Värnamo Nyheter rapporterade från manifestationen på sin hemsida. Där konstaterades att "Därmed har "Rutan" använts så som upphovsmannen filmaren Ruben Östlund tänkt: "Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad."

När vi gick tillbaka till Karlsdal gick vi förbi en parkbänk. Där såg det nästan ut som om någon hade bäddat åt sig med tidningar. Vi får hoppas att så inte var fallet. Ingen ska behöva sova utomhus under några tidningar på en parkbänk i vårt land, tycker jag. Då råder inte tillit och omsorg.

Jag sade hejdå till de andra och åkte hemåt till mitt ombonade hem i Rannäs. Vi hade tänt några små ljus i höstmörkret. Var för sig lyser de små ljusen inte upp så mycket, men tillsammans kan de ge både värme och ljus åt många. "Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det" skriver Johannes i Joh 1:5. Vi kan alla vara ljus i mörkret. Så länge vi brinner och står upp emot de mörka makterna kan de inte vinna. Men om vi tystnar, breder de ut sig och tar över makten. Det får vi inte låta ske.

Nytt årsvarv påbörjat - igen

Den här helgen fanns det en hel del att fira. Lördagen var både friveckolördag och FN-dagen. På söndagen var det både min födelsedag och min namnsdag. Eftersom det fanns en del inplanerat i kalendern för söndagen så valde jag att fira födelsedagen redan på lördagen. Det var en friveckolördag jag föddes en gång för längesen. Fast det var på håret för jag såg dagens eller snarare nattens ljus kl. 00:05.

På lördagseftermiddagen tog maken och jag bilen och for mot Växjö. Där har vi fortfarande äldste sonen. Även om han numera är arbetssökande igen så bor han kvar ett tag till. Vi parkerade hemma hos honom för att lite senare ta en promenad till stadens centrum. Trädgårdarna lyste i höstfärger. Även parker och esplanader stod flammande i rött och gult. Vi gick "Unter den Linden" där de gula löven började glesna.

Den välkända växjösilhuetten reste sig över trädtoppar och hustak. Vi hade en fin utsikt mot den när vi gick gångbron över järnvägsspåren och ner på andra sidan på jakt efter en restaurang som inte var fullbokad.

Det fick bli en thairestaurang, Koh Thai, som serverade oss kryddstark och god mat. Sonen och jag började med varsin förrätt, kycklingspett med jordnötssås för min del och vårrullar till honom. Maken var lite putt för att de inte ens hade en lättöl. Det fanns bara vatten eller läsk.

Huvudrätten blev en lite starkare rätt med biff, grönsaker och ris. Gott var det i alla fall och mätta blev vi. Lite kaffe och en After Eight-platta till efterrätt var fullt tillräckligt.

Det var trevligt att umgås en stund med sonen. Sen promenerade vi tillbaka till hans lya och satt där och pratade vidare en stund innan vi tyckte att det var hög tid att åka hemåt. Även om vi fick tillbaka timmen som stals från oss i våras så behövs ett antal timmars skönhetssömn varje natt. Det är inte riktigt som förr när man kunde hoppa över en natts sömn då och då. Nu behöver man de där vilostunderna.

På hemvägen tänkte jag i alla fall svänga in om Värnamo när vi ändå passerade förbi. En liten stund efter att vi passerat åt andra hållet under eftermiddagen publicerades en ny gömma mitt i stan. Det var förstås grannen, 1000sjöar, som lade ut månadens gömma. Den FTF:ades snabbt av en annan geocachare som var på besök i stan. Vi kanske var ungefär vid hans hemort, Rydaholm, när den kom. Ornäsbjörken i Per o Kerstis stad hette gömman.

För trettio år sedan hade FN utlyst det året till ett trädår. Det uppmärksammades genom att man planterade ett riksträd vid Stockholms stadshus. Där var vi för några år sedan. Över hela landet planterades sedan en ornäsbjörk i varje kommun. Här planterades den 1987. Nu hade den vuxit till ett rejält träd. Den lilla burken var inte så svår att hitta trots att det var ganska mörkt i parken intill Lagan. Det svåra var att få ut loggremsan, men det lyckades med lite envishet och några vassa klor. Vi slapp i alla fall alla mugglare som funnits på platsen tidigare under dagen då det firades friveckolördag med sedvalig marknad i staden. Vi åkte vidare hemåt Rannäs efter uträttat uppdrag.

Söndagen var vikt åt tacksägelsegudstjänst i Missionskyrkan. Styrelsen hade lite olika uppdrag vid gudstjänsten och den efterföljande lunchen. Mitt uppdrag var att läsa ett inledningsord. Det hämtade jag från Kolosserbrevet kapitel 3 från vers 11 och framåt. Paulus uppmanar oss att visa vår tacksamhet. Det tror jag är bra att göra, men tacksamhet visar vi inte bara med ord. Det räcker inte att säga tack. Tacksamhet visar man också i handling. Jag tror att verklig tacksamhet inte bara handlar om ord och handlingar utan det är ett sätt att leva, en attitydfråga. Det handlar om vår inställning till livet.

Förra söndagen predikade pastorn över temat "Befriad från egot". Jag tror det hänger ihop med tacksamhet. När vi slutar att se allt vi har inklusive livet som en gåva och i stället betraktar det som en rättighet, då breder egoismen ut sig. Är det inte det som händer i vårt land nu? Det är så många som vill slå vakt om det vi har och inte släppa in några andra, inte dela med sig. Det här är vårt land. Kom inte hit. Dagens tema var "Befriad till att ge" och fick avsluta en predikoserie över ett antal veckor. För att kunna ge med generositet behöver vi uppleva och förstå att livet är en gåva, att allt vi har är till låns och att dela med sig gör alla rikare. Vi blir inte fattigare för att vi ger av vårt överflöd, men vi gör världen lite fattigare.

Efter gudstjänsten serverades det en buffélunch som alla värdgrupper bidragit med. Det fanns många goda rätter att välja bland. Som vanligt vill man ju smaka på alla sorterna så tallriken blev rätt full. Maten skänktes av dem som tillagade den och vi som åt betalade en avgift som går till församlingens missionsarbete. Den maten gjorde gott på flera olika sätt.

Efter lunchen var maken med i diskpatrullen innan vi åkte hem. Solen sken ett tag, men sen regnade det och blåste lite friska vindar. Löven flög över åkrarna. Om det håller i att blåsa, kommer nog snart löven har blåst av träden. Fast ekarna brukar vara sena med att släppa ifrån sig sina löv. Hunden och jag gick ut lite men det blev ingen lång runda den här dagen. Jag får kompensera honom imorgon. Då är jag ju ledig.

Än kan vi skörda lite från trädgården. Den sista björnbären har mognat. Maken hade hittat ett sista äpple från ett av våra äppelträd. Det blev inte många äpplen på det trädet i år vilket vi hade hoppats. Den sortens äpplen är syrliga och goda, men vi delade på det sista exemplaret och njöt för fullt av den goda smaken. Nu får vi vänta till nästa år och hoppas på en bättre skörd. Årsvarven rullar på och nu har jag påbörjat ytterligare ett.