Frälsarkransen: Ut i ökensanden

Efter dopets pärla kommer Ökenpärlan. De var ju så för Jesus att efter att han blivit döpt av Johannes Döparen så fördes han ut i öknen i 40 dagar. Det var en förberedelsetid inför hans kommande uppdrag. Hans uppdrag blev ifrågasatt av djävulen och han frestades att ta den enklare vägen till framgång. Men Jesus lät sig inte luras utan höll fast vid den väg som var utstakad av Gud för honom.

Det finns inte så många öknar i vårt land, men vi har en liten öken några kilometer hemifrån vid Slättö sand. Det är ett flygsandsfält som på senare år har restaurerats. För några år sedan brände man en del områden där man planterat bergtallar. Lite senare besökte vi det. Bilderna i inlägget är bl a från det besöket så de är ett par år gamla.

Vi kan också hamna i öknen. Livet känns torrt och trist. Det händer inte så mycket som stimulerar oss att gå vidare. Då gäller det att ta sig igenom de dagarna för vi vet att på andra sidan öknen finns det gröna skogar och gräsbevuxna ängar där vi kan njuta av vad livet har att ge. Mitt i öknen kan det också finnas oaser där vi kan finna svalka och vatten så att vi kan fortsätta de mödosamma vandringen med förvissning om att Gud ska leda oss genom alla svårigheter.

När jag blev så dålig att jag behövde behandling för min blodcancer i mars förra året så bad jag Gud om att slippa den här jobbiga behandlingen med cellgifter. Vi får be om vad som helst till och med om under. Jesus bad ju också att få slippa korset, men han slapp inte. Han hade ju överlåtit sig åt Guds vilja och bad: "Ske din vilja inte min". På samma sätt bad jag och då upplevde jag hur Gud talade till mig. Inte så att jag hörde en röst, men han talade inom mig och sa: "Jag kommer inte att göra ett under. Under är sällsynta. Du kommer att få ta dig igenom detta. Men jag har inte övergivit dig. Jag kommer att bära dig igenom." De orden har följt mig sedan dess och jag har verkligen inte känt mig övergiven. Jag har upplevt att Gud funnits vid min sida hela tiden.

Under de första århundradena i kyrkans historia var det en del troende som gav sig ut i öknen fr att leva där långt borta från bekvämligheten och gemenskapen i städerna. De drog sig undan för att söka Gud genom bön, studier och fasta. De var ett enkelt liv i fattigdom. Man brukar kalla dem för ökenfäderna. Det fanns också kvinnor, ökenmödrarna, men de kanske inte blev lika kända.

Runt ökenfäderna samlades lärjungar för de ansågs visa. Detta blev ursprunget till klosterrörelsen. Än idag finns det människor som söker sig till ett enklare liv för att kunna be och studera Guds ord. De väljer bort sådant som kan störa kontakten med Gud och väljer att tjäna honom på ett annat sätt än vi andra. För en del innebär det också att tjäna människor i behov.

Vi behöver inte dra oss undan ut i öknen eller gå i kloster för att tjäna Gud. Vi kan tjäna Gud i vår vardag. Gud har en unik plan för var och en av oss. Men alla är vi här för att tjäna Gud och för att tjäna varandra.

Även i öknen kan det grönska under de korta perioder då det kommer regn. Då kan den mest fantastiska blomning visa sig men den tiden är kort. Sen kan det dröja länge till nästa blomningsperiod.

Det är klart att vi vill att livet ska blomstra och utvecklas. Ibland kan vi frestas att ta genvägar för att uppnå framgång. Många försöker hitta kryphål för att tjäna mer pengar eller följer tvivelaktiga rådgivare för att bli berömda, men det leder i längden aldrig till ett gott och tillfredsställande liv. Jag tror att vi måste gå den långa vägen och ibland kanske nöja oss med mindre framgångar än vi önskar för att må bra på riktigt.

Jesus frestades också att ta genvägar till rikedom och ära. Djävulen erbjöd honom mycket om han övergav Guds väg och tillbad honom i stället. Men Jesus föll inte för frestelserna. Han visste att det bara var tomma ord. Djävulen hade egentligen inte den auktoritet som kan ge det han erbjöd. Det är bara Gud som kan. När Jesus höll fast vid Guds väg, lämnades han i fred. Samma sak gäller för oss. Vi får också hålla oss till den plan som Gud har för våra liv och inte ta några genvägar.
.

Ökenpärlan lär oss att livet inte alltid är enkelt. Ibland måste vi ta oss igenom svårigheter som vi möter. Men Gud överger oss inte i de svåra stunderna. Det är då han bär oss och lyfter oss så att vi kan ta oss vidare. Han ger oss styrka och kraft att klara av det som väntar oss.

Isande regn och brännande feber

Efter i stort sett en vecka med trötthet var jag lite piggare i måndags. Det var tur det eftersom vi skulle träffas på förmiddagen och urnsätta mamma på Rydaholms kyrkogård. Jag ville inte köra hela vägen dit ut själv, så jag bestämde med min bror att samåka från stan. Maken hade feber och var rejält förkyld så han var hemma. Han erbjöd sig att skjutsa in mig så jag slapp köra alls.

Vädret uppvisade isande kallt regnande hela vägen. Då är det inte så skönt att stå ute på en blåsig kyrkogård. Vi samlades i vapenhuset och höll det mesta av vår lilla samling där. Vi sjöng en av de psalmer mamma valt till begravningsgudstjänsten. Pastor Göran läste några bibelord och bad.

Sen gick vi ut i regnet och samlades runt graven där urnan sänktes ned. Vi sjöng en sång till och bad välsignelsen innan vi tog avsked med att lämna påskliljor i vaserna. Sen var vi alldeles nedkylda och ville helst in i värmen. Det blev inga bilder utifrån graven. Fingrarna var som isbitar trots att jag hade vantar.

Efteråt åkte vi alla till Rydaholms värdshus för att äta lunch tillsammans. De serverade oxbringa med potatis och pepparrotssås. Det var gott men jag orkade ju förstås bara en bråkdel av portionen.

Vi satt kvar en bra stund och pratade. Det är ju trevligt att träffa sina syskon med respektive även om det inte alltid blir så ofta. Vi bestämde lite om när vi ska träffas och ta hand om mammas saker. Vi är tacksamma att hon delat ut så mycket redan som presenter. Vi har ju redan alla fullt i våra hus.

I veckan har vi haft besök hemma i Rannäs. Fyra älgar passerade över åkrar och ängar med stora kliv en kväll. Maken rusade in efter min kamera. Igårkväll var det fyra andra älgar bland annat en liten kalv som maken stötte på när han och hunden var ute. De var visst var i morse också.

Själv har jag missat alla besök av skogens konung. I onsdags var det dags för provtagning igen efter första nya behandlingen. Maken följde med och kunde skjutsa upp mig i en rullstol. Jag var fortfarande matt och trött. Det visade sig att jag hade feber och väldigt låga blodvärden till följd av cellgifterna. Nedgången var väl förväntad men feber gjorde att de ville kolla upp mig. Så jag fick ta prover och röntga lungorna innan de lade in mig på avdelningen.

Det har ju varit lite dåligt med aptiten på sistone, men här kan man beställa vad man vill ha. Och det är all inclusive. Någon pannkaka lyckades jag klämma ner. Maten är god och kommer ofta. Jag får ofta soppa till förrätt och det är gott. Gradvis har jag kunnat äta mer och mer. Idag åt jag hela lunchportionen modell liten.

Maken har börjat jobba igen men han har kommit på kvällarna. Takko har fått besök på dagarna av Sakari som gått ut med honom. Igår kom Katrin på besök och lämnade en liten kompis kvar på rummet. Han lyser och blinkar i mörkret. Det är trevligt med lite besök då och då. Igår fick jag blodtransfusioner och sprutor för att stimulera produktionen av vita blodkroppar. Jag kanske ska få trombozyter också. Men känner jag mig mycket bättre. Jag orkar mer, men jag får stanna över helgen tills de vita blodkroppar börjat stiga i antal. Jag är förstås infektionskänslig. Det blir säkert lite segt och tråkigt.

I morse var det grått och regnigt utanför fönstret. Den lilla hemliga trädgården nedanför mitt fönster blir säkert blöt idag. Jag hoppas att värmen kommer tillbaka. Det är ju snart valborgsmässoafton, men då kan det vara jättekallt ibland. Jag lär missa året upplaga. Men jag kanske kommer hem till första maj eller i alla fall den andra.

Frälsarkransen: Vem är jag egentligen?

Det blir visst lite långt mellan inläggen om Frälsarkransen. Tankarna och funderingarna finns hela tiden, men ibland är det svårt att samla dem och få ner dem på pränt. Efter Gudspärlan och den första tystnadspärlan kommer två vita pärlor. Den första är lite mindre än den andra. Det kallas Jagpärlan. Den är nog mindre för att Gud är så mycket större än vi. Vi kan inte mäta oss med honom. Men vem är jag egentligen?

Vi har många olika roller. Jag är mamma, fru, kompis, lärare, bloggare m.m. Men är vi bara våra roller? Jag tror att många kan känna sig låsta i roller som de blivit tilldelade av andra. Ibland låser vi kanske dessutom in oss själva.

Den bild vi visar utåt är inte heller alltid den sanna bilden av oss. Den kanske visar mer om våra attityder än om vår personlighet. Attityder kan vara ett skal, ett skydd mot omvärlden. Vår personlighet är det som skymtar igenom sprickorna i vårt skal.

Som kristen tror jag att vi har vårt ursprung hos Gud. Det är han som har skapat mig. Det var han som ville mitt liv. Mina föräldrar ville också ha mig. Det är inte alla som får uppleva det, men alla är önskade och älskade av Gud. Det är så bibeln berättar om Gud och människan. Men den berättar också om att människan valde bort Gud. För Gud gav oss inte bara livet. Han gav oss också en egen vilja och han respekterar oss så mycket att han accepterar våra val.

Allt sedan den dagen har vi sökt efter oss själva. För när vi valde bort vårt ursprung förlorade vi också en del av vår egen identitet. Många letar på olika håll. Vi söker i religioner och tankesystem, i äventyr och spänning, i naturen eller i droger för att inte tala om i oss själva. Men vi verkar ha svårt att hitta det vi söker.

Min kristna tro har alltid varit en trygghet och en grund i mitt liv. Jag växte upp i en kristen familj, men det betydde inte att jag inte hade frågor och tvivel. Under resans gång fann jag ändå svar på en del av de frågor jag hade. Andra frågor var inte längre så viktiga. För till slut kom jag fram till att det handlade inte om trossatser och dogmer. Min tro handlar om en relation. Det är det som skiljer kristendomen från andra religioner. Det handlar om vår relation till vår skapare, vår frälsare och den helige ande. När jag förstod det, var det ett enkelt val att välja relationen med Gud. Det var som att komma hem.

Det är också i våra relationer med andra som vi utvecklas. Gud ser stor potential i oss, men han tränger sig inte på. Han ger oss hintar och antyder i vilken riktning vi bör gå. Valet är hela tiden vårt. Skulle vi trots allt välja ett mindre bra alternativ, ger han oss nya chanser. Det är generöst. Det är kärlek.

Så vem är jag egentligen? Jag är en unik individ, älskad av Gud och omsluten av hans omsorg. Det är där jag hör hemma.

Frälsarkransen: Tystnad - Paus

Förra veckans hundrunda

 Imorgon är det precis 8 år sedan jag började blogga. Då var det ett behov av att återkomma till skrivandet som var anledningen till bloggandet. Jag hade haft en paus i skrivandet i flera år. Genom åren har bloggen haft lite olika fokus. Från början var den tänkt som en plats att dela mina tankar. Sen har den periodvis handlat mest om jobbet i skolan eller geocachingäventyr. Det senaste året har jag mest berättat om min sjukdom och hur jag tillbringar mina dagar. Egentligen vill jag att bloggen ska innehålla lite av varje. Det är ju så livet är - en blandning.

Vår på bordet

En anledning till att jag inte skrivit lika mycket om mina tankar på senare tid är kanske att jag har haft svårt att samla ihop dem. Jag skyller det på medicinerna. När jag slutade med de starka värktabletterna, blev det lättare att formulera sig, men orken har inte varit så stor alla dagar.

Samma sak har det varit med läsandet. Jag har haft svårt att orka ta till mig det tryckta ordet, men det lossnade innan jul. Det är ju ofta inspirationen att skriva kan komma genom något man läser.

Ibland har jag försökt formulera mig i dikt form, men det var längesen nu. Idéer har funnit men inte alltid orken att fullfölja. En av mina inspirationskällor den senaste tiden har varit Frälsarkransen. Den följde med mig under sjukhusvistelserna och var till stöd och tröst i svåra stunder. Jag har hela tiden sedan dess velat skriva om mina tankar utifrån pärlorna i Frälsarkransen. Det kommer säkert att ta sin tid, men då och då hoppas jag att det ska dyka upp ett inlägg på det temat.

Den första pärlan kallas Gudspärlan. Den skrev jag om när jag var på sjukhuset i Jönköping. Nu har mina tankar handlat om de sex avlånga pärlorna som finns mellan de andra med egna namn. De kallas Tystnadspärlorna och vill få oss att lugna ner oss och stilla oss. Vi får ta en paus och lyssna in i tystnaden. Det handlar den här dikten om.

Paus

Jag tar en paus

och låter tystnaden tala.

Tystnad är inte avsaknad av ord

för i tystnaden finns alla ord.

Mitt i vardagens brus

har orden svårt att komma till tals, 

men i tystnaden faller de på plats.

Orden radar upp sig till meningar,

meningar med ett innehåll.

I tystnaden hör jag livets puls.

Den dunkar på i stadig takt.

Orden adderas till livets rytm

och jag hör hur de viskar:

Du är älskad, du är älskad...

Oavbrutet hamras orden in

och livet får en mening.

På dagens hundrunda

Idag tog hunden och jag en lång runda i gråvädret. Vi gick hela hundrundan. Det var inte igår vi gjorde det senast. På vägen mötte vi några grannar som också var ute och promenerade. Vi fick en liten pratstund. Deras barn är i samma ålder som våra och jag har haft dem i skolan. Det är roligt att höra vad de hittar på idag.

Sen lagade sonen och jag middag. Jag gjorde sallad och potatismos medan han panerade och stekte spättafiléer. Vi lyckades bra med det. Det var riktigt gott.

Tillbakablickar

Tillbaka i tiden
Vi samlar lite bilder till ett bildspel om mammas liv inför hennes begravning. Min brorsdotter ska redigera det och vi andra bidrar med de bilder vi har. Det var roligt att hitta gamla foton från barndomen och tiden innan jag fanns till. Mamma fick ett långt och händelserikt liv, men det viktigaste på alla bilderna var nog alla människor hon mötte. Hon hade många vänner. Då har man levt ett rikt liv.

På bilden ovan sitter mamma och jag i vår PV. Den var duvblå. Jag är nog knappt ett år. Rund och go, skulle jag säga. Koftan och mössan har nog mamma stickat. Klänningen har hon nog sytt till mig. Det är pappa som har tagit fotot. Han fotograferade mycket. Det var han som lärde mig hantera en kamera redan i början på sextiotalet. Jag har ärvt både hans gamla kamera och intresset för fotografering.

Tillbaka till sjukhuset
De senaste veckorna har varit ganska jobbiga. Förkylningen har inte velat ge sig. Jag har fått kämpa med hostan som tagit på krafterna. Men magmusklerna har fått träna. Alltid något positivt i det hela. Maken har skjutsat in mig till hematologen när det var dags för sprutorna. Jag ville inte köra själv i mitt tillstånd. I tisdags ställde läkaren in injektionen p g a förkylningen, men igår var det dags. Det skulle varit den sista i den här kuren, men nu blir det en till på tisdag. jag fortsätter med cellgiftskapslarna en vecka till. Sedan är det uppehåll en vecka. Det ser jag fram emot.

Behandlingen sliter på kroppen, inte minst magen. Förkylningen tär också, så det är inte konstigt att jag är trött. Det blir inte mycket gjort. Stackars Takko får inte så långa sköna promenader som han vill, men han är ett gosigt sällskap även i soffan.

Tillbaka till vintern
I morse var det vinter igen. Takko försvann i allt det vita. men han var glad att få komma ut och skutta lite i snön. Maken tog med honom på en längre runda. Själv gick jag inte så långt. jag blir andfådd av de kortaste promenaderna. Snön var mest blötsnö och kommer väl att försvinna snabbt. Men den påminner oss om att vintern inte är över än. Än är det ett tag till vårens ankomst. men småfåglarna sjunger i buskarna när man kommer ut.

Tillbaka till stan
Dagens huvudaktivitet bestod annars i en resa in till stan igen. Maken behövde inhandla en ny kostym. Klädinköp är han inte så trakterad av,men det var lika bra att ta tjuren vid hornen. En snygg svart kostym med kavaj, byxor och väst, en vit skjorta och ett bälte provades ut med hjälp av en trevlig tjej i klädaffären. Sen åkte vi direkt hem. Efter lite vila lagade vi till fläskkotletter till middag.

Resten av dagen blev lugn och nu får vi ladda inför kvällsmyset i soffan. Jag antar att det blir lite koll på melodifestivalen. Igår kväll såg vi förstås på På spåret. Det brukar gå bra för oss. Så inte igår. Det berodde mest på Duoappen. Ibland tar det lite tid att knappa in svaret i appen och då händer det att vi inte hinner låsa svaret innan möjligheten försvinner. Då blir det noll poäng. Det är väl okej om det beror på att vi är för långsamma, men igår berodde det ibland på att programledarna inte gav oss TV-tittare chansen. Om lagen svarar på höga poäng, läser de inte alltid resten av ledtrådarna eller så snabbar de på att läsa alla på en gång. Då hinner man inte svara i tid. Tråkigt för oss. Sen gillar jag inte riktigt frågeupplägget heller. Frågorna har ibland ganska långsökta kopplingar till orten. Dessutom är ämnena typiska för dagens frågesportsprogram, för mycket ointressanta kändisfrågor och för lite intressanta kunskapsfrågor. Men det är väl lite av tidsandan. Det är pajasarna som får all uppmärksamhet. Det viktiga hamnar längre ner i flödet.

Det viktiga för mig nu är att bli av med förkylningen och att inte åka på någon ny. Då lär jag få hålla mig undan större folksamlingar. Därför får jag fundera noga inför varje beslut. Men jag saknar mötena med andra människor så ibland kanske jag tar en risk och går på någon samling i alla fall en liten stund.

Till skogs

Det har varit en intensiv helg. Lördagen blev lång och vi hade mycket att prata om inför mötet med begravningsentreprenören. Igår var maken och jag bjudna på middag hos hans syster och svåger. Det blev en klassisk söndagsmiddag med stek precis som svärmor brukade bjuda på. Till efterrätt fick vi mullbär med glass. Mullbär var en spännande bekantskap. Sen åkte vi direkt till begravningsbyrån i stan där vi mötte de andra syskonen. Det är mycket att bestämma inför begravningen, men mamma hade ju skrivit ned några saker. Det är också mycket som ska klaffa, många som ska hinna hem. Så begravningen blir inte förrän lördagen 25 februari kl. 13.00 i Horda Frikyrka.

Nu är det vardag igen och livet går vidare. Trots en viss trötthet steg jag upp ganska tidigt för att vara mig. Idag påbörjade jag nästa cellgiftskur. På förmiddagen tog Takko och jag vår promenad upp till skogen. Det var ganska skönt väder och det gick lätt att gå så vi gick hela hundrundan. Det var bara vid kanalen som det var mycket is på vägen. Annars var det mest barmark.

Skogshuggarna har travat vårt timmer i stora högar uppe i skogen. Det ska väl hämtas så småningom. Sista biten på rundan var jag ganska trött, men det fick bli en tur in till affären innan jag lagade mat. Sen kunde vi vila en stund. Dagarna går rätt fort så här års.

Förra veckan var det omväxlande väder. Ena dagen kom det snö. Marken täcktes av nån centimeter av den vita varan. Då blev inte promenaden så lång.

Men hunden var trött ändå efter den lilla rundan. Han ville helst ligga i knät och ha det skönt.

Nästa dag var det mesta av snön borta. Det var bara på de skuggiga ställena det låg kvar lite rester av den. Annars har dagarna varit grå och disiga den senaste tiden. Ibland har sikten begränsats rejält av dimslöjorna. Då kan man känna sig lite isolerad, när resten av världen försvinner i ett grått töcken. I lördags fick jag i alla fall tillbaka uppkopplingen på nätet. Det var inte reparatörerna som kom och fixade det trots att det är flera veckor sedan vi felanmälde. De vill nog inte reparera. Förmodligen tänker de snart släcka ned det fasta nätet. Det maken som fixade en provisorisk lagning, men den funkade.

Vid en av våra promenader upptäckte jag att skogsarbetarna hade öppnat upp stängslet in till våra marker. Hunden och jag blev nyfikna och följde i skogsmaskinerna spår. Det måste varit stora maskiner för spåren var breda och det var dessutom brett mellan dem. 

Vi har en liten åkerlapp som inte brukats på länge mer än som betesvall. På andra sidan om den ner mot kanalen var det avverkat. Det fanns bara några frötallar kvar.

Det finns en körväg som går från vår ladugård genom skogen och hit. Förr fanns det en vacker enebacke utanför ingången till åkern. Nu stod bara två gröna enbuskar kvar vid ingången, en på var sida som två gröna vakter. Alla de andra hade dött och det fanns bara skelettet kvar av dem. Granskogen hade tagit över och kvävt dem. Det gjorde mig lite ledsen eftersom jag gillade den här platsen. Jag har inte varit här på länge. Nu ser den dessutom helt annorlunda ut med spåren efter avverkningen. Vi följde spåren och såg var de avverkat och gallrat i beståndet.

Sen vände vi hemåt igen. Vi tog inte körvägen även om den hade varit genare. Den har alltid varit gropig och svår att ta sig fram på. I stället gick vi samma väg tillbaka som vi kom.

När vi kom hem, blev det en värmande soppa med quesadillas. Man tager vad man haver och gör en liten måltid av det.

Imorgon är det dags för en spruta igen. Så då får jag ta en tur in till stan.

Till mammas minne

Den här dagen blev en lång dag, både sorglig och fin. Inatt fick mamma somna in helt lugnt och stilla i sömnen. Hon fick ett långt liv. För några dagar sedan fyllde hon 91 år. Livet är inte alltid enkelt och hon har haft sin del av krämpor och svårigheter. Nu har hon kämpat färdigt. Hon var färdig och längtade efter att få flytta hem. 

Det var strax före fyra i morse som jag vaknade av en telefonsignal. Min syster berättade att mamma fått sluta. Visst blev jag ledsen, men samtidigt var det förväntat. Vår tid på jorden är begränsad och en dag tar den slut. Vid halv sex samlades vi på den vårdavdelning mamma vistats på sedan några dagar tillbaka. Alla hade vi inte nått, men vi var fyra syskon samlade med några respektive. På mammas rum hade de gjort i ordning så fint med tända ljus. Vi satt en stund hos mamma. Sen sjöng vi hennes älsklingssång, Blott en dag ett ögonblick i sänder. Min svåger Sören läste Psalm 23 om att Herren är vår herde och bad tillsammans med oss. Till slut sjöng vi Stor är din trofasthet. 

Det är svårt att ta farväl, men vi måste släppa taget nån gång. Det blev en fin stund tillsammans. Det kändes också bra att jag kunde besöka henne trots allt i torsdags när jag varit inne på provtagning. Det blev en kort stund, men jag fick träffa mamma en gång till. Vårt hopp är att vi ska få ses igen en dag. 

Efteråt hade personalen dukat fram kaffe och smörgåsar i dagrummet. Vi kunde sitta kvar en stund och samtala innan vi åkte hem. Jag vilade en stund men redan på eftermiddagen träffades vi igen hemma i Kolvarp för att planera lite inför begravningen. Då var alla syskon med. Mamma hade skrivit ned sina önskemål. Det känns bra att försöka följa hennes sista vilja. Resten får vi bestämma tillsammans. Det är mycket att ordna med, men vi är ju några stycken som kan hjälpas åt. 

Vi hade många minnen att dela med varandra. Vi har också många att dela sorgen och saknaden med. Nu är alla i mammas generation borta ur släkten. Nu är det vi som får ta över. Livet går vidare för oss som är kvar. Jag åkte hem på hala vägar i mörker och dimma, men inom mig finns ljusa minnen.

Guldboken

Hösten har verkligen plockat fram sin finaste palett med färger här utanför mitt fönster på sjukhuset. Det märks särskilt en dag som idag då solen skiner. Hela skalan från gult över orange och rött till brunt lyser. Men en träd och buskar är fortfarande gröna och ger en bra kontrast till de andra lysande exemplaren.

Långt bort på andra sidan parkeringarna står en bok. Bokarna brukar få så vackra färger på hösten. Ibland har jag brukat ta bilen och köra ut mot Schedingsnäs bara för att få uppleva bokskogen i höstskrud. I år kanske jag missar hela prakten. Vilken tur att det åtminstone finns en bok här.

En dag satt jag och tittade ut genom fönstret bort mot boken. Plötsligt tittade solen fram och kastade sina strålar över bokens krona, som lyste upp i guld och brons. Det var så fantastiskt vackert. Jag satt en lång stund med glädjekänslan strömmande genom kroppen.

Bokens lysande krona var som ett guldklot och fick mig att tänka på den första pärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans, Guldpärlan, som också kallas Gudspärlan. Frälsarkransen har följt mig de senaste åren och varit till stor hjälp, när jag inte orkat så mycket. Att bara hålla i någon av pärlorna och sucka en enkel bön kan ge ny kraft att bära dagens mödor. Den finns förstås med mig här på sjukhuset också.

För ett tag sedan tyckte jag att Gudspärlan, som ju är en mässingspärla, hade förlorat sin glans. Den såg smutsig och matt ut. Metallpärlor kan ju oxidera och tappa gnistan. Maken tog hand om den och putsade upp den igen. När jag fick tillbaka den, lyste den som den skulle göra i guldtoner. Det behövdes bara lite omsorg. Detta fick mig att tänka på att även vår gudsbild kan bli lite solkig. Det finns mycket som kan skymma Guds härlighet. Vi behöver vårda vår gudsrelation och vår gudsbild.

Gudspärlan är den största pärlan i Frälsarkransen. Gud är större n något annat, men ibland tror jag att vi förminskar honom. Vi tillskriver honom mänskliga känslor och egenskaper som bara delvis kan beskriva honom. En sådan egenskap är kärlek. Gud är kärlek, står det i bibeln. Han älskar oss och vill oss alla väl. Samtidigt har vi så svårt att förstå hur han kan tillåta sådant om sjukdomar, krig och elände. Om Gud älskade oss, borde han inte ta bort allt sådant då.

Jag tänker mig att det är tvärtom. Det är Guds kärlek som gör att han inte ingriper när vi gör alla våra misstag. Mycket elände i världen beror på människors misstag eller ondska. Det drabbar många oskyldiga och det är väl det som är det jobbiga. Men att hindra konsekvenserna av någons, som vi tycker, felaktiga val kan vara både kränkande och dumt. Kränkande därför att Gud i så fall skulle tagit bort det han en gång gav oss, den fria viljan. Han skulle tvinga sig på oss. Dumt därför att det inte skulle lära oss något. Det är ju av våra misstag vi lär oss.

Gud har valt en annan väg. Han låter oss göra våra misstag, men han finns där för att hjälpa oss och stödja oss när vi får reda ut konsekvenserna av vårt handlande. Han är snabb att förlåta och att uppmuntra. Det är därför vi kan orka ta oss igenom de svårigheter vi möter. Det kan många människor vittna om. Kung David är en av dem och han beskriver det på sitt välkända sätt.

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Psalm 23

Västergök är bästergök

Lagom till långhelgen kom solen och värmen. Det tror jag många är glada och tacksamma för. Nu flyttar många ut till stugor och campingplatser. Vi andra flyttar ut i trädgården. Idag satt jag en stund ute i solen och njöt. Plommonträdet är översållat med vita blommor som både myror och humlor verkar gilla.

Igår åkte maken och jag till Jönköping redan tidigt på morgonen. Jag hade en tid inbokad på käkkliniken för undersökning inför den stundande transplantationen. Först fick jag ta mig igenom en timme med olika röntgenundersökningar. Det blev många bilder på käkar och tänder. Sen fick vi vänta en liten stund. Maken hade hämtat kaffe på McDonald´s. Därefter fick jag träffa tandläkaren som gjorde sin manuella undersökning. Det var skönt att höra att han tyckte att jag hade välskötta tänder. Han behövde bara slipa av lite vassa kanter så att inte slemhinnorna i munnen skadas framöver. Vid cellgiftsbehandlingen kan de svullna upp och då kan det bli problem. Lite tandsten brukar jag ha men inte mycket. De ville att jag skulle komma tillbaka för de hade ingen tid den här dagen. Jag lyckades övertala dem att boka en tid åt mig i Värnamo i stället. Det blir betydligt närmare.

Sen var vi klara med dagens uppdrag och drog vidare mot A6. En welandtrappa studerades av maken som sa att det var en fyratimmarstrappa. Vad han nu menar med det. Maken var inne på Clas Ohlson medan jag väntade utanför. Rollatorn var med men det var en bit att traska. Sen handlade jag på Lindex. Ibland behöver basgarderoben fyllas på. Det var fortfarande tidigt men vi åt en italiensk lunch innan vi åkte hemåt. Jag orkade förstås inte äta upp allt utan fick ta med resterna i en matlåda. Sen var jag ganska trött och fick vila.

Idag var jag uppe tidigt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Efter alla morgonbestyr gick vi ut. Jag ville ta en promenad runt trädgården. Takko följde med och det gjorde Gandalf också. Han gillade att rulla runt bland vitsipporna på kullen. Jag lyckades ta mig dit och plocka en liten bukett vitsippor helt på egen hand utan hjälpmedel. Ibland går jag lite lättare nu.

Ett litet stånd med gullvivor hittade jag. Jag hoppas det kommer fler. De var inte utslagna än men med den här värmen så kan det gå fort.

Maken passade på att städa lite på verandan på förmiddagen. Vädret ska ju hålla i sig och då kan det vara trevligt att kunna sitta där och njuta av dagen. Trappan håller på att erodera sönder så han fick bättra på den lite. Jag satt i en stol ute på gräsmattan under tiden. Vi hörde göken gala i väster flera gånger.  På en del håll brukar det vara gökotta den här dagen, Kristi himmelsfärdsdag. Vi hade vår egen gökotta fast den var inte så tidig.

Ibland läser jag lite och nu har jag läst ut en bok av Patricia Tudor-Sandahl som heter Längtan visar vägen. Den består av 365 små korta texter och varje kapitel har sitt tema. Det sista kapitlets tema var Hopp. Den sista texten hette Hymn till Livet och är skriven av Moder Teresa. Den var så vacker och tänkvärd att jag vill citera den här.

Livet är en chans, ta vara på den.
Livet är skönhet, beundra den.
Livet är lycksalighet, njut den.
Livet är en dröm, låt den bli verklighet.
Livet är en utmaning, anta den.
Livet är plikt, uppfyll den.
Livet är en lek, lek den.
Livet är dyrbart, ha omsorg om det.
Livet är en rikedom, bevara den.
Livet är kärlek, ge dig hän åt den.
Livet är en hemlighet, upptäck den.
Livet är ett löfte, låt det gå i uppfyllelse.
Livet är sorg, övervinn den.
Livet är en sång, sjung den!