Guldboken

Hösten har verkligen plockat fram sin finaste palett med färger här utanför mitt fönster på sjukhuset. Det märks särskilt en dag som idag då solen skiner. Hela skalan från gult över orange och rött till brunt lyser. Men en träd och buskar är fortfarande gröna och ger en bra kontrast till de andra lysande exemplaren.

Långt bort på andra sidan parkeringarna står en bok. Bokarna brukar få så vackra färger på hösten. Ibland har jag brukat ta bilen och köra ut mot Schedingsnäs bara för att få uppleva bokskogen i höstskrud. I år kanske jag missar hela prakten. Vilken tur att det åtminstone finns en bok här.

En dag satt jag och tittade ut genom fönstret bort mot boken. Plötsligt tittade solen fram och kastade sina strålar över bokens krona, som lyste upp i guld och brons. Det var så fantastiskt vackert. Jag satt en lång stund med glädjekänslan strömmande genom kroppen.

Bokens lysande krona var som ett guldklot och fick mig att tänka på den första pärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans, Guldpärlan, som också kallas Gudspärlan. Frälsarkransen har följt mig de senaste åren och varit till stor hjälp, när jag inte orkat så mycket. Att bara hålla i någon av pärlorna och sucka en enkel bön kan ge ny kraft att bära dagens mödor. Den finns förstås med mig här på sjukhuset också.

För ett tag sedan tyckte jag att Gudspärlan, som ju är en mässingspärla, hade förlorat sin glans. Den såg smutsig och matt ut. Metallpärlor kan ju oxidera och tappa gnistan. Maken tog hand om den och putsade upp den igen. När jag fick tillbaka den, lyste den som den skulle göra i guldtoner. Det behövdes bara lite omsorg. Detta fick mig att tänka på att även vår gudsbild kan bli lite solkig. Det finns mycket som kan skymma Guds härlighet. Vi behöver vårda vår gudsrelation och vår gudsbild.

Gudspärlan är den största pärlan i Frälsarkransen. Gud är större n något annat, men ibland tror jag att vi förminskar honom. Vi tillskriver honom mänskliga känslor och egenskaper som bara delvis kan beskriva honom. En sådan egenskap är kärlek. Gud är kärlek, står det i bibeln. Han älskar oss och vill oss alla väl. Samtidigt har vi så svårt att förstå hur han kan tillåta sådant om sjukdomar, krig och elände. Om Gud älskade oss, borde han inte ta bort allt sådant då.

Jag tänker mig att det är tvärtom. Det är Guds kärlek som gör att han inte ingriper när vi gör alla våra misstag. Mycket elände i världen beror på människors misstag eller ondska. Det drabbar många oskyldiga och det är väl det som är det jobbiga. Men att hindra konsekvenserna av någons, som vi tycker, felaktiga val kan vara både kränkande och dumt. Kränkande därför att Gud i så fall skulle tagit bort det han en gång gav oss, den fria viljan. Han skulle tvinga sig på oss. Dumt därför att det inte skulle lära oss något. Det är ju av våra misstag vi lär oss.

Gud har valt en annan väg. Han låter oss göra våra misstag, men han finns där för att hjälpa oss och stödja oss när vi får reda ut konsekvenserna av vårt handlande. Han är snabb att förlåta och att uppmuntra. Det är därför vi kan orka ta oss igenom de svårigheter vi möter. Det kan många människor vittna om. Kung David är en av dem och han beskriver det på sitt välkända sätt.

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Psalm 23