Nu var det längesen det kom något livstecken från mig. Jo, jag lever, men jag känner mig svag och orkeslös. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag inte kunnat äta så bra som jag borde. Magen krånglar fortfarande och jag mår illa till och från. Egentligen var det inte cellgiftsbehandlingen som var det svåraste. Tiden efter är värre. Jag hoppas varje dag att det ska bli lite bättre, men det verkar ta sin tid. Det kommer nog att ta längre tid att komma tillbaka än vad vi trodde.
Det blir inte så mycket gjort på dagarna. Jag vilar rätt mycket och tittar lite på TV. Det är tur att Eva kommer och tar med Takko ut på promenad. Så därför finns det inte så mycket mer att berätta.
Sakta men säkert, ska du se att du kommer tillbaka. Bra att du meddelar dej här, tycker jag. Så slipper man fundera på hur du har det. På teatrarna i London, så brukar man nästan alltid avsluta föreställningen, ja efter alla bugningar och applåder, med att samla in pengar till något ändamål. Denna gång hamnade vi en föreställningdär man samlade in pengar till förmån för att fortsätt utveckla behandlingar mot blodcancer. Kändes väldigt bra att C-E ( som höll i punden) kunde bidra med en sedel. Vi skjuter fram geocachingrundan till va 7, tycker jag. På jullovet kan det bli lite hektiskt med allt som ska fixas med flytt och annat. Krya på! Kram!
SvaraRaderaDet låter bra med en runda v 7. Vid jul är det mycket annat med familj och släkt. Ha det så gott.
RaderaHoppas att du kryar på dig o snart få känna dug bättre kram
SvaraRadera