Mera trevligt besök och utflykt till bokskogen

Det är roligt att få besök. Nu orkar jag ju med att prata och försöka vara trevlig. Idag var det dags igen. På förmiddagen kom min bloggkompis Anna-Lena. Efter några dagars fortbildning med programmerbart Lego, hade hon nu fått lov och då ville hon hälsa på mig. En fin blomma hade hon med sig också. Nu har jag gott om blommor att titta på.

Hon hade också med sig fika. Först blev det frallor till kaffet och sedan en smarrig bakelse. Det var nog tur att det blev en liten promenad senare. Annars kommer jag nog att gå upp i vikt om detta fortsätter. Vi gick en liten runda med Takko över kullen. Han ville gärna fortsätta, men vi hade ju andra planer som inte involverade honom. Han fick stanna hemma med ett tuggben som tröst.

Anna-Lena ville ta en tur genom bokskogarna runt Källundasjön. Vi åkte via Forsheda mot Scchedingsnäs. Solen sken på de vackra bokarna längs vägen så de lyste i guld och brons. Det är så vackert vid den här tiden i bokskogen.

Det kom ett tunt lager snö igår eftermiddag och kväll. I morse var vitt på marken, men solen smälte snön där den kom åt. I skuggan låg den kvar.

Himlen var blå med lite fluffiga vita moln. Det var en härlig dag för en utflykt. Vi såg en svart bil som stod parkerad på ett misstänkt ställe. Jag gissar att det var två jönköpingsbor som var här för att logga mina mystar och letterboxar. Jag pratade med en av dem igår. Han var lite orolig för vädret. I Jönköping hade det ju varit snökaos igår, men jag kunde lugna dem med att vi inte hade mycket snö här. Av de loggar jag fått förstår jag att de hade en fin dag i trakterna.

Vi stannade vid Oktobergömman så att Anna-Lena kunde logga den. Hon hade löst den och då ska man ju leta upp burken också. Den hade klarat sig bra trots vildsvinens framfart.

Sen fortsatte vi färden mot Gamla Åminne. Där stannade vi till vid dovhjortshägnet. Idag var det många hjortar i flocken.

De tittade lite på oss och drog sig sedan sakta en bit bortåt sjön. En del av dem hade stora ståtliga horn. Det är vackra djur.

Vi gjorde en avstickare mot Bestorpasjön, men vi gick inte ner till sjön. Vi stannade på vägkanten i bokskogen där marken var täckt av bruna boklöv. Här hade nog fler löv fallit, men det fanns även träd med gröna löv.

Sen vände vi tillbaka och fortsatte vägen mot Kärda. Nu såg man verkligen hur mycket bokskog det finns här. Det fanns även en del lärkskog som också lyste gul nu. Efter Källunda upp mot Lararp finns det många gamla ekar täckta av mossa och lavar. De är mäktiga. Från Kärda vände vi västerut igen. Anna-lena skjutsade hem mig innan hon åkte vidare mot hemmet i Grimsås. Det var en riktigt trevlig utflykt. Jag är glad att hon ville förlägga ett besök hit på sitt lov. Nu kanske jag kan ge mig ut på lite fler utflykter.

Trevligt besök

Det går verkligen framåt med promenerandet. Igår gick hunden och jag två etapper på hundrundan. Redan idag kunde vi utöka med etapp 3. Fast man vet aldrig om det varar. Imorgon kanske vi inte orkar mer än etapp 1. Det kändes i alla fall riktigt skönt att gå. Det skulle ha regnat idag, men det klarade vi oss ifrån. Vi får väl se hur det blir imorgon. Snö tror jag inte riktigt på än.

På eftermiddagen fick jag trevligt besök. Det var Lennart och Anita som kom och hälsade på. Anita hade bakat en god äppelkaka och fina frallor, som jag smakade på ikväll. Men de ville inte ha något kaffe. Vi satt och pratade i stället och det var också trevligt. Takko slocknade i soffan av allt prat.

Fina blommor hade gästerna också med sig. Jag blir ju alldeles bortskämd. Tack, Lennart och Anita, för att ni kom och för blommor och bakat!

Till helgen är det åter dags för Mega Sweden FAD, det årliga megaeventet för geocachare. I år är det i Linköping. Jag har varit på FAD fem gånger, faktiskt varje år sedan jag började geocacha. Så det är med sorg jag måste avstå från årets event. Jag hade förstås hoppats på att vara fit for fight inför FAD, men nu går det inte eftersom jag fortfarande inte kan träffa så mycket folk på ett ställe. Jag får sikta på nästa år i stället.

En liten tröst i eländet är att vi får kärt besök i helgen. I söndags ringde vår fosterson och ville hälsa på oss i helgen tillsammans med fru och son. Han kommer ner till Småland från Stockholm för att träffa gamla kompisar och sin svenska familj. Det är synd att inte pojkarna är hemma bara, men man kan inte få allt.

Höstsol och Haunted Hides

Det har varit några fina dagar nu. Solen har tittat fram och då lyser hela naturen upp. Hunden och jag har tagit en promenad över kullen ut på vägen tre gånger den här veckan. Dessutom har jag cyklat lite på motionscykeln och tränat lite med gummibandet. Det tar sig alltså.

Man kan tycka att det går väldigt sakta framåt, men det går ändå åt rätt håll. Ibland blir jag förstås rätt trött och då får jag vila en stund. Det är svårt att planera något för jag vet aldrig hur dagsformen är. Igår körde jag i alla fall till Bredaryd och handlade på Smålänningen. Visserligen var jag helt slut efteråt. Jag fick sitta fem minuter i bilen innan jag körde hem igen. Men jag kom ut en liten runda och det funkade att köra bil.

Idag var det lite kyligt om öronen när hunden och jag gick vår promenad. Nästa vecka måste vi gå lite mer. Eva har fått jobb så hon kan inte ta med Takko ut på dagarna. Vi får försöka själva. Det kanske är bra att jag tvingas gå ut lite mer.

Nu är det jättelängesen jag var ute på något geocachingäventyr. Katrin och jag pratade lite om nån tur när hon var här. Idag fanns ett event i Ljungby som man kunde besöka. Det kunde ju vara lämpligt att börja med. Eftersom vi inte visste riktigt om det skulle gå, anmälde vi oss inte förrän igår. Det såg lite dystert ut på besöksfronten. Ingen mer än eventsarrangören Pohacka hade anmält sig. Jag tyckte nästan synd om honom. Men när vi hade anmält oss, kom det tre till som ville vara med, dock ingen från Ljungby. Det verkar som om nästan alla ljungbybor har lagt av.

Idag packade jag ryggan med lite fika. Maken bestämde sig plötsligt för att hänga med. Han fick vara vår chaufför. Vi hämtade upp Katrin i stan och handlade lite kattmat innan vi drog vidare söderut. Vi kom fram några minuter innan utsatt tid och alla anmälda anlände. Vi blev till slut sex geocachare, en mugglare och fyra hundar. Det var trevligt att prata med alla en stund och fika i solskenet. Men vinden var lite kylig. Efter en timme drog vi oss hemåt igen.

Eventet blev min allra första logg på över en och en halv månad och den gav mig också en ny souvenir. Det är ju alltid trevligt. Temat var Haunted Hides. Det handlar förstås om Halloween, som ju är stort i USA. Jag brukar inte fira Halloween, men ett event kan man ju besöka. Vi behövde inte klä ut oss om vi inte ville. I år sammanfaller inte Halloween med Allhelgonahelgen och det tycker jag är bra för det är två helt skilda saker. Jag firar hellre Allhelgonadagen.

När vi kom hem lagade maken mat till oss. Det blev schnitzel med klyftpotatis. Mitt bidrag blev en äppeltzatziki. Det var gott och jag åt en stor portion med mina mått mätt. Det blev en bra dag den här höstlördagen.

Frost, löv och lite träning

I morse vaknade vi med frost på marken. De gula löven dalade från björkarna, men ekarna håller hårt i sina. Det var vackert men kallt. Varken Takko eller jag ville vara ute så långe. Jag stod på verandan medan han gick en bit bort. Sen gick vi in i värmen igen.

Varje dag gör vi väl alla upp planer för vad man ska hinna göra under dagen. För min del får det inte vara för mycket på den listan. Jag måste ju hinna vila också. Idag hann jag med allt på agendan och lite till. Jag vattnade blommor och betalade räkningar. Sen cyklade jag en kort stund på motionscykeln. Träning är viktigt och jag behöver verkligen komma igång.

På eftermiddagen sken en svag sol och då tog vi en liten promenad, hunden och jag. Jag kände mig ganska pigg och stark nog att pröva etapp 1 på hundrundan. Vi gick över kullen under alla ekarna. Det prasslade lite i löven på marken. Takko gillade promenaden och drog på.

När vi kom ut på vägen, ville han gå vidare, men jag tyckte att det räckte för idag. Vi skulle ju gå tillbaka också.

Solen bleknade mer och mer och då var det dags att gå in igen. Efter lite vila var det hög tid att fixa lite mat. Det fick bli köttbullar och pasta, enkelt och mättande. Det är fortfarande jobbigt att stå vid spisen för länge. Jag parkerar rumpan på en köksstol ibland. Imorgon kanske jag kan börja lite styrketräning igen. Ryggens muskler behöver definitivt bli starkare.

Gratulationerna ramlar in även idag både via nätet och med den vanliga posten. Det är trevligt att så många tänker på mig. Tack, alla vänner! Jag känner mig rik.

Happy birthday

Det har verkligen varit en glad födelsedag idag. Solen sken och mycket trevligt har hänt. Maken kom hem ikväll med denna fina bukett med rosor och krysantemum. Den gjorde mig riktigt glad. Annars började dagen med ett besök på vårdcentralen i Forsheda. De ringde från sjukhuset i Värnamo igår och ville att jag lämna ett blodprov. De ville kolla min blodstatus. Det är väl bra att de håller koll på mig. Dessutom fick jag veta att det blir återbesök i vecka 50. Då ska de ta fler blodprov och benmärgsprov så att vi kan se om stamcellstransplantationen blev lyckad. Jag körde själv in till samhället och hem igen. Men sen var jag trött. Jag fick vila en liten stund.

Mina kollegor på skolan skickade en så rolig videohälsning, som verkligen gladde mig. De har inte glömt mig i alla fall. Senare på eftermiddagen ringde chefen också och undrade hur jag mådde. Dessutom har otroligt många skrivit hälsningar på Facebook och skickat sms m.m. Tänk så rik jag är som har så många vänner.

Firandet fortsatte på eftermiddagen. Vår nya pastor, Ingela, ringde och pratade. Sen sa hon att hon kunde komma ut och hälsa och det tyckte jag att hon kunde göra. Jag satte på lite kaffe och sen knackade det på dörren, men det var inte Ingela. Det var min syster som tittade inpå väg hem från jobbet. Hon hade med sig en fin blomsteruppsats och ett hjärta av godis. Det sistnämnda var från min mamma tillsammans med en trisslott som tyvärr inte gav någon vinst. Ingela kom sen också med en present. Vi fikade tillsammans för båda hade fikabröd med sig. Det blev också en väldigt trevlig pratstund. Tack för besök och presenter!

Egentligen började firandet redan igår. Då kom min kompis Katrin på besök. Hon hade med sig en så fin orkidé och en påse med kexchoklad. Hon vet vad jag gillar. Det var roligt att träffa henne igen och prata en stund. Hon hade hade fikabröd med sig. Så det har blivit mycket fika de senaste dagarna, men jag får inte ned så mycket åt gången.

Orkidén hade en ovanlig färg och var riktigt läcker. jag gillar verkligen dessa lite stela blommor. Jag har också en gammal som blommar om just nu. Innan Katrin åkte gjorde vi upp lite lösa planer på kommande utflykter, men jag får ju alltid kolla dagsformen innan något kan bli av. Under dagen kom även min nya månadsmyst Oktoberjakt. Medan vi fikade kom FTF-logg och det var förstås 1000sjöar som var först på plats. Fast den var visst inte så enkel. Då var det väl bra att jag satte svårighetsgraden till en fyra.

På kvällen igår var vi sen riktigt flitiga, maken och jag. Det var dags att ta hand om den egna äppelskörden. Vi tänkte frysa in de flesta äpplena från vårt bästa äppelträd i bitar till äppelkakor. Då använde vi det bästa köksredskap vi köpt nånsin, äppelsvarven. Här är en liten film på hur den funkar.


Svarven både skalar. kärnar ur och skär äpplena i en spiral. Det går riktigt snabbt. Det var makens uppgift att sköta svarven.

Min uppgift var att dela äpplena i bitar och plocka bort de fula delarna. Sen lade jag bitarna i stora zippåsar med lite socker och kanel.

Påsarna frös vi sen in. De ska vi ta fram när det blir vinter och göra goda äppelkakor av. Det gick smidigt, men jag fick lite ont i ryggen av att stå länge vid köksbänken. Det är nog dags att ta tag i träningen igen.

Det var den här sorten vi frös in, men jag sparade några att ätas som de är. För min del måste jag skala dem. Även om en del restriktioner har lättats gäller det att vara försiktig även i fortsättningen. Efter en lång men trevlig dag är det nu dags att krypa ner i sängen och försöka sova. Det borde inte vara så svårt, men man vet aldrig. Ibland dröjer John Blund.

Hösthelg hemma

Det är vackert ute nu, men lite regnigt, kallt och blåsigt. I fredags tog jag modet till mig och gick ut en liten runda ner till parkeringen för att kolla in höstens fina färger. Ekar och björkar lyser i gult och brons. Det blev en kort tur. Förhoppningvis kan jag gå ut lite mer till veckan som kommer.

Veckan har varit både bra och dålig. Jag har kunnat äta lite bättre, men magen har krånglat tills igår. Nu är det bättre men man vet aldrig om det kommer tillbaka. Orken tryter fort, när inte magen funkar som den ska.

Ändå har jag mycket att vara tacksam för. Tacksamhet var dagens ämne på gudstjänsten i vår kyrka. Jag hade hoppats att jag skulle kunna vara med, men det orkade jag inte. Det får nog dröja ett tag till innan jag träffar en större grupp människor. Vår nya pastor, Ingela, installerades dessutom. Innan gudstjänsten var det kyrklunch. Vi fick äta lunch här hemma och tänka på vad vi är tacksamma för.

Jag är tacksam för

• alla människor tänker på mig och ber för mig. Många läser min blogg, men få kommenterar. Jag får lite feedback på annat sätt genom sms eller i sociala medier. Det värmer när ni skickar kramar och uppmuntrande ord.
• min familj, som verkligen har ställt upp för mig. Maken har fått dra ett tungt lass och fortsätter göra det. jag hade inte klarat det här året utan dem. Yngste sonen flyttade ju tillfälligt hem under våren och fick ta hand om mig på dagarna. Det var egentligen inte därför, men jag tror att Gud visste vad som skulle komma och planerade in detta. I somras var alla hemma och vi hade en fin tid tillsammans.
• min församling som ber för mig och hör av sig med frågor om hur jag mår. Jag längtar efter att få vara med i gemenskapen igen. 
• mina kollegor, som också hör av sig ibland med hälsningar och pepp.
• den fantastiska sjukvård vi har i Sverige. Det pratas så mycket om hur dåligt allt är, men jag har mött så många fantastiska läkare, sjuksköterskor, undersköterskor,elever och andra som verkligen skött om mig på bästa sätt.
• att jag bor i Sverige. Här kan jag få förstklassig behandling utan att ruinera mig. Jag hade aldrig kunnat betala den vård jag fått med egna pengar. Då hade vi fått sälja gården. Alla mediciner jag fått är ju jättedyra, speciellt cellgifterna. En av de kapslar jag stoppade i mig under kurerna kostade strax under 4000 kr styck. Sprutorna och de andra doserna var nog inte heller billiga. Jag hörde av någon att själva stamcellstransplantationen kostar ungefär en miljon. Då är jag glad att vi får del av detta därför att vi behöver det oavsett vår ekonomiska ställning. jag betalar gärna skatt om jag kan få den här livgivande vården.
• Gud bär mig igenom allt. Visst har jag bett Gud att få slippa allt detta. Jesus bad ju också att få slippa korset, om det var möjligt. Men han fortsatte att säga: Ske din vilja. Det gjordde jag också och jag visste att det inte skulle bli något under. Under är ju sällsynta. Annars skulle de inte vara några under. Men jag visste också, och har känt så hela tiden, att Gud inte övergett mig. Han gör inte alltid som vi vill och låter oss slippa svårigheterna i livet, men han bär oss igenom dem. Det har jag upplevt många gånger.

Idag har jag i alla fall lyckats göra något. Månaden är snart slut och jag hade inte skickat in min månadsmyst än. Burken placerade jag ut innan jag åkte till Linköping. Jag glömde tyvärr lägga i de speciella bytesvarorna som köpte till den här burken, men de får väl placeras dit senare. Beskrivningen var påbörjad och nu satte jag mig för att slutföra det arbetet. Sen skickade jag in och nu väntar jag på att den ska godkännas av en reviewer.

 

Kalmarsonen har varit hemma i helgen. Just nu gör han praktik i Västervik. Därifrån var det inte så lätt att ta sig hem som från Kalmar. Han fastnade i Nässjö. Tåget var inställt och ersättningsbussen kom efter 40 minuter. Busschauffören var osäker på rutten och körde fel. Vid tolvtiden var han hemma i alla fall. Sen har maken och hans övningskört så jag har inte sett dem så mycket idag. Men det är trevligt när barnen kommer hem.

Nu hoppas jag att jag den kommande veckan ska bli bättre och bättre, orka mer och mer. Jag längtar efter att kunna ge mig ut i naturen, men det ser ju inte så lovande ut på väderkartan. Lite besök har jag att vänta och det muntrar upp det också.

Längesen

Nu var det längesen det kom något livstecken från mig. Jo, jag lever, men jag känner mig svag och orkeslös. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag inte kunnat äta så bra som jag borde. Magen krånglar fortfarande och jag mår illa till och från. Egentligen var det inte cellgiftsbehandlingen som var det svåraste. Tiden efter är värre. Jag hoppas varje dag att det ska bli lite bättre, men det verkar ta sin tid. Det kommer nog att ta längre tid att komma tillbaka än vad vi trodde.

Det blir inte så mycket gjort på dagarna. Jag vilar rätt mycket och tittar lite på TV. Det är tur att Eva kommer och tar med Takko ut på promenad. Så därför finns det inte så mycket mer att berätta.

Trädgårdspromenad

Äntligen kom jag ut på en liten promenad även om den blev väldigt kort. Solen sken så fint i eftermiddags, men innan vi hann ut hade den gått i moln igen. Hunden och jag gav oss inte ändå. Vi gick en liten runda i trädgården för att se om det fanns någon blomsterfägring kvar. Kärleksörten kan man alltid lita på. Den lyste så rosaröd och fin.

Höstastrarna stod höga och vackra i kanten av gräsmattan och borta vid dammen. Insekterna brukar gilla dem men idag var det inte så många framme. Det kanske börjat bli för kallt för dem.

Jag brukar plocka in några stjälkar i en vas, men nu ska jag ju inte befatta mig med blommor och jord. Det kanske går att övertala någon annan att plocka blommor till helgen.

Sommarens sista rosor knoppades på södersidan. Det är New Dawn som ofta blommar hela sommaren.

Vid dammen lyste några stora nävor i ljusblått. De är inte så höga men de breder ut sig med stora blommor.

Jag trodde höstanemonerna hade vissnat ner, men så fick jag syn på några överlevare. Blommor kan vara riktiga kämpar precis som vi människor.

Takko var lite trött och orolig idag. Han fick inte riktigt ro att vila som han brukar. Men han gillade vår lilla runda. Sen kom Eva och tog med honom på en liten längre promenad uppåt skogen. Sen sov han gott på en filt.

Vårt godaste äpple är en sen sort. I år blir det många äpplen på trädet. De är syrliga och saftiga i smaken. Det godaste äpple jag smakat.

På trappan hade fuchsiorna klarat sig. Det fanns fortfarande några blommor kvar. Maken har höljt krukorna på de kalla nätterna, men snart ska de ner i potatiskällaren.

Min lilla höstplanering, som jag gjorde innan jag åkte, var också fin. Lite mer vatten kanske, men det går ju att ordna. Jag blev också lite trött av promenaden, men då sover jag nog gott i natt. Förhoppningsvis kan promenaderna bli längre och längre så småningom.

Dagens stora överraskning var väl att Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur. För mig var det en glad överraskning, men det tycker väl inte kultursnobbarna. Folket är nog med på akademins busiga tilltag.

Mina sjukhussockar har blivit klara. Jag kallar dem så för att jag började på dem när jag låg på sjukhuset. Idag fäste  jag alla trådar så nu är de klara att användas av någon. Färgglada blev de i alla fall.

Nu har jag startat ett nytt projekt, en zickzackhalsduk. Det är ett lagom enkelt projekt. Mönstret sitter redan i fingrarna.

Imorgon är det en vecka sedan jag kom hem. Jag hade nog hoppats kunna vara lite piggare än jag är, men det går sakta framåt. Det är lite jobbigt att inte få göra vissa saker. Å andra sidan kanske jag inte skulle orka med att göra mer. Det får komma sen. Om någon vecka är det en månad sedan min stamcellstransplantation och då lättar det lite på restriktionerna. Det ser jag fram verkligen emot.