Frälsarkransen: Vem är jag egentligen?

Det blir visst lite långt mellan inläggen om Frälsarkransen. Tankarna och funderingarna finns hela tiden, men ibland är det svårt att samla dem och få ner dem på pränt. Efter Gudspärlan och den första tystnadspärlan kommer två vita pärlor. Den första är lite mindre än den andra. Det kallas Jagpärlan. Den är nog mindre för att Gud är så mycket större än vi. Vi kan inte mäta oss med honom. Men vem är jag egentligen?

Vi har många olika roller. Jag är mamma, fru, kompis, lärare, bloggare m.m. Men är vi bara våra roller? Jag tror att många kan känna sig låsta i roller som de blivit tilldelade av andra. Ibland låser vi kanske dessutom in oss själva.

Den bild vi visar utåt är inte heller alltid den sanna bilden av oss. Den kanske visar mer om våra attityder än om vår personlighet. Attityder kan vara ett skal, ett skydd mot omvärlden. Vår personlighet är det som skymtar igenom sprickorna i vårt skal.

Som kristen tror jag att vi har vårt ursprung hos Gud. Det är han som har skapat mig. Det var han som ville mitt liv. Mina föräldrar ville också ha mig. Det är inte alla som får uppleva det, men alla är önskade och älskade av Gud. Det är så bibeln berättar om Gud och människan. Men den berättar också om att människan valde bort Gud. För Gud gav oss inte bara livet. Han gav oss också en egen vilja och han respekterar oss så mycket att han accepterar våra val.

Allt sedan den dagen har vi sökt efter oss själva. För när vi valde bort vårt ursprung förlorade vi också en del av vår egen identitet. Många letar på olika håll. Vi söker i religioner och tankesystem, i äventyr och spänning, i naturen eller i droger för att inte tala om i oss själva. Men vi verkar ha svårt att hitta det vi söker.

Min kristna tro har alltid varit en trygghet och en grund i mitt liv. Jag växte upp i en kristen familj, men det betydde inte att jag inte hade frågor och tvivel. Under resans gång fann jag ändå svar på en del av de frågor jag hade. Andra frågor var inte längre så viktiga. För till slut kom jag fram till att det handlade inte om trossatser och dogmer. Min tro handlar om en relation. Det är det som skiljer kristendomen från andra religioner. Det handlar om vår relation till vår skapare, vår frälsare och den helige ande. När jag förstod det, var det ett enkelt val att välja relationen med Gud. Det var som att komma hem.

Det är också i våra relationer med andra som vi utvecklas. Gud ser stor potential i oss, men han tränger sig inte på. Han ger oss hintar och antyder i vilken riktning vi bör gå. Valet är hela tiden vårt. Skulle vi trots allt välja ett mindre bra alternativ, ger han oss nya chanser. Det är generöst. Det är kärlek.

Så vem är jag egentligen? Jag är en unik individ, älskad av Gud och omsluten av hans omsorg. Det är där jag hör hemma.

Dimmiga tankar

På kvällarna dansar älvorna i byn. Det är så hög luftfuktighet nu att markdimman stiger och bäddar in allt i ett grått dis. Det kan vara vackert men också lite gåtfullt. Man anar rådjuren som sticker upp sina huvuden bland åkerns säd. Ibland hör man deras rop och varningar.

Dimman kan stundom hamna i huvudet på oss också. Tanakarna blir lite dunkla och oskarpa. Det kan vara svåret att samla tankarna och få struktur på dem. Så tycker jag att det har varit lite på sistone. Jag läser ju ofta en hel del och då stimuleras de egna tankarna. Men den här våren och sommaren har jag inte haft ork eller ro att läsa lika mycket. Nu har jag kanske hittat tillbaka till lite intressanta texter, men det tar tid att få ordning på tankarna.

Jag har en andaktsbok som jag försöker läsa varje dag. De senaste veckorna har temat handlat om frihet. Det har varit intressanta tankar som jag fått ta del av. Frihet är något vi ger varandra. Alla människor behöver ett visst mått av frihet och i alla goda relationer ger vi varandra eget utrymme. Trots att vi är beroende av varandra behöver vi också känna att vi är fria människor med en egen vilja och egna önskningar.

Många människor upplever begränsningar på olika sätt. Det kan vara andra människor som begränsar deras utrymme. Det kan också vara samhällssystem och traditioner som man har svårt att frigöra sig ifrån. Man får kämpa för sin frihet, men frihet är svårt att ta sig. Riktigt fria blir vi inte förrän vi ger varandra frihet.

Förra veckan läste jag en betraktelse av en präst som skrev tänkvärda ord. En hönsmammas vishet hette betraktelsen av Charlotte Frycklund. Läs den för den är tänkvärd. Den handlar om Gud som en hönsmamma som bryr sig om sina barn. Han samlar sina barn och vakar över dem, men han ger dem också frihet att utforska livets gåva.

I söndags var jag på gudstjänsten i Missionskyrkan. Jag orkar inte alltid vara med. Därför är dt extra roligt de gånger jag orkar. Det var en fin gudstjänst som inleddes med att vi lyssnade på en lovsång som heter Brustna kärl. Det är ju så vi kan känna oss ibland. Men det är då vi behöver den oändliga nåden.


Även resten av sångerna och psalmerna följde detta tema. Dagens tema i kyrkoåret var Efterföljelse och predikan handlade om ett lite ovanligare ämne. Det är inte så ofta man lyssnar på en predikan som handlar om att vi ska underordna oss varandra. Paulus skriver om detta i Efesierbrevet. Det är väl framför allt orden om att kvinnan ska underordna sig mannen som många vänder sig emot och menar är otidsenliga. Vi fick i predikan veta att det ord som översätts med "underordna" kanske inte har riktigt den betydelse vi tror. Många ord ändrar ju betydelse med tiden inte minst p g a av samhället förändras och därmed språket. Dessutom behöver man läsa hela sammanhanget. Om man fortsätter att läsa texten så handlar den om hur mannen ska förhålla sig till kvinnan. Det kanske inte är så mycket enklare för honom att leva upp till kravet att älska sin hustru.

Ibland tycker jag att vi hänger upp oss alltför mycket på enstaka ord eller verser  stället för att se till helheten. Som kristen är vi kallade att älska varandra. Det kan innebära att vi står tillbaka för att lyfta någon annan. Det var det just det vi fick veta att det grekiska ordet "hypotasso" som översatts med "underordna" egentligen betyder. Det spelar egentligen ingen roll om det är män eller kvinnor, unga eller gamla, svarta eller vita. I församlingen är vi alla till för att lyfta varandra, men det är väl inte så populärt idag där det mest handlar om att lyfta sig själv och framhäva sig själv. Ibland blir jag nästan rädd när jag ser hur jagfixerade många är. Vart är vi på väg?

Idag blev det lite dimmiga tankar som sattes på pränt. Jag tar det lite lugnt den här veckan. Kroppen kan behöva vila och magen behöver komma i ordning. Det går lite upp och ned från dag till dag. Snart är den här cellgiftskuren också över och det blir förhoppningsvis en liten paus. Jag hoppas kunna ta bilen upp till skogen och försöka plocka lite blåbär. De ska vara mogna nu. Sonen plockade en påse kantareller när han och hunden var ute på en runda. Sen fixade han en rostad macka toppad med smörstekta kantareller som kvällsmat till oss. Det satt riktigt fint.

Annorlunda

Sonens kompis följde med oss hem från Karlskrona. De pluggar tillsammans där, men han kommer egentligen från Skåne. När vi kom hem till vårt ställe och han såg sig omkring sa han: "Annorlunda!" Jag uppfattade inte att det fanns en värdering i hans uttalande. Det var bara ett konstaterande. Vi bodde på en annorlunda plats och på ett annorlunda sätt än det han var van vid. Vi bor i ett gammalt hus på landet. Hans föräldrar bor i en ny lägenhet i Malmö. Med nyfikna ögon och glimten i blicken såg han sig om i en ny värld. Det är väl den blicken vi alla borde ha, när vi möter något vi aldrig mött förut.

Ibland pratas det om annorlunda människor på ett nedvärderande sätt. Det har vi nog gjort i alla tider. Människor som avviker blir uttittade och till och med utstötta. Det kan handla om utseende, härkomst, beteende, åsikter eller trosuppfattning. Det värsta är att det är så lätt att säga något nedvärderande. Jag kan bli förvånad över hur till synes vanliga, trevliga människor plötsligt kan uttala sig negativt om en annan människa som de egentligen inte känner. Vi har väl alla våra förutfattade meningar och de är svåra att bli av med. De grundar sig säkert i rädsla. Allt som är annorlunda hotar vår egen trygghet och utmanar oss. Då blir det skrämmande.

Eftersom vi utgår från oss själva och vårt sätt att leva, betraktar vi alla andra sätt som annorlunda. På TV har vi kunnat följa Familjen Annorlunda. Oftast har det handlat om stora familjer och deras vardag. Trots att normen för familjeliv idag är mer komplex än någonsin utmanas vi av dessa familjer. För inte så hemskt längesen var stora familjer det vanligaste. Vad som är normalt kan svänga på ganska kort tid.

Det annorlunda kan också locka oss, när vi är trötta på det vi alltid har omkring oss. Vi kan dras till det som verkar spännande. På semestern vill vi gärna besöka okända platser, se annorlunda djur, pröva nya maträtter och göra saker vi inte gjort förut. Men här hemma ska allt vara som det alltid har varit åtminstone för oss under överskådlig tid. Det är därför invandrare blir ett hot och oliktänkande något som måste bekämpas.

Men det kanske är så att det annorlunda är det normala. Vi är alla unika även om vi liknar varandra och försöker efterlikna varandra för att passa in. Samtidigt vill vi vara oss själva och uttrycka vår personlighet på vårt eget sätt. Det är väl det som är det paradoxala hos oss människor. Vi vill både passa in och sticka ut. Det är inte alla som hittar ett sätt att göra både ock, men jag känner några och det är riktigt sköna människor.

Det är normalt att vara annorlunda. Alla är vi normala på vårt sätt. Mitt sätt är inte bättre än ditt, bara annorlunda.

PS. Kan du se vad som är annorlunda i bilderna? Ibland kan man tolka dem på flera olika sätt. Kommentera gärna. DS.

Dubbelgrillning

Sista dagen innan det blir fyra dagars ledighet kan man gärna fira sommaren lite. På eftermiddagen har jag i normala fall NO med fyrorna, men idag gav vi oss av till skogs. De promenerade tillsammans med min kollega längs elljusspåret i Forsheda medan jag tog bilen runt till grillplatsen längst bort. Där fixade jag en glödbädd tills de anlände för att grilla marshmallows. Det hade de själva önskat att få göra. 

Vi trädde upp skumbitarna på färska pinnar som vi skalat och höll dem över glöden tills de smälte och blev lite ljusbruna. Vi ville inte ha svarta bitar. I höstas jobbade vi med Kemiförsök och då eldade vi strösocker så de kom faktiskt ihåg att det smälte och blev gult, sedan brunt innan det blev kolsvart. När skumbiten blivit lagom smält, lade vi den mellan två mariekex och klämde ihop den lite innan vi drog ut pinnen. Sen var det bara att avnjuta verket. Alla verkade njuta av "bakelsen" och de tyckte allt att det var mysigt att sitta runt elden och grilla. Tiden gick fort och det blev dags för dem att sluta. De skulle få gå hem tidigare idag eftersom de fått gå längre en annan dag när de var på medeltidsdagen i Nydala. Själv skulle jag egentligen ha engelska i sexan, men de tittade på film och hade mysigt i klassrummet. Så jag hann göra en hel del annat i stället. Sen var det dags för mig att ta ledigt och åka hem till hunden.

Efter en liten runda med hunden då vi plockade en liljekonvaljbukett att sätta in på bordet, kanske den sista innan de blommar över, åkte jag in till stan för att beta av en inköpslista. Bilen hade tjutit när jag svängde i rondellen och oljelampan lyste en stund, så det var nog dags att byta olja och filter. Dessa inköptes på Biltema. Andra saker på listan kunde handlas på Kvantum, men vissa saker fick jag inte tag på. En liten bordsgrill kom i alla fall med hem och den invigdes sedan den skruvats ihop ikväll.

Vi lade en korvkringla med brasiliansk kryddning på gallret när glöden infunnit sig. Jag har aldrig grillat någon korvkringla förut och inte ätit någon brasiliansk korv, men den blev mycket god. Tillbehören var sisådär men de gick ner de också.

Tekniken har strulat lite här hemma så vi har inte kunnat titta på TV på flera dagar mer än i datorn. Idag kom någon liten detalj som ett brev på posten och nu är ordningen återställd. Trodde först när jag kom hem att det skulle bli en både TV- och datorfri kväll. Datorn kunde inte få kontakt med nätet, men maken fixade det när han kom hem. Det var en liten ruta man skulle kryssa bort. Det behövs inte så mycket för att teknik ska strula.

Ibland behövs det inte mycket för att det ska strula i relationerna heller. I en av klasserna idag var det lite turbulent efter rasten. Två grabbar satt ute i korridoren och tjurade för att de inte accepterade dagens fotbollsdomares beslut, som visserligen kanske var felaktigt, men alla har kommit överens om att det är domarens beslut som gäller. Jag sa att de kunde sitta där och tjura, men då var de ju inte med på lektionen utan att ha bett om lov, så då skulle jag ju få anmäla ogiltig frånvaro i Dexter. Sen gick jag in till de andra och då masade de sig in i klassrummet. En stund senare var det en av tjejerna som försvann ut med tårarna rinnande längs kinderna därför att någon sagt något mindre lämpligt. Det handlade inte ens om skolan eller rasten utan om en lisebergsresa de skulle göra i helgen och vem som skulle gå med vem. I den här klassen finns många omogna elever som har fullt upp med sina relationsproblem och då finns det inte mycket utrymme i hjärnan för att lära sig engelska eller matte. Vi pratade en del om det här och att man måste lära sig att lämna rastens problem utanför klassrummet och fokusera på att försöka lära sig nya saker i stället. Nu är det inte så många dagar kvar att lära sig på, men vi jobbar in i det sista.

Ikväll njöt jag av mina rhododendronbuskar som just nu blommar med stora, maffiga blommor i olika färger. Då är de riktigt vackra. Jag har buskar i åtminstone fyra olika färger. Jag gick en runda i trädgården med kameran och försökte spara blomprakten i minnet.

De stora trädgårdsirisarna börjar också slå ut. De påminner lite om fjärilar med sina teckningar på kronbladen.

Ormbunkarna vid dammen börjar bli riktigt stora nu. De lyser i klargrönt bakom vattenspegeln. När man kikar ner i struten, ser man de nya bladen rulla upp sig mot ljuset.

På ängen vid parkeringen blommar mina frösådda lupiner. Jag plockade frön på en resa för ett antal år sdan och slängde ut dem här. De tog inte sig så bra, men jag sådde också några i krukor som fick stå över vintern i en drivbänk. Sedan planterade jag ut dem på våren. Det var nog de plantorna som klarade sig bäst och som nu blommar. De förökar sig för varje år.

Smultronen blommar också. Tyvärr brukar det inte bli så många smultron av de här plantorna för de växer lite för skuggigt, tror jag. Men på andra ställen kan man snart få plocka söta goda bär. Just nu njuter vi av den sköna försommaren på vårt eget smultronställe i Rannäs. De senaste dagarna har varit lite kyliga även om det har varit soligt. Vindarna har varit kalla. Nu hoppas vi på lite mera värme.

Sju ord på vägen

I söndags var det min tur att predika på sommarhemmet i Fänestad. Mina tankar handlade om livet som en pilgrimsvandring. Här är min predikan:

Det är semestertid – tid för avkoppling – tid för resor – kan man kombinera detta? Vi är olika. Det som för en del är avkopplande är stressande för andra. En del reser bort för att kunna koppla av, hemma har de så många saker på gång hela tiden att de inte kan koppla av. Andra blir stressade av att resa, men hemma kan de lugna ner sig och bara vara. Lika mycket som vi behöver ha aktiviteter, så behöver stunder för avkoppling, för att bara vara.

Att göra resor är ju bibliskt. Många av bibelns personer gjorde resor, Abraham och de andra patriarkerna, Mose och hela Israels folk, Jona och de andra profeterna. Jesus började sitt liv på jorden med en resa på flykt till Egypten, han reste till påskfirandet i Jerusalem som tolvåring, som vuxen vandrade han runt och predikade. Lärjungarna, apostlarna, fortsatte att sprida budskapet om Jesus genom sina resor. Om någon inte hade rest hit till Norden, skulle vi kanske aldrig fått höra om Jesus.

Kristna har i alla tider rest för att sprida det glada budskapet, för att missionera. Men vi har också gjort resor för att fördjupa vårt eget andliga liv. Redan på medeltiden gjorde man pilgrimsresor. De gick oftast till heliga platser, platser där Gud visat sin närvaro. Ordet pilgrim kommer från ett latinskt ord, peregrinus, som betyder främling. Det verkar också som pilgrimstanken fått en renässans i vår tid. Idag är det många som vandrar på olika pilgrimsleder både i Sverige och utomlands. I veckan påmindes vi om en sådan plats genom den stora tågolyckan i Santiago de Compostela i Spanien, en vallfartsord för många människor. 

Det finns många både kända och mindre kända personer som berättat om sina pilgrimsvandringar. Många gånger handlar det om att de varit med om något som förändrat deras liv, de har stött på svårigheter som de har behövt bearbeta. När man vandrar, bearbetar man mycket. Jag tycker själv om att vandra, att promenera. Jag har aldrig gillat att springa. När jag går, bearbetas många intryck, föds många tankar och idéer. Ibland liknar vi hela vårt liv vid en vandring, en pilgrimsvandring. Det finns många paralleller i den liknelsen.

Joh 8.12: Sedan talade Jesus till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

I Sverige är det bl a Hans-Erik Lindström, som varit en förgrundsgestalt i pilgrimsrörelsen. Han har varit pilgrimspräst vid Pilgrimscentret i Vadstena, som han varit med att skapa. Han är också den som utifrån sin egna upplevelser formulerat pilgrimens sju nyckelord. Jag tänkte vi skulle stanna inför de sju orden idag. Sju ord på vägen blir rubriken.

Till orden finns också symboler knutna för att hjälpa oss att komma ihåg vad de står för. Därför har jag med mig lite olika föremål med anknytning till vandring.

Långsamhet – Skorna

Det första man behöver på en längre vandring är bra skor. Jag har tagit med mig mina vandringskängor. De har varit med ett tag, det syns på dem. Men de är viktiga för vandraren. Dåliga skor skyddar dåligt och kan ge skador, inte minst skoskav. Skorna symboliserar det första nyckelordet, långsamheten.

Många människor lever idag i ett högt vardagstempo. Vi bor på en plats, jobbar på en annan, lämnar barnen på en tredje, har fritidsaktiviteter på en fjärde och besöker föräldrarna på en femte. Vi far runt i ett högt tempo, som kan vara svårt att dämpa. Det är inte konstigt att vi har fått ord som snabbköp och snabbmat.

Våra almanackor är dessutom ofta fyllda med olika aktiviteter. Vi vill gärna vara med om allt som händer. Därför är vi också ständigt uppkopplade och nåbara. Samtidigt önskar vi hela tiden att vi har mer tid för sådant som vi verkligen vill göra. Problemet är kanske att vi vill för mycket. Livet rymmer inte allt. Så till sist måste vi prioritera. Det kan vara svårt.

På mitt fack i skolan har jag ett kort med texten: "Jag måste ingenting!" Det sitter där för att påminna mig om att det är väldigt få saker som är måsten. Det mesta kan väljas bort. Jesus vill lära oss vad som är viktigt.

Matt 6:33 Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Långsamhetens skor vill påminna oss om att sakta in. I höga farter drabbas vi av fartblindhet. Det är lätt att bara öka hela tiden. Även om vi inte ger oss ut på en pilgrimsvandring, så kan vi minska farten, ta en paus, gå en promenad, ge tid för tankar, reflektioner och bön. Ge Gud tid.

Frihet – Staven

Nästa föremål, som kan vara bra att ha på en vandring, är staven. Vandringsstaven är en symbol för den frihet som livet med Gud ger.

Det är inte bara almanackan som vill styra oss och begränsa vår frihet. Det finns andra yttre krafter som TV, reklam och grupptryck som vill fånga oss. Men det kan också handla om saker i vårt inre som binder oss. Det kan finnas starka kontrollbehov eller inre låsningar. Saker som vi försöker förtränga binder oss och låser oss i vissa mönster, som kan vara svåra att bryta. Vi förtränger för att bli av med dem. I stället binder de oss.

 

På en vandring kan vi möta svårigheter och hinder. Staven är då ett hjälpmedel. I bibeln möter vi herdestaven som är herdens redskap. Den används till att försvara fåren och sig själv mot vilda djur. Staven i herdens hand visar också vägen. Idag använder vi stavar fast på ett annat sätt. Stavgång har ju blivit populärt.

Det finns en tanke om staven som vår medvandrare. Den finns alltid snett framför oss eller vid vår sida under vandringen. Det finns också en annan som är vår medvandrare. Det är Jesus. Därför kan staven i vår hand  också påminna oss om Jesus, som alltid går vid vår sida och aldrig överger oss. Han är med oss alla dagar och han befriar oss.

Joh 8:36 Om nu sonen befriar er blir ni verkligen fria.

Staven kan också hjälpa oss att möta svårigheterna. Den här staven tillverkade jag i Kvikkjokk 1981. Den är gjord av fjällbjörk. Jag var på en fjällkurs och en av våra uppgifter var att vada över en strid jokk, en fjällbäck. Vattnet var iskallt och forsen var stark. Då var staven vårt tredje ben. Men hjälp av den stod vi alltid stadigt med två ben på botten. Vi flyttade bara ett ben i taget. En sak till lärde jag mig. När man vadar vänder man ansiktet mot strömmen och då bli staven den som först tar emot trycket.

Jesus är vårt stöd i livet, som hjälper oss att möta de svårighet vi råkar ut för i livet, att våga se det svåra ansikte mot ansikte. Han hjälper oss igenom svårigheterna över på andra sidan till friheten.

Enkelhet – Tältet

När man är ute och vandrar, kan man inte ha med sig hur mycket som helst. Då gäller det att hålla det enkelt. Enkelhet är ett av nyckelorden. Symbolen för enkelhet är tältet. Jag har inte med mig något tält. Det hade varit lite trångt att sätta upp det här inne. Men alla har vi nog byggt en koja av filtar över några stolar. Låt oss bygga en koja av den här filten och några stolar.

Hyddan och tältet är en tillfällig bostad. Ibland liknas vår kropp vid en hydda, kroppshyddan. Vi bor bara här tillfälligt. Vårt rätta hem finns på en annan plats, i himlen. Det är också en viktig tanke för en pilgrim. Vi är på väg någonstans. Vi vandrar inte planlöst, vi har ett mål.

Ju fler saker vi äger, desto mer tid måste vi ägna åt att ta hand om dem. Ett rum med många prylar tar längre tid att städa än ett med få. Detta för oss i närheten av ämnet för kyrkoårets texter för den här dagen. Temat är förvaltarskap. De tillgångar vi har bör vi förvalta på rätt sätt. Att förvalta tar tid. Det har sagt om kristna församlingar idag att de är så upptagna med att förvalta arvet att de inte har tid att ägna sig åt att sprida budskapet. Jag hoppas att det är fel. Men tanken med förvaltarskapet är ju inte att vi ska samla utan att vi ska använda de tillgångar vi har fått oss anförtrodda.

Luk 12:48b  Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Men enkelheten handlar inte bara om det materiella. Den inre enkelheten kan vara att våga skala av masken och visa sitt sanna, enkla jag. Det är inte enkelt. 

Bekymmerslöshet – Hatten

Att samla på skatter kan vara en fara, men så kan också motsatsen vara. Att leva för stunden, att inte ta sitt ansvar är lika fel. Både enkelheten och friheten förutsätter ett mått av bekymmerslöshet. Jesus uppmanar ju oss att inte bekymra oss för morgondagen.

Matt 6:34  Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Att leva bekymmerslöst är svårt för de flesta av oss. Vi oroar oss hela tiden. Några som vi kanske förknippar med bekymmerslöshet är luffarna. Jag tänker på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens Rasmus på luffen. Fast det var ju inte så att de inte hade bekymmer. De hade sina bekymmer. Men de kanske kunde konsten att inte låta bekymren ta över. Det kanske var därför de gick på luffen för att inte de vardagliga bekymren skulle kväva livet.

Det kanske är det Jesus menar med bekymmerslöshet. Vi ska inte oroa oss för framtiden, för saker vi inte kan påverka. Vi ska inte heller gräma oss över gårdagen, som vi inte kan göra ogjord. Vi ska leva idag av den nåd som Gud ger oss. Nåden ligger nära bekymmerslösheten.

Symbolen för bekymmerslösheten är hatten. Först förstod jag inte riktigt varför. Men sen fick jag bilden av luffaren som lade sig ner i höet för att vila. Han lade hatten över ansiktet för att stänga ute världens bekymmer. Det kanske är så vi ska se det. Allt har sin tid. Det finns en tid för vila också. Det finns tid att lägga sig ner och vila i Guds nåd, som bär oss varje dag.

Tystnad – Kappan

Jag tänker skynda vidare till nästa klädesplagg, kappan eller manteln. Den är en symbol för tystnaden.

Jag tycker att det är skönt med tystnad. Men här är vi olika. En del vill ha ljud omkring sig, man lyssnar på musik medan joggar eller arbetar. Men andra vill ha det alldeles tyst. 

Det finns oftast en massa ljud runtomkring oss hela tiden. Även om vi tar oss långt ut från civiliserade platser så finns där ljud. Jag brukar tänka på när jag är ute och går på Store Mosse så hör jag hela tiden trafiken på den stora vägen som korsar nationalparken. Det är ljud som vi människor skapar. Naturen har också sina ljud. Men ibland hör vi inte naturens ljus. De dränks av larmet som vi skapar.

Vi kan också dränkas av ord. Vi möter så många ord varje dag både talade och skrivna. Det kan bli för mycket. Jag följer ju ett antal bloggare som skriver om allt möjligt bl a en amerikansk tjej. Hon skriver om lite av varje som hon är med om, men en dag i veckan lämnar hon orden. Då låter hon bilderna tala. Wordless Wednesday kallar hon det, den ordlösa onsdagen.  Ibland tänker jag att det kunde vara bra med en tyst dag då och då.

Vid en pilgrimvandring går man oftast under tystnad. Det är när man stannar som man pratar med varandra, vid andakterna finns orden. När jag går är jag ofta själv och har ingen att prata med. Möjligtvis hunden, men han pratar inte så mycket. Då får man prata med sig själv. Man får ju bra svar. Ibland får man bra idéer också. Men man kan också prata med Gud. Det kallas vi ju bön.

All bön behöver inte innehålla ord. Vi kan också be med hjärtat, en ordlös bön. För Gud känner vårt hjärta och vet vad vi både vill och behöver.

Gud är nog bättre på tystnad än vi. Att vara tyst är ju som att bara vara. Det är Gud bra på. Hans namn är ju ”Jag är”. Man kan tycka att han, som har skapat allt genom sitt ord, borde heta ”Jag gör” eller ”Jag säger” men han heter ”Jag är”. Hans normaltillstånd är att bara vara. Utifrån det han är skapar han med sitt ord. Vi som är skapade  till hans avbild borde ju likna honom. Att bara vara är att överlämna sig i Guds händer. Det är då vi kan finna ro. Tystnaden kan i allra högsta grad bidra till sinnesro. 

Delande – Ränseln

Även om man bara går en kortare sträcka, kan det vara bra att ha med sig lite saker. Då kan man behöva en ryggsäck eller en ränsel som man sa förr. Ränseln är symbolen för delande. I ryggsäcken brukar jag ha med mig vatten, något att äta, lite plåster och andra bra-att-ha-saker på vandringen. De här sakerna kan man dela med andra medvandrare.

Bara att gå tillsammans innebär  ju att vi delar samma vägsträcka. Så är det även på livsvandringen. Just nu delar vi samma livssträcka. Under vandringen får vi också dela med oss av våra liv. Vi kan dela med oss på olika sätt. Vi kan dela det yttre, det materiella, en måltid, ett rum, en bok, en kram. Vi som har så mycket får dela med dem som inte har.

Vi kan också dela med oss av vårt inre. Vi kan dela våra livsberättelser. Jag har framfört det förut att jag tror att vi behöver dela våra livsberättelser ännu mer. Även den som själv tycker att han inte har gjort så mycket, inte har upplevt så mycket, har något att berätta för oss andra. Framför allt kan vi berätta om vårt möte med Jesus och hur Gud har lett oss genom livet. 

Andlighet – Korset

Det sista nyckelordet är andlighet. När vi är ute och vandrar i Guds storslagna natur, är det många som känner att det finns något mer hos oss än bara allt det materiella. Det finns en andlig dimension hos oss människor. Vi har inte bara materiella behov, vi har andliga behov. Många upplever det just i naturen. Man känner att man hör hemma här, man känner en tillhörighet. Det är inte alltid man kan sätta ord på det, men känslan finns där.

I det rytmiska vandrandet, i lunken, kan man upprepa, som ett mantra, ”Jag i dig och du i mig”. Jag får vila i dig, Gud, i dina händer. Jag får tillhöra Guds skapelse, Guds familj. Den första delen talar om skaparens omsorg. Den andra delen, ”Du i mig”, talar om en Gud som kommer till oss, som vill bo i oss. Det är så stort så man tappar ord för att beskriva det. Gud kommer till oss genom Jesus. Det är därför som symbolen för andlighet är korset.  Pilgrimen kan bära ett enkelt kors om halsen eller i ryggsäcken. Jesus säger till sina lärjungar:

Joh 15:4  Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.

1 Joh 3:24  Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.

Det är Guds Ande som berättar för oss att vi tillhör Gud och han tillhör oss.

Vårt liv – En pilgrimsvandring – Vårt mål – Himlen

Det här var de sju nyckelorden, som alla har mycket att berätta. Det kan vara mycket att ta in på en gång. Det kanske var ett av orden som du fastnade för. Bevara då det i ditt hjärta den här veckan som kommer och fundera på vad Gud vill säga dig. Kom ihåg att på vårt livs pilgrimsvandring har vi medvandrare. Vi har varandra och vi har Jesus vid vår sida. Vi har också ett mål för vår vandring, himlen. 

Rosor och sommarlovspyssel

Vissa dagar får man en hel gjort. Andra dagar blir man inte färdig med något. Den här dagen, som nu är till ända och övergången i nästa, hörde faktiskt till den första kategorin. Även om jag sov ganska länge, hann jag med mycket.

Det blev den vanliga turen med hunden, men han var inte så intresserad av någon långpromenad. Det räckte gott med en kortare tur. Sen sprang han runt i trädgården medan jag pysslade där. Jag tog en runda bland mina rosor. En del har börjat blomma. Andra har tagit stryk av vintern och kanske inte blommar i år. Klätterrosorna har fått böja om från grunden.

Lite trädgårdsarbete var lagom pyssel på förmiddagen. Jag hade lite plantor som behövde planteras ut eller planteras om. Det fanns några astrar och lövkojor, som ville ha en plats att utvecklas på. Därför hämtade jag spaden och grävde upp lite i kanten på en av rabatterna. Det hade vuxit in så mycket gräs där, men när jag fått bort det, hade jag en plats för de små plantorna.

Sen hade jag tre egna tomatplantor, som var betydligt mindre än de som jag fraktade hem från Skåne. De behövde en större kruka med mera plats för rötterna. När jag var klar hade de det. Nu hoppas jag de växer till sig och sätter frukt. Blommor finns det redan på dem.

Efterträdgårdsarbetet var det dags för tvättstugan. Jag satte igång en maskin, som fick gå medan jag lagade lite mat. Idag blev det pasta och korv stroganoff med falukorv och äpplen. Det blev riktigt gott om jag får säga det själv.

På eftermiddagen skjutsade jag in sonen till svärfars hus i Forsheda. Han skulle klippa gräset där enligt önskemål. När vi kom dit upptäckte vi att halva gräsmattan var klippt. Men han letade upp gräsklipparen och satte igång att klippa resten. Under tiden tänkte jag och hunden ta en tur åt Hånger. Där fanns ju några sommarlovscacher som jag inte loggat.

Den första fanns vid en liten kommunal badplats vid sjön Södra Fyllen. Det var en liten mysig badplats, men idag var där inga sommarlovslediga som plaskade i vattnet. Det var alldeles folktomt.

Där fanns omklädningsrum och toalett som till och med var handikappanpassad. Gömman hade en tydlig ledtråd och hittades omgående. Den var en fin liten burk.

Vi stannade inte så länge nere vid sjön utan åkte tillbaka upp till vägen. Den lilla grusvägen ner till sjön gick genom en vacker bokskog, som påminde mig om skånebesöket.

Bokskogar är lite speciella. Det sluttade lite även här. Vi stannade till under bokarnas skugga och jag gick ut för att fotografera lite medan hunden fick vakta bilen.

Det fanns kryptogamer här också på marken. På ett ställe växte det en hel koloni av skira ormbunksblad. Det såg annorlunda ut mot omgivningen där marken var täckt av gamla fjolårslöv.

Ormbunkar kan vara vackra och ha spännande former. Här var det träjon som huserade. Det finns många olika arter inom ormbunksväxterna, men det är inte så många som vi kan namnet på. För det mesta får de väl heta bara ormbunkar.

Jag hittade harsyra här också. Sen återvände jag till bilen och körde tillbaka mot Forsheda. Jag tänkte att jag får spara den andra sommarlovsgömman i Kockabo till en annan gång. Sonen skulle nog snart vara klar med gräsklippningen. Det dröjde inte många minuter så kom ett SMS om att han var klar. Då var jag redan på väg till Forsheda.

Ikväll har jag dessutom blivit klar med ett långdraget projekt. För två år sedan påbörjade jag projektet. Då läste jag om ett pinnstolsprojekt. Man skulle göra något av en pinnstol. Inte för att jag tänkte skicka in mitt bidrag till den utställning man tänkte orda, men jag blev inspirerad att börja sticka och klä in hela stolen. Jag hade sett en instickad cykel lite tidigare på Vandalorum. Det började bra och allt blev färdigstickat. Jag började montera ryggstödet och sedan sitsen. Frambenen blev också klara så småningom, men sen tröt orken. Stolen har varit halvfärdig länge nu. Men idag tog jag tag i det hela och satte igång att klä in bakbenen. det var ju egentligen så lite kvar. Det tog nog mindre än en halvtimme att avsluta det hela.

Ibland är det så med projekt vi ger oss in i. Vi blir aldrig riktigt färdiga för vi håller inte ut in i det sista. Sen kan det vara så svårt att komma igång igen. Ibland kommer vi aldrig mer igång. Projektet blir aldrig avslutat. Vissa projekt tar lång tid och då är det lätt att ge upp. Vissa projekt är livsprojekt, som vi håller på med hela livet. Många relationer är livsprojekt. Ibland är det motigt och vi frestas att ge upp, men då gäller det att hålla ut. Det finns oftast en ljusning på andra sidan tunneln.

Grannsamverkan

Blåbärsskogen i Rannäs

Solen har äntligen kommit på allvar. I eftermiddag konstaterade maken att det var 25 grader ute. Det räcker för mig. Vi tog en tur till blåbärsskogen innan det blev alltför varmt och plockade 3-4 liter. Maken använder repa, men jag plockar för hand. Sen är det han som rensar blåbären när vi kommer hem. Jag häller dem på burkar och stoppar in dem i frysen. Till vintern är det gott att plocka fram de blå läckerheterna.

Takko i blåbärsskogen

Takko var förstås med i skogen. Han höll sig ovanligt lugn. Han tycker inte det är kul när vi inte förflyttar oss så mycket. Skogen ska man promenera i, inte stå på samma fläck hela tiden. Till slut lade han sig ner och vilade.

Blå bär och röda och gröna blad

Det fanns en hel del blåbär. Vi var väl där kanske en timme. Det är lagom dagsverke. En annan dag plockar vi lite mer. Det fläktade lite i trädkronorna så myggen höll sig på avstånd. Det var så tyst i skogen förutom trädens susningar. Att plocka blåbär är så meditativt. Man hinner fundera både på det ena och det andra.

Hu, vilken fuling vi mötte!

På morgonen tog jag som vanligt en promenad med hunden. Det hör till morgonrutinerna. På väg tillbaka höll jag på att trampa på en huggorm. Den låg alldeles stilla på grusvägen. Jag hoppade baklänges av förskräckelse. Hjärtat gjorde en volt i bröstkorgen. Ormar har jag stor respekt för, speciellt huggormar. Som vanligt stampade jag hårt i marken för då brukar de ringla iväg. Men den här låg bara kvar. Till slut fick jag försöka passera den på svanssidan. Takko hade redan gått förbi den. Konstigt nog brydde han sig inte alls om den.

Grannar hjälper grannar

Ikväll var vi hos några av våra grannar. De håller på att renovera och maken skulle hjälpa dem med lite rörinstallationer. Grannar ska väl hjälpa varandra om de kan. Nästa gång är det vi som behöver få hjälp med något. De hade frågat om inte jag kunde följa med den här gång. Det är klart jag kan. Vi fick en trevlig pratstund och fika. Grannarna har två schäfrar. De var jättestora i jämförelse med vår lilla hund. Där kan man verkligen se släktskapet med vargen. 

En av grannhundarna

Nu ska jag bädda rent i sängarna. Jag tvättade lakan idag och hängde ut dem att blå sig torra i solskenet. Det är en skön känsla att få krypa ner mellan rena lakan som man plockat in direkt från torklinan. Det blev några maskiner körda idag. Dessutom hann jag börja eller rättare sagt fortsätta på förra årets pysselprojekt. jag satt en stund i min hängstol på verandan och stickade lite. Sedan löste jag något korsord innan jag bara satt där och sakta gungade medan jag såg ut över markerna. Det är livet på landet när det är som bäst..