Annorlunda

Sonens kompis följde med oss hem från Karlskrona. De pluggar tillsammans där, men han kommer egentligen från Skåne. När vi kom hem till vårt ställe och han såg sig omkring sa han: "Annorlunda!" Jag uppfattade inte att det fanns en värdering i hans uttalande. Det var bara ett konstaterande. Vi bodde på en annorlunda plats och på ett annorlunda sätt än det han var van vid. Vi bor i ett gammalt hus på landet. Hans föräldrar bor i en ny lägenhet i Malmö. Med nyfikna ögon och glimten i blicken såg han sig om i en ny värld. Det är väl den blicken vi alla borde ha, när vi möter något vi aldrig mött förut.

Ibland pratas det om annorlunda människor på ett nedvärderande sätt. Det har vi nog gjort i alla tider. Människor som avviker blir uttittade och till och med utstötta. Det kan handla om utseende, härkomst, beteende, åsikter eller trosuppfattning. Det värsta är att det är så lätt att säga något nedvärderande. Jag kan bli förvånad över hur till synes vanliga, trevliga människor plötsligt kan uttala sig negativt om en annan människa som de egentligen inte känner. Vi har väl alla våra förutfattade meningar och de är svåra att bli av med. De grundar sig säkert i rädsla. Allt som är annorlunda hotar vår egen trygghet och utmanar oss. Då blir det skrämmande.

Eftersom vi utgår från oss själva och vårt sätt att leva, betraktar vi alla andra sätt som annorlunda. På TV har vi kunnat följa Familjen Annorlunda. Oftast har det handlat om stora familjer och deras vardag. Trots att normen för familjeliv idag är mer komplex än någonsin utmanas vi av dessa familjer. För inte så hemskt längesen var stora familjer det vanligaste. Vad som är normalt kan svänga på ganska kort tid.

Det annorlunda kan också locka oss, när vi är trötta på det vi alltid har omkring oss. Vi kan dras till det som verkar spännande. På semestern vill vi gärna besöka okända platser, se annorlunda djur, pröva nya maträtter och göra saker vi inte gjort förut. Men här hemma ska allt vara som det alltid har varit åtminstone för oss under överskådlig tid. Det är därför invandrare blir ett hot och oliktänkande något som måste bekämpas.

Men det kanske är så att det annorlunda är det normala. Vi är alla unika även om vi liknar varandra och försöker efterlikna varandra för att passa in. Samtidigt vill vi vara oss själva och uttrycka vår personlighet på vårt eget sätt. Det är väl det som är det paradoxala hos oss människor. Vi vill både passa in och sticka ut. Det är inte alla som hittar ett sätt att göra både ock, men jag känner några och det är riktigt sköna människor.

Det är normalt att vara annorlunda. Alla är vi normala på vårt sätt. Mitt sätt är inte bättre än ditt, bara annorlunda.

PS. Kan du se vad som är annorlunda i bilderna? Ibland kan man tolka dem på flera olika sätt. Kommentera gärna. DS.