När inte huvudet är med

Den här dagen blev inte som jag tänkt mig. Säkert delvis beroende på att jag inte sov särskilt bra på natten. Jag vaknade med huvudvärk, men tänkte att det går nog över. Jag åt frukost, duschade och var ute med hunden som vanligt. Sen tog jag min väska och nycklarna och låste dörren. När jag kom ut mötte jag hunden, som lyckats öppna verandadörren. Han skuttade glatt iväg och försvann bortåt vägen. Det var då migränen slog till. Flimmer för ögonen och en grym spänningshuvudvärksom ett band runt pannan. Då insåg jag att jag inte skulle kunna ta mig till skolan. Jag ska inte köra bil i det tillståndet. Det fick bli ett SMS till kollegorna och ett samtal till rektorsexpeditionen. Sen var det bara att lägga ner huvudet ett tag.

Hur gick det då med hunden? Han dröjde länge. I vanliga fall brukar han komma hem efter sådär 20 minuter. När den tiden gått, släpade jag mig ut med solglasögonen på näsan och kepsen på huvudet. Jag gick en liten runda i byn, men ingen hund i sikte. Jag hörde hundar skälla uppe på Berget och tänkte att han kanske är där. Så jag tog mig dit, men ingen Takko syntes till. När jag kom tillbaka hem, satt han på verandan och väntade på mig. Då hade han varit borta nästan en timme. Matte var inte glad eller så var hon det. Lite blandade känslor.

Sen blev det inte så mycket mera gjort på ett bra tag. Huvudet dunkade och sikten var inte den bästa. När migränen går över brukar jag må illa, men det är sällan jag behöver kräkas. Lugn och ro i dunkel är det bästa. Så småningom kunde jag sätta mig upp. Lite kaffe brukar också kunna hjälpa till med att komma tillbaka.

Det var ju en riktigt solig och varm dag. Vi satt på verandan och flämtade. Som tur var kom det lite vindpustar då och då. Till slut kunde jag gå ut i solen igen. Vi gick ner till postlådan och hämtade dagens post. Någon längre runda blev det inte till Takkos besvikelse. Nyponrosorna blommade vid stenmurarna. Det var vackert men väldigt ljust ute.

Igår kväll gick jag däremot en låg runda med hunden. Det var så skönt i skogen. Solen silade sina strålar mellan trädstammarna och grönskan.

När jag kikade ner i vägkanten, upptäckte jag de första sommarkantarellerna. Det var bara några små gula svampar så jag lät dem vara. Där är det inte så många som går så de får nog vara i fred där. På ett annat ställe fick jag syn på massor av småsvampar som satt i klumpar vid vägkanten. Där passerar många motionärer så de fick följa med hem, i fickan. Det blev säkert en hel överfull kåsa av dem. De här första är ju så goda att steka i lite smör och lägga på en macka.

I trädgården kan man undra vad det är för mystiska projekt på gång. Jag tänker inte avslöja något än, men jag har testat lite nya idéer som jag hittat på nätet. Det kanske blir bra, men jag är inte helt säker. Förklaring kommer en annan gång.

Nu har mina pioner också slagit ut. De har varit senare än på andra håll det här året. Men det är bara den röda som kommit än.

I dammen blommade den röda näckrosen. Jag var inte säker på att den hade klarat vintern, men det hade den tydligen. Det är gott om alger i dammen så vattnet ser inte så trevligt ut. Vi får försöka fiska upp en del.

Det blev en liten runda ikväll också. När huvudet piggnat till lite, gick hunden och jag en bit uppåt skogen. Det var fortfarande riktig varmt och soligt.

Mina kompisar, Katrin och Fredrik, hade varit en runda ner till sjön. Tess ville väl bada. De flydde värmen i stan och svalkade sig vid vattnet i Rannäs. Jag föreslog att de skulle logga min senaste gömma. Den fanns ju på vägen upp till skogen. När vi sen gick förbi, tänkte jag att vi kunde kolla om de varit där och samtidigt se till burken. Jag hade inte fått någon logg på mejlen än i alla fall.

Burken fanns på plats och i loggboken stod deras namn efter FTF:arens. Lite senare kom en nätlogg också. Det är trevligt när ens cacher blir hittade.

Det är en vacker plats inte minst på kvällen. Det finns en ekdunge där. När vi gick hem, uppmärksammade jag att två av dem var konstigt skruvade i stammen. Det såg lite märkligt ut. Undrar hur det gått till. Det var inte alla ekarna som såg ut så.

Ibland är vi väl lite skruvade till mans. Livet går hårt åt oss stundtals och då är det inte konstigt att vi blir lite vridna. Alla möter vi olika svårigheter men tillsammans klarar vi av dem bättre. Jag tror att ekarna i dungen skyddar varandra de också. Jag är i alla fall glad över att skruvstädet runt mitt huvud släppt sitt grepp. Imorgon ska jag gå till skolan igen. Då blir det övning i kyrkan, brännboll och bad på Bollagården för hela slanten. Sen är det bara en dag till innan sommarlovet tar vid för eleverna. Vi jobbar en vecka till.