Vidöstern Runt

Den härliga hösten är här på allvar. Hösten är nog min favoritårstid trots allt och det inte bara för att min födelsedag infaller då. När solen skiner och höstens färger börjar komma, då är det vackert överallt. De sena höstastrarna hade slagit ut nu.

När jag gick dit med kameran, såg jag att det inte bara var jag som gillar dessa blomster. Det var gott om insekter som kröp runt bland blommorna. Fjärilar av olika arter nästan slogs om nektarn.

I ruggarna med kärleksört surrade humlorna och de samsades bra med nyckelpigorna. Det verkade bli en solig och fin dag även den här dagen. Det känns bra när helgen kommer att man kan vara ute i det vackra vädret. Tids nog blir det grått och trist. Efter den här veckan då jag varit lite krasslig och trött är det extra skönt att ladda batterierna ute i naturen. Igår struntade jag i att städa och åkte på en liten runda med min GPS.

Jag har ju en del gamla ströcacher runt omkring som inte blivit loggade. Dessutom kommer det en och annan ny då och då. Det är inte alltid jag ger mig ut på FTF-jakt. Det gjorde jag inte idag när det kom en ny mindre än 5 km bort. Bult och mutter kan jag leta upp senare.

Det som inspirerade mig igår var ett blogginlägg från min geocachingkompis bojip. Hon hade lärt sig ett nytt ord, konfluens. Jag visste redan vad det var och läste intresserat om hur de hade letat upp en cache vid en konfluens. Det är en skärningspunkt mellan en breddgrad och en längdgrad för er som inte visste det innan. Det är ju bara en virtuell punkt men det satte igång min hjärna. 

Jag var bara tvungen att kolla var närmsta konfluens häromkring fanns. Det borde vara 

N 57° 00.000' E 014° 00.000'.

Alltså knappade jag in dessa koordinater i Google och fick fram en intressant och välkänd plats. Konfluensen finns inte där den gröna pilen är. Google markerar ju den närmsta adressen, sevärdheten eller liknande och inte exakta koordinaterna. Men jag visste precis var denna plats låg. Här finns redan en gömma som jag loggat.

Cliff Burtons minnessten är numera placerad vid en rastplats längs gamla riksettan på östra sidan om Vidöstern. Den flyttades dit när Gyllene Rasten såldes till en privatperson som inte ville ha den där. Cliff Burton var basist i Metallica och dog här i närheten, när deras turnébuss välte.

Visst borde det finas plats för en gömma till här, tänkte jag. Jag hade ett färdigpreparerat petrör liggande på skrivbordet. Det var bara att fylla i loggremsan och ge sig av för att hitta en lämplig plats. Först fyllde jag på lite energi vid ett snabbmatställe i stan. GeoFabian hade gott om energi kvar i tanken. Sen drog vi söderut längs riksettan. Vi parkerade vid rastplatsen och därifrån gick jag till fots mot konfluensen.

Problemet var att den befann sig ca 25 meter ut i vattnet. Det visste jag redan innan jag åkte så jag hade fått ge upp tanken att nå själva punkten. Exakt där kunde jag inte placera någon gömma, så det fick bli en myst i stället. Jag hade en idé till en enkel myst. Nu var det bara utplaceringen av burken och knåpandet med beskrivningen kvar.

Det fanns inga bra stigar att följa från rastpaltsen och ner mot Vidösterns strand. Jag ville i alla fall ta mig så nära konfluensen som möjligt. Det blev till att kämpa sig igenom buskage och rishögar. En machete hade inte varit helt fel att ha med i utrustningen, men jag tog mig ända ut till strandkanten där vågorna kluckade mot stenarna. Det var mycket vass här. Den långsmala ön strax utanför kallades Långevass och är förmodligen en del av Bergaåsens sträckning.

När jag sett platsen för konfluensen, var det dags att leta upp en lämplig plats för finalburken. Jag kunde inte lägga den precis intill konfluensen för då hamnade den för nära den andra gömman. Alltså drog jag mig en bit bort längs stranden. Det fanns bara svagt markerade djurstigar att följa, men plötsligt hittade jag en konstig sten. Det såg ut att vara en gränsmarkering.

Jag höll mig ganska nära strandkanten men en bit in bland buskarna. Det fanns gott om gamla murkna träd blandat med sly. En del gamla träd hade nästan mangroverötter och var täckta av grön mossa. Om vattenståndet höjs, kommer området närmast gömman säkert att stå under vatten, men nu gick det bra att gå i gympaskor.

Till slut hade jag kommit så långt ifrån den gamla gömman att jag kunde börja se mig om efter ett lämpligt gömställe. Jag fann ett sådant och placera ut burken medan min GPS fick ta reda på koordinaterna till platsen. Sen gällde det att ta sig tillbaka till bilen också. Jag hörde trafiken på gamla riksettan så jag kunde lätt räknat ut riktningen även om jag inte haft min GPS med mig.

Solen sken mellan trädstammarna och solskenet silades i lövverket. En vacker kopparfärgad stam beslystes av solstrålarna så att den blev som en installation på en konstutställning.

Stormarna hade påverkat vegetationen på sitt mäktiga sätt. Jag passerade flera stora rotvältor som var lika höga som jag eller mer. De hade nog legat där ett tag.

 Sista sträckan upp till vägen gick jag genom lite tätare buskage med typiska myrväxande arter. Nu var det torrt i markerna men här kan det nog bli blött om det regnar mycket. Jag kom ut på vägen och kunde sen lätt hitta tillbaka till bilen.

När jag ändå var på den här sidan om Vidöstern, kunde jag leta upp någon mer gömma. Det fanns en multi i Kvänarp som jag hade slutkoordinaterna uträknade till. Den skulle finnas vid ett stort gravfält kallat Bonnahögarna.

Det var en vacker plats som jag strövade runt på ett tag. Först fick jag krypa under ett elstängsel, men det fanns inga djur i hagen så det var nog inte elektrifierat nu.

Sen följde jag kostigarna ner mot sjön. Det fanns många stenhögar längs vägen. En av de större gravhögarna klättrade jag upp på och hade då fin en utsikt över sjön.

Nedanför gravhögen fann jag ett flyttblock. Hela området var spännande och intressant som sådana gravfält brukar vara. De påminner om forna dagar. Här har nog människor bott länge. Dött har de också gjort, men det finns fortfarande spår efter dem. Frågan är vilka spår vi lämnar efter oss idag. En och en annan plastburk under en sten eller ett petrör i en gran kanske.

Daggkåpan blommade fortfarande på marken i hagen där nötkreaturen betat. De små limegröna blommorna är oansenliga men vackra, tycker jag. Det är som med människor, det är inte alltid de största och pråligaste som är de vackraste.

Nyponbuskaget var alldeles fullt av mogna nypon. Jag blev riktigt sugen på nyponsoppa. De sägs ju vara fulla av C-vitamin och andra nyttigheter. Jag lät dem trots det sitta kvar på buskarna.

Frukterna hade sällskap av några nyutslagna rosa nyponrosor. Man brukar kunna hitta både frukt och blommor samtidigt på nyponbuskar.

Det hade varit fler besökare på platsen som lämnat spår efter sig. Fjädrar är en så intressant konstruktion och dessutom vackra. Jag drog mig så småningom tillbaka till bilen och fortsatte min resa runt Vidöstern. Det fanns fler gömmor att besöka längs vägen men jag sparade dem till ett annat tillfälle.

I stället för att köra över Dannäs och hemåt svängde jag av mot Hånger. Där fanns två gömmor som jag inte loggat än. Vid kyrkan svängde jag höger in mot samhället, men sen tog jag ganska snart av till höger igen in på en gräsbevuxen skogsväg. Den förde mig ända fram till Stubbigt värre. När jag klev ur bilen och vände mig om, såg jag ett lämpligt ställe att leta på. Där fanns den lilla burken också.

Bilen fick stå kvar där. Jag fortsatte till fots mot Elljusspåret i Hånger. Kanadagässen skränade för fullt när de flög i formation över mig. Det är väl dags för dem att dra sig mot sydligare breddgrader.

Stigen förde mig fram till det upplysta spåret som jag sedan fortsatte på en bit på fram till gömman. Det var lite kuperat runt om spåret, men själva spåret var enkelt att gå på. Stormarna hade satt sina spår här också. Tänk vilken kraft det krävs för att skruva ett träd på det här viset.

Gömman hittades enkelt och loggades. Sen vände jag tillbaka samma väg i stället för att gå hela rundan. Det började bli lite kallare i luften även om solen fortfarande sken men från en lite lägre position. Bilen fanns kvar och jag vände den och körde ut till vägen igen.

Åminne ligger ju lite vid sidan av vägen mellan Hånger och Värnamo. Där svängde jag in. Bruksmuseet har lagt ut en gömma nere vid hamnen och den hade jag inte loggat. Jag kommer ihåg att det var lite strul med den gömman när den kom. Burken var inte på plats när FTF-jägarna kom. Utläggarna hade nog inte riktigt bra koll på varken processen med publicering eller riktlinjerna.

Det kan lätt bli så när nybörjare lägger ut gömmor. Här var det dessutom en grupp som jobbade med marknadsföringen av bruksmuseet som lagt ut den. De verkade inte ha så bra koll på geocachingen. Det kändes lite tveksamt redan när jag läste beskrivningen. Här är man lite i gråzonen till det kommersiella kan jag tycka. Deras syfte verkade i första hand vara att locka folk till museet. Utöver geocachgömman skulle det finnas ytterligare fyra burkar att leta upp i en slags skattjakt. Om man hittade dem och pusslade ihop något, kunde man lämna in det till museet och vinna något. Jag undrar hur måna geocachare som bryr sig om det. Som geocachare önskar jag att man hade kontaktat någon van geocachare för att få lite hjälp om man nu vill skapa gömmor.

Den här fredagskvällen var det tomt både vid bruket och vid hamnen. Jag kunde leta ostört och det tog en stund innan burken visade sig. Ficklampan var bra att ha. Ledtråden var på ryska. När jag googlade fram vad den betydde, lärde jag mig några ryska svordomar på köpet, men eftersom jag inte brukar använda sådana i mitt språk varken på svenska eller utländska så får jag väl förpassa den kunskapen till det runda arkivet.

Burken hittades i alla fall och loggboken signerades. Sen körde jag hemåt. Nu hade jag ju rundat hela sjön Vidöstern. På Citygross fick jag tag på lite fredagsgodis och annat mysmaterial. Sen rullade geoFabian raka vägen hem.

Det blev en liten stund vid datorn också då jag knåpade ihop en beskrivning till Confluence N57/E14. Det blev namnet på den nya gömman jag lade ut. Den skickades in strax efter 21 och när jag gick och lade mig såg jag att den publicerats av Kraata-Kal. Jag nästan hoppades att ingen skulle ge sig ut mitt i natten för att leta. Det var det heller, som tur var, ingen som gjorde, vad jag vet. Det skulle varit rätt svårt då. Den hittades strax efter elva idag på förmiddagen. Det blev Katrin, Fredrik och GeoZack som kom först tillsammans med paret captiva från Växjö. Man funderar ju alltid på vilka som kan tänkas jaga FTF:en. De var med på listan över möjliga FTF-jägare liksom ljungbycacharna som också har nära dit. Det är alltid skönt när en ny gömma hittas. Då vet man att den funkade.

Idag blev det en höstpromenad med hunden och sedan en riktig höstsoppa till middag. Köttfärs, vitkål, blomkål, morötter och purjolök blir en enkel soppa med lite buljong. Nu kan vi låta vilodagen infalla och ta helg på riktigt.