Stilla veckan - Påskdagen

Påskdagen - Glädjens dag! Kristus är uppstånden! En sån dag kan man inte vara stilla.  Då måste man få hoppa och skutta lite. Egentligen hör väl inte påskdagen till stilla veckan. I bibeln är ju söndagen den första veckodagen. Så med uppståndelsen börjar en ny vecka, ett nytt liv.

På långfredagen gjorde jag en liten installation i en av mina krukor på verandatrappan. Idag var jag bara tvungen att göra en ny av vad som fanns att tillgå. En betongkruka och en sten fick illustrera den tomma graven. Påskliljan påminner om det nya livet som spirar och gror.

Jag tycker mycket om påskliljorna. De ser så glada ut med sin solgula färg och klockorna som trumpetar ut att Jesus har uppstått.

Alla påskliljor har inte så tydliga trumpeter. Jag köpte en bukett i affären när jag handlade påskmat. När de slog ut, visade det sig att de var fyllda, men de är vackra på sitt sätt med sina olika gula nyanser.

För bara några dagar sedan tog jag in några kvistar från forsythian. Jag har en stor buske bakom huset. Nu har de slagit ut sina gula blommor. De blommar ju på bar kvist och bladen kommer senare. På påskdagen vill jag gärna gå till kyrkan och fira gudstjänst. Så blev det inte idag. Jag var alldeles för trött. Gudstjänsten var i Kärda och de som var med hade säkert en fin gudstjänst. Jag fick fira här hemma med familjen.

När alla vaknat och fått sitt kaffe, gav vi oss av hela familjen på en liten utflykt. Vi åkte till Lundsbo utanför Bor. Lundsbo är ett kommunalt naturreservat som invigdes förra året. Jag har varit här en gång tidigare för att FTF:a en gömma som 1000sjöar lagt ut. Då tänkte jag att till våren kommer det att vara vackert här bland bokarna. Jag har haft lite funderingar på att förlägga ett geocachingevent hit nån gång i maj. Dagens tur blev lite av en rekognosering kombinerat med familjeutflykt.

Det fanns en vandringsled på ca 2 km utmärkt på kartan. Vi gav oss av för att försöka följa den. Till att börja med fanns en hyfsad stig att följa. Vi insåg att det inte skulle bli en barnvagnsvänlig runda, men vi tog oss fram, maken, sönerna, hunden och jag.

Det var lite kuperat här och där. Det fanns också rester efter forna dagars torpare och deras strävsamma liv. Vi stretade på uppför backen och nerför på andra sidan.

Anledningen till att kommunen avsatt området i Lundsbo till naturreservat är att här finns mycket natur att vara rädd om. Här finns många olika sällsynta arter, bland annat olika lavar, mossor och svampar. Det finns en bra artikel om Lundsbos intressanta arter skriven för ungefär ett år sedan av Dan Damberg. Jag läste den igår igen, men det var svårt att upptäcka rariteterna på plats.

Efter ett tag blev det svårare att se var stigen gick. Det fanns inte alltid en upptrampad stig. Det är nog meningen att det ska bli det men då måste många gå på samma ställe.

Det var inte heller alltid så lätt att se nästa stolpe från den man stod vid. Ibland hade nästa hamnat bakom ett träd. Här behövs nog lite justeringar. Dessutom var stolparna lite glest placerade på vissa ställen. De hade orangefärgad topp och den syntes inte heller så bra mot de bruna boklöven på marken och i motljuset. Solen lyste hela tiden starkt på oss. Jag föredrar nog blåmarkerade stolpar. De syns bättre för den blå färgen sticker ut mot naturens färger.

Sen kom vi ut på en skogsväg. I naturreservatet avverkas inte skogen mer än om det är nödvändigt. Men utanför gränserna sköts skogarna som vanligt. Det fanns en hel del skyltar som berättade om skogsbrukets olika faser.

När vi sedan vek av in i skogen igen, kom vi fram till ett blötare parti. Här fick vi hoppa lite från tuva till tuva för att ta oss över till torrare mark. Det kommer nog att torka ut till sommaren, men en liten spång just på det blötaste stället hade varit bra.

Vårbäcken porlade så högt att vi hörde den på långt håll. Det är ett härligt ljud. Den påminde mig om bäckarna hemmavid där pappa hjälpte oss att sätta ut ett vattenhjul som snurrade när vattnet passerade. Pappa snickrade själv ihop vattenhjulet till oss.

Så småningom kom vi ut på grusvägen fram till Kloens torp och Lundsbo naturreservat. Här passerade vi för en stund sedan. Edvard Wibeck välkomnade oss. Han låg bakom många av de naturskyddade områdena som finns inte bara i våra trakter utan i hela Sverige.

Här mötte vi också några cyklister som var ute på cykelvägen som passerar Lundsbo. Vi fortsatte längs vandringsleden.

Nu gick vi genom bokskogen. Det var vackert här, men jag såg inga blåsippor. Ibland brukar det finnas mycket vårblommor under bokarna. Senare på året, när löven slagit ut, blir det för mörkt under bokarnas skugga.

Vandringsleden förde oss en liten vända utanför reservatets gränser genom en blåbärsgranskog. Sen bar det nedför igen. Här hade det också behövts lite mer stolpar, men vi hittade vägen i alla fall.

Det var en härlig dag. Det blev lite svettigt i solskenet, som silade genom granarnas grenar. Granskogen har sin skönhet, bokskogen har sin.

Den sista biten kom vi ut i bokskogen igen. Stigen ledde oss upp på en kulle med utsikt över torpet Kloen, som numera är en raststuga i reservatet.

Uppe på toppen fanns en rastplats där man kunde sitta ned och vila eller fika. Vi hade inget fika med oss för vi skulle hem och laga middag efteråt. Men vi satte oss och vilade en stund.

Jag hittade några chokladbitar och kexchoklad i väskan. Dem njöt vi av medan vi återhämtade krafterna. Det är alltid bra att ha med sig lite energi lagrad i paket.

När vi rastat klart, tog vi oss nedför den branta stigen genom bokskogen mot torpet.Då var vi framme vid ledens slut. Det var en ganska omväxlande led, men den behöver bli lite tydligare här och där.

Innan vi åkte hem besökte vi torpet. Det satt ett par utanför och fikade. Naturreservatet har lite besökare i alla fall. Vi klev in i köket där järnspisen tronade. Kaffehurran stod klar att användas och ved fanns att tillgå.

I stora salen fanns en liten utställning där man kunde läsa en hel del om Edvard Wibeck och om torpet Kloen med omgivningar.

Utanför torpet fanns en informationstavla. Det fanns en annan intill platsen där Edvard Wibeck stod som träskulptur. På dem kunde man se vandringsledens sträckning. Vi satte oss till slut i bilen igen och åkte hemåt efter en fin utflykt. Nu började vi bli hungriga.

På hemvägen observerade jag de fina cirrusmolnen på himlen. De fanns även hemmavid. Gud måste ha humor som dekorerar himlen med dessa just i påsktiden. Ett annat namn på dessa moln är ju fjädermoln. Det passar bra så här till påsk.

När vi kom hem, lagade jag mat till oss. Det blev Grönpepparfilé och ris, en klassiker hemma hos oss. Nu är det dags att göra sig i ordning för kvällens aktiviteter. Det kanske blir ett inlägg till lite senare idag.